År 1908 var de svenskspråkiga i Finland ca 11 %, men i städer som Helsingfors var nästan halva befolkningen svensktalande. Alltså fanns de svensktalande inom alla samhällslager - även inom den nya arbetarrörelsen. Det första arbetarpartiet i Finland grundades av en finlandssvensk adelsman, Nils Robert af Ursin och Helsingfors Arbetarförening grundades av en annan sådan adelsman Viktor von Wright. Samtidigt kan man påminna om att högerpartier och framförallt det brinnande finsknationella partiet grundades av en finlandssvensk som från början inte ens kunde finska, han hette då Georg Zacharias Forsman - men gick till historien som Yrjö - Koskinen. Hans och de andra finsksinnades store profet var ju J V Snellman - som för övrigt föddes i Stockholm och som inte heller kunde finska från början och hans profet den förste vetenskapsmannen som intresserade sig för finska språket och finsk kultur - finlandssvensken Henrik Porthan - som på 1700-talet forskade och skrev om den finska poesin, folktron och finska språket - på latin här vid Åbo Akademi.
På samma sätt var det ju en finlandssvensk, Mikael Agricola från Torsby i Pärnå - som skrev de allra första texterna på finska - ABC- boken, bönboken och bibeltexter, alla tryckta i Stockholm, eftersom det inte fanns något tryckeri i Finland förrän hundra år senare, då Åbo Akademi hade grundats.
Männen bakom den nya lantdagen 1906 och de lagar som gav nya politiska rättigheter var också finlandssvenskar: Leo Mechelin, som visserligen hade tyska som hemspråk men som övergick till svenska i femtonårsåldern. Den andre hette Robert Hermansson.
År 1908 - då den första Svenska Dagen-festen arrangerades kände sig de svensktalande i Finland särskilt hotade. De finsksinnade hade dragit i gång en ny kampanj för förfinskning av Finland. Ett stort antal finländare med svenska namn lät förfinska sina namn. Så hade skett redan långt tidigare då t ex författaren Alexis Stenvall blev Alexis Kivi. Den nya förfinskningsvågen var mycket framgångsrik i alla samhällslager, men kom att framförallt beröra medelklassen. Många skaffade sig ett dubbelnamn med ett svenskt och ett finskt, som t.ex. Gallen-Kallela eller Danielsson-Kalmari. Många av de förfinskade namnen upphöjdes och fick en ny. nästan adlig klang som Neovius som blev Nevanlinna eller den gamla rikssvenska orgelbyggarfamiljen Thulé, som blev Tulenheimo. Man räknar med att på några få år fick ca 100 000 personer nya namn. Men de tre första av den unga republiken Finlands presidenter; Ståhlberg, Relander och Svinhufvud bytte aldrig sina efternamn, bara sina förnamn. Ukko Pekka Svinhufvud - härstammade från en äkta svensk karolin av urgammal frälsesläkt från Dalarna. Mannerheim hette självklart Mannerheim hela tiden, precis som hans rikssvenske farfarsfar hade hetat då han slog sig ner i Nyland på 1780-talet. Den ende av de blivande presidenterna som bytte alla sina namn vid den här tiden var den unge Johan Gustav Hellsten - som gick till historien som Juho Kusti Paasikivi.
I dag kan man se förfinskningskampanjerna som ett naturligt steg - alternativet var förryskning och den ville ingen ha.
Som ni ser var svensktalande finländare och finländare med svenska namn med och skapade det moderna Finlands historia. Det är inte särskilt märkligt för svenska har talats i Finland sedan tidig medeltid eller lika länge som det funnits ett språk som man kan kalla svenska. Det var faktiskt innan det fanns ett klart avgränsat land som hette Sverige och innan någon hade hört ordet Finland.
Då jag gick i skola fick vi lära oss mycket om de blodiga korståg som svenska kungar skulle ha drivit mot de vilda hedniska finnarna, de första och vildaste fanns här i Åbotrakten. I dag tror man inte längre att det gick till så. Södra Finlands anknytning till Sverige gick ganska långsamt och fredligt till, framförallt därför att det inte fanns någon utvecklad stat eller samhällsbygge i Finland som kunde organisera något större motstånd. Dessutom hade de äldsta Sveakungarna inga resurser att mobilisera ett korståg med. Befolkningen här i Finland var mycket liten, kanske bara några tiotusen då de s.k. korstågen inleddes. Sveakungarna expanderade österut i kampen om handelsvägar och skatteinkomster i konkurrens med danskar, tyskar och framförallt ryssar från Novgorod. Sveakungarna vann den kapplöpningen och resultatet blev att de finländska landskapen flätades in i det svenska riket på ett lika naturligt sätt som Härjedalen, Småland eller Ångermanland.
Svenska och tyska handelsmän slog sig ner på den östra sidan Bottenhavet, med dem kom präster, knektar och skatteindrivare. Resultatet blev att livet öster om Bottenhavet var exakt detsamma som väster om detta innanhav.
Befolkningen på den östra sidan om Bottenviken hade samma kung, riksråd, lagar, pengar, kyrka, skyldigheter och rättigheter som befolkningen på den västra sidan. Finländarna var med om att välja kungar vid Mora sten redan från år 1362 och sedan dess satt finländare med vid konungens rådsbord.
Finska soldater var en mycket viktig del av den svenska armén - utan de finska soldaterna hade Sverige aldrig blivit en stormakt. Långt över 100 000 finska pojkar stupade under blågul fana i kapen för den svenske kungen, inte bara på Narvas hed, på Polens sand, på Leipzigs slätter och Lützens kullar - utan även i Poltava och i kalabaliken i Bender.
Allteftersom Sverige utvecklades och växte i storlek och betydelse, utvecklades den finländska sidan på exakt samma sätt. Finland fick städer, kyrkor, universitet - Åbo akademi kom nästan 20 år före universitetet i Lund, skolor, handel och samfärdsel.
Resultatet blev att Finland tidigt knöts till Västeuropa. De finska bönderna blev aldrig livegna. Finland fick samma västerländska kristendom som resten av Norden och Västeuropa. Finland fick en västerländsk rättsuppfattning, administration och kultur.
Finländare var med i alla svenska riksdagar t o m 1809. Finländare var riksråd, biskopar j en gång t o m Sveriges ärkebiskop, Carl Fredrik Mennander. De var medlemmar i Svenska Akademien och de var svenska ambassadörer i utlandet. De hade höga funktioner i hovet.
Två gånger styrdes hela det svenska riket av finländare, som då Arvid Horn -fredens general, född på Vuorentaka i Halliko socken, var regeringschef i nästan två decennier i början av 1700-talet och då Gustav Adolf Reuterholm från Sjundeå, hade den politiska makten så länge Gustav IV Adolf var omyndig.
Sverige och Finland var helt enkelt samma land i sju hundra år. Det var inte två riken som unionen Sverige - Norge. Det var inte ett rike, Sverige, som ockuperade ett annat, Finland. Det var ett enda land. Under dessa 700 år var det aldrig någon nationell, folklig frihetskamp mot rikssvenskar. Klubbekriget och andra uppror var lokala resningar mot grymma länsherrar eller enväldiga kungar - precis som folket i Dalarna och i Småland reste sig mot grymma kungar och tyranner från Stockholm.
Sverige hade 36 krig mot Danmark, 33 krig mot Ryssland, fyra mot Norge - men aldrig något mot Finland - därför att Sverige och Finland var samma land, hopflätat i en 700 år lång historisk ödesgemenskap.
Detta faktum, denna ödesgemenskap, är något som man i dag - av någon egendomlig anledning - gör allt vad man kan för att förtränga, både Sverige och i Finland - men vår historia är ingenting att skämmas för - varken för rikssvenskare eller finländare.
Denna gemenskap slets sönder i 1808-1809 års krig - kriget som sprängde det svenska riket.
Vi ska inte här gå in på alla detaljer i kriget - men vi ska påminna oss vissa fakta. Kriget var en av de stora politiska och militära rörelserna som pågick över Europa direkt knutna till Napoleon- krigen.
Samtidigt som det stora förräderiet förbereddes på Sveaborg kom de ryska trupperna hit till Åbo. Kriget var då alltså långt ifrån avslutat, det var ännu inte ens tal om eldupphör eller fred. Vad som gällde var att, fienden, ryska trupper invaderade Finland.
Vad gjorde då myndigheterna i Åbo, Finlands viktigaste stad? Jo - här tog man emot ryssarna med varma händer, breda leenden och värmande brasor. Stadens fäder lät värma upp Åbo slott och andra lämpliga byggnader där ryska officerare och andra höga herrar kunde bo.
Eftersom biskopen och landshövdingen här var de högsta ämbetsmännen i Finland blev deras agerade vägledande för alla andra ämbetsmän. Biskopen och landshövdingen svor omedelbart ryssarna trohetsed och uppmanade alla inom förvaltning och kyrka i Finland att göra likadant. Prästerna ombads bedja för " den av Gud Allsmäktig Tillförordnade Överheten."
Ända fram till våra dagar har historiker försvarat det som hände med att säga att "deras måttfulla uppträdande säkrade Finlands autonomi."
Det var bara det att vid denna tidpunkt i kriget hade ingen talat om autonomi. Tvärtom. Då Åbo väl var intaget lät tsar Alexander utfärda en proklamation som sändes ut över hela Europa, i vilken Finland förklarades för alltid vara en del av det ryska riket. Ordet autonomi hade ännu inte nämnts.
Tankarna går osökt till vad den samtida mycket slipade franske statsmannen Talleyrand brukade säga: "Förräderi är bara en fråga om datum".
Efter festligheterna i Åbo kunde stad efter stad i Finland intas under i stort sett lika gemytliga former.
Men så hände något som man inte talat så mycket om, men som det borde talas om mycket mera. Motståndet kom inte från den styrande eliten utan från ett helt oväntat håll - från bönderna och de började på Åland där bönderna befriade sig själva. Sedan följde bönderna i det inre och i östra Finland.
På sommaren 1808, då den svenska armé - som helt enligt planerna - dragit sig norrut, äntligen vände om och gick till motanfall och då Adlercreutz segrade vid Siikajoki och Revolax gick de finska bönderna också till attack. Bönderna tillgrep den uråldriga finska skogskrigsföringen, små grupper som rycker fram ur skogen, omringar och skär av den ryska enheten som kommer åkande, tillintetgör fienden och drar sig snabbt tillbaka in i skogen igen. Det var samma taktik som finnarna sedan använde så sent som i andra världskriget.
Det är intressant att se att de finska bönderna gick till angrepp ungefär samtidigt och med samma metoder som spanjorerna angrep de invaderande franska trupperna. Det var där och nu i Spanien som begreppet gerillakrig föddes. I Finland hette det "motti- taktik." Bonderevolterna tvingade ryssarna att flytta trupper från kusten österut.
Samtidigt fördes svenska förstärkningar till Åland och flera landstigningsförsök gjordes samtidigt som den svenska armén gick ännu längre söderut.
Hade krigslyckan vänt?
I detta ögonblick, under några veckor sommaren 1808 stod allt och vägde. Kriget kunde ha vänts till Sveriges fördel - om kungen hade lyckats med sina truppförstärkningar, samtidigt som armén ryckte söderut. Men den ständigt otursdrabbade Gustav IV Adolf misslyckades naturligtvis med detta som med nästan allt han tog sig till. Kungen blev avsatt i mars 1809. Statskuppen på Stockholm slott leddes av Adlercreutz och andra officerare med anknytning till Finland och kriget här.
När allt detta hände i Sverige, trädde den då bara 34 årige Alexander fram inför Finlands adel, präster, borgare och bönder och på flytande franska höll han ett tal där han förklarade att "Finlands folk nu hade upphöjts bland nationernas antal." Talet tolkades till svenska av Finlands förste generalguvernör, Göran Magnus Sprengtporten, en f d rikssvensk officer som deserterade till Ryssland redan på Gustav III:s tid. Ingenting sades på finska.
Finland var nu ett ryskt storfurstendöme med inre autonomi. Modern forskning har visat att det inte alls var biskopens och landshövdingens ryggmjuka och "måttfulla uppträdande" i Åbo som gav finländarna inre autonomi, utan tvärtom. Det var arméns framgångar på sommaren 1808 och i synnerhet de finska böndernas motstånd, som tvingade fram autonomi - beslutet.
Tsaren ville till varje pris undvika att Finland skulle bli som Spanien under Napoleon, dit ständigt nya trupper måste skickas, där upproret var permanent. Tsaren behövde snabbt få lugn och ro i Finland, de ryska trupperna, de var över 80 000 man mot slutet, måste sättas in mot Napoleon. Därför behandlades Finland med mildhet.
Därmed gick Sverige och Finland skiljda vägar.
Som ett resultat av den långa ödesgemenskapen med Sverige hade storfurstendömet Finland en färdig fungerande administration och tack vare den västerländska bildning som medel- och överklassen hade fått i Finland, kunde Finland administrera och utbilda sig själv. Det behövdes ingen rysk hjälp. Finland var ingen underutvecklad avkrok i det ryska imperiet Hade Finland inte haft sina egna lagar och egen administration - så hade tsaren givetvis omedelbart infört ryska lagar och rysk administration.
Då kampen hårdnade mot förryskning och förtryck, då de finsknationella känslorna väcktes under den antiryska kampen - var det svenskutbildade finländare, många var finlandssvenskar, som skapade den finska kulturen och det moderna finska skriftspråket och dess grammatik. Denna strävan till det finska uppmuntrades även periodvis av ryssarna, eftersom den förde bort den finska nationen från det som var svenskt. Därför blev ju också Helsingfors den nya huvudstaden - på betryggande avstånd från Sverige. Visserligen hade Helsingfors grundats av Gustav Vasa, men nästan hela staden hade brunnit ner under kriget - så där kunde skapas något helt nytt och ryssinfluerat och det skapades under ledning av de finlandssvenska gustavianerna Ehrenström och Armfelt.
På detta sätt kan vi se hur personer med svensk bakgrund är med i ledningen bland dem som formar, skapar och försvarar den finska nationen, som blev så stark att den orkade stå emot alla svåra prövningar som kom under 1900-talet.
Ja, nu har ni fått en riktig historielektion - men det är bara för att ni inte ska tappa ert minne, inte glömma att Finland har varit och är ett land med två kulturer och detta gäller alla dagar på året inte bara den 6 november. Men den här dagen kan det ju vara särskilt lämpligt att påminna sig hur inflätat det svenska och det finska är i varandra genom nära tusen år av historien.
Det svenska är i själva verket så inflätat i den finländska historieväven - att skulle man kunna dra ut det svenska, som man drar ut en tråd, så skulle den finländska väven helt rasa samman.
Man kan således vara både svensk och finne.
Låt oss aldrig tappa detta minne.
På samma sätt var det ju en finlandssvensk, Mikael Agricola från Torsby i Pärnå - som skrev de allra första texterna på finska - ABC- boken, bönboken och bibeltexter, alla tryckta i Stockholm, eftersom det inte fanns något tryckeri i Finland förrän hundra år senare, då Åbo Akademi hade grundats.
Männen bakom den nya lantdagen 1906 och de lagar som gav nya politiska rättigheter var också finlandssvenskar: Leo Mechelin, som visserligen hade tyska som hemspråk men som övergick till svenska i femtonårsåldern. Den andre hette Robert Hermansson.
År 1908 - då den första Svenska Dagen-festen arrangerades kände sig de svensktalande i Finland särskilt hotade. De finsksinnade hade dragit i gång en ny kampanj för förfinskning av Finland. Ett stort antal finländare med svenska namn lät förfinska sina namn. Så hade skett redan långt tidigare då t ex författaren Alexis Stenvall blev Alexis Kivi. Den nya förfinskningsvågen var mycket framgångsrik i alla samhällslager, men kom att framförallt beröra medelklassen. Många skaffade sig ett dubbelnamn med ett svenskt och ett finskt, som t.ex. Gallen-Kallela eller Danielsson-Kalmari. Många av de förfinskade namnen upphöjdes och fick en ny. nästan adlig klang som Neovius som blev Nevanlinna eller den gamla rikssvenska orgelbyggarfamiljen Thulé, som blev Tulenheimo. Man räknar med att på några få år fick ca 100 000 personer nya namn. Men de tre första av den unga republiken Finlands presidenter; Ståhlberg, Relander och Svinhufvud bytte aldrig sina efternamn, bara sina förnamn. Ukko Pekka Svinhufvud - härstammade från en äkta svensk karolin av urgammal frälsesläkt från Dalarna. Mannerheim hette självklart Mannerheim hela tiden, precis som hans rikssvenske farfarsfar hade hetat då han slog sig ner i Nyland på 1780-talet. Den ende av de blivande presidenterna som bytte alla sina namn vid den här tiden var den unge Johan Gustav Hellsten - som gick till historien som Juho Kusti Paasikivi.
I dag kan man se förfinskningskampanjerna som ett naturligt steg - alternativet var förryskning och den ville ingen ha.
Som ni ser var svensktalande finländare och finländare med svenska namn med och skapade det moderna Finlands historia. Det är inte särskilt märkligt för svenska har talats i Finland sedan tidig medeltid eller lika länge som det funnits ett språk som man kan kalla svenska. Det var faktiskt innan det fanns ett klart avgränsat land som hette Sverige och innan någon hade hört ordet Finland.
Då jag gick i skola fick vi lära oss mycket om de blodiga korståg som svenska kungar skulle ha drivit mot de vilda hedniska finnarna, de första och vildaste fanns här i Åbotrakten. I dag tror man inte längre att det gick till så. Södra Finlands anknytning till Sverige gick ganska långsamt och fredligt till, framförallt därför att det inte fanns någon utvecklad stat eller samhällsbygge i Finland som kunde organisera något större motstånd. Dessutom hade de äldsta Sveakungarna inga resurser att mobilisera ett korståg med. Befolkningen här i Finland var mycket liten, kanske bara några tiotusen då de s.k. korstågen inleddes. Sveakungarna expanderade österut i kampen om handelsvägar och skatteinkomster i konkurrens med danskar, tyskar och framförallt ryssar från Novgorod. Sveakungarna vann den kapplöpningen och resultatet blev att de finländska landskapen flätades in i det svenska riket på ett lika naturligt sätt som Härjedalen, Småland eller Ångermanland.
Svenska och tyska handelsmän slog sig ner på den östra sidan Bottenhavet, med dem kom präster, knektar och skatteindrivare. Resultatet blev att livet öster om Bottenhavet var exakt detsamma som väster om detta innanhav.
Befolkningen på den östra sidan om Bottenviken hade samma kung, riksråd, lagar, pengar, kyrka, skyldigheter och rättigheter som befolkningen på den västra sidan. Finländarna var med om att välja kungar vid Mora sten redan från år 1362 och sedan dess satt finländare med vid konungens rådsbord.
Finska soldater var en mycket viktig del av den svenska armén - utan de finska soldaterna hade Sverige aldrig blivit en stormakt. Långt över 100 000 finska pojkar stupade under blågul fana i kapen för den svenske kungen, inte bara på Narvas hed, på Polens sand, på Leipzigs slätter och Lützens kullar - utan även i Poltava och i kalabaliken i Bender.
Allteftersom Sverige utvecklades och växte i storlek och betydelse, utvecklades den finländska sidan på exakt samma sätt. Finland fick städer, kyrkor, universitet - Åbo akademi kom nästan 20 år före universitetet i Lund, skolor, handel och samfärdsel.
Resultatet blev att Finland tidigt knöts till Västeuropa. De finska bönderna blev aldrig livegna. Finland fick samma västerländska kristendom som resten av Norden och Västeuropa. Finland fick en västerländsk rättsuppfattning, administration och kultur.
Finländare var med i alla svenska riksdagar t o m 1809. Finländare var riksråd, biskopar j en gång t o m Sveriges ärkebiskop, Carl Fredrik Mennander. De var medlemmar i Svenska Akademien och de var svenska ambassadörer i utlandet. De hade höga funktioner i hovet.
Två gånger styrdes hela det svenska riket av finländare, som då Arvid Horn -fredens general, född på Vuorentaka i Halliko socken, var regeringschef i nästan två decennier i början av 1700-talet och då Gustav Adolf Reuterholm från Sjundeå, hade den politiska makten så länge Gustav IV Adolf var omyndig.
Sverige och Finland var helt enkelt samma land i sju hundra år. Det var inte två riken som unionen Sverige - Norge. Det var inte ett rike, Sverige, som ockuperade ett annat, Finland. Det var ett enda land. Under dessa 700 år var det aldrig någon nationell, folklig frihetskamp mot rikssvenskar. Klubbekriget och andra uppror var lokala resningar mot grymma länsherrar eller enväldiga kungar - precis som folket i Dalarna och i Småland reste sig mot grymma kungar och tyranner från Stockholm.
Sverige hade 36 krig mot Danmark, 33 krig mot Ryssland, fyra mot Norge - men aldrig något mot Finland - därför att Sverige och Finland var samma land, hopflätat i en 700 år lång historisk ödesgemenskap.
Detta faktum, denna ödesgemenskap, är något som man i dag - av någon egendomlig anledning - gör allt vad man kan för att förtränga, både Sverige och i Finland - men vår historia är ingenting att skämmas för - varken för rikssvenskare eller finländare.
Denna gemenskap slets sönder i 1808-1809 års krig - kriget som sprängde det svenska riket.
Vi ska inte här gå in på alla detaljer i kriget - men vi ska påminna oss vissa fakta. Kriget var en av de stora politiska och militära rörelserna som pågick över Europa direkt knutna till Napoleon- krigen.
Samtidigt som det stora förräderiet förbereddes på Sveaborg kom de ryska trupperna hit till Åbo. Kriget var då alltså långt ifrån avslutat, det var ännu inte ens tal om eldupphör eller fred. Vad som gällde var att, fienden, ryska trupper invaderade Finland.
Vad gjorde då myndigheterna i Åbo, Finlands viktigaste stad? Jo - här tog man emot ryssarna med varma händer, breda leenden och värmande brasor. Stadens fäder lät värma upp Åbo slott och andra lämpliga byggnader där ryska officerare och andra höga herrar kunde bo.
Eftersom biskopen och landshövdingen här var de högsta ämbetsmännen i Finland blev deras agerade vägledande för alla andra ämbetsmän. Biskopen och landshövdingen svor omedelbart ryssarna trohetsed och uppmanade alla inom förvaltning och kyrka i Finland att göra likadant. Prästerna ombads bedja för " den av Gud Allsmäktig Tillförordnade Överheten."
Ända fram till våra dagar har historiker försvarat det som hände med att säga att "deras måttfulla uppträdande säkrade Finlands autonomi."
Det var bara det att vid denna tidpunkt i kriget hade ingen talat om autonomi. Tvärtom. Då Åbo väl var intaget lät tsar Alexander utfärda en proklamation som sändes ut över hela Europa, i vilken Finland förklarades för alltid vara en del av det ryska riket. Ordet autonomi hade ännu inte nämnts.
Tankarna går osökt till vad den samtida mycket slipade franske statsmannen Talleyrand brukade säga: "Förräderi är bara en fråga om datum".
Efter festligheterna i Åbo kunde stad efter stad i Finland intas under i stort sett lika gemytliga former.
Men så hände något som man inte talat så mycket om, men som det borde talas om mycket mera. Motståndet kom inte från den styrande eliten utan från ett helt oväntat håll - från bönderna och de började på Åland där bönderna befriade sig själva. Sedan följde bönderna i det inre och i östra Finland.
På sommaren 1808, då den svenska armé - som helt enligt planerna - dragit sig norrut, äntligen vände om och gick till motanfall och då Adlercreutz segrade vid Siikajoki och Revolax gick de finska bönderna också till attack. Bönderna tillgrep den uråldriga finska skogskrigsföringen, små grupper som rycker fram ur skogen, omringar och skär av den ryska enheten som kommer åkande, tillintetgör fienden och drar sig snabbt tillbaka in i skogen igen. Det var samma taktik som finnarna sedan använde så sent som i andra världskriget.
Det är intressant att se att de finska bönderna gick till angrepp ungefär samtidigt och med samma metoder som spanjorerna angrep de invaderande franska trupperna. Det var där och nu i Spanien som begreppet gerillakrig föddes. I Finland hette det "motti- taktik." Bonderevolterna tvingade ryssarna att flytta trupper från kusten österut.
Samtidigt fördes svenska förstärkningar till Åland och flera landstigningsförsök gjordes samtidigt som den svenska armén gick ännu längre söderut.
Hade krigslyckan vänt?
I detta ögonblick, under några veckor sommaren 1808 stod allt och vägde. Kriget kunde ha vänts till Sveriges fördel - om kungen hade lyckats med sina truppförstärkningar, samtidigt som armén ryckte söderut. Men den ständigt otursdrabbade Gustav IV Adolf misslyckades naturligtvis med detta som med nästan allt han tog sig till. Kungen blev avsatt i mars 1809. Statskuppen på Stockholm slott leddes av Adlercreutz och andra officerare med anknytning till Finland och kriget här.
När allt detta hände i Sverige, trädde den då bara 34 årige Alexander fram inför Finlands adel, präster, borgare och bönder och på flytande franska höll han ett tal där han förklarade att "Finlands folk nu hade upphöjts bland nationernas antal." Talet tolkades till svenska av Finlands förste generalguvernör, Göran Magnus Sprengtporten, en f d rikssvensk officer som deserterade till Ryssland redan på Gustav III:s tid. Ingenting sades på finska.
Finland var nu ett ryskt storfurstendöme med inre autonomi. Modern forskning har visat att det inte alls var biskopens och landshövdingens ryggmjuka och "måttfulla uppträdande" i Åbo som gav finländarna inre autonomi, utan tvärtom. Det var arméns framgångar på sommaren 1808 och i synnerhet de finska böndernas motstånd, som tvingade fram autonomi - beslutet.
Tsaren ville till varje pris undvika att Finland skulle bli som Spanien under Napoleon, dit ständigt nya trupper måste skickas, där upproret var permanent. Tsaren behövde snabbt få lugn och ro i Finland, de ryska trupperna, de var över 80 000 man mot slutet, måste sättas in mot Napoleon. Därför behandlades Finland med mildhet.
Därmed gick Sverige och Finland skiljda vägar.
Som ett resultat av den långa ödesgemenskapen med Sverige hade storfurstendömet Finland en färdig fungerande administration och tack vare den västerländska bildning som medel- och överklassen hade fått i Finland, kunde Finland administrera och utbilda sig själv. Det behövdes ingen rysk hjälp. Finland var ingen underutvecklad avkrok i det ryska imperiet Hade Finland inte haft sina egna lagar och egen administration - så hade tsaren givetvis omedelbart infört ryska lagar och rysk administration.
Då kampen hårdnade mot förryskning och förtryck, då de finsknationella känslorna väcktes under den antiryska kampen - var det svenskutbildade finländare, många var finlandssvenskar, som skapade den finska kulturen och det moderna finska skriftspråket och dess grammatik. Denna strävan till det finska uppmuntrades även periodvis av ryssarna, eftersom den förde bort den finska nationen från det som var svenskt. Därför blev ju också Helsingfors den nya huvudstaden - på betryggande avstånd från Sverige. Visserligen hade Helsingfors grundats av Gustav Vasa, men nästan hela staden hade brunnit ner under kriget - så där kunde skapas något helt nytt och ryssinfluerat och det skapades under ledning av de finlandssvenska gustavianerna Ehrenström och Armfelt.
På detta sätt kan vi se hur personer med svensk bakgrund är med i ledningen bland dem som formar, skapar och försvarar den finska nationen, som blev så stark att den orkade stå emot alla svåra prövningar som kom under 1900-talet.
Ja, nu har ni fått en riktig historielektion - men det är bara för att ni inte ska tappa ert minne, inte glömma att Finland har varit och är ett land med två kulturer och detta gäller alla dagar på året inte bara den 6 november. Men den här dagen kan det ju vara särskilt lämpligt att påminna sig hur inflätat det svenska och det finska är i varandra genom nära tusen år av historien.
Det svenska är i själva verket så inflätat i den finländska historieväven - att skulle man kunna dra ut det svenska, som man drar ut en tråd, så skulle den finländska väven helt rasa samman.
Man kan således vara både svensk och finne.
Låt oss aldrig tappa detta minne.
Vastaukset 19
Vanhimmat
Skriv lite kortare så jag orkar läsa historiet av Er. Är ni svenskar eller finskar, i hjärtat menar jag? Många av er vill inte lära eller tala finska, varför är det så?
Vad bra att få lite läsa om historia, det är så länge sen man har gått på skolan...
Jag tycker att nästan alla svenskspråkiga faktiskt pratar mer gärna finska än de finskspråkiga talar svenska. Det är nog bara några enskilda som inte talar finska.
Tai sitten se menee niin, että toinen puhuu omaa äidinkieltään ja toinen omaansa :)
On se paljon sitäkin, että jos oot yhdelle ruvennut puhumaan yhtä kieltä, niin siitä on sitten vaikea vaihtaa toiseen kun on oppinut tuntemaan sen ihmisen.
Bra att få läsa historia ibland!
-Saatanan hurri! Nyt nuolet joka pisaran siitä maasta saatana! Karjunta tunkeutui korviini torkkuessani mukavasti yhden vineton kevyessä humalassa.
Kuuma heinäkuun aurinko ramaisi niin mukavasti että olin hetkeksi torkahtanut tähän kaupungintalon portaille.
Tunnistin karjujan jo äänestä Hän oli Maukka, jonkinlainen puolituttu,joskus ryypättiin yhdessä jos sattui vapaat samaan aikaan Tänä aamuna oltiin päästy putkasta yhtäaikaa ja käyty sitte krokholmasta trokarilta hakemassa pullo kossua ja vinettoo
Maukka oli iso mies ja tottunut siihen että kaikki pelkäsivät häntä.pelkäsin vähän itsekin mutta jokin tuossa näytelmässä ärsytti mua
Hei,miks sä sitä kaveria retuutat,kysyin
Tää saatanan hurri kaato mun viinapullon ,saatan melkeen koko pullo tyhjä
Saa jätkä nualla portaat niin oppipaha kaateleen toisten viinoja
-Ei minä meinannu ,anteeksi kyl mä korvaan sen sulle
Kato,kato jätkähän osaa suomee,mut sää kyl nuolet ny sitä rappua
-päästä Stefan irti senkin juoppo sika .kuullessani naisen vihasta käheän äänen käänsin päätäni ja huomasin sitten maukan takana nuoren hippitypykän.Tunsin hänet ulkonäöltä.Ruotsinkielisiä hänkin,mutta puhui suomea hyvin Kaunis noissa intiaanimallisissa hapsuhousuissaan ja puserossaan Pitkät hiukset olivat vaaleat ja ulotuivat puoliväliin selkää
On siinä taas hurripojalla naista ajattelin kateellisena tuollainen luuviulu ja pitkätukkanen rillipää ja tuollanen tyttö sillä ,ei oo reiluu ei oo
Näytelmä kehittyi hurjemmaksi sillä nyt tyttö oli tarttunut maukan tukkaan kiinni ja kiskoi siitä kaikin voimin ja hyvän otteen niistä saikin sillä maukalla oli muodinmukaiset olkapäille ulottuvat hiukset
-vittu irti ämmä ,aMukka yritti irroittautua tytön otteesta mutta se oli vaikeaa koska hän piteli poikaa kiinni toisella kädellään.
Maukka ei koskaan ollut mikään herasmies ja nytkin hän teki jotain joka ei yleensä herrsmies tee;hän läimäytti tyttöä toisella kädellään vastn naamaa.Läjähdys oli kuuluva ja sen seuraukset hyvin ikäviä.tyttö kaatui taaksepäin kuin salaman iskemänä ja kuulin kolauksen kun pää osui kiviseen portaaseen Humalassakin ääni kuulosti korviini inhottavalta ja nousin ylös ja harppasin Maukan viereen .Katsoin hänen takanaan rappusilla makaavaa tyttöä joka näytti silmiini kuolleelta
Ei satan du har dödat heen din jävlä svin! maukka oli unohtunut
Koulunkäyntisi jäi varmaan kesken, 8 vuotiaalla pojallani ei ole lähelläkään niin paljon kirjoitusvirheitä kuin tekstissäsi. Et varmaan oikein selviä tuolla maailmalla. Älä yritä kirjoittaa ruotsia, det blir bara fel. Jag skäms över dig.
Tyypillinen myrkyllinen vuodatus ns sivistyneeltä immeiseltä hävettää oikeen
Oli joulukuun päivä vuonnaxxxx. lyseon pihalla välitunnilla liikuskelevat lapset näyttivät viluisilta jopa paksuissa talvivaatteissaan.Pakkasta olikin reilusti , lähes 20 astetta.
Kalle,koulun vanhempi matematiikan lehtori kierteli pihaa kädet paksun turkkinsa taskuissa.Pakkanen ei näyttänyt häntä pahemmin vaivaavan vaan hän poltteli tyytyväisenä piippuaan. Kallen ollessa välituntivalvojana pihalla olikin yleensä rauhallista sillä miehellä oli melkoisen suuri auktoriteetti
Koulun aidan vieressä oli joukko poikia leikkimässä "kukkulan kuningasta".Kalle katseli mielikseen poikien reipasta kisailua. Nuorten huoleton remuaminen ja iloiset huudot saivat hymyn nousemaan miehen huulille.
Oli tavanomainen välitunti.
Mutta koulun takapihalla oli jotain epätavallista alkamassa.
Pekka, tokaluokkalainen pieni, arka poika oli taas kerran joutunut luokan tappelupukarin hampaisiin.
Aapo , jo kaksi kertaa luokalle jäänyt, isokokoinen poika oli kaatanut Pekan maahan ja hieroi nyt pojan kasvoja vasten lumista pihamaata.
Ympärille oli kerääntynyt joukko poikia.Osa heistä yllytti Aapoa mutta suurin osa katseli kiusaamista vaiti. Monikaan ei pitänyt Aaposta mutta harvat uskalsivat näyttää sen sillä Aapo oli tunnettu tappelupukari
Pekka tunsi kasvojaan vasten kylmän lumen tukkivan suunsa ja nenänsä. Aapo painoi armottomasti pojan niskaa ja huuteli samalla - saakelin kääpiö,susta ei oo mihkään,senkin mammapoika,itke vaan,ny ei äitees tuukaan apuun, se saatanan noita-akka
Pekka oli tähän asti nöyrästi alistunut kiusaamiseensa.Hän oli pienikokoinen mutta vanttera poika.Hänen isänsä oli merimies ja harvoin kotona.Silloinkin hän oli suurimman osan aikaa humalassa joten ei poika isästään paljonkaan välittänyt vaan enemmänkin pelkäsi häntä.
Äiti oli pojalle sen sijaan kaikki kaikessa,häntä ei kukaan saanut haukkua tai loukata.
Aapon aiheuttamasta ruumiillisesta kivusta ei poika niinkään välittänyt siihen hän oli jo tottunut,mutta kuullessaan Aapon haukkuvan ja ilkkuvan äitiä Pekan silmissä ikäänkuin sumeni ja kyynelten valuessa silmistä paisui kiukku ja häpeä hänen pienessä sydämessään ja muuttui kaikkinieleväksi punahehkuiseksi raivoksi.
Raivostuneena hän heitti yllättyneen Aapon selästään ja nousi pystyyn.Pekka oli koostaan huolimatta vahva poika ja nyt , suunniltaan kiukusta ja häpeästä,hän unohti kokonaan ujon kiltin pojan roolinsa ja alkoi estoitta lyödä Aapoa.Hän löi molemmilla käsillään niin kovaa ja lujaa kuin pystyi,suoraan kohti noita ivallisia ja virnuilevia kasvoja.Hän halusi murskata tuon inhottavan nenän ja nuo paksut huulet.Aapo häkeltyi roolien äkillisestä vaihtumisesta ja ennenkuin hän saavutti taas tasapainonsa,oli pekka kaatanut hänet maahan ja istui pojan rinnan päälle hakaten noita vihaamiaan kasvoja silmittömässä raivonpuuskassaan.
Pekka ei jälkeenpäin muistanut juuri mitään tappelusta,Hän havahtui siihen kun Kalle veti hänet pois Aapon päältä ja piteli tiukasti kiinni nyyhkyttävästä ja tärisevästä pojasta.Aapokin nousi vaivalloisesti vapiseville jaloilleen ja yrittäen säilyttää edes maineen rippeensä hän puuskahti -miks sä leikistä noin suutuit,sä otit tosissa vaikka vaan leikittiin. Veri valui pojan suusta ja huuletkin olivat turvoksissa , ääni värähteli ja äkkiä Pekka tunsi säälivänsä äskeistä vihamiestään.
Hän ei pystynyt puhumaan, liikutus oli valtava vieläkin,ympärillään hän kuuli hämärästi poikien ääniä jotka arvostelivat tappelua ja sen kulkua.
Kalle sanoi kovalla äänellään- no niin,meepäs Aapo tuonne terveydenhoitajan luo näyttämään ittees ja Pekka tulee sitte tunnin jälkeen tuonne rehtorin kansliaan.
Kellot soivat samassa välitunnin päätteeksi ja pojat lähtivät haluttomasti lampsimaan kohti portaita jotka veivät koulun aulaan ja siitä edelleen luokkiin.
Pekkaa taputettiin selkään ja monet sanoivat että vihdoinkin Aapo sai mitä ansaitsikin.
Ensi kertaa elämässään Pekka tunsi tehneensä jotain oikein pahaa ja hän poti kovia omantunnon tuskia.-Ei koskaan enää, hän päätti,ei vaikka mikä olis,ennemmin lähden karkuun On niin paha olo..
Viime aikoina media on julkistanut kiitettävästi "ruotsalaisesta" väkivallasta jaakopin ankkalammessa! Pari vuotta sitten julkaistut väkivaltatilastot osoittivat Pietarsaaren olevan väkivaltaisimmasta päästä "Suomen" kauungeista.
Kokkolan poliisipäällikkö oli juuri ehtinyt ihastella, miten Suomen "ruotsalaiset" vaikuttavat Pietarsaaren tilastoihin! Eipä äijä korjannut puheitaan, vaikka osoittautui, että Pietarsaari onkin vahvasti väkivaltaisempi kuin esimerkiksi Kokkola!
Osoittaa vain, miten Suomen "ruotsalaiset" onnistuvat harhauttamaan omilla "tutkimuksillaan" itseään koskevat kylmät tosiasiat. Toistuvat åboakademin onnellisuustutkimukset ovat osa harhautuksesta.
Jos Suomen "ruotsalaiselta" kysyt virallisessa EPÄTUTKIMUKSESSA, oletko onnellinen vai onneton, vastauksena tutkijat saavat takuuvarasti toivomansa vastauksen - kovasti onnellinen!
Skämms ni inte!
int ha ja sleijji naan,int suuper ja å int röiker ja,ja arbeitar bara å bitaalar skatte.
Nuorikkona jouduin joskus vanhalla Sokoksella tilanteisiin, joissa myyjä ei osannut puhua suomea. Yritin selittää asiani sitten vanhalla kouluruotsillani. Minua varoitettiin Pietarsaareen tullessani huonosta kohtelusta, mutta sellaista en ole kokenut - paitsi Andersson- nimisen, raatihuoneella toimineen, kaupanvahvistajan taholta 80-luvun alussa, kun tuli muutoksia kauppahintaan: Heitti ulos. Katsoi, ettei asia kuulu hänelle. Pedersören nimismies hoiti asian.
Ymmärrän, jos suomenkieliset ovat käärmeissään työpaikkojen takia, mutta heidänkin olisi ollut hyvä opetella ruotsia auttavasti, vaikka asummekin Suomessa. Toisaalta: Suomea oppii Suomessa väkisinkin jonkin verran, mutta miten Pietarsaaressa oppisi ruotsia? Onko kaupunginhallitus miettinyt sitä? Miksi alueelle rahdataan mieluummin toiskulttuurisia vahvistamaan kieli-identiteettiä?
Sanakirjan avullako tuon viestin kirjoitit? On todella heikkoa tasoa ilmaisullisesti ja kieliopillisesti. Ei pitäisi heitellä kiviä kun itse istuu lasikaapissa-----
ei tarttunut Ugri-kielisiin sinä aikana ! Eikö olekkin kummallista ! Nyt kiljutaan kurkku suorana kun asiat ovat toisinpäin. Missä järki ?
lässytystä !
Suomalainen
Raderna om Mikael Agricola är haltande. Du glömde berätta att han konstruerade finska skriftspråket !! Ett språk som hade ca. 370 ord då! Man använder ca. 10,000 ord i dagligt tal ! Det nya skriftspråket används fortfarande idag ock kallas Finska. Dom nya orden han fyllde i lånade han ifrån Svenskan med lite endelsär mm. Detta med böne och psalmboken är inte på långa vägar såå viktigt som detta. Det finns inte något annat språk i hela världen som på detta sätt lånat ord ifrån ett språk ur en helt annan språkfamilj så som det är i finskan. Detta tack vare just denne Mikael Agricola. Finskspråkiga befolkningen lärde sig skriva och tala det nya trots att det tog omkring 150 år. Gemene "man" i Finland känner inte till detta då man inte bedriver någon historieundervisning om Finland om detta land, man börjar vid 1809, med flit. Agricola verkade ju redan på 1550-talet.
Kyllä agricola lainasi sanoja myös latinasta ja saksasta sekä keksi myös ihan omia.
Suomen kirjakielen isäksi häntä varmasti voidaan kutsua
Onpa sulla tarkat tiedot silloisen suomen puhekielen sanavarastosta,mutta tuskinpa sen aikaisessa ruotsin puhekielessä sen enempää sanoja löytyi, aika vähällä sitä ennen tultiin toimeen siihen aikaan ympäri maailmaa
jotenkin tekstistä saa vaikutelman kuin yrittäisit esittää suomalaiset jonkinlaisina hölmöläisinä joita viisaat ruotsalaiset ovat armosta yrittäneet sivistää
niin,muuten, opettele ensin itse suomenkielestä edes ne 350 sanaa ennenkuin kirjoittelet tälle palstalle
PISA!!!
Väite, että hän olisi ollut ruotsinkielinen äidinkieletään, ei ole millään tavalla todistettu!
Ruotsia hän tietysti osasi, koska rasistisen järjestelmä oli sellainen, että jos halusi lapsensa menestyvän oli lapsi laitettava ruotsinkieliseen kouluun, koska muuta vaihtoehtoja Ruotsi miehittäjä maana ei suomalaisille antanut.
Avausviesti on tyypillinen historian väärennös, jolla RKP:n maanpetoksellinen toiminta yritetään saada näyttämään jotenkin hienolta.
RKP tukee ahvenanmaan yksikielisyyttä ja RKP:n politiikka on selkeän suomalaisvastaista, koska sen mielestä kielipolitiikka on hyvä asia silloin kun suomenkieltä, joko rajoitetaan jossain tai se kielletään kokonaan(Åland) (ahvenanmaa alun perin suomenkielinen alue)
RKP on populistinen ääärioikeisto puolue, jonka toimintaan kuuluu suomalaisuuden vähättely ja halveksunta!
Itse pidän erityisen paljon ruotsinkielestä ja sen lukuisista murteista, enkä koskaan ole vihannut Yhtään ihmistä äidinkielen vuoksi, en myöskään hyväksy minkäänlaista rasismia. RKP on minusta suurin uhka suomessa olevan ruotsinkielisen vähemmistön olemassa ololle.
Suomi ei koskaan historiansa aikana ole ollut kaksikielinen maa, eikä toivon mukaan tule sitä koskaan olemaankaan.
Kun suomea alettiin kutsua kaksikieliseksi maaksi, niin samalla tuhottiin ja mitätöitiin maan alkuperäisväestön koko kielellinen ja kansallinen olemassa olo.
Saamelaiset ovat olleet suurin kärsijä tässä suuressa valheessa, jossa suomea on julistettu olevan kaksikielinen maa.
RKP:n ideologisen isän Freudenthalinkin mukaan suomessa on vain kaksi kansaa, vaikka totuus on aina ollut toinen. Ei ihme, että Freudethalia aina haukutaan rasistiksi.
jees....
Etulinja edessä siinä suomenruotsalaista historiaa.
Miksi ei tunnusteta virallista suomen sotahistoriaa ?
( Suomen kommandojoukot sota-aikana,ei koko joukkueessa
yhtään kiväärimiestä...elokuvaasta päätellen...??
ps. Rantasalmella 48 sankarivainajaa vuorokaudessa,
Pietarsaaressa 63 koko sotien aikana...Valiosotureita???
Purmolta löytyy rintamakarkuruudesta varoittavana
esimerkkinä teloitetun hauta.
Ps kesäkuussa 44. 68 % rintamakarkureista oli ruotsinkieliseltä pohjanmaalta...
VÄÄRISTÄÄKÖ kone jo prosentteja automaattisesti ?
Ou jee..-Ollaan pietarsaaressa.. Pitää olla 68 % ei 44.68
Ps. OIkeaa tietoa öytyy kyllä kun viitsii etsiä.