Det är svårt att vara svenskspråkig och fattig.Om du blir arbetslös,så finns det väldigt litet kurser och omskolningsprogram på svenska.Dina barn har det jobbigt i skolan för det finns på svenskspråkiga sidan så många fler som har mycket pengar.På loven åks det utomlands och kläder och dylikt är inte från Seppälä eller Robin Hood.Vid insamlingar till klassresor och dylikt tycker många föräldrar att 50 euro är bara småpengar.
Det är svårt
arbetslös mamma
9143
0Äänestä
Muut lukivat myös
Odottaa vastausta
Näihin keskusteluihin ei ole vielä vastattu. Ole ensimmäinen.
Vastaukset 9
Vanhimmat
Min dotter (tvåspråkig) vägrade att gå i högstadiet på svenska.Orsaken var mobbandet just för att vi är en vanlig arbetarfamilj.Vi hade inte råd med utlandsresor,dyra hobbies som ridning,balett och dylikt.Vi fick efer många om och men byta skola och allt gick bra.Det finns mera "FATTIGA ",bland finnarna.
I Esbo finns de största bostadsskulderna. Det att man skuldsätter sig betyder inte att man faktiskt har råd, det kan även betyda att man är tvungen att spara på mycket annat som inte syns utanpå. Alla kan inte vara direktörer, och alla som äger ett företag har inte höga inkomster.
Själv nöjer jag mig med det som jag har (har dock en del), och de rikare får leka med varann. Shopping är inte min hobby.
När man är vuxen är det inte så viktigt om man har "rätta" prylar eller kläder,men för en tonåring betyder det ofta allt.Shopping ÄR viktig för flickor.
Tack för att det finns lopptorg,som fattig pensionär skulle man aldrig annars ha råd att köpa några kläder.Det gäller bara att vara flitig och gå ofta på loppis,man kan hitta riktigt fina saker för någon euro.På 60talet var det svårt,(fanns inga lopptorg),då fick man ändra och skarva kläderna åt ungarna.Ibland fick man ju ärva kläder av bättre bemedlade släktingar och grannar,men svårt var det.
Om man bor i en mindre småstad så är tröskeln väldigt hög om man behöver hjälp.Man täcks inte gå och ställa sig i en brödkö t.ex.där är det bara alkoholister och andra utslagna som står.Vi svenskatalande har nog det felet att vi vill hålla kulisserna uppe till vilket pris som helst.Gärna går man inte till sossen heller när alla känner,tystnadsplikten funger inte heller alltid perfekt.
Som vuxen och förälder har jag ansvaret att lära mitt barn att man skall inte betala för mycket endast för märkets (t.ex. Mercedes-bilar) skull. Det är normal livskunskap (för mig åtminstone) att materiella värden är väldigt kalla och hänsynslösa värden.
Och ifall man köper dyrare än man borde i sin inkomstklass kan någon annan tro att man faktiskt tillhör en annan högre klass (utan att faktiskt göra det) - och då blir man på sätt och vis utanför både uppåt och neråt. Ingen vet ju hurudana skulder man bär med sig.
Undrar om ni hört reklamen om "Hondamies" i radion? Det gäller att våga vara sig själv, och duga som man är. Då hittar man de äkta vännerna bäst.
Du har så rätt,med åldern kommer visheten och man vågar vara sig själv.En tonåring är ofta så osäker att ett klädesplagg av RÄTTA märket är viktigast av allt.När mina barn var i 12-13 årsåldern bestämde vi en viss klädpeng som de fick använda.Någon köpte jättedyra jeans för hela pengen,men då blev det inte några extra pengar till andra kläder.Nog lärde de sig så småningom att jämföra priser och tänka efter vad som lönar sig.
Jag gick genom hela min högstadietid och sket fullständigt i att jag måste klä mig "fattigt". Nog slapp jag bli mobbad för det även om man fick öra någon glirling ibland.
Du var duktig.Alla ungdomar har bara inte så stort självförtroende att de vågar vara sig själva.En tid var det ju väldigt inne att bara klä sig i loppiskläder.Jag gör det ännu.Min dotter sade för någon vecka sedan:Mamma du snobbar med att gå klädd i loppiskläder.Det är faktiskt sant,jag gör nog det om vi skall hålla oss till sanningen.