U-man Sweden...

Kun scientologit kuvaavat auditoinnin ihanuutta niin tässäpä erään ruotsalaisen kokemuksia asiasta.
Lukekoon ken ruåtsia taitaa,
tässä on vain osa Emma Holmerin lopputyöstä.

Emma Holmér, C-projekt i journalistik, JMM H01, Södertörns högskola, 2004

Carina Persson om företaget U-mans interna säljutbildning:
“Det var en våldtäkt på själen”
En annons i Arbetsförmedlingens platsjournal ledde Carina Persson rakt in i
scientologirörelsen. Företaget U-mans säljutbildning pågick i månader och
innehöll bland annat intensiva konfrontations- och hypnosövningar. Efter fyra
månader var hon så påverkad att hennes pojkvän trodde att hon börjat ta
droger.
Det är snart åtta år sedan Carina Persson satt vid köksbordet och bläddrade i
Platsjournalen. Året var 1995. Hon var då 27 år, hade en son på åtta år och en pojkvän
sedan flera år tillbaka. Efter sex års arbete på en grossistfirma i klädbranschen hade
hon ledsnat och sagt upp sig från sitt jobb.
– Idiotiskt att säga upp sig så där, som ensamstående förälder med
försörjningsansvar! utbrister hon när hon tänker tillbaka.
Tidigare hade hon läst konfektion på S: t Görans gymnasium, gått Beckmans
kvällskurser, ritat mönster och modeller åt företaget där hon var anställd. Så långt
tillbaka Carina kunde minnas hade hon haft en dröm – att en dag skapa sitt eget
varumärke. Hon beslöt sig för att det var dags att gå vidare. Målet var att lära sig säljoch
marknadsföringsperspektivet av yrket ordentligt för att så småningom starta eget.
Hon fastnade för en annons, lyfte luren och ringde till sälj- och rekryteringsföretaget
U-man Business Services AB.
– Redan på telefon kände jag: ”Gud, det här jobbet vill jag ha!” Killen i telefon lät så
uppriktig och personlig.
På anställningsintervjun följande dag slog hon sig ned i en vit skinnsoffa och noterade
att U -man inte snålat på inredningskostnaderna. Miljön var exklusiv. Där var palmer
och fontäner. De som mötte henne var anmärkningsvärt positiva. Inte påflugna på
något sätt, utan bara vänligt leende och avspända. De var kostymklädda och snygga.
– De utstrålade ”action” på något sätt, och närvaro. Jag tänkte att de uppenbarligen
var duktiga på det de gjorde. Eftersom de hade gått de här kurserna måste de vara
väldigt bra, minns jag att jag tänkte.

Carina fyllde noggrant i personlighetstestet de gav henne. Där var många andra
sökande och hon hoppades intensivt att de skulle välja just henne. Efter två dagar kom
beskedet att hon var antagen. Carina var överlycklig.
Första dagen
Personalchefen visade runt henne i lokalerna och berättade om företaget.
U-man står för ”Understanding man”, och att förstå människan sades också vara
visionen. För att lära sig sälja. Företaget beskrevs som ett rekryteringsföretag och
sysslade med försäljning av kurser och personlighetstester. U-mans kunder var många
och väletablerade. En av U-mans kunder var polisen i Stockholm. De köpte
personlighetstester för hundratusentals kronor.
– U-man hade också en rekryteringspool under en egen label, Kimberly, där de
headhuntade eller sålde färdiga VD: ar och säljare. Det låg ganska bra personer där, sa
chefen.
När de gick förbi bokhyllorna frågade chefen om Carina kände till författaren till
kursmaterialet, L. Ron Hubbard. Det gjorde hon inte.
Den andra dagen startade utbildningen med en tvådagarskurs som hette ”Livets medoch
motgångar”. Den gick mest ut på att introducera nya ord, eller snarare gamla ord
fast med ny betydelse. Ordboken såg ut som vilken svensk ordbok som helst, men
definitionerna skilde sig. Enligt den här stod till exempel ordet ”religion” för ”andlig
frihet” i stället för den vanliga definitionen, ”gudstro”.
I utbildningen fick Carina även hålla på med ”demosatser”, legobitar som skulle
symbolisera olika saker: henne själv, kunden, företaget och omvärlden till exempel.
– Jag märkte att det fanns en utpräglad ”vi och dem” -känsla på U-man, men det var
inget jag funderade särskilt mycket över då.
Carina åt och sov mycket lite under den här perioden, upplevde sig själv ”som en
nyförälskad”.
Påföljande kurs hette Tonskalan och var en slags översiktlig skala över
sinnesstämningar eller känslotillstånd. Ungefär som en termometer. Längst ned på
skalan stod ordet ”död”. Alldeles ovanför stod det ”sex”, ”ilska”, ”upprördhet”,
”irritation” och vidare upp mot en linje. Ovanför den stod egenskaper som
”intresserad” och ”entusiastisk” och det var där man helst skulle befinna sig.
– Det där kollade coachen alltid in, att man låg rätt i tonskalan.

Kommunikationskursen
Efter en vecka började kommunikationskursen, eller ”com-kursen” som den kallades.
Den bestod av tio mycket krävande övningar där säljaren - ansikte mot ansikte med
kunden - skulle träna sig på att uppträda absolut stilla och uttryckslös. I den första
med slutna, i den andra med öppna ögon. Om någon av parterna ”felade” måste
övningen göras om. Kunderna var ditskickade för att lära sig att sälja. En av de
säljkunder som Carina satt med i com-kursen var från en åkerifirma, en annan från
byggbranschen.
– Vissa övningar kunde hålla på i flera timmar. Det var extremt svårt att sitta och
stirra så länge, på en vilt främmande person dessutom, utan att röra en min. Man fick
inte skratta, inte ett ens ögonlocket fick rycka till, då fick man börja om från början.
Hela tiden var vi övervakade av en coach, som gick in och ut ur rummet.
En annan övning hette ”Bull-Baiting”. Den gick ut på att försöka få kunden ur balans
med alla medel: med förolämpningar, skämt eller provocerande kommentarer skulle
man försöka få kunden att förlora kontrollen.
– Det gällde att hitta Akilleshälen till varje pris. Jag minns särskilt att jag förolämpade
en äldre man, sade att han hade potatisnäsa. Han hade visserligen det, men att kläcka
ur mig något sånt, det var så hemskt, jag skulle aldrig ha gjort så i vanliga fall!
Coachen pratade om ”slutprodukten”, att som säljare lära sig att leda andra människor
och manipulera dem med ord och kroppsspråk. Carina minns att det fungerade också.
Bokningarna av nya kundbesök började rullade på och plötsligt sålde hon riktigt bra.
Carina minns inte mycket av den tionde och sista fasen av kommunikationskursen,
mer än att den var mycket intensiv. Hon beskriver sig själv som ”helt manisk” vid det
här laget. Det hon fortfarande inte visste var att den intensiva företagsutbildningen var
identisk med introduktionskurserna till scientologin.
Auditeringen
Plötsligt började en ny figur dyka upp på luncherna. Han hade sitt kontor i anslutning
till U-mans lokaler, men var inte direkt knuten till företaget. Han skulle leda nästa
kurs, ”auditeringen” och hade uppnått hierarkins högsta nivå, ”OT 8”.
– Det var min chef också, men det var inget man pratade om. Jag visste bara att OT 8
var den kurs som stod högst i rangordning, långt ovanför min nivå.

Carina blev nu introducerad i en kurs som hette ”Life Repair”. Den bestod i en rad
”auditeringar” eller hypnossessioner med E-meter, en elektronisk mätapparat som
fungerar som en enkel lögndetektor. Han som ledde auditeringen kallades ”auditör”.
Avsikten var att befria sinnet från mentala blockeringar och oönskade, irrationella
beteendemönster. Man skulle befrias från sina begränsningar. Syftet var att bli
intelligentare, lyckligare och mer ”sig själv”.
För en scientolog är målet att bli fri, ”clear”, från blockeringar eller så kallade
”engram”. Engram är, enligt scientologernas ordbok, “en mental bild som registrerats
omedvetet av personens reaktiva sinne”. När dessa bilder har avlägsnats blir
människan alltså clear. Men att bli clear är bara ett delmål. Sedan gäller det att så
snart som möjligt avancera till Opererande Thetan, OT, en slags fri ande. Detta
tillstånd kallas också för den totala friheten. Scientologins mål, enligt L. Ron
Hubbard, är att cleara individer, samhällen och till slut hela planeten.
Carina minns första gången hon blev inkallad till auditörens rum:
– Jag satte mig i en låg soffa och greppade de två burkarna som var kopplade till Emetern.
Auditören satt högre upp, på andra sidan bordet, med uppsikt över mätaren.
E-metern reagerar på värmeimpulser och avsåg att röja hennes sinnestillstånd.
Upprörd, upprymd eller lugn, allt registrerades av den svajande nålen.
– Han började ”koppla ner” mig med att fråga: Sitter du bekvämt? Känns det bra i
rummet? Han talade lugnt och långsamt, höll på väldigt länge. När jag till slut hade
kommit i ett avslappnat, mottagligt läge frågade han: ”Hur reagerar du på ordet sorg?”
Genom hennes translika tillstånd trängde sig en distinkt smärta igenom. Plötsligt
drabbades hon av obearbetade minnen av en nära väns bortgång. Begravningen, mer
än tio års bortträngd sorg över vännen som tagit sitt liv, slog henne med full kraft.
Carina brast ut i en okontrollerad gråt.
– Auditören visade inga tecken på medkänsla, gjorde ingen ansats att trösta mig utan
sa bara att jag felat, vilket betydde att vi måste börja om igen. När jag till sist lugnat
ned mig upprepade han frågan än en gång: ”Hur reagerar du på ordet sorg?”
Proceduren upprepades ända tills Carina kunde svara med total likgiltighet.
På detta sätt fortsatte auditeringen. Ord för ord bearbetades. Varje gång hon svarade
med någon känsloreaktion måste övningen göras om, ofta flera gånger.

– Nålen skulle ”flyta”. Man skulle bli ”clear”.
Under en session uppmanades hon även att andligen lämna sin kropp. En tid efter det
hade hon en skrämmande utomkroppslig upplevelse när hon låg i badet.
–Det kände som om jag upplöstes och försvann. Det låter inte klokt men precis så
kändes det.
Under den här perioden jobbade hon så gott som dygnet runt, samtidigt som hon gick
igenom utbildningen. Sov och åt dåligt. Umgänget med sonen och gamla vänner var
obefintligt. En dag när hon kom hem till sin pojkvän drog han upp hennes ärmar för
att kontrollera om hon hade nålstick i armvecken. Han trodde att hon tagit droger. Det
var något med hennes ögon. De var stora, klara och glansiga, det hade hon själv
noterat i spegeln.
– Samtidigt var jag helt iskall. Likgiltig. Jag minns att jag gick runt och sade hej då
till Stockholm. Jag planerade att ta min son och flytta till scientologernas högkvarter i
Danmark.
Vid ett tillfälle skulle Carina skriva på för Sea Organization, den uniformerade delen
av scientologirörelsen. Avtalet var på livstid och eftersom de tror på reinkarnation
gällde det även nästkommande liv. Kontraktet, sade de, skulle gälla i en miljard år.
– När jag höll i pennan var det som en inre dragkamp, jag såg på min hand och märkte
att jag inte längre kunde skriva min namnteckning. Det var som ett barn, eller en
främmande person som skrev. Bokstav för bokstav.
Vägen tillbaka
Drygt fyra månader hade gått sedan hon börjat sin anställning hos U-man. Nu beslöt
hennes pojkvän och bästa väninna att det fick vara nog. De låste in henne i lägenheten
och vägrade släppa ut henne när hon skulle gå till jobbet. En ny mardröm tog sin
början.
–Jag kände mig som ett jagat djur och ville inte lyssna på deras aggressiva
övertalningsförsök. Jag hade blivit förvarnad om hur en kritiker skulle låta och
upptäckte att det var precis så de lät!
De hade kontaktat Åke Wiman, sociolog och ”avprogrammerare”. Han kunde berätta
en annan version om scientologin, en kritisk version. Ytterligare en väninna
engagerade sig. Hon hade fått tag i artiklar och broschyrer från Föreningen Rädda
Individen. Hon läste högt för Carina om L. Ron Hubbard och scientologins grunder –
och plötsligt hände något märkligt.

– Jag ”snappade”, gick från drogad till glasklar på en sekund. Från den sekunden
ville jag inte vara med längre.
Carina bröt ihop, fick hysteriska utbrott. Hon tänkte sjukanmäla sig.
– Fast en scientolog är ju aldrig sjuk, säger hon ironiskt, så jag hittade på att jag skulle
åka till landet och jobba därifrån och lämnade ett fejkat telefonnummer.
Istället reste hon till en väninna i Värmland, långt från Stockholm och U-man. Ändå
kände hon sig inte trygg utan blev paranoid. Psykotisk. Carina hade upplevelser av att
hennes chefer kom för att hämta henne, det kändes som om de fanns i rummet. I
andeform.
Under lång tid, sex månader eller ett år – hon minns inte säkert – levde Carina som i
ett chocktillstånd. Hon beskriver att hon var liksom ”bortkopplad från allt”, kände sig
desillusionerad och psykiskt instabil. Hon upplevde att ingen riktigt förstod och ingen
riktigt heller kunde förklara vad hon varit med om.
– Så fort jag tänkte att – äntligen, nu förstår hon! – sade personen ifråga något som
gjorde att jag plötsligt insåg att hon inte fattade någonting. Det var hopplöst!
I dag mår Carina bra. Hon utstrålar lugn och självförtroende. Hennes kläder, som
ingår i det varumärke som hon nu startat tillsammans med sin nya sambo, uttrycker en
ungdomlig medvetenhet. När hon beskriver det som hände för åtta år sedan
koncentrerar hon sig och berättar noggrant och detaljerat. Carina kallar det som hände
henne för ”en våldtäkt på själen”.
Under tiden som scientolog var hon på väg att ändra hela sitt liv. Sonen skulle ha
börjat i scientologernas skola. Tanken på vad som kunde ha hänt skrämmer än i dag.
Att hon föll för scientologernas manipulation tycker hon ändå inte är konstigt:
–Det var en vattentät metod – om man inte vet om det jag vet i dag.