Tvångssvenskan är hemsk

Jag är enspråkigt finsk från Vasa. Mina svenskakunskaper har alltid varit oerhört dåliga. I det område jag växte upp på fanns det inte mycket till svenskspråkiga kanske ett par tre-fyra svenskspråkiga familjer i området där jag bodde.

Svenskaundervisningen började på tredje klass. Före det så var min svenska begränsad till att räkna till fem och kolla den svenska textningen på filmer och sökande efter ordet "ja" som jag visste betydde "och". TV var ju på engelska med svensk text. Jag är säker på att många saker som jag trodde hände i TV-program och filmer jag såg på den tiden är en kombination av att jag inte visste vad som hände och... Att jag inte visste vad som hände. (fortfarande när jag ser på Star Wars så är jag bombsäker på att en scen skall finnas som helt enkelt inte existerar)

För att dra historien igen litet bakåt innan vi når den där första svenskalektionen så hade jag ju en tvåspråkig vän. Inte nog med att han var tvåspråkig han var också smart nog att lära sig läsa ett år före alla andra i lekis. Så i början fick han tolka texter vi hade med oss och senare fick han tolka när någon finne började prata. Livet var gott.

Så kommer tredje klassen. Jag hade varit upptagen med att lära mig multiplikationstabellen (jag skrev det där på en gång utan att rätta ordet. Shit vad jag kan jag), svenskan låg inte högt på min lista. Det var en främmande värld. En konstig värld. Förutom att räkna till fem och "ja" så kunde jag kanske säga "grilli piirakk" för det stod "Grilli - grill" på kiosken som fanns i närheten. (det stod också kioski - kiosk. Ur det kunde man ju räkna ut att grillipiirakka givetvis var "grillipiirakk")

Läraren kommer till svenskalektionen. Hälsar klassen välkommen. På svenska. Och säger något annat. På svenska. De första fem minuterna består av att läraren säger saker på svenska och eleverna (vi) ska tydligen röra vid vad hon säger. Om hon säger "skåp" så då ska vi röra vid kaappi.

Jag är förvirrad. Jag ser på vad de andra gör. Det fanns ju någon i klassen som kunde svenska. Förmodligen såg de flesta till dem och gjorde som de gjorde. Samtidigt kändes det somom jag var den enda som inte hade någon aning om vad som pågick. Svenskan slog mig i ansiktet genast. Det lugnade förstås ned sig en aning och vi fick böcker och sådant. Men böckerna var också de helt på svenska. Med någon sorts ordbok i slutet.

Det är förstås så alla språkböcker ser ut men det här var ju faktiskt första gången jag såg en sådan. Svenskan slog mig i ansiktet första lektionen. Jag gick igenom så gott som hela grundskolan rädd för svenskan. När som helst skulle den slå mig igen. Språket var totalt obegripligt (det är fortfarande totalt obegripligt, så. No worries). Jag lärde mig språket mekaniskt. Så som man lätt gör när man inte egentligen vill. Förmodligen på samma sätt som vissa människor lär sig matematik. "3 3=6", "3*2=6" ur det kan man räkna ut sambandet mellan de två. Men om man inte egentligen vill så lär man sig bara utantill vad de olika siffrorna blir ihop.

Vad är då poängen med denna historia? Inte vet jag. Jag tänkte nu bara dela med mig av berättelsen ett par veckor efter att den är relevant. Någonstans i gymnasiet började jag förstå vad svenskan var och även om jag inte pratar någon svenska än idag så förstår jag den och tycker att det ju egentligen är ett ganska häftigt språk. Men ändå ett språk som jag nog aldrig blir en del av.