Dick Harrison lyttää Herman Lindqvistin

Harrison kyllä myös kiittää Lindqvistin teoksen ristiretkiaikaan sijoittuvaa osaa jossa tämä viittaa Tuomas Heikkilän piispa Henrik tutkimuksiin:
Ibland är dock Lindqvist värd applåder. De textavsnitt som berör korstågen till Finland och inlemmandet av landet i det svenska riket är ofta forskningsmässigt uppdaterade. Jag vill särskilt framhäva Lindqvists generösa erkännande av Tuomas Heikkiläs forskning om biskop Henrik och dennes legend. Heikkilä, som tillhör den senaste generationens finska historiker, har efter noggranna källkritiska studier ifrågasatt att Finlands skyddshelgon och hans mördare Lalli över huvud taget har existerat.


Lopuksi Harrison tuo esille myös sen, miten Lindqvist nykytutkimukseen viitaten jälleen kerran vetää maton niiden alta jotka kuvittelevat ”Ruotsin” ja ”ruotsalaisten” sortaneen ”Suomea” ja ”suomalaisia” keskiajalla ja käyttävät tätä virheellistä ja anakronistista näkemystään hyväksi kielivihan nostattamisessa. Harrison mm. lainaa Suomalaisuuden liiton entistä puheenjohtajaa Pentti Huttusta, joka vuonna 2001 lausui: ”Vapaa suomalainen ei alistu vääryyksiin; hän tekee niin kuin Lalli eli surmaa sortajansa.” Sinällään kyllä järkyttävä esimerkki siitä mitä historian vääristely voi saada aikaan, ensin puheissa ja sitten ehkä myös teoissa.

Vad som kan göra ”När Finland var Sverige” kontroversiell, i den mån den blir föremål för debatt, är snarare det sätt på vilket Herman Lindqvist skildrar den svenska koloniseringen av Finland under medeltiden. Han betonar, helt i linje med modern forskning (både finsk och svensk), att immigrationen var övervägande fredlig, att den präglades av inflyttning av vanliga bönder i ett läge där det svenska riket ännu var svagt och outvecklat.
Här är vi fjärran från forna svenska läroböckers stolta redovisning av erövringståg i österled under dådkraftiga Uppsalakungar. Vi är också fjärran från de tolkningar av skeendet som gör gällande att immigrationen hade formen av en imperialistisk svensk aggression mot Finlands urbefolkning, en tolkning som är utmärkande för mycket av den hätska retorik gentemot finlandssvenskar som återfinns hos till exempel Finskhetsförbundet och Sannfinländarna. Inom vissa finska kretsar har finlandssvenskarna ordagrant utmålats som ”huggormar vid vår barm”, som rester av en erövrarbefolkning som massutrotade finnar på 1100- och 1200-talen. Vid besök i Finland har jag personligen hört ord om att finlandssvenskarna bör ”utplånas”. Eller som Finskhetsförbundets förre ordförande Pentti Huttunen skrev i tidningen Suomen Mieli: ”Den frie finnen böjer sig inte för orättvisan; han gör som Lalli och dräper den som vill förtrycka honom.”

Till skillnad från dylika populister redovisar Herman Lindqvist på punkt efter punkt vad historiker, språkforskare, arkeologer och genetiker har kommit fram till. Hans slutsats är att Finland ”ända sedan tidernas begynnelse varit ett mångkulturellt land med flera parallella språk”. Han konstaterar också att detta aldrig var ett problem före det nationalistiska uppvaknandet på 1800-talet. Under den långa tidsperiod han behandlar i sin bok kom språkfrågan aldrig upp till diskussion.

Det är ingen hemlighet att Herman Lindqvist tidigare har blivit hårt kritiserad för att låta sakfel slinka igenom i sina böcker. Vid ett par tillfällen har förlagen rentav känt sig tvungna att makulera dem, eftersom felen varit av särdeles graverande natur. Hur ser det ut i föreliggande bok? Finns det grodor att uppröras över?

Eftersom skildringen slutar 1809 är risken för att nu levande personer skall ta illa vid sig över sakfel om folk i bekantskapskretsen obefintlig, och generellt sett är de händelser Lindqvist berättar om så välkända och väldokumenterade att felpotentialen sjunker avsevärt jämfört med i många andra historiska verk. Den som är på felfinnarhumör kan dock hitta en och annan fadäs. Två exempel kan räcka. Det är mig en gåta hur Lindqvist kan hänvisa till Runö som en ”stor ö” – ön är 11,9 kvadratkilometer stor och har i dag omkring 50 invånare. Lindqvists uppgift att inflyttningen av svenskar och finnar till Nya Sverige upphörde i mitten av 1600-talet är felaktig; immigrationen fortsatte även efter det att Sverige mist den politiska kontrollen över sin amerikanska koloni.


Vad som kan göra ”När Finland var Sverige” kontroversiell, i den mån den blir föremål för debatt, är snarare det sätt på vilket Herman Lindqvist skildrar den svenska koloniseringen av Finland under medeltiden. Han betonar, helt i linje med modern forskning (både finsk och svensk), att immigrationen var övervägande fredlig, att den präglades av inflyttning av vanliga bönder i ett läge där det svenska riket ännu var svagt och outvecklat.

Här är vi fjärran från forna svenska läroböckers stolta redovisning av erövringståg i österled under dådkraftiga Uppsalakungar. Vi är också fjärran från de tolkningar av skeendet som gör gällande att immigrationen hade formen av en imperialistisk svensk aggression mot Finlands urbefolkning, en tolkning som är utmärkande för mycket av den hätska retorik gentemot finlandssvenskar som återfinns hos till exempel Finskhetsförbundet och Sannfinländarna. Inom vissa finska kretsar har finlandssvenskarna ordagrant utmålats som ”huggormar vid vår barm”, som rester av en erövrarbefolkning som massutrotade finnar på 1100- och 1200-talen. Vid besök i Finland har jag personligen hört ord om att finlandssvenskarna bör ”utplånas”. Eller som Finskhetsförbundets förre ordförande Pentti Huttunen skrev i tidningen Suomen Mieli: ”Den frie finnen böjer sig inte för orättvisan; han gör som Lalli och dräper den som vill förtrycka honom.”

Riikinruotsalaisten historioitsijoiden on täysin mahdotonta ymmärtää suomenkielisen väestön elämää Ruotsin vallan aikana. Käytännössä yksikään heistä ei osaa suomea, vaan nykyäänkin tieto suodattuu suomenruotsalaisten välityksellä, joilla on vielä vähemmän edellytyksiä ymmärtää.

Ruotsi ja suomenruotsalaiset jatkavat voittajan, valloittajan ja miehittäjän kirjoittamaa historiaa, jonka he ovat kehittäneet vuosisatojen aikana. Olen tehnyt töitä Ruotsissa 1½ vuotta 1968-1996 välisenä aikana ja voinut lukemattomia kertoja todeta, miten pitkälle koulutettujen ruotsalaisten ajatusmaailma kulkee juuri Lindvistin ja Harrisonin latuja.

Suomalaisten onni oli vuosien 1808-09 sota, joka vapautti meidät Ruotsin ikeestä ja suomalaiset saattoivat aloittaa kehitystyön autonomisen Venäjän suuriruhtinaskuntana kohti itsenäisyyttä - tosin ruotsinkielisen apartheid-hallinnon alla.

Ruotsalaiset eivät liioin tajua, miten valtavan etuoikeutettu on lukemattomia erioikeuksia nauttiva ruotsinkielinen 5 % vähemmistö Suomessa. He voisivat joskus tehdä vertailun siihen, miten Ruotsi on kohdellut suomalaisia vuosisatojen kuluessa. Kari Tarkiaisen "Finnarnas historia i Sverige" teossarja olisi hyvä alku syventymiselle.

Vähä-Ruotsilla on aivan hirveä hätä, että pakkoruotsi poistetaan suomenkielisistä kouluista.

Vaikka Tricky-Dick lyttää Pelle-Hermannin joissain asioissa, niin yksi heitä yhdistää!

Usko ruotsalaisuuden ehdottomaan paremmuuteen suomalaisuuteen verrattuna.

Ja että suomalaiset on ikuisesti määrätty ruotsalaisten alamaiskansaksi.

Dick Harrison Herman Lindqvistin teoksesta När Finland var Sverige

http://agricola.utu.fi/keskustelu/viewtopic.php?f=10&t=5321

Samainen historian professori Dick Harrison kirjoittaa myös säännöllisesti Magman sivuilla:

http://www.magma.fi/dick-harrison/


http://www.magma.fi/suomi

"Mitä ajatushautomo Magma on?

Sen tehtävä on toimia mielipidemuokkaajana ja pitkällä aikavälillä turvata ruotsinkielen asemaa Suomessa."


Kovinpa tuntuu Suomalaisuuden Liiton puheenjohtajat, entinen ja uusi, olevan maaleina. Koskahan tämä Finskhetsförbundet ruotsinnos on otettu käyttöön ja kenenkä toimesta? Tietääkseni Suomalaisuuden Liitolla ei ole tuollaista virallista ruotsinkielistä nimeä käytössään. Käyttääkö professorismies vieläkin 1930 -luvun kaikuja kirjoituksissaan?

Dick -parka mesosi keväällä 2011 Ruotsin iltapäivälehdissä sanoen Suomessa olevan käynnissä Suomen ruotsalaisten vainot aitoon 1930 -luvun Saksan natsimeinkiin! Ja kaikki sai alkunsa siitä, kun Vaasassa ravintolan kyyppari puhuikin hänelle englantia!

http://agricola.utu.fi/keskustelu/viewtopic.php?f=10&t=4953&p=26230#p26230


Täällä se natsijuttu on vieläkin luettavissa tuolla linkissä, ihan tekstin lopussa...

Iltapäivälehti Expressen 2.2.2011 Sista striden för svenskan i Finland


http://www.expressen.se/nyheter/sista-striden-for-svenskan-i-finland/

"Historieprofessor Dick Harrison är oroad.

- Debatten påminner om något från Völkischer Beobachter på 1930-talet, med judarna utbytta mot finlandssvenskar. Historieförfalskningen och rasismen liknar den retorik som Sverigedemokraterna använder i sig av i Sverige, säger Harrison.
I april är det riksdagsvali Finland. Än så länge är det bara högerpartiet Sannfinländarna som vill ta bort den obligatoriska svenskan, men allt färre ledande politiker försvarar svenskans ställning.
- Jag tror att vi på sikt går mot ett enspråkigt Finland, säger Finskhetsförbundets Sampo Terho. "


Aiheesta enemmän:

http://agricola.utu.fi/keskustelu/viewtopic.php?f=10&t=4953&p=26230#p26230

Hirveä hääräys on sekä Ruotsin puolella että Rkp-piireissä.
Ja syynä on ihan vaan se, että suomenkieliset haluavat kielivapauden.