Ålands-tidningenin pääkirjoitustoimittaja Niklas Lampi! hupsis kun suomenkielinen nimi tietää, että vaikka kaikki Helsingin yliopistosta kaikkiin ministeriöihin ovat kaksikielisiä paperilla - vaikka kaikki käytännössä tietävät ettei niin toimi.
Svenskfinland lider av Stockholmssyndromet
Tongivande delar av Svenskfinland sjunger glatt med när slakten av svenska strukturer fortsätter.
DET SÅ KALLADE Stockholmssyndromet brukar beskrivas som ett psykologiskt tillstånd där fången utvecklar en så nära relation till kidnapparen att han eller hon tar parti för förövaren. Begreppet myntades i samband med ett rånförsök mot Kreditbanken på Norrmalmstorg 1973.
Offren där försvarade kidnapparna också efter dramat.
Något tillspetsat kunde man hävda att Svenskfinland, åtminstone de mest inflytelserika delarna, i dag drabbats av samma sak. På område efter område köper man majoritets-Finlands verklighetsbeskrivning så till den grad att man själv försvinner.
DET SENASTE exemplet på denna självförnekelse av egna behov och förutsättningar kom när kommunreformen presenterades tidigare i veckan. 336 kommuner ska nu bli 70.
Om de svenska strukturerna i Finland redan haft det kämpigt kommer de nu att få det kämpigare. Regeringen medger redan att andelen svenskspråkiga i vissa av de nya kommunerna inte längre kommer att vara tillräckligt stor för att de ska klassas som tvåspråkiga. Som plåster på såren föreslås nya skrivningar i språklagen. Men det har i regel visat sig betyda lite vid sidan av det faktiska läget på marken.
DET FINNS otaliga exempel på det. Allt från Helsingfors universitet till alla ministerier är tvåspråkiga på pappret - fast i praktiken vet alla att det inte är så det funkar.
När det saknas en kritisk massa tenderar det andra språket av rätt naturliga skäl att ta över. Det var det här Svenskfinlands meste hövding Christoffer Taxell menade när han myntade sin paradox: tvåspråkiga lösningar tenderar att bli enspråkigt finska. Det var också det här Karlebydebatten handlade om: om och när ett mindre svenskspråkigt område uppgår i ett större finskspråkigt kommer det att få effekter för servicen på svenska.
DÄRFÖR SKULLE man kunna tycka att det svenska språkets främsta röst på riksplanet, Sfp, skulle säga sakta i backarna i det här läget. Eller åtminstone säga att man vill bekanta sig lite mer med kommunreformen innan man tar ställning.
Men nej. I stället gick svenska riksdagsgruppen redan samma dag förslaget lades fram ut och gjorde tummen upp för reformen. Den var, som det hette i uttalandet via Yle, rentav "glädjande" och man sa sig vara "nöjda". Hur i hela världen?
Ja, säg det.
SAMMA REFLEXER har på sina håll skymtats i debatten om tvåspråkiga skolor.
Vi måste sluta isolera oss, har det hetat.
Det har blivit omodernt att försvara svenska rum. Det ses som något fult, suspekt och dyrt. Allt detta har röster från Eva Biaudet till Borgåbladets ledarsida svalt med hull och hår, och i samma veva glömt varför svenska rum som Åbo Akademi, Dragsvik och svenska skolor från första början skapades:
För att kunna ge minoriteten fungerande service på det egna modersmålet.
Är det otidsenligt?
I så fall: godnatt Svenskfinland.
DET FINNS fortfarande motståndsfickor.
Folktinget är skarpt kritisk till kommunreformen.
Samhällsdebattören Kenneth Myntti är en annan röst som säkerligen skulle ha kritiska synpunkter. Men på det stora hela är de avvikande rösterna få och i den mån de finns så tycks de nu ta mindre plats i debatten. Myntti städades som känt nyligen bort från Vasabladets ledarredaktion eftersom han ansågs för obekväm. Det är svårt att värja sig från tanken att det pågår en form av självsanering och att slutresultatet blivit att nästan alla applåderar den enda vägens politik. Var finns rebellerna? Tydligen trivs de alltför bra med makten. Ungefär som på Norrmalmstorg.
NIKLAS LAMPI
[email protected]
Svenskfinland lider av Stockholmssyndromet
Tongivande delar av Svenskfinland sjunger glatt med när slakten av svenska strukturer fortsätter.
DET SÅ KALLADE Stockholmssyndromet brukar beskrivas som ett psykologiskt tillstånd där fången utvecklar en så nära relation till kidnapparen att han eller hon tar parti för förövaren. Begreppet myntades i samband med ett rånförsök mot Kreditbanken på Norrmalmstorg 1973.
Offren där försvarade kidnapparna också efter dramat.
Något tillspetsat kunde man hävda att Svenskfinland, åtminstone de mest inflytelserika delarna, i dag drabbats av samma sak. På område efter område köper man majoritets-Finlands verklighetsbeskrivning så till den grad att man själv försvinner.
DET SENASTE exemplet på denna självförnekelse av egna behov och förutsättningar kom när kommunreformen presenterades tidigare i veckan. 336 kommuner ska nu bli 70.
Om de svenska strukturerna i Finland redan haft det kämpigt kommer de nu att få det kämpigare. Regeringen medger redan att andelen svenskspråkiga i vissa av de nya kommunerna inte längre kommer att vara tillräckligt stor för att de ska klassas som tvåspråkiga. Som plåster på såren föreslås nya skrivningar i språklagen. Men det har i regel visat sig betyda lite vid sidan av det faktiska läget på marken.
DET FINNS otaliga exempel på det. Allt från Helsingfors universitet till alla ministerier är tvåspråkiga på pappret - fast i praktiken vet alla att det inte är så det funkar.
När det saknas en kritisk massa tenderar det andra språket av rätt naturliga skäl att ta över. Det var det här Svenskfinlands meste hövding Christoffer Taxell menade när han myntade sin paradox: tvåspråkiga lösningar tenderar att bli enspråkigt finska. Det var också det här Karlebydebatten handlade om: om och när ett mindre svenskspråkigt område uppgår i ett större finskspråkigt kommer det att få effekter för servicen på svenska.
DÄRFÖR SKULLE man kunna tycka att det svenska språkets främsta röst på riksplanet, Sfp, skulle säga sakta i backarna i det här läget. Eller åtminstone säga att man vill bekanta sig lite mer med kommunreformen innan man tar ställning.
Men nej. I stället gick svenska riksdagsgruppen redan samma dag förslaget lades fram ut och gjorde tummen upp för reformen. Den var, som det hette i uttalandet via Yle, rentav "glädjande" och man sa sig vara "nöjda". Hur i hela världen?
Ja, säg det.
SAMMA REFLEXER har på sina håll skymtats i debatten om tvåspråkiga skolor.
Vi måste sluta isolera oss, har det hetat.
Det har blivit omodernt att försvara svenska rum. Det ses som något fult, suspekt och dyrt. Allt detta har röster från Eva Biaudet till Borgåbladets ledarsida svalt med hull och hår, och i samma veva glömt varför svenska rum som Åbo Akademi, Dragsvik och svenska skolor från första början skapades:
För att kunna ge minoriteten fungerande service på det egna modersmålet.
Är det otidsenligt?
I så fall: godnatt Svenskfinland.
DET FINNS fortfarande motståndsfickor.
Folktinget är skarpt kritisk till kommunreformen.
Samhällsdebattören Kenneth Myntti är en annan röst som säkerligen skulle ha kritiska synpunkter. Men på det stora hela är de avvikande rösterna få och i den mån de finns så tycks de nu ta mindre plats i debatten. Myntti städades som känt nyligen bort från Vasabladets ledarredaktion eftersom han ansågs för obekväm. Det är svårt att värja sig från tanken att det pågår en form av självsanering och att slutresultatet blivit att nästan alla applåderar den enda vägens politik. Var finns rebellerna? Tydligen trivs de alltför bra med makten. Ungefär som på Norrmalmstorg.
NIKLAS LAMPI
[email protected]
Vastaukset
Vanhimmat
Ei vielä vastauksia
Aloittaja odottaa vastauksia. Kerro oma näkemyksesi ensimmäisenä.