Det pågår en organiserad kampanj mot svenska språkets ställning i Finland inför riksdagsvalet den 17 april. Betecknande är att Finskhetsförbundet organiserade en demonstration mot den s.k. tvångssvenskan framför riksdagshuset i Helsingfors den 31 mars. Förbundet hade t.o.m. anordnat busstransporter från Åbo, Imatra, Jyväskylä och Tammerfors.
Historien upprepar sig. I dag har nationalistiska och chauvinistiska kretsar i Finland med Finskhetens förbund och Sannfinländarna i spetsen återigen lanserat en kampanj mot det svenska språkets ställning i Finland. De skjuter in sig på den s.k. tvångssvenskan, men målet är att beröva svenskan dess ställning som nationalspråk och på sikt göra Finland enspråkigt finskt. Denna kampanj har varit tämligen framgångsrik – Sannfinländarna har fått runt 18 procent i de senaste opinionsundersökningarna. Det värsta är att flera av de etablerade partierna tenderar att anpassa sig efter Sannfinländarnas retorik.
På Samlingspartiets kongress i juni i fjol röstade en knapp majoritet för att svenskan inte längre skulle vara obligatoriskt språk i den finländska skolan. En tredjedel av kongressdeltagarna röstade för att svenskan skulle avskaffas som nationalspråk. Mari Kiviniemi, statsminister från Centerpartiet, försökte triumfa igenom att Karleby i administrativt hänseende skulle överföras till det finskspråkiga Uleåborg i stället för att hållas kvar i den svenskspråkiga sfären i Österbotten. Efter att detta hade misslyckats gjorde hon ett utspel tillsammans med Vladimir Putin om att finskspråkiga skolbarn i östra Finland skulle kunna välja bort svenskan till förmån för ryskan. Fyra partiledare stöder den obligatoriska skolsvenskan enligt Yles valkompass; tre är delvis av samma åsikt, medan Timo Soini, Sannfinländarnas partiledare, är emot. I samma valkompass svarade drygt 60 procent av riksdagskandidaterna att de helt eller delvis var emot svenskan som obligatoriskt skolspråk.. Det genomförs också opinionsundersökningar om svenskans ställning, men vissa dem är så vinklade att de mest inbjuder till skratt. Finskhetsförbundet ställde exempelvis denna fråga i en opinionsundersökning: ”Tvåspråkigheten är inskriven i Finlands grundlag. Förutom Finland är alla andra Östersjöländer enspråkiga. Borde Finland bli officiellt enspråkigt, dock så att servicen för de svenskspråkiga tryggas?" 59 procent svarade ja på denna fråga.
Sannfinländarnas och Finskhetsförbundets kampanj mot den s.k. tvångssvenskan är självfallet ytterst medveten. Först ”tvångssvenskan”; därefter står svenskans grundlagsfästa ställning på tur. "Tvång" är naturligtvis ett bestickande argument, som appellerar till människors bekvämlighet och grumliga föreställningar om frihet. Men faktum är att alla nationella utbildningssystem fastslår ett antal obligatoriska ämnen, inklusive språkämnen, för grundskolan och gymnasiet. Detta är otvivelaktigt ett tvång.
Mångspråkighet i ett land är en styrka och en viktig resurs. Finskspråkiga studenter brukar lyckas mycket bra i det engelskspråkiga TOEFL-testet, vilket bland annat hänger samman med att de läser svenska förutom engelska. Deras närmaste konkurrenter talar alla germanska språk. I det färdighetsindex för vuxna i engelska, som EF Education First nyligen publicerade och som bygger på drygt två miljoner tester, placerade Finland sig på femte plats tätt efter Norge, Holland, Danmark och Sverige.
Språkpolitik måste bygga på vissa enkla grundprinciper. Utgångspunkten måste vara alla språk har ett egenvärde och att alla har rätt att använda sitt språk. Dessutom är det i princip bara stora språk eller majoritetsspråk, som kan tränga undan eller äta upp mindre språk eller minoritetsspråk. Det senare kan bara bromsas genom att företrädare för majoritetsspråken intar en generös hållning till minoritetsspråken, och att företrädare för de senare framhärdar i att försvara sina språk. Alla partier i 2006 års riksdag i Sverige var till exempel ense om att stärka sverigefinskans och meänkielis rättsliga ställning och utöka förvaltningsområdena. Varje minoritetsspråk förtjänar stöd utifrån sin specifika situation och sina villkor.
Vi anser att Sveriges regering och riksdag ska uppmärksamma språksituationen i Finland och på lämpligt sätt motverka Sannfinländarnas och Finskhetsförbundets rabiata kampanjer
Historien upprepar sig. I dag har nationalistiska och chauvinistiska kretsar i Finland med Finskhetens förbund och Sannfinländarna i spetsen återigen lanserat en kampanj mot det svenska språkets ställning i Finland. De skjuter in sig på den s.k. tvångssvenskan, men målet är att beröva svenskan dess ställning som nationalspråk och på sikt göra Finland enspråkigt finskt. Denna kampanj har varit tämligen framgångsrik – Sannfinländarna har fått runt 18 procent i de senaste opinionsundersökningarna. Det värsta är att flera av de etablerade partierna tenderar att anpassa sig efter Sannfinländarnas retorik.
På Samlingspartiets kongress i juni i fjol röstade en knapp majoritet för att svenskan inte längre skulle vara obligatoriskt språk i den finländska skolan. En tredjedel av kongressdeltagarna röstade för att svenskan skulle avskaffas som nationalspråk. Mari Kiviniemi, statsminister från Centerpartiet, försökte triumfa igenom att Karleby i administrativt hänseende skulle överföras till det finskspråkiga Uleåborg i stället för att hållas kvar i den svenskspråkiga sfären i Österbotten. Efter att detta hade misslyckats gjorde hon ett utspel tillsammans med Vladimir Putin om att finskspråkiga skolbarn i östra Finland skulle kunna välja bort svenskan till förmån för ryskan. Fyra partiledare stöder den obligatoriska skolsvenskan enligt Yles valkompass; tre är delvis av samma åsikt, medan Timo Soini, Sannfinländarnas partiledare, är emot. I samma valkompass svarade drygt 60 procent av riksdagskandidaterna att de helt eller delvis var emot svenskan som obligatoriskt skolspråk.. Det genomförs också opinionsundersökningar om svenskans ställning, men vissa dem är så vinklade att de mest inbjuder till skratt. Finskhetsförbundet ställde exempelvis denna fråga i en opinionsundersökning: ”Tvåspråkigheten är inskriven i Finlands grundlag. Förutom Finland är alla andra Östersjöländer enspråkiga. Borde Finland bli officiellt enspråkigt, dock så att servicen för de svenskspråkiga tryggas?" 59 procent svarade ja på denna fråga.
Sannfinländarnas och Finskhetsförbundets kampanj mot den s.k. tvångssvenskan är självfallet ytterst medveten. Först ”tvångssvenskan”; därefter står svenskans grundlagsfästa ställning på tur. "Tvång" är naturligtvis ett bestickande argument, som appellerar till människors bekvämlighet och grumliga föreställningar om frihet. Men faktum är att alla nationella utbildningssystem fastslår ett antal obligatoriska ämnen, inklusive språkämnen, för grundskolan och gymnasiet. Detta är otvivelaktigt ett tvång.
Mångspråkighet i ett land är en styrka och en viktig resurs. Finskspråkiga studenter brukar lyckas mycket bra i det engelskspråkiga TOEFL-testet, vilket bland annat hänger samman med att de läser svenska förutom engelska. Deras närmaste konkurrenter talar alla germanska språk. I det färdighetsindex för vuxna i engelska, som EF Education First nyligen publicerade och som bygger på drygt två miljoner tester, placerade Finland sig på femte plats tätt efter Norge, Holland, Danmark och Sverige.
Språkpolitik måste bygga på vissa enkla grundprinciper. Utgångspunkten måste vara alla språk har ett egenvärde och att alla har rätt att använda sitt språk. Dessutom är det i princip bara stora språk eller majoritetsspråk, som kan tränga undan eller äta upp mindre språk eller minoritetsspråk. Det senare kan bara bromsas genom att företrädare för majoritetsspråken intar en generös hållning till minoritetsspråken, och att företrädare för de senare framhärdar i att försvara sina språk. Alla partier i 2006 års riksdag i Sverige var till exempel ense om att stärka sverigefinskans och meänkielis rättsliga ställning och utöka förvaltningsområdena. Varje minoritetsspråk förtjänar stöd utifrån sin specifika situation och sina villkor.
Vi anser att Sveriges regering och riksdag ska uppmärksamma språksituationen i Finland och på lämpligt sätt motverka Sannfinländarnas och Finskhetsförbundets rabiata kampanjer
Vastaukset 2
Vanhimmat
Tack Håkan Olofsson !
Vi behöver mera dendär varan här i Finland, allt stöd tas emot med tacksamhet.
Är nästan benägen att bromsa upp allt stöd som finskan får i Sverige numera. Kanske detta skulle sätta lite andra tankar i rörelse här i landet. Det är ju helt galet att man här trampar detta språk i dyn medan man stärker finskan i Sverige.
Föreslår att detta är nästan steg. Bedrövligt naturligtvis att vi i Norden inte kan vara mer eniga i denna fråga då det nu gäller det stora språket.
Tervehdys !
Olen Akselmannin kanssa ihan samaa mieltä !
Mitä tämä maa olisi ilman ruotsinkieltä.....EI MITÄÄN !!
Muistakaa äänestää ilman vihamielisyyttä !