På 1500-talet får vi för första gången en samlad bild av det åländska samhället, tack vare de jordeböcker som kung Gustav Vasa lät upprätta. Vi ser att bebyggelsen då i allt väsentligt motsvarar den vi känner i dag. Enda väsentliga skillnaden är att staden Mariehamn inte fanns.
Under den svenska stormaktstiden, på 1600-talet, var livet hårt för den åländska befolkningen. Skatterna var höga och många unga män tvingades ut i krigen på kontinenten. Åtskilliga bönder måste lämna sina gårdar därför att de inte kunde betala skatterna. Och under de sista åren på 1600-talet svalt många ihjäl under några av de svåraste missväxtåren i mannaminne.
Det stora nordiska kriget (mellan Sverige och Ryssland) i början av 1700-talet blev ytterligare en hård prövning för landskapet. Ryssarna gick skoningslöst fram i Finland, och 1714 tvingades alla ålänningar att fly till Sverige. Ända fram till 1721 låg Åland i princip öde. Befolkningen levde som flyktingar, inhysta på gods och i bondgårdar längs Roslagskusten och vid Mälaren.
Resten av 1700-talet blev en ganska lugn period, som präglades av ett stigande välstånd. Många gårdar kunde klyvas och befolkningen ökade stadigt. Visserligen utbröt ett krig mellan Sverige och Ryssland i början av 1740-talet, och Åland hemsöktes åter av ryska trupper, men fred slöts snabbt och ålänningarna kunde återvända hem efter bara en sommar som flyktingar.
Den stora katastrofen inträffade vintern 1808–09. Ännu en gång låg ärkefienderna Sverige och Ryssland i krig. En av de få svenska militära framgångarna uträttades av en åländsk allmogehär, som i maj 1808 kunde befria det ockuperade landskapet. Slutstriden stod inne bland bondgårdarna i Kumlingeby. Men glädjen blev kortvarig. Snart utbröt svåra epidemier, dysenteri och tyfus. Var tionde ålänning dog, mest folk i arbetsför ålder. De som överlevde vandrade som skuggor under den långa konvalescensen.
När svenskarna vintern 1809 befarade ett nytt ryskt angrepp via Åland, valde man den brända jordens taktik. Åtskilliga byar i östra skärgården förstördes och befolkningen evakuerades. Men egentligen var kriget redan förlorat. Vid freden 1809 tvingades Sverige avträda hela Finland inklusive Åland till Ryssland. Finland blev ett storfurstendöme inom det ryska imperiet med en förhållandevis självständig ställning. På 1830-talet började Ryssland uppföra en med åländska mått gigantisk fästning i Bomarsund. Den kom på många vis att prägla livet på Åland under ett kvartssekel. En stor militär garnison var förlagd där samtidigt som fästningen skapade arbete för ortsbefolkningen.
Brittiska örlogsfartyg som ankrat på fjärden Lumparn beskjuter Bomarsunds fästning under Krimkriget 1854. Fästningen föll och sprängdes till ruiner som fortfarande kan beskådas i landskapet kring Bomarsund. Under Krimkriget intogs fästningen av engelska och franska styrkor, och vid freden 1856 tvingades Ryssland att demilitarisera Åland. Inga trupper eller befästningar får sedan dess finnas i landskapet.
Under den svenska stormaktstiden, på 1600-talet, var livet hårt för den åländska befolkningen. Skatterna var höga och många unga män tvingades ut i krigen på kontinenten. Åtskilliga bönder måste lämna sina gårdar därför att de inte kunde betala skatterna. Och under de sista åren på 1600-talet svalt många ihjäl under några av de svåraste missväxtåren i mannaminne.
Det stora nordiska kriget (mellan Sverige och Ryssland) i början av 1700-talet blev ytterligare en hård prövning för landskapet. Ryssarna gick skoningslöst fram i Finland, och 1714 tvingades alla ålänningar att fly till Sverige. Ända fram till 1721 låg Åland i princip öde. Befolkningen levde som flyktingar, inhysta på gods och i bondgårdar längs Roslagskusten och vid Mälaren.
Resten av 1700-talet blev en ganska lugn period, som präglades av ett stigande välstånd. Många gårdar kunde klyvas och befolkningen ökade stadigt. Visserligen utbröt ett krig mellan Sverige och Ryssland i början av 1740-talet, och Åland hemsöktes åter av ryska trupper, men fred slöts snabbt och ålänningarna kunde återvända hem efter bara en sommar som flyktingar.
Den stora katastrofen inträffade vintern 1808–09. Ännu en gång låg ärkefienderna Sverige och Ryssland i krig. En av de få svenska militära framgångarna uträttades av en åländsk allmogehär, som i maj 1808 kunde befria det ockuperade landskapet. Slutstriden stod inne bland bondgårdarna i Kumlingeby. Men glädjen blev kortvarig. Snart utbröt svåra epidemier, dysenteri och tyfus. Var tionde ålänning dog, mest folk i arbetsför ålder. De som överlevde vandrade som skuggor under den långa konvalescensen.
När svenskarna vintern 1809 befarade ett nytt ryskt angrepp via Åland, valde man den brända jordens taktik. Åtskilliga byar i östra skärgården förstördes och befolkningen evakuerades. Men egentligen var kriget redan förlorat. Vid freden 1809 tvingades Sverige avträda hela Finland inklusive Åland till Ryssland. Finland blev ett storfurstendöme inom det ryska imperiet med en förhållandevis självständig ställning. På 1830-talet började Ryssland uppföra en med åländska mått gigantisk fästning i Bomarsund. Den kom på många vis att prägla livet på Åland under ett kvartssekel. En stor militär garnison var förlagd där samtidigt som fästningen skapade arbete för ortsbefolkningen.
Brittiska örlogsfartyg som ankrat på fjärden Lumparn beskjuter Bomarsunds fästning under Krimkriget 1854. Fästningen föll och sprängdes till ruiner som fortfarande kan beskådas i landskapet kring Bomarsund. Under Krimkriget intogs fästningen av engelska och franska styrkor, och vid freden 1856 tvingades Ryssland att demilitarisera Åland. Inga trupper eller befästningar får sedan dess finnas i landskapet.
Vastaukset 1
Vanhimmat
http://finnish.ruvr.ru/2011/10/21/59129978.html
Staden är redan 150 år gammal.