Ålands historia del I

Arkeologerna tror att Åland kontinuerligt har varit bebott sedan stenåldern, för 6000 år sedan. Men om de tidigaste invånarna vet vi knappt någonting mer än var de bodde och att de försörjde sig som jägare och samlare och även ibland bedrev ett primitivt jordbruk.

En så kallad leridol, påträffad vid utgrävningar av stenåldersboplatsen i Jettböle i Jomala. Vad den lilla gubben – för det är väl en gubbe – en gång har använts till är det ingen som vet. Kanske var han ett kultföremål, kanske en leksak.

Folkvandringstiden (400- och 500-talen e.Kr.) var en dramatisk epok i Europas historia. Arkeologiska fynd tyder på en omfattande invandring till Åland, framför allt från Mälarlandskapen. Det var vid denna tid som Sveaväldet (som senare utvecklades till staten Sverige) successivt började ta form.

Under vikingatiden (800–1000 e.Kr.) bodde en ganska stor befolkning på fasta Åland, däremot var skärgården ännu obebodd. Åland ingick sannolikt som en perifer och ganska självständig del i Sveaväldet, vars viktigaste ting hölls vid nuvarande Gamla Uppsala i Uppland. Väldet torde i öster ha sträckt sig till Skiftet, det vatten som än i dag utgör gräns mellan Åland och resten av Finland. Öster om Skiftet bodde ett annat folk, finnarna, som svearna inte hade någon makt över.

Början av vårt årtusende var en förändringens tid. Den nya religionen, kristendomen, expanderade norrut och människorna i Skandinavien lät döpa sig. Dagens statsbildningar började allt tydligare utkristallisera sig: Danmark, Norge och Sverige. Svearna, vars maktcentrum låg i Uppland, bedrev en expansiv politik österut och införlivade »Österland» (nuvarande Finland) i sitt rike under medeltidens början. Vad som händer på Åland under denna dramatiska epok, ungefär åren 1000 till 1200, är höljt i dunkel. En del forskare tror att landskapet var avfolkat under en stor del av perioden, medan andra avvisar den teorin.

Under 1200-talet börjar vi åter skönja konturerna av det åländska samhället. Kristendomen har av allt att döma landskapet i ett säkert grepp, mäktiga stenkyrkor börjar uppföras. Och i slutet av 1300-talet byggs borgen Kastelholm. Det är tydligt att såväl kyrkan som den svenska centralmakten ökar sitt inflytande på Åland, precis som sker i andra landsändar. Den sannolikt ganska självständiga ställning Åland haft under vikingatiden urholkas allt mer. Fast ännu på 1300-talet hänvisar man i gamla dokument till åländska lagar.

Men hur kommer det sig att Åland, med sin svenska befolkning, ända sedan tidig medeltid kommit att höra till Finland? Det är en fråga som historikerna inte har något säkert svar på. Sannolikt beror det på att när Åbo stift bildades, var det praktiskt att också lägga det närbelägna Åland under detta stift.