När finskan rensades ut ur Norrbotten
På 1880-talet inleddes ett försvenskningsarbete i det finskspråkiga Norrbotten; finskan förbjöds i skolan och på biblioteken. Införandet av svenskan ansågs som en välgärning för hela befolkningen i Tornedalen.
I Matarengi, Övertorneås centralort, står den gamla träkyrkan mitt i byn. Slänger man ett öga på den separata klockstapeln som också utgör en port genom vilken generationer av sockenbor vandrat till gudstjänst, kan man på varje väggfasad urskilja en urblekt textremsa. Det är korta bibelspråk, avfattade på en uråldrig finska och med snirkliga bokstäver, lika svårtydda för dagens tornedalingar som de hebreiska skrivtecken som brukar pryda kyrkornas innandömen. Dessa förbleknade inskriptioner på gammal bokfinska mitt i en i övrigt totalt svensk skyltmiljö tecknar en träffande bild av den marginaliserings- och utraderingsprocess som drabbat finskan i Norrbotten.
Det finskspråkiga Norrbotten har genomgått en etnisk ”reningsprocess”. Statsmakterna satte i gång ett omfattande försvenskningsarbete på 1880-talet. Speciellt var det den uppväxande generationen av finsktalande som hamnade i blickfånget hos civilisationens påskyndare, som med utmärkt effektivitet lärde ungdomarna vad deras modersmål gick för i Sverige. I denna chauvinistiska miljö växte den finske mannens börda till gigantiska proportioner och blev snabbt alltför massiv för att axlas av tornedalingarna. Man ville bli kvitt finskan, låt vara att modersmålet fortfarande spökade i hjärnans irrgångar. Detta blev således minoritetens stora projekt som slutgiltigt roddes i hamn i och med att ”meänkieli” utropades som Tornedalens eget minoritetsspråk och bandet med finskan - som därmed degraderades till ett invandrarspråk - kapades av. Genomförandet tog ungefär samma tid som gick åt till att bygga Notre Dame, drygt hundra år.
Så ser det ut som om tornedalingarna lyckats med konststycket att äta upp kakan och ha den kvar. Dock är det på sin plats att fråga huruvida ursprungsfolket i sin perifera dialekt med klent befolkningsunderlag och begränsade resurser har så mycket kvar att tugga på. Men kan Sveriges tornedalingar bygga med samma nit som de visat prov på i rivningsarbetet så kan kanske meänkielis första stapplande steg ses som hörnstenen till
ett präktigt bygge, ett kåddoftande pörte som timmervarv för timmervarv reser sig mot katedraliska höjder på Torneälvens västra strand.
Att en, om man bara ser till det litterära bruket av finskan, månghundraårig och med tanke på dalgångens ringa folkmängd inte så blygsam odling praktiskt taget lagts till graven, är ett faktum som verkar ha passerat ganska obemärkt - ”budet om den fattiges död når inte långt”. Några observationer om bruket av den litterära finskan i Tornedalen samt de mekanismer som ligger bakom tornedalingarnas lappkast i språkfrågan torde därför ha sitt berättigande.
Reformationen och boktryckarkonsten banade väg för många europeiska munarters omdaning till kulturspråk. Så var fallet även med finskan. Då ämbetsspråket i landet var svenska, inskränkte sig användningen av finska till kyrkliga sammanhang i landets före riksdelningen talrika finskspråkiga församlingar. Den lutherska kyrkans folkundervisningsarbete kom så småningom i gång även här uppe. I den finske reformatorn Mikael Agricolas bokfinska mötte tornedalingarna en språkvariant som låg tämligen nära deras egen dialekt.
Artikeln fortsätter...
På 1880-talet inleddes ett försvenskningsarbete i det finskspråkiga Norrbotten; finskan förbjöds i skolan och på biblioteken. Införandet av svenskan ansågs som en välgärning för hela befolkningen i Tornedalen.
I Matarengi, Övertorneås centralort, står den gamla träkyrkan mitt i byn. Slänger man ett öga på den separata klockstapeln som också utgör en port genom vilken generationer av sockenbor vandrat till gudstjänst, kan man på varje väggfasad urskilja en urblekt textremsa. Det är korta bibelspråk, avfattade på en uråldrig finska och med snirkliga bokstäver, lika svårtydda för dagens tornedalingar som de hebreiska skrivtecken som brukar pryda kyrkornas innandömen. Dessa förbleknade inskriptioner på gammal bokfinska mitt i en i övrigt totalt svensk skyltmiljö tecknar en träffande bild av den marginaliserings- och utraderingsprocess som drabbat finskan i Norrbotten.
Det finskspråkiga Norrbotten har genomgått en etnisk ”reningsprocess”. Statsmakterna satte i gång ett omfattande försvenskningsarbete på 1880-talet. Speciellt var det den uppväxande generationen av finsktalande som hamnade i blickfånget hos civilisationens påskyndare, som med utmärkt effektivitet lärde ungdomarna vad deras modersmål gick för i Sverige. I denna chauvinistiska miljö växte den finske mannens börda till gigantiska proportioner och blev snabbt alltför massiv för att axlas av tornedalingarna. Man ville bli kvitt finskan, låt vara att modersmålet fortfarande spökade i hjärnans irrgångar. Detta blev således minoritetens stora projekt som slutgiltigt roddes i hamn i och med att ”meänkieli” utropades som Tornedalens eget minoritetsspråk och bandet med finskan - som därmed degraderades till ett invandrarspråk - kapades av. Genomförandet tog ungefär samma tid som gick åt till att bygga Notre Dame, drygt hundra år.
Så ser det ut som om tornedalingarna lyckats med konststycket att äta upp kakan och ha den kvar. Dock är det på sin plats att fråga huruvida ursprungsfolket i sin perifera dialekt med klent befolkningsunderlag och begränsade resurser har så mycket kvar att tugga på. Men kan Sveriges tornedalingar bygga med samma nit som de visat prov på i rivningsarbetet så kan kanske meänkielis första stapplande steg ses som hörnstenen till
ett präktigt bygge, ett kåddoftande pörte som timmervarv för timmervarv reser sig mot katedraliska höjder på Torneälvens västra strand.
Att en, om man bara ser till det litterära bruket av finskan, månghundraårig och med tanke på dalgångens ringa folkmängd inte så blygsam odling praktiskt taget lagts till graven, är ett faktum som verkar ha passerat ganska obemärkt - ”budet om den fattiges död når inte långt”. Några observationer om bruket av den litterära finskan i Tornedalen samt de mekanismer som ligger bakom tornedalingarnas lappkast i språkfrågan torde därför ha sitt berättigande.
Reformationen och boktryckarkonsten banade väg för många europeiska munarters omdaning till kulturspråk. Så var fallet även med finskan. Då ämbetsspråket i landet var svenska, inskränkte sig användningen av finska till kyrkliga sammanhang i landets före riksdelningen talrika finskspråkiga församlingar. Den lutherska kyrkans folkundervisningsarbete kom så småningom i gång även här uppe. I den finske reformatorn Mikael Agricolas bokfinska mötte tornedalingarna en språkvariant som låg tämligen nära deras egen dialekt.
Artikeln fortsätter...
Vastaukset 13
Vanhimmat
Kun suomalainen oli raivattu pois Norrbotten
1880-luvulla alkoi swedification työtä Suomen SWE, Finn kiellettiin kouluissa ja kirjastoissa. Käyttöönotto ruotsin kieltä pidettiin siunaus koko väestön Tornionlaakson.
Vuonna Matarengi, Övertorneå tärkeimmän kaupungin, seisoo vanha puukirkko kylässä. Heittää sinut tiiviisti erillinen kellotapuli, joka muodostaa myös portti, jonka kautta sukupolvien seurakuntalaisten käveli palvoa, se voi olla mitä tahansa seinää julkisivu erottaa haalistuneet tekstityksiä. On lyhyitä kohtia, kirjoitettu muinaisen Suomen ja koukeroinen kirjaimet, yhtä vaikea tulkita tänään tornionlaaksolaiset että heprean merkkejä, yleensä koristavat kirkkoja suoli. Nämä haalistuneet merkinnät vanhoihin bokfinska keskellä muuten täysin ruotsalainen levy ympäristö merkki kertoo kuvan syrjäytymistä ja utraderingsprocess kärsinyt suomalainen Norrbottenissa.
Suomen Norrbottenin on tehty etninen "puhdistus prosessi". Hallitus käynnisti laajan swedification työtä 1880-luvulla. Erityisesti se oli nouseva sukupolvi suomalaisia puhujia, jotka päätyivät näkökenttä sivilisaation siivet, joka suurella tehokkuutta opetti nuorille mitä heidän äitinsä menivät Ruotsiin. Tämä sovinistiset ympäristö kasvoi Suomen miehen taakka jättiläismäinen mittasuhteet ja pian tuli liian suuria otettava harteilleen tornionlaaksolaiset. He halusivat päästä eroon suomalaisista, vaikka äidinkieli on edelleen ahdisti labyrinttejä aivojen. Se tuli näin vähemmistö suurten hankkeiden vihdoin souti satamaan kuin "meänkieli" julistettiin Tornionlaakson vähemmistöosakkaiden ja yhtyeen Suomen - jolloin se hajoaa maahanmuuttaja kieli - katkesivat. Toteutus kesti suunnilleen samaan aikaan joka oli viettänyt rakentaa Notre Dame, runsaat sata vuotta.
Joten näyttää siltä, tornionlaaksolaiset hallinnoi temppu syöminen kakku ja ovat sitä myös. On kuitenkin aiheellista onko alkuperäiskansojen syrjäisen murre kanssa huono väestöpohja ja resurssit ovat rajalliset on niin paljon jäljellä pureskella. Mutta voiko Ruotsi tornionlaaksolaiset rakentaa samalla innolla kuin ne osoittivat purkutyöt voidaan kenties meänkieli ensimmäinen horjuvaa vaiheet nähdään kulmakivi
upea rakennus, kåddoftande portti tunti sylissä tuntikausia kääntyy nousevan katedraali kuningaskunta korkeuksien käsittely länsirannalla Tornionjoelle.
Tuo, jos tarkastelee vain kirjallisuuden käyttöön Suomen kielen, vuosisatoja vanha, ja näkymä laaksoon pieni väestö ei ole niin vaatimaton viljely käytännössä lisätty hautaan, on se, että näyttää kulkeneen suhteellisen huomaamatta - "uutinen köyhän kuolema ei saavuta paljon ". Jotkut huomautuksia käytöstä kirjallisuuden Suomen vuonna Tornionlaaksossa, ja mekanismien taustalla Tornionlaakso Valley päällekkäisiä muutoksia kielikysymys olisi siten perusteltua.
Uskonpuhdistus ja taiteen tulostus tasoitti tietä monille eurooppalaisille munarters muutosta kulttuurin kieli. Näin kävi myös Suomen. Sitten ämbetsspråket maassa oli ruotsi, oli rajoitettu käyttö Suomen kirkollisen yhteydessä maassa ennen kansakunnan split moni suomalainen puhuvia seurakunnat. Luterilainen kirkko opettavien henkilöiden työ lopulta käynnistynyt jopa täällä. In Suomen uskonpuhdistaja Mikael Agricola bokfinska tapasi tornionlaaksolaiset kieleksi, joka oli melko lähellä omaa murretta.
Tornion murretta puhutaan syvällä Ruotsissa. Koko Venäjän ajan ja tänään toimii Ruotsinhallinto muoto Suomessa.
Googlekääntäjä käy kääntämisen apuvälineeksi, mutta sillä ei saa luotettavaa ja lukukelpoista tekstiä! Pitäiskö sun opiskella ruotsia, että tuollaiset käännökset onnistuisivat vähän paremmin. Kielten osaaminen on ylellistä.
Toivatkan ruåtsalaiset opin ristiinnaulitusta miehestä, sinun syntisyytes takii,
ja joka oli vielä jumalan poikakin
Eikä siinny syntisest vaa PYHÄn henken isyystesti tehtii.
Ylläpito Huomio!
Eikös näille täysin kielitaidottomille
vois avata ihan oman palstan?
Eivät olis täällä kiukuttelemassa
taitamattomuuttaan.
Hyvä huomio ja ajankohtainen! Pitäisiköhän nuo pakkoruotsittajat haastaa oikeuteen? Siellä istuisivat leivättömän pöydän ääressä piispa Henrikin kanssa. Oikein se niille olisi.
Juu taivaassa ratki taivaassa
leivättömä pöyvvä äärel Jumala vasemmalla puolella
mite muute pöytä pyssyypi pilven päällä??
Tutustukaapa vakavasti
ruotsin kieleen. Voi olla,
että tekin rakastutte siihin.
Tällä hetkellä hän harjoittelee ruotsiksi Vanja-enoa helsinkiläisessä Klockriketeaternissa.
- Ihan syvällisiä en vielä voi keskustella. Olen entinen pakkoruotsin vihaaja, mutta nyt minussa on syntynyt rakkaus siihen kieleen. Motiivi oppia sitä on ihan toinen kuin lukiossa.
@ Kosonen !
Se nuori kuka osaa ruotsin kieltä saa esim kesätyöpaikan
varsin helposti, ainakin pääkaupunkiseudulta.
Firmoja en luettele,mutta laivayhtiöt,joista on jo¨aijemmin
puhuttu työllistävät satoja opiskelijoita.
Niin. Hurrifirmoissa.
Yli 3000 ihmistä työllistää nuo punaiset laivat,maissa ja merellä..
Työkielenä ruotsin kieli.
enemmä ko mittää, tää meijjä murreki on siihe murteesee verrattuna ihanaa!
kuin tanskan kielessä, luettuna selvää, mutta kuultuna sen kuuman perunan kanssa löössötettynä ylivoimaista toisin kuin englanti tai ranska, jotka ovat kuultuna selkeitä!
Tekisi mieli sanoa:
Articuler clairement et lentement, s'il vous plait!
Kyllähän Olli Rehn esimerkiksi olisi pienenä tarvinnut ranskan kuulemista ja puhumista, sillä ruotsilla ei ole mitään tekoa hänen työssään.
Ranska on vielä niin mukaansatempaavan kaunis kieli!
.