Ahdasmielisyys

Mielestäni koko lesbofoorumi on aika ahdasmielinen ja valitettavasti aika kuiva ja mitäänsanomattoman.
Voin selittää taustan: olen syntynyt suomessa mutta vanhemmat muuttivat ruotsiin, kun olin pieni lapsi. Ymmärrän hyvin suomea, mutta vaikeus on kun itse pitää kirjoittaa. Sanavarasto on heikko ja en pysty esittää sitä mitä haluan. Kirjoitan ruotsiksi
Jag är alltså en finsk kvinna men som bott utomlands nästan hela mitt liv. För några år sedan hade jag min första sexdebut med en annan kvinna. Jag visste att jag inte var intresserad av killar eller män, utan bara av kvinnor. Om jag säger det själv så är jag ganska vacker, men inte som en fotomodell, utan bara vacker. Jag är blyg, undergiven och något introvert. Med de förutsättningarna är det inte oproblematiskt att knyta kontakter med en annan kvinna. Jag vågade inte själv ta steget, utan ville bli förförd.
Då arbetade jag som sekreterare på en institution inom medicin vid Uppsala universitet. En gång fick jag följa med på en internationell konferens för att assistera och hjälpa en kvinnlig docent. Hon var drygt femton år äldre än lilla jag. På konferensen sprang jag fram och tillbaka, gjorde kopior av hennes artiklar, bokade möten osv. Den andra kvällen satt vi hennes hotellrum. Vi tog lite vin och hon frågade mig om mitt privatliv. ”Vad heter din pojkvän?” et cetera. Inte hade jag någon pojkvän och kvällen slutade med att hon förförde mig. Jag var upp över öronen förälskad och alla ni som upplevt den första stora förälskelsen vet att man dansar liksom på moln. Jag ville dela med mig av upplevelsen, men jag kunde inte göra det. Mina föräldrar och bröder är strängt religiösa och skulle aldrig acceptera det. Kunde jag berätta på jobbet? Nej, inte det heller. Hon var en framstående forskare och jag var en simpel sekreterare. Jag kunde inte berätta för någon, men jag ville ändå dela min upplevelse här. Jag skrev ett inlägg om hur det kändes när våra läppar möttes, hur det kändes när hon under kyssen knäppte upp min blus, hur jag rörde vid hennes bröst, hur hon tog mig mellan benen, alla kyssar och mjuka smekningar. Till slut skrev jag att jag hade min mun och tunga vid hennes sköte.
Observera att jag inte skrev närgångna detaljer eller pornografi; jag skrev om min glädje över att vara förälskad och att ha tillfredsställt en annan kvinna och själv bli tillfredsställd.
Vad hände?
En del tyckte att det var vackert skrivet, men de flesta var negativa. ”Hyi, painu helvettiin”, ”Mitä tuut tänne pallinoimaan?”, ”Luuletko että oot ensimmäinen joka on rakastunut?”, ”Ei täällä noin voi kirjoittaa!”

Uppriktigt sagt blev jag ledsen. Jag blev fruktansvärt ledsen. Vad var det som var så stötande när jag beskrev min förälskelse och den lycka som jag kände? Får man som en kvinna inte känna det?

Efter några år tog förhållandet slut. Jag var åter igen ensam och skrev här på forumet om den ångest jag kände inför ett julfirande med familjen. ”Har du inte hittat en man ännu?”, ”Se till att bli gift och skaffa barn”. Jag skrev då om min ångest och hur mycket jag ville, men vågade inte, berätta för familjen om att jag älskar kvinnor. Jag skrev också att ibland har jag tänkt på att hyra en annan kvinna – inte för sex – utan enbart för att träffa in familj och då kunde jag presentera henne som min partner. Men jag har aldrig vågat. De senaste åren har jag åkt på semesterresor, en flykt. Men varför ska jag fly från mig själv?
Vad fick jag för reaktion?
De flesta var sympatiska (trots alla mina skriv- och grammatiska fel). Men jag fick också kommentarer som: ”Äla tuu tänne itkee”, ”Opettele kirjoittan suomea ennen kuin tuut tänne valittamaan”

Är detta enbart ett forum för besvikna, svikna, bittra, rasistiska lesbos.
Jag är fortfarande ganska vacker. Både unga och äldre män stöter på mig dagligen. Men jag vill inte ha dem, utan jag vill ha en kvinna som jag kan krama, kyssa, smeka, älska och lägga mitt huvud mot hennes bröst och gråta och hon ska vara stark och trösta mig. Jag vill ha närhet.

Ni som vill komma med påhopp: dra åt helvete och stick och brinn.

Kram V26