Haluaisin tietää miksi Merja Kokkonen kutsuu omiaan FINNIPASKOIKSI haastattelussa ruotsalaisen toimittajan kanssa?
Fel ljud sätter Finland på kartan
Lordi må definitivt ha gjort Finland känt som bisarrt musikland. Men de senaste åren har en våg av kompromisslösa indieband vällt fram i skuggan av finsk mainstreammetal, tango och humpa. Paulina Bylén åkte till Helsingfors och lyssnade på en udda stad.
Oregelbundna grottgångar leder ner till ett skyddsrum under den berömda Uspenskikatedralen i Helsingfors. Här brukar instrumentalbandet Shogun Kunitoki träffas och repa, stämningen är koncentrerad och allvarlig, alla pluggar in öronproppar samtidigt som de tar av sig sina skor och placerar dem prydligt bredvid det egna instrumentet.
Tre analoga orglar, två klockspel och ett trumset framkallar den pampigaste musik jag hört på länge. Looparna som hakar tag i sextiotalsorgelslingorna blir till drömska ljudfigurer som får mig att tänka på vindpinade trädalléer och oberäkneliga regnbyar.
Klockspelsmannen Timo Klaavo berättar hur han gör bildsekvenserna som projiceras på väggen under bandets konserter. Bilden är lika viktig som ljudet för Shogun Kunitoki. Viljan att skapa en helhet där till exempel kläder, musik och bild blir till ett harmoniskt "paket" visar sig gå igen hos de flesta finska indieband. En helhet som återkommer även i stadsbilden. Utanför har de verkliga regnbyarna tagit ett ihållande grepp om staden och framkallar den blyertsgråa kyrkosiluett som tornar upp sig alldeles ovanför våra huvuden och som blir den perfekta kulissen till det här bandets musik.
Shogun Kunitoki tillhör den grupp av band om kommer från den lilla Tammerforsetiketten Fonal. Fonalband har blivit ett begrepp och är ordentligt hypade både i Amerika och i Storbritannien - men inte i Finland. Sedan ett halvår skriver brittiska Wire i varje nummer om de nya finska banden, särskilt de från Fonal.
- Det är väldigt bra tider att göra musik i Finland. Det finns en vital, och numera definierad indiekultur här som vuxit fram de senaste åren, det är helt nytt, förklarar Jeppe Cavonius från gitarrbandet Scaramangas när vi ses i stadsdelen Tölö hemma hos Juhana Lahtinen, sångaren i Depeche Mode-influerade Boys of Scandinavia.
De här två banden tillhör första vågen av den nya generation finska indieband som startade för cirka tio år sedan. Då fanns det inga finska indiecirklar att tala om, mer spillror som verkade väldigt isolerade, som till exempel 22-Pistepirkko. Den etablerade finska musikindustrin var under åttio- och nittiotalet helt ointresserad av någon form av alternativ musik, den brydde sig bara om traditionell finsk dansmusik, och metal som betraktas som mainstream här. Finska alternativband blev ihjältigna och var tvungna att jobba väldigt isolerat vilket skapade ett slags musikcommunity av underdogs. Att ett band som Lordi dök upp i något så utslätat som Melodifestivalen är med andra ord ingen slump, snarare ett helt logiskt band från Finland eftersom landet är känt för att ha noll koll på popmusik, till och med sämre än Tyskland.
Även det "taskiga" geografiska läget har bidragit till känslan av isolering; få små utländska eller mellanstora band har tagit omvägen via Finland när de varit ute på turné. Impulserna utifrån har med andra ord varit begränsade.
"Det är den jävla viken som ligger i vägen", är ett uttryck jag får höra vid upprepade tillfällen under mina dagar i Helsingfors. Men internet gjorde att allt det där har förändrats. Ett välbehövligt fönster öppnades och folk kunde på allvar både få ut och ta del av massor med ny musik.
- Internet betyder allt för oss! Det har varit den största förändringen för finsk indie. Jag tror det är extra viktigt för oss att få impulser utifrån. Vi befinner oss så långt bort även från Stockholm, inte geografiskt men ljud- och attitydmässigt, förklarar Juhana och tar fram en tolvpack Karhu-öl och dukar upp fint till alla.
I takt med att tomglashögen växer höjs ljudnivån och folk blir mer ivriga att prata. För det är ingen myt att folk i Finland inte är så pratglada, man ligger ganska lågt och har en inbyggd broms mot att synas eller framhäva sig själv. Och alkohol lättar som bekant upp stämningen. Tänk svensk jantelag och multiplicera med tio så har du det som finländare kallar "janten laki". Janten laki är också en av anledningarna till att finska band inte syns så mycket, de är helt enkelt urdåliga på att marknadsföra sig själva.
- I Finland måste man vara ödmjuk, det är en kod. Följer man inte den blir man lätt hatad. Det anses inte korrekt att vilja vara artist och synas. Helst ska man inte sträva mot framgång, säger Mikko Pykäri från ett av Finlands mer kända alternativband, Regina (som spelade på årets Popagandafestival i Stockholm).
- Jag tror det har med krigen att göra.
Nu utbryter protester, alla börjar prata i munnen på varandra, ämnet är känsligt, det märks och folk ler lite generat.
- Våra föräldrar var ju med, krigen är verkligen inte långt borta. Det kan definitivt bidra till det allvar som är genomgående i den finska kulturen. Våra föräldrars värden är jordnära och man väntar sig hårt arbete. Vi är faktiskt den första generationen som är lite mer avslappnad, inte lika påverkad av krigstraumat, förklarar Mikko.
Men det finns en annan sida av allvar, blyghet och "isolering". Något väldigt bra. För alla dessa faktorer har med all säkerhet bidragit till att det nu finns en massa band och artister som gör totalt kompromisslös musik med en äkthet och ett konstnärligt allvar som man väldigt sällan stöter på.
Man skulle kunna tala om ett finskt sound. Tyvärr blir det lätt klichéartade beskrivningar - som kyla och djupa skogar. Men bortom sådana bilder finns det hos finska indieband ett slags personligt, skruvat ljud, ett ljud som är draget till sin spets. Grunden till det här ljudet var misstag skapade i finska inspelningsstudior under nittiotalet. Tekniker och producenter hade ingen koll på det så kallade internationella soundet. När de försökte kopiera ett sådant sound lyckades de inte så bra, det blev ett konstigt, "fel" ljud. Och nu när folk faktiskt skulle kunna göra det rätt vill man i stället ha kvar den där lite knäppa tonen. På något sätt har Finland kommit i kapp världen. Borta är känslan av att vara hopplöst sen, i stället låter Finland 2006 väldigt modernt.
Vi lämnar lägenheten på Oksasenkatu och plockar upp Merja Kokkonen (också känd som Islaja) och Jonna Karanka (också känd som Kuupuu). På väg ner mot stranden berättar de att det är jättelätt att få lägenhet i centrala Helsingfors men att de är dyra, så folk bor så trångt som möjligt. Det är också lätt att få jobb, trots att arbetslösheten i Finland ligger på 8 procent.
Islaja är näst intill ihjälkramad av alternativscenerna i New York och London. Även SVT:s "This is our music" hade ett inslag om henne i slutet av förra året. Merja och Jonna har tillsammans med den finska indiedrottningen Laura Naukkarinen bandet Hertta Lussu Ässä. Alla tre ligger på etiketten Fonal. De gör extremt avskalad, improviserad musik, oftast med svarta texter som handlar om hur jobbig den här världen är att leva i. Alla låtar är på finska, emellanåt använder de traditionella finska instrument som kantele. De bodde tidigare i Tammerfors men flyttade till Helsingfors för att konstscenen är mer aktiv här.
- Ingen har egentligen uppmärksammat oss i Finland. Uppmärksamheten kommer från andra länder. De flesta finnar har jättedålig musiksmak, de gillar typ Lordi. Men det kommer att ändras. Vi utbildar dem, men det kommer att ta lite tid. Kanske har de förstått om fem år, säger Merja och sätter sig i sanden.
- Det går inte att tvinga folk att gilla oss, så vi bryr oss inte utan gör helt och hållet vad vi vill utifrån oss själva. Det finns ju ändå inga pengar att tjäna i den här branschen så vi kan lika gärna vara kompromisslösa, förklarar Jonna och berättar om alla friarbrev de får från ensamma indiepojkar världen över som blivit alldeles tagna av deras utstrålning - en utstrålning som signalerar utanförskap, melankoli och bedagad liljekonvalj. De gillar inte de där breven och tycker att killarna verkar vara konstiga.
Merja och Jonna följer oss till Stora Robertsgatan i Punavuori och skivaffären Stupido Records. Området kallas också för "lilla Camden", ett ställe som tidigare var ganska kriminellt belastat. Nu är det som vilken gata som helt i Helsingfors. Stupido Records är Helsingfors bästa skivaffär med järnkoll på alla de nya finska alternativbanden. Stället är en mötesplats för folk från Helsingfors indiecirklar, och flera av dem som jobbar här sänder också egna musikprogram på Radio Helsinki ett par gånger i veckan. Finsk radio är över lag i bedrövligt skick, extremt inåtvänd och onyfiken på vad som händer utanför de redan upptrampade tangostigarna.
Därför är Radio Helsinki jätteviktig för musiklivet i Helsingfors, det säger alla man pratar med. Det är i princip den enda finska radiostationen som är medvetet utåtriktad och spelar utländsk och inhemsk indie. De började sända över internet och fick licens för fem år sedan. Förra året blev de uppköpta av Helsingin Sanomat, Finlands största morgontidning, som lyckligtvis inte lägger sig i programtablån. Aleksi Pahkala har precis slutat sitt pass i skivaffären och vi följer med honom upp till radion som ligger ett par kvarter bort. Vi fikar och bestämmer oss för att ta spårvagnen upp till den gamla arbetarstadsdelen Kallio.
- Det finns verkligen ett sug efter det vi spelar. Det suget kan ni i Sverige nog inte förstå eftersom ni sedan länge har en etablerad indiekultur, förklarar Aleksi och plockar med en av skivhögarna som precis kommit med posten.
På vägen upp till Kallio känner jag av det melankoliska, lite bistra "lock" som många säger ligger över den här staden, en känsla av att man faktiskt befinner sig nära Ryssland. Och den ryska traditionen att dra runt på stan med halvdruckna spritflaskor i handen efter mörkrets inbrott är något som finska ungdomar tagit till sig, ett beteende som bara för några år sedan vore i princip otänkbart här i Helsingfors.
I Kallio är det dock väldigt lugnt. Hit har massor med unga människor flyttat in de senaste åren och nya, lite mer avslappnade kaféer och flera av Helsingfors bästa indiescener som Kuudeslinja ligger här. Men i kväll går vi uppför backen till det lilla Liberté, en mindre konsertscen och bar. Stället var tidigare ett slags rockgrotta, en av de mer inbodda Helsingforsrockklubbarna. Nu är det nya ägare med lite fräschare ambitioner.
På scenen står Tundramatiks; ett slags finskt art-folk-band som låter som Håkan Hellström i zigenartappning. Dragspel, trumpet, gitarr och trummor framkallar en galen musik som får den svårflörtade Helsingforspubliken att helt släppa taget. Det börjar bli sent och vi bestämmer oss för att titta in på bakfickan Semifinal, en systerscen till Helsingfors mest kända rockklubb Tavastia. Två finska cure-disco-band har intern fest och tolkar välkända powerballader. Utanför rullar en iskall dimma in från Finska viken och vi tar en nattbuss tillsammans med ganska så många festglada och överförfriskade nattsuddare ut till förorten.
Paulina Bylén
Fel ljud sätter Finland på kartan
Lordi må definitivt ha gjort Finland känt som bisarrt musikland. Men de senaste åren har en våg av kompromisslösa indieband vällt fram i skuggan av finsk mainstreammetal, tango och humpa. Paulina Bylén åkte till Helsingfors och lyssnade på en udda stad.
Oregelbundna grottgångar leder ner till ett skyddsrum under den berömda Uspenskikatedralen i Helsingfors. Här brukar instrumentalbandet Shogun Kunitoki träffas och repa, stämningen är koncentrerad och allvarlig, alla pluggar in öronproppar samtidigt som de tar av sig sina skor och placerar dem prydligt bredvid det egna instrumentet.
Tre analoga orglar, två klockspel och ett trumset framkallar den pampigaste musik jag hört på länge. Looparna som hakar tag i sextiotalsorgelslingorna blir till drömska ljudfigurer som får mig att tänka på vindpinade trädalléer och oberäkneliga regnbyar.
Klockspelsmannen Timo Klaavo berättar hur han gör bildsekvenserna som projiceras på väggen under bandets konserter. Bilden är lika viktig som ljudet för Shogun Kunitoki. Viljan att skapa en helhet där till exempel kläder, musik och bild blir till ett harmoniskt "paket" visar sig gå igen hos de flesta finska indieband. En helhet som återkommer även i stadsbilden. Utanför har de verkliga regnbyarna tagit ett ihållande grepp om staden och framkallar den blyertsgråa kyrkosiluett som tornar upp sig alldeles ovanför våra huvuden och som blir den perfekta kulissen till det här bandets musik.
Shogun Kunitoki tillhör den grupp av band om kommer från den lilla Tammerforsetiketten Fonal. Fonalband har blivit ett begrepp och är ordentligt hypade både i Amerika och i Storbritannien - men inte i Finland. Sedan ett halvår skriver brittiska Wire i varje nummer om de nya finska banden, särskilt de från Fonal.
- Det är väldigt bra tider att göra musik i Finland. Det finns en vital, och numera definierad indiekultur här som vuxit fram de senaste åren, det är helt nytt, förklarar Jeppe Cavonius från gitarrbandet Scaramangas när vi ses i stadsdelen Tölö hemma hos Juhana Lahtinen, sångaren i Depeche Mode-influerade Boys of Scandinavia.
De här två banden tillhör första vågen av den nya generation finska indieband som startade för cirka tio år sedan. Då fanns det inga finska indiecirklar att tala om, mer spillror som verkade väldigt isolerade, som till exempel 22-Pistepirkko. Den etablerade finska musikindustrin var under åttio- och nittiotalet helt ointresserad av någon form av alternativ musik, den brydde sig bara om traditionell finsk dansmusik, och metal som betraktas som mainstream här. Finska alternativband blev ihjältigna och var tvungna att jobba väldigt isolerat vilket skapade ett slags musikcommunity av underdogs. Att ett band som Lordi dök upp i något så utslätat som Melodifestivalen är med andra ord ingen slump, snarare ett helt logiskt band från Finland eftersom landet är känt för att ha noll koll på popmusik, till och med sämre än Tyskland.
Även det "taskiga" geografiska läget har bidragit till känslan av isolering; få små utländska eller mellanstora band har tagit omvägen via Finland när de varit ute på turné. Impulserna utifrån har med andra ord varit begränsade.
"Det är den jävla viken som ligger i vägen", är ett uttryck jag får höra vid upprepade tillfällen under mina dagar i Helsingfors. Men internet gjorde att allt det där har förändrats. Ett välbehövligt fönster öppnades och folk kunde på allvar både få ut och ta del av massor med ny musik.
- Internet betyder allt för oss! Det har varit den största förändringen för finsk indie. Jag tror det är extra viktigt för oss att få impulser utifrån. Vi befinner oss så långt bort även från Stockholm, inte geografiskt men ljud- och attitydmässigt, förklarar Juhana och tar fram en tolvpack Karhu-öl och dukar upp fint till alla.
I takt med att tomglashögen växer höjs ljudnivån och folk blir mer ivriga att prata. För det är ingen myt att folk i Finland inte är så pratglada, man ligger ganska lågt och har en inbyggd broms mot att synas eller framhäva sig själv. Och alkohol lättar som bekant upp stämningen. Tänk svensk jantelag och multiplicera med tio så har du det som finländare kallar "janten laki". Janten laki är också en av anledningarna till att finska band inte syns så mycket, de är helt enkelt urdåliga på att marknadsföra sig själva.
- I Finland måste man vara ödmjuk, det är en kod. Följer man inte den blir man lätt hatad. Det anses inte korrekt att vilja vara artist och synas. Helst ska man inte sträva mot framgång, säger Mikko Pykäri från ett av Finlands mer kända alternativband, Regina (som spelade på årets Popagandafestival i Stockholm).
- Jag tror det har med krigen att göra.
Nu utbryter protester, alla börjar prata i munnen på varandra, ämnet är känsligt, det märks och folk ler lite generat.
- Våra föräldrar var ju med, krigen är verkligen inte långt borta. Det kan definitivt bidra till det allvar som är genomgående i den finska kulturen. Våra föräldrars värden är jordnära och man väntar sig hårt arbete. Vi är faktiskt den första generationen som är lite mer avslappnad, inte lika påverkad av krigstraumat, förklarar Mikko.
Men det finns en annan sida av allvar, blyghet och "isolering". Något väldigt bra. För alla dessa faktorer har med all säkerhet bidragit till att det nu finns en massa band och artister som gör totalt kompromisslös musik med en äkthet och ett konstnärligt allvar som man väldigt sällan stöter på.
Man skulle kunna tala om ett finskt sound. Tyvärr blir det lätt klichéartade beskrivningar - som kyla och djupa skogar. Men bortom sådana bilder finns det hos finska indieband ett slags personligt, skruvat ljud, ett ljud som är draget till sin spets. Grunden till det här ljudet var misstag skapade i finska inspelningsstudior under nittiotalet. Tekniker och producenter hade ingen koll på det så kallade internationella soundet. När de försökte kopiera ett sådant sound lyckades de inte så bra, det blev ett konstigt, "fel" ljud. Och nu när folk faktiskt skulle kunna göra det rätt vill man i stället ha kvar den där lite knäppa tonen. På något sätt har Finland kommit i kapp världen. Borta är känslan av att vara hopplöst sen, i stället låter Finland 2006 väldigt modernt.
Vi lämnar lägenheten på Oksasenkatu och plockar upp Merja Kokkonen (också känd som Islaja) och Jonna Karanka (också känd som Kuupuu). På väg ner mot stranden berättar de att det är jättelätt att få lägenhet i centrala Helsingfors men att de är dyra, så folk bor så trångt som möjligt. Det är också lätt att få jobb, trots att arbetslösheten i Finland ligger på 8 procent.
Islaja är näst intill ihjälkramad av alternativscenerna i New York och London. Även SVT:s "This is our music" hade ett inslag om henne i slutet av förra året. Merja och Jonna har tillsammans med den finska indiedrottningen Laura Naukkarinen bandet Hertta Lussu Ässä. Alla tre ligger på etiketten Fonal. De gör extremt avskalad, improviserad musik, oftast med svarta texter som handlar om hur jobbig den här världen är att leva i. Alla låtar är på finska, emellanåt använder de traditionella finska instrument som kantele. De bodde tidigare i Tammerfors men flyttade till Helsingfors för att konstscenen är mer aktiv här.
- Ingen har egentligen uppmärksammat oss i Finland. Uppmärksamheten kommer från andra länder. De flesta finnar har jättedålig musiksmak, de gillar typ Lordi. Men det kommer att ändras. Vi utbildar dem, men det kommer att ta lite tid. Kanske har de förstått om fem år, säger Merja och sätter sig i sanden.
- Det går inte att tvinga folk att gilla oss, så vi bryr oss inte utan gör helt och hållet vad vi vill utifrån oss själva. Det finns ju ändå inga pengar att tjäna i den här branschen så vi kan lika gärna vara kompromisslösa, förklarar Jonna och berättar om alla friarbrev de får från ensamma indiepojkar världen över som blivit alldeles tagna av deras utstrålning - en utstrålning som signalerar utanförskap, melankoli och bedagad liljekonvalj. De gillar inte de där breven och tycker att killarna verkar vara konstiga.
Merja och Jonna följer oss till Stora Robertsgatan i Punavuori och skivaffären Stupido Records. Området kallas också för "lilla Camden", ett ställe som tidigare var ganska kriminellt belastat. Nu är det som vilken gata som helt i Helsingfors. Stupido Records är Helsingfors bästa skivaffär med järnkoll på alla de nya finska alternativbanden. Stället är en mötesplats för folk från Helsingfors indiecirklar, och flera av dem som jobbar här sänder också egna musikprogram på Radio Helsinki ett par gånger i veckan. Finsk radio är över lag i bedrövligt skick, extremt inåtvänd och onyfiken på vad som händer utanför de redan upptrampade tangostigarna.
Därför är Radio Helsinki jätteviktig för musiklivet i Helsingfors, det säger alla man pratar med. Det är i princip den enda finska radiostationen som är medvetet utåtriktad och spelar utländsk och inhemsk indie. De började sända över internet och fick licens för fem år sedan. Förra året blev de uppköpta av Helsingin Sanomat, Finlands största morgontidning, som lyckligtvis inte lägger sig i programtablån. Aleksi Pahkala har precis slutat sitt pass i skivaffären och vi följer med honom upp till radion som ligger ett par kvarter bort. Vi fikar och bestämmer oss för att ta spårvagnen upp till den gamla arbetarstadsdelen Kallio.
- Det finns verkligen ett sug efter det vi spelar. Det suget kan ni i Sverige nog inte förstå eftersom ni sedan länge har en etablerad indiekultur, förklarar Aleksi och plockar med en av skivhögarna som precis kommit med posten.
På vägen upp till Kallio känner jag av det melankoliska, lite bistra "lock" som många säger ligger över den här staden, en känsla av att man faktiskt befinner sig nära Ryssland. Och den ryska traditionen att dra runt på stan med halvdruckna spritflaskor i handen efter mörkrets inbrott är något som finska ungdomar tagit till sig, ett beteende som bara för några år sedan vore i princip otänkbart här i Helsingfors.
I Kallio är det dock väldigt lugnt. Hit har massor med unga människor flyttat in de senaste åren och nya, lite mer avslappnade kaféer och flera av Helsingfors bästa indiescener som Kuudeslinja ligger här. Men i kväll går vi uppför backen till det lilla Liberté, en mindre konsertscen och bar. Stället var tidigare ett slags rockgrotta, en av de mer inbodda Helsingforsrockklubbarna. Nu är det nya ägare med lite fräschare ambitioner.
På scenen står Tundramatiks; ett slags finskt art-folk-band som låter som Håkan Hellström i zigenartappning. Dragspel, trumpet, gitarr och trummor framkallar en galen musik som får den svårflörtade Helsingforspubliken att helt släppa taget. Det börjar bli sent och vi bestämmer oss för att titta in på bakfickan Semifinal, en systerscen till Helsingfors mest kända rockklubb Tavastia. Två finska cure-disco-band har intern fest och tolkar välkända powerballader. Utanför rullar en iskall dimma in från Finska viken och vi tar en nattbuss tillsammans med ganska så många festglada och överförfriskade nattsuddare ut till förorten.
Paulina Bylén
Vastaukset
Vanhimmat
Ei vielä vastauksia
Aloittaja odottaa vastauksia. Kerro oma näkemyksesi ensimmäisenä.