Ahvenanmaan absurdi kielipolitiikka

" Laura Vauras flyttade till Åland från Åbo för tjugo år sedan och känner inte igen sig i beskrivningen.

- Jag har finska som modersmål och försöker tala finska med mina barn. Jag ser inga problem med det. Jag har godkänt att Ålandsspråket är svenska och det fungerar fint.

Laura Vauras har inte direkt känt sig diskriminerad, men någon gång har hon fått tillsägelse för att ha talat finska.

- När jag i kafferummet har talat finska med en annan ung tjej som kom hit för tjugo år sedan har man sagt till om att tala svenska. Jag förstår det då det är till ens eget bästa att tala svenska. Däremot har jag haft mycket nytta av finska, säger Laura Vauras."

Et sit ymmärtäny mitä LV sanoo? Hahahahahahaaaaaa....

Mahdoitkohan täysin ymmärtää linkin tekstin?

Olet ilmeisesti tuo toisten mainitsema vakituinen häirikkö tjn. joka on Ahvenanmaan valitsemaa kieltä vastaan, onko näin?
Oletko siis tahtomassa että Ahvenanmaasta tehdään virallisesti 2- kielinen?

Eli tahdot kaksikieliset palvelut. Oletko valmis maksamaan siitä? Minä en. Älä hitossa vaadi mitään jota me muut suomalaiset emme välttämättä halua olla maksamassa. Ahvenanmaa saa halutessaan jatkaa nykyisellä linjallaan. Mua se ei häiritse. Kielikeskutelu on nyt kuumaa ja siinä kustaan vielä omaan nilkkaan. On parempi antaa ruotsinkielisille omat alueet ja hallinnot jos se on halvempi ratkaisu. Se toimii Sveitsissä ja Kanadassa, muunmuassa.
Palvelut maksaa ja joka tykkää tarvitsevansa suomea/ruotsia joka paikassa minne menee, joutuu sitten maksamaan itse.

Sinun tiedot on siis ennen toista maailmansotaa, jepjep. No, Ahvenanmaalla on nykyään 5 % suomenkielisiä jotka ovat sinne mennessään tienneet että se on ruotsinkielinen.
Koska pidät linkeistä niin tässä sulle yksi. Lue ja opi politiikkaa. Siitä on kysymys koko kohussa.

http://svenska.yle.fi/artikel/2014/01/14/finsksprakiga-blir-tillsagda-att-tala-svenska



En av första världskrigets epiloger handlar om Åland; om hur det nygrundade Nationernas förbund fick till en fredlig lösning på en internationell konflikt. Man kan lugnt säga att Ålandsexemplet inte blivit stilbildande i andra konflikthärdar, men självstyrelsen lyfts fortfarande fram som inspiration för olika utsatta minoriteter. Det – i synnerhet den ”extrema” åländska enspråkigheten – ifrågasattes av Mikael Sjövall (SFP) i en Hbl-kolumn den 2 januari.

Sjövall har rätt i att attitydklimatet på Åland ibland är finskfientligt. Det finns en stor opinion som inte vill vika en tum från enspråkigheten, och en mindre grupp som kan uttrycka sig närmast språkrasistiskt. Också inflyttade finlandssvenskar kan få höra att de representerar en hukarmentalitet och gör bäst i att vara tacksamma och hålla mun.


Men Sjövall hamnar snett i sin kritik av enspråkighetens fundament. Den finländska tvåspråkigheten garanteras av grundlagen, som riksdagen kan ändra, medan den åländska enspråkigheten vilar på internationella traktat som riksdagen inte ensidigt kan påverka. Det är en viktig distinktion. Autonomin är heller inget åländskt påfund utan NF:s tröstpris då man körde över den åländska folkviljan – en förkrossande majoritet hade i början av 1920-talet tagit ställning för anslutning till Sverige.

Den grundläggande insikt som ofta saknas på den östra sidan om Skiftet är att det åländska lagtinget, på sina behörighetsområden, är ett lika suveränt parlament som till exempel Sveriges riksdag. Allt tal om att sätta ner foten börjar därför lätt att lukta stormaktspolitik i åländska näsor. Att finländska politiker tar ställning till den åländska språkpolitiken är naturligtvis i sin ordning, men det borde ske i samma jämbördiga anda som uttalanden om sverigefinnarnas situation, samt med vetskapen om att självstyrelsens folkrättsliga huvudsyfte är att fungera som ett språkskydd.

2014 är nationalismen betydligt mer nedtonad än 1914, men som tankestruktur existerar dess yttre hotbilder och inre lojalitetskrav fortfarande. Det finns en sannfinländsk variant, lika väl som en ”sannåländsk”. Och det finns också – hör och häpna – en sorts finlandssvensk nationalism. När Sjövall skriver att ålänningar ”skadar finlandssvenskarnas kamp för svenskans ställning på fastlandet” så ligger det förvisso en sanning i undertextens hotbild och lägesbeskrivning men i den mån lojalitetskravet riktas mot Åland träffar det tokigt, eftersom en stor del av ålänningarna inte vill betrakta sig som finlandssvenskar överhuvudtaget. Man studerar i Sverige, ser på svensk tv, läser svenska tidningar och upplever ingen större kulturell gemenskap med finlandssvenskheten.

Sen är det klart att Åland på grund av nationstillhörigheten (och finlandssvensk immigration) också har många gemensamma intressen med Svenskfinland, i praktiken ofta SFP. Men politiskt intressanta är förstås de situationer där positionerna är antagonistiska. Förutom frågor om språkundervisning gäller det till exempel det, principiellt rimliga, kravet på en åländsk EU-parlamentariker – det parti som har mest att förlora på att ett av Finlands 13 mandat vigs åt Åland råkar vara SFP. På Åland har en bojkott av EU-valen diskuterats, men inför parlamentsvalet 2009 gick en del av det åländska partifältet in för en kohandel med SFP där man i utbyte mot kandidatur på deras lista fick utse en åländsk specialmedarbetare till parlamentarikern. Utan samarbetet hade SFP knappast fått ett mandat, men också ur en pragmatisk åländsk synvinkel föll projektet väl ut, och en liknande allians har upprättats inför valet i maj.

Så när Sjövall skriver att anledningen till de finländska partiernas tysthet visavi Åland beror på att där inte finns några röster att hämta, förhåller det sig precis tvärtom: Ska det bli någon SFP-representation i Bryssel framöver krävs drygt 10 000 åländska röster i maj. Inte undra på att Carl Haglund snabbt försökte gjuta olja på vågorna med några överslätande uttalanden om att han inte ser några större problem med den åländska språkpolitiken.

Jahas, tämmöinen debatti täällä. Näyttää olevan kuuma aihe nyt joka puolella.
Jos Ahvenanmaa haluaa, se voi minun mielestä itsenäistyä. Siellä on oltu ruotsinkielellä niin kauan että siihen ei mikään pakotus toiseen kieleen käy. Sitä kokeili jo neukut aikanaan mutta kuinkas sitten kävikään. Samoin Jugoslavia.
Asuinpaikan voi valita. Joka ei ruotsiin taivu, eläköön siellä missä pystyy tulemaan toimeen. Se on minun mielipide.
Mutta Suomi ei luovu veronmaksajista helpolla. Suomi tarvitsee Lapinkin, ei anna saamenkielisille paliskunnille maita omaksi. Nyt Suomi sallii venäläisille maan myymisen ilman että ne asuvat täällä. Rahaa halutaan.
Mikäli ymmärsin niin ketjun alottajalle sopii ahvenanmaalaiset monen asian maksajiksi mutta saamatta mitään. Ei taida toimia.

Mitä tuolla ruotsinkielisten eri foorumeissa (Ny Tid, Yle5) on nyt lukenut tästä kielijutusta, niin enemmistö suomenkielen puhujista ei välitä onko Ahvenanmaa yksikielinen aina. Suomessa on muita asioita nyt esillä ja tämä on pieni asia.

Ruotsinkielisten oikeudet jos poistetaan mutta maksuvelvollisuudet ja veronkeräys toteutetaan, lähtee pääomat Suomesta niin että humina käy. Niillä on niin paljon rahaa että esimerkiksi Ahvenanmaan irrottauttuminen Suomesta ruotsinkieliseksi erilliseksi valtioksi voi olla ihan tosiasia.

Sitten me todella tarvitaan venäjänkielen osaamista sillä vain sieltä voidaan saada talouteen pelastus kun iso romahdus tulee. Pakkoruotsin tilalle tulee pakkovenäjä.

Miksi ei saisi olla vapaakielivalinta miksi se pitää vääntää aina pakoksi?