Ympäristöpuolueen Maria Wetterstrand on kuvaillut tilannetta Dagens Nyheterissä:
Dagens Nyheter
15 jan 2009 13:31
Klassförakt i Sverige mot inflyttade finnar
Mp-språkröret Maria Wetterstrand manar till svensk självrannsakan gentemot Finland: Sverige bör uttala en offentlig ursäkt för historiska oförrätter. Bristande svensk respekt för det finska språket och kulturen i Sverige riskerar att skada våra relationer till Finland. Inte minst finns det ett negativt klassperspektiv gentemot den finskspråkiga minoriteten i Sverige som ofta återfinns på jobb med låg status. Dessutom förekommer i det svenska samhället en markant okunnighet om finska förhållanden. Sveriges nedvärdering av frågor som rör Finland och människor i Sverige med finsk bakgrund har redan slagit tillbaka mot oss själva. Svenska staten kan nu börja med att uttala en offentlig ursäkt och ett tydligt avståndstagande mot den assimilationspolitik som har bedrivits mot den finskspråkiga befolkningen i Sverige. Det skriver miljöpartiets språkrör Maria Wetterstrand med anledning av att regeringsprojektet Märkesåret 1809 i dag invigs.
I dag inleds Märkesåret 2009. År 2009 är det 200 år sedan Sverige och Finland skildes åt. Fram till 1809 var Finland och Sverige samma rike under cirka 600 år.
Vi har en lång gemensam historia och en nära koppling till vårt östra grannland. Trots detta är kunskapen i Sverige om Finland ofta låg och respekten för det finska språket och kulturen i Sverige bristande. Sveriges attityd riskerar att i förlängningen påverka våra länders relationer negativt.
Under större delen av Sveriges historia som enat rike har Finland tillhört samma land. I östra delen av riket, nuvarande Finland, talades mest finska men även svenska förekom. Här i västra delen av riket fanns finskan på många håll, även om svenskan dominerade.
I Sverige bor i dag 440.000 människor med finsk bakgrund. De har antingen flyttat från Finland, är finska medborgare eller har minst en finsk förälder. Hälften av dem använder finska språket. Det är utan jämförelse den största minoritetsgruppen i Sverige. År 2000 utnämndes finskan till ett av fem officiella minoritetsspråk i Sverige. Rättigheterna som följer av detta är dock mycket begränsade.
I Finland finns 265.000 finlandssvenskar, alltså finländare med svenska som modersmål. Utöver detta finns 25.000 svenskspråkiga ålänningar. I Finland är svenska ett officiellt språk och alla skolbarn läser båda språken i skolan, utom ålänningarna som endast behöver läsa svenska. Svenskspråkiga har rätt till service på sitt modersmål, det finns svenskspråkiga skolor och universitet samt statliga tv- och radiokanaler på svenska.
I Finland pågår ständiga diskussioner om svenskans ställning och den svenskspråkiga minoritetens rättigheter. Det är inte ovanligt att Sveriges behandling av den finskspråkiga minoriteten tas upp i dessa debatter som ett motargument mot svenskans starka ställning i Finland. Kraven på svenskkunskaper har sänkts något senaste åren. I Sverige är det endast i undantagsfall det över huvud taget uppmärksammas att vi har en så stor nationell minoritet med finsk bakgrund.
Det går inte att komma ifrån att klassperspektivet har påverkat våra länders olika attityder mot minoriteterna. Medan svenskspråkiga i Finland tillhört ett slags övre klass, så har finskspråkiga i Sverige generellt haft låg status och få maktpositioner. De finskspråkiga som invandrat till Sverige under de senaste decennenierna har ofta återfunnits som arbetskraft i den svenska industrin eller på jobb med låg status inom den offentliga sektorn. Den finskspråkiga minoriteten i Norrbotten har aldrig haft stort inflytande på Stockholms rikspolitiska spelplan. Det är svårt att tro att Sverige kunnat ignorera den stora minoriteten med finsk bakgrund ifall det handlat om en grupp med högre status.
Få svenskar känner skillnaden på finländare, finlandssvenskar, finnar och sverigefinnar. Det är inte ovanligt att en finlandssvensk på besök i Sverige får höra att hon eller han "talar bra svenska", trots att svenskan är dennes modersmål.
Att som vanlig sverigesvensk ha svårt att höra skillnad på finlandssvenska och sverigefinsk svenska må vara en sak. Det svenska samhällets okunnighet om finska förhållanden och i historiskt perspektiv direkta fientlighet mot finska språket är en annan.
Mark Levengood har på ett komiskt sätt exemplifierat okunnigheten med hur han som finlandssvensk invandrare i Sverige skickades på kurs i svenska för invandrare trots att svenska var det enda språk han kunde. Mindre komiskt är dock hur det under första delen av 1900-talet i Sverige pågick en effektiv, politiskt sanktionerad insats för att utplåna finskan hos den finskspråkiga delen av befolkningen.
I Norrbotten, där undervisning tidigare bedrivits på barnens modersmål, infördes svenskspråkiga statsskolor och barnen förbjöds att tala något annat språk än svenska i skolan. Föräldrar uppmanades att sluta prata sitt finska modersmål med sina barn och möjligheterna till vidareutbildning på och i finska skars av. Först på 1970-talet fick Sverige egentligen en nationell språkpolitik där respekten för barnens modersmål stod i centrum.
Att ta ifrån människan hennes modersmål är att slå undan fötterna och göra människan rotlös. Kontakten med den egna kulturen och den egna släkten försvåras. Rätten att få använda sitt modersmål anses därför vara en mänsklig rättighet. Ett barn som förvägras detta får också svårare att lära sig andra språk. Risken är att barnet blir sämre i tal och skrift på sitt nya påtvingade språk, när kunskapen i modersmålet beskurits. Resultatet kan bli en halvspråkighet där kunskapen i båda språken brister. Detta har Sverige utsatt finskspråkiga barn för under en stor del av 1900-talet.
Den politik som bedrevs då har återverkningar i dag. Samiska språken drabbades av samma assimileringsiver och har i dag en svag ställning. Att finskan inte gått samma öde till mötes beror på den stora grupp finska invandrare som kom svensk industri till undsättning när vi saknade arbetskraft under 60-70-talen. I dag minskar deltagandet i modersmålsundervisning på finska, sannolikt på grund av finskans låga status och negativa attityder från omgivningen.
Märkesåret 2009 borde vara ett naturligt tillfälle att uppmärksamma den sverigefinska minoriteten, de finskspråkiga i Sverige och vår gemensamma historia med Finland.
Om Sverige fortsätter att nedprioritera frågor som rör Finland och människor i Sverige med finsk bakgrund så riskerar det att slå tillbaka mot oss själva. Intresset för Sverige och känslan av samhörighet oss emellan minskar i dag i Finland. Fortfarande finns ett särskilt band mellan länderna och det ses som naturligt att söka samarbeten och handelsförbindelser, något som är till gagn för båda parter. Denna särskilda relation riskerar att gå förlorad om den inte vårdas. Sveriges dåliga hantering av finska språket och kulturen i Sverige används också som ett argument emot svenskans starka ställning i Finland.
Politiska initiativ för att stärka sverigefinnarnas och finska språkets ställning i Sverige behövs.
Sverige bör utöka det område där finska språket har status som nationellt minoritetsspråk till att omfatta alla kommuner i Södermanlands, Västmanlands, Upplands och Stockholms län, i enlighet med det förslag som lades fram i den statliga utredningen "Rätten till mitt språk" 2005. Med stärkta språkliga rättigheter följer också att språket och kulturen får en högre status.
Svenska staten bör uttala en offentlig ursäkt och ett tydligt avståndstagande från den assimilationspolitik som bedrevs gentemot den finskspråkiga befolkningen i Sverige under stora delar av 1900-talet. Ett sådant övergrepp ursäktas inte av att det skedde i välmenande syfte.
Det finns tiotusentals barn med finsk bakgrund i svenska skolor. Ökad kunskap om Sveriges och Finlands gemensamma historia ökar intresset för Finland och kan bidra till att eleverna med finsk bakgrund känner en större stolthet över detta och möts med respekt.
Sverige och Finland bör utöka samarbetet i de internationella fora där vi finns gemensamt. I dag är samarbetet relativt begränsat, trots många gemensamma intressen och stora likheter länderna emellan. I ivern att få samarbeta med de andra EU-länderna tycks det som om vi ibland glömmer den som finns närmast.
MARIA WETTERSTRAND
Dagens Nyheter
15 jan 2009 13:31
Klassförakt i Sverige mot inflyttade finnar
Mp-språkröret Maria Wetterstrand manar till svensk självrannsakan gentemot Finland: Sverige bör uttala en offentlig ursäkt för historiska oförrätter. Bristande svensk respekt för det finska språket och kulturen i Sverige riskerar att skada våra relationer till Finland. Inte minst finns det ett negativt klassperspektiv gentemot den finskspråkiga minoriteten i Sverige som ofta återfinns på jobb med låg status. Dessutom förekommer i det svenska samhället en markant okunnighet om finska förhållanden. Sveriges nedvärdering av frågor som rör Finland och människor i Sverige med finsk bakgrund har redan slagit tillbaka mot oss själva. Svenska staten kan nu börja med att uttala en offentlig ursäkt och ett tydligt avståndstagande mot den assimilationspolitik som har bedrivits mot den finskspråkiga befolkningen i Sverige. Det skriver miljöpartiets språkrör Maria Wetterstrand med anledning av att regeringsprojektet Märkesåret 1809 i dag invigs.
I dag inleds Märkesåret 2009. År 2009 är det 200 år sedan Sverige och Finland skildes åt. Fram till 1809 var Finland och Sverige samma rike under cirka 600 år.
Vi har en lång gemensam historia och en nära koppling till vårt östra grannland. Trots detta är kunskapen i Sverige om Finland ofta låg och respekten för det finska språket och kulturen i Sverige bristande. Sveriges attityd riskerar att i förlängningen påverka våra länders relationer negativt.
Under större delen av Sveriges historia som enat rike har Finland tillhört samma land. I östra delen av riket, nuvarande Finland, talades mest finska men även svenska förekom. Här i västra delen av riket fanns finskan på många håll, även om svenskan dominerade.
I Sverige bor i dag 440.000 människor med finsk bakgrund. De har antingen flyttat från Finland, är finska medborgare eller har minst en finsk förälder. Hälften av dem använder finska språket. Det är utan jämförelse den största minoritetsgruppen i Sverige. År 2000 utnämndes finskan till ett av fem officiella minoritetsspråk i Sverige. Rättigheterna som följer av detta är dock mycket begränsade.
I Finland finns 265.000 finlandssvenskar, alltså finländare med svenska som modersmål. Utöver detta finns 25.000 svenskspråkiga ålänningar. I Finland är svenska ett officiellt språk och alla skolbarn läser båda språken i skolan, utom ålänningarna som endast behöver läsa svenska. Svenskspråkiga har rätt till service på sitt modersmål, det finns svenskspråkiga skolor och universitet samt statliga tv- och radiokanaler på svenska.
I Finland pågår ständiga diskussioner om svenskans ställning och den svenskspråkiga minoritetens rättigheter. Det är inte ovanligt att Sveriges behandling av den finskspråkiga minoriteten tas upp i dessa debatter som ett motargument mot svenskans starka ställning i Finland. Kraven på svenskkunskaper har sänkts något senaste åren. I Sverige är det endast i undantagsfall det över huvud taget uppmärksammas att vi har en så stor nationell minoritet med finsk bakgrund.
Det går inte att komma ifrån att klassperspektivet har påverkat våra länders olika attityder mot minoriteterna. Medan svenskspråkiga i Finland tillhört ett slags övre klass, så har finskspråkiga i Sverige generellt haft låg status och få maktpositioner. De finskspråkiga som invandrat till Sverige under de senaste decennenierna har ofta återfunnits som arbetskraft i den svenska industrin eller på jobb med låg status inom den offentliga sektorn. Den finskspråkiga minoriteten i Norrbotten har aldrig haft stort inflytande på Stockholms rikspolitiska spelplan. Det är svårt att tro att Sverige kunnat ignorera den stora minoriteten med finsk bakgrund ifall det handlat om en grupp med högre status.
Få svenskar känner skillnaden på finländare, finlandssvenskar, finnar och sverigefinnar. Det är inte ovanligt att en finlandssvensk på besök i Sverige får höra att hon eller han "talar bra svenska", trots att svenskan är dennes modersmål.
Att som vanlig sverigesvensk ha svårt att höra skillnad på finlandssvenska och sverigefinsk svenska må vara en sak. Det svenska samhällets okunnighet om finska förhållanden och i historiskt perspektiv direkta fientlighet mot finska språket är en annan.
Mark Levengood har på ett komiskt sätt exemplifierat okunnigheten med hur han som finlandssvensk invandrare i Sverige skickades på kurs i svenska för invandrare trots att svenska var det enda språk han kunde. Mindre komiskt är dock hur det under första delen av 1900-talet i Sverige pågick en effektiv, politiskt sanktionerad insats för att utplåna finskan hos den finskspråkiga delen av befolkningen.
I Norrbotten, där undervisning tidigare bedrivits på barnens modersmål, infördes svenskspråkiga statsskolor och barnen förbjöds att tala något annat språk än svenska i skolan. Föräldrar uppmanades att sluta prata sitt finska modersmål med sina barn och möjligheterna till vidareutbildning på och i finska skars av. Först på 1970-talet fick Sverige egentligen en nationell språkpolitik där respekten för barnens modersmål stod i centrum.
Att ta ifrån människan hennes modersmål är att slå undan fötterna och göra människan rotlös. Kontakten med den egna kulturen och den egna släkten försvåras. Rätten att få använda sitt modersmål anses därför vara en mänsklig rättighet. Ett barn som förvägras detta får också svårare att lära sig andra språk. Risken är att barnet blir sämre i tal och skrift på sitt nya påtvingade språk, när kunskapen i modersmålet beskurits. Resultatet kan bli en halvspråkighet där kunskapen i båda språken brister. Detta har Sverige utsatt finskspråkiga barn för under en stor del av 1900-talet.
Den politik som bedrevs då har återverkningar i dag. Samiska språken drabbades av samma assimileringsiver och har i dag en svag ställning. Att finskan inte gått samma öde till mötes beror på den stora grupp finska invandrare som kom svensk industri till undsättning när vi saknade arbetskraft under 60-70-talen. I dag minskar deltagandet i modersmålsundervisning på finska, sannolikt på grund av finskans låga status och negativa attityder från omgivningen.
Märkesåret 2009 borde vara ett naturligt tillfälle att uppmärksamma den sverigefinska minoriteten, de finskspråkiga i Sverige och vår gemensamma historia med Finland.
Om Sverige fortsätter att nedprioritera frågor som rör Finland och människor i Sverige med finsk bakgrund så riskerar det att slå tillbaka mot oss själva. Intresset för Sverige och känslan av samhörighet oss emellan minskar i dag i Finland. Fortfarande finns ett särskilt band mellan länderna och det ses som naturligt att söka samarbeten och handelsförbindelser, något som är till gagn för båda parter. Denna särskilda relation riskerar att gå förlorad om den inte vårdas. Sveriges dåliga hantering av finska språket och kulturen i Sverige används också som ett argument emot svenskans starka ställning i Finland.
Politiska initiativ för att stärka sverigefinnarnas och finska språkets ställning i Sverige behövs.
Sverige bör utöka det område där finska språket har status som nationellt minoritetsspråk till att omfatta alla kommuner i Södermanlands, Västmanlands, Upplands och Stockholms län, i enlighet med det förslag som lades fram i den statliga utredningen "Rätten till mitt språk" 2005. Med stärkta språkliga rättigheter följer också att språket och kulturen får en högre status.
Svenska staten bör uttala en offentlig ursäkt och ett tydligt avståndstagande från den assimilationspolitik som bedrevs gentemot den finskspråkiga befolkningen i Sverige under stora delar av 1900-talet. Ett sådant övergrepp ursäktas inte av att det skedde i välmenande syfte.
Det finns tiotusentals barn med finsk bakgrund i svenska skolor. Ökad kunskap om Sveriges och Finlands gemensamma historia ökar intresset för Finland och kan bidra till att eleverna med finsk bakgrund känner en större stolthet över detta och möts med respekt.
Sverige och Finland bör utöka samarbetet i de internationella fora där vi finns gemensamt. I dag är samarbetet relativt begränsat, trots många gemensamma intressen och stora likheter länderna emellan. I ivern att få samarbeta med de andra EU-länderna tycks det som om vi ibland glömmer den som finns närmast.
MARIA WETTERSTRAND
Vastaukset 11
Vanhimmat
Ei liene sattuma että artikkelin kirjoittaja Wetterstrand on naimisissa suomalaisen poliitikon kanssa ja asuu Turussa!
Lopultakin ruotsalainen poliitikko ottaa rohkeasti asian esille. Toivotaan että tulee jatkoa, kovasti meitä onkin simputettu täällä.
Katsoiko kuka tänään Riksdagenin Suomi-Ruotsi 200-vuotta avajaisia? Muuten hyvä, mutta miksi viulisti meni sinne näyttämään rintaliivin nauhojaan, olis voinut pukeutua vähän tyylikkäämmin kun oli sentään sellainen tilaisuus.
Kyllähän me kaikki tiedetään että Maria Wetterstrandilla on hyvä maku ja tyyliä, kun on naimisissa suomalaisen kanssa!
Ensi kertaa ei ole kauheaa huutoa siitä, että kirjoitus tällä palstalla on, ihan oikeasti ruotsin kielellä!
Mistäs nyt tuuli puhaltaa?
On nähty sitä ja sitten on nähty tätä.
Olen itse vetänyt kulttuuritouhua 30 vuotta, enkä ole saanut mitään tunnustusta mistään, en Ruotsista, en Suomesta.
En anna mitään kunniaa "tutkijoille" (joilla on 40 000- 50 000 kuukausitulot...) ja en anna kunniaa RSKL.lle, enkä kunnalle enkä "valtiolle" enkä "Suomelle".
Huvittaa myös itse ruotsinsuomalaiset - niin saakelin nuukaa porukkaa!
Voitais varmaan tehdä jotain yhdessä.
Itselläni oli männävuonna inhottava kokemus kun pyrin kantamaan korteni kekoon, niin ei kelvannut. Minä kun luulin että minunkin voimavaroja tarvittaisiin. Sain niin kurjan kohtelun etten ole uskaltautunut uudempaa kertaa tarjoutua.
Karvaaltahan se tuntuu, teepä mitä tahansa niin ei sitten mitään. Kyllä sitä silti voi kokeilla uudestaan - muualla.
Luulen, että siitä johtuu että niin monet ruotsinsuomalaiset muuttavat takaisin Suomeen. Täällä yrittävät kaikkensa, ei kannustusta eikä tunnustusta. Ei silti, ei ole varmaa se kannustus sitten Suomessakaan. Mutta se, että tekee asialle jotain - muuttaa - on jo teko.
Nyt tulee sitten joku sanomaan, että "pakenee" muka. Ei se sitä ole, vaan että kun keljuttaa ne iänikuiset päättäjät ja kun ei voi asialle mitään, niin lähtee ja yrittää muualla uudestaan.
omasta luonteesta. Lisää itseluottamusta ja itsetuntoa niin johan alkaa päivää paistamaan. Ei se valittamalla parane.
Muotijuttu, että pitää vain itse luottaa jne.
Niin ja että pitää vielä nieleksiä ja olla hiljaa kun toiset moppaa. Just niin?
Se paranee sillä kun saa edes sanoa, että s.... sortajat.
Anna sille sortajalle mieluummin neuvo, että lopeta sorto ja moppaus! Niin tyypillistä tämä sorretun syyllistäminen...
Olis kiva jaella tätä eteenpäin semmoisillekin, jotka ei ruotsia osaa.
http://www.hs.fi/kulttuuri/artikkeli/Ruotsin on esitettävä Suomelle julkinen anteeksipyyntö vaatii ruotsalaispoliitikko/1135242781743
Ruotsin on esitettävä Suomelle julkinen anteeksipyyntö, vaatii ruotsalaispoliitikko
16.1.2009 10:44
A A
Pirkko Kotirinta
Helsingin Sanomat
JANERIK HENRIKSSON / SCANPIX
Maria Wetterstrand
Maria Wetterstrand
Ruotsin vihreiden eli Miljöpartietin puheenjohtaja, kansanedustaja Maria Wetterstrand on sitä mieltä, että Ruotsin olisi esitettävä julkinen anteeksipyyntö suomalaisille historian epäoikeudenmukaisuuksista. Wetterstrand yhyttää maanmiehiään muutenkin itsetutkiskeluun sen suhteen, miten suomalaisiin asennoidutaan.
Maria Wetterstrand esittää mielipiteensä Dagens Nyheter -lehden mielipidesivulla. Kirjoitus julkaistiin torstaina, jolloin Tukholmassa aloitettiin suuret juhlallisuudet merkkivuoden 1809 kunniaksi. Kaksi sataa vuotta sitten Ruotsin ja Suomen tiet erosivat yli 600 vuoden yhteiselon jälkeen.
Pitkästä yhteisestä historiasta huolimatta tiedot Suomesta ovat Ruotsissa usein vaatimattomat ja kunnioitus suomen kieltä ja suomalaista kulttuuria kohtaan puutteellista, Wetterstrand kirjoittaa. Ruotsin asenne voi tulevaisuudessa vahingoittaa maiden välisiä suhteita, hän jatkaa.
Wetterstrand muistuttaa kirjoituksessaan, että Ruotsissa asuu noin 440 000 suomalaistaustaista ihmistä, joista puolet käyttää suomen kieltä. Suomen kieli sai Ruotsissa vähemmistökielen statuksen vuonna 2000, neljän muun kielen rinnalla. Oikeudet, jotka tästä suomenkielisille seuraavat ovat kuitenkin hyvin rajalliset, Wetterstrand toteaa.
Hän vertaa Ruotsin suomenkielisen vähemmistön oikeuksia Suomen ruotsinkielisen, paljon pienemmän vähemmistön oikeuksiin. Wetterstrandin mielestä kielikysymys on luokkakysymys: Ruotsin suomenkieliset ovat yleisesti ottaen kuuluneet yhteiskunnan alempiin kerrostumiin. "Olisi vaikea kuvitella, että Ruotsi olisi jättänyt huomiotta suomalaisten muodostaman suuren vähemmistön, jos kyse olisi ollut ryhmästä, jolla olisi korkeampi asema yhteiskunnassa", Wetterstrand toteaa.
"Ruotsin valtion olisi esitettävä julkinen anteeksipyyntö ja tehtävä selvä pesäero siihen sulauttamispolitiikkaan, jota suomenkielistä väestöä kohtaan on harjoitettu pitkään 1900-luvulla", Wetterstrand vaatii. Hänen mukaansa Ruotsin asennetta ei voi puolustella sillä, että sitä käytettiin hyvää tarkoittaen.
http://formin.finland.fi/public/default.aspx?contentid=157587&nodeid=15642&contentlan=1&culture=fi-FI
Merkkivuosi herätti Ruotsissa keskustelun suomalaisten asemasta
Merkkivuoden 1809 avajaiset sekä presidentti Tarja Halosen, puhemies Sauli Niinistön ja pääministeri Matti Vanhasen vierailu Ruotsiin 15.-16. tammikuuta huomioitiin sekä lehdistössä, televisiossa että radiossa. Historiallisen tapahtuman yhteydessä lehdissä kirjoitettiin Suomi-faktaa ja kerrattiin maiden yhteistä historiaa. Avajaisjuhlallisuuksien ja vierailun lisäksi suomalaisten ja suomen kielen asema Ruotsissa herätti keskustelua. Ruotsin Vihreiden puheenjohtaja Wetterstrand kirjoitti 15. tammikuuta Dagens Nyheterin mielipidepalstalla koko merkkivuosikeskustelua leimanneen artikkelin suomalaisten asemasta Ruotsissa ja vaati Ruotsia esittämään Suomelle virallisen anteeksipyynnön siitä, miten suomenkielisiä on kielellisesti Ruotsissa pyritty sulauttamaan valtaväestöön 1900-luvun aikana.
Ennen valtiovierailua ja avajaisia Ruotsin suurin aamulehti Dagens Nyheter julkaisi 14. tammikuuta presidentti Halosen koko sivun mittaisen kuvallisen haastattelun. Halonen otti haastattelussa kantaa merkkivuoden tärkeyteen myös tämän päivän yhteistyön välineenä, ei vain historian muisteluna. Haastattelussa presidentti Halonen halusi nosti esiin Itämeri-yhteistyön tärkeyden, ja haastattelu oli otsikoitu "Meidän tulee tehdä enemmän Itämeren eteen". Halonen myös kumosi väitteet siitä, että Ruotsi satsaa Merkkivuoteen Suomea enemmän ja totesi, että Suomessa järjestetään Merkkivuoteen liittyen satoja tapahtumia.
Myös Ruotsin radion uutistoimitus lähetti presidentti Halosen ennakkohaastattelun 15. tammikuuta. Radiohaastattelussa Halonen otti kantaa kouluruotsiin Suomessa sekä Itämeren suojeluun. Ruotsin radion aamulähetys haastatteli samana päivänä myös Suomen Tukholman-suurlähettilästä Alec Aaltoa Merkkivuoteen ja ruotsinsuomalaisten asemaan liittyen. Ruotsin radion suomenkielinen Sisu-radio haastatteli puolestaan suorassa lähetyksessä pääministeri Matti Vanhasta ruotsinsuomalaisten asemaan liittyvistä kysymyksistä.
DN julkaisi avajaispäivänä 15. tammikuuta mielipidesivullaan Ruotsin Vihreiden puheenjohtaja Maria Wetterstrandin artikkelin suomalaisten ja suomen kielen asemasta Ruotsissa. Wetterstrand kirjoitti että Ruotsin on esitettävä Suomelle virallinen anteeksipyyntö suomen kielen huonosta asemasta Ruotsissa 1900-luvun aikana. Wetterstrandin mukaan myös ruotsalaisten tiedot Suomesta ovat usein vaatimattomat ja kunnioitus suomen kieltä ja suomalaista kulttuuria kohtaan puutteellista. Tämä näkyy Wetterstrandin mukaan siinä, että ruotsinsuomalaiset tekevät usein matalan statuksen töitä ja kuuluvat yhteiskunnan matalampiin kerrostumiin.
Wetterstrandin kirjoitus sai aikaan paljon keskustelua, ja kirjoituksen jälkeen suomalaisten asema Ruotsissa mainittiin lähes kaikissa Merkkivuotta koskevissa uutisissa. Useat lehdet uutisoivat ulkoministeri Carl Bildtin kommentoineen Wetterstrandin kirjoitusta sanomalla olevansa eri mieltä anteeksipyynnön tarpeellisuudesta.
Sosiaalidemokraattinen Aftonbladet kirjoitti pääkirjoituksessaan 16. tammikuuta suomen kielen olevan osa Ruotsia; pääkirjoituksessa siteerattiin pääministeri Vanhasen Merkkivuoden 1809 avajaispuheen kommentteja suomen kielen ja kulttuurin asemasta Ruotsissa. Vanhanen kysyi itsekriittisesti, onko virallinen Suomi ottanut tarpeeksi kantaa suomalaisten kielellisiin ja kulttuurillisiin tarpeisiin ja suomenruotsalaisten asemaan Ruotsissa. Vanhanen odotti myös Ruotsin vastaavan ruotsinsuomalaisten määrittämiin odotuksiin, muistaen suomenruotsalaisten asemaa Suomessa. Aftonbladet peräänkuulutti asenteen muutosta: Ruotsalaisten täytyy päästä ajattelutavasta, jonka mukaan ruotsin kieli on hienompaa ja parempaa kuin suomen kieli. Suomen kieli on osa Ruotsia, Aftonbladet kirjoitti.
Malmöössä ilmestyvä liberaali Sydsvenska Dagbladet huomioi Merkkivuoden ja Suomen 15. tammikuuta pääkirjoituksessaan "Hakkaa päälle, Pohjan Poika". Sydsvenskanin mukaan Ruotsilla olisi Suomen politiikasta opittavaa muun muassa energiantuotannon, euron käyttöönoton, maanpuolustuksen sekä koulutuksen saroilla. Sydsvenskan viittasi 17. tammikuuta Merkkivuoden yhteydessä myös DN:in edellisen viikon pääkirjoitukseen, jonka mukaan Ruotsin Akatemiaan pitäisi valita myös suomalainen, ruotsinkielinen jäsen, jotta suomenruotsikin olisi edustettuna Akatemiassa. Sydsvenskanin poliittinen päätoimittaja, suomenruotsalainen Heidi Avellan pohdiskeli suomenruotsin asemaa otsikolla "Ruotsin kieli voi tarvita tukea idästä" ja valotti esimerkein, kuinka epämääräistä ruotsalaisten tietous Suomesta ja etenkin suomenruotsalaisuudesta on. Avellanin mielestä suomenruotsalaisen jäsenen valitseminen Ruotsin Akatemiaan vahvistaisi ruotsin kieltä, koska Suomi on Ruotsin lisäksi ainoa maa, jossa ruotsi on virallinen kieli.
Päälehtien lisäksi useat maakuntien paikallislehdet huomioivat Merkkivuoden avajaiset sekä presidentti Halosen, puhemies Niinistön sekä pääministeri Vanhasen vierailun. Muun muassa Eskilstuna-Kuriren, VästerviksTidningen, Södertälje Posten, Sundsvalls tidning, Helsingborgs Dagblad, Värmlands Folkblad, Dala-Demokraten, Dalarnas Tidningar ja Vestmanlands Läns Tidning kirjoittivat aiheesta.
Merkkivuoden avajaiset Ruotsin valtiopäiviltä lähetettiin 15. tammikuuta suorana lähetyksenä julkisen television Svt2-kanavalla. Useissa tiedotusvälineissä siteerattiin puhemies Niinistön avajaispuhetta "eron juhlimisesta" sekä muistutettiin Merkkivuoden 1809 olevan myös tulevaisuuteen katsova tapahtuma. Lehdet kirjoittivat myös pääministeri Vanhasen pitäneen osan avajaispuheestaan suomen kielellä.
Lehdissä julkaistiin myös Suomi-infoa, ja monessa artikkelissa nostettiin esiin Wetterstrandin mielipidekirjoituksen innoittamana ruotsalaisten vähäinen tietämys Suomesta ja varsinkin kielipolitiikasta sekä suomenruotsalaisuudesta ja ruotsinsuomalaisuudesta. Useat lehdet julkaisivat Merkkivuoden avajaisten yhteydessä faktarutuja Suomesta. Vaikka suomalaisten asema Ruotsissa leimasi Merkkivuosikeskustelua, uutisten sävy oli yleisesti positiivinen, ja Suomen ja Ruotsin yhteistyö ja tulevaisuus nousivat tärkeiksi teemoiksi.