Aftonbladet:
Björn Ulvaeus och Benny Andersson har tillsammans med regissören Lars Rudolfsson gjort en internationell version i mindre format. För kompaktare scener och färre artister.
Lite mindre, men det är stor musikdramatik.
Ensemblen i Helsingfors tar tag i den klassiska utvandrarhistorien och får allt att låta nytt.
Helen Sjöholm, Anders Ekborg och Peter Jöback kändes definitiva i originaluppsättningen, men de nya imponerar också stort. Både i sång och skådespeleri, och påminner ibland om sina föregångare. En underbar kör.
Robert Noack är en tjurig naturkraft som envise bonden Karl-Oskar. Birthe Wingren är mycket bra som Ulrika i Västergöl.
Maria Ylipää en oemotståndlig Kristina, som åldras från tonårsflicka till sliten moder framför våra ögon. Hon briljerar i paradnumret "Du måste finnas".
På samma vis tar Oskar Nilsson, som spelar Robert ,väl vara på "Guldet blev till sand". Applåder och stående jubel åt båda.
Det är de två mest kända sångerna i den här rika musikalen. Men höjdpunkterna är många.
När smålänningarna ger sig av mot nya världen och gråstenarna lyfter från scengolvet medan de sjunger ljuvliga "Vi öppnar alla grindar".
När Kristina minns en dag på havet till vemodigt vackra "Hemma".
Den elegant underhållande "Tänk att män som han kan finnas".
Kören av flyende bosättare i finalen, ett mäktigt nummer som går över i hjärtekrossande "I gott bevar".
Här finns melodier som får tårarna att trilla.
"Kristina från Duvemåla" har också humor och värme, ilska och bitterhet, sorg och längtan. Mycket känslor. Starka känslor.
Fantastiskt för ögonen också. Regi, scenografi, kläder... här finns många briljant teatermänniskor som gemensamt skapar minnesvärda bilder.
Den som sett scenografin och de lekfulla lösningarna tidigare känner ige sig. Åkern som växer upp några häpnadsväckande sekunder. Segelfartyget som byggs. Här finns också detaljer som skiljer.
En del är kortat. Numret där Kristina packar upp Amerikakistan, "Kamfer och lavendel", är borta. Indianen Red Irons repliker görs nu av pälsjägare Nöjd.
Salongen är betydligt mindre än Kristinas tidigare spelplatser. Man kommer nära personerna och historien.
Om människor i en tid när resande var strapatsrikt och långsamt. I dag är det lätt att ta sig till Helsingfors. Svenska teatern är ett mycket värdigt resmål.
Björn Ulvaeus och Benny Andersson har tillsammans med regissören Lars Rudolfsson gjort en internationell version i mindre format. För kompaktare scener och färre artister.
Lite mindre, men det är stor musikdramatik.
Ensemblen i Helsingfors tar tag i den klassiska utvandrarhistorien och får allt att låta nytt.
Helen Sjöholm, Anders Ekborg och Peter Jöback kändes definitiva i originaluppsättningen, men de nya imponerar också stort. Både i sång och skådespeleri, och påminner ibland om sina föregångare. En underbar kör.
Robert Noack är en tjurig naturkraft som envise bonden Karl-Oskar. Birthe Wingren är mycket bra som Ulrika i Västergöl.
Maria Ylipää en oemotståndlig Kristina, som åldras från tonårsflicka till sliten moder framför våra ögon. Hon briljerar i paradnumret "Du måste finnas".
På samma vis tar Oskar Nilsson, som spelar Robert ,väl vara på "Guldet blev till sand". Applåder och stående jubel åt båda.
Det är de två mest kända sångerna i den här rika musikalen. Men höjdpunkterna är många.
När smålänningarna ger sig av mot nya världen och gråstenarna lyfter från scengolvet medan de sjunger ljuvliga "Vi öppnar alla grindar".
När Kristina minns en dag på havet till vemodigt vackra "Hemma".
Den elegant underhållande "Tänk att män som han kan finnas".
Kören av flyende bosättare i finalen, ett mäktigt nummer som går över i hjärtekrossande "I gott bevar".
Här finns melodier som får tårarna att trilla.
"Kristina från Duvemåla" har också humor och värme, ilska och bitterhet, sorg och längtan. Mycket känslor. Starka känslor.
Fantastiskt för ögonen också. Regi, scenografi, kläder... här finns många briljant teatermänniskor som gemensamt skapar minnesvärda bilder.
Den som sett scenografin och de lekfulla lösningarna tidigare känner ige sig. Åkern som växer upp några häpnadsväckande sekunder. Segelfartyget som byggs. Här finns också detaljer som skiljer.
En del är kortat. Numret där Kristina packar upp Amerikakistan, "Kamfer och lavendel", är borta. Indianen Red Irons repliker görs nu av pälsjägare Nöjd.
Salongen är betydligt mindre än Kristinas tidigare spelplatser. Man kommer nära personerna och historien.
Om människor i en tid när resande var strapatsrikt och långsamt. I dag är det lätt att ta sig till Helsingfors. Svenska teatern är ett mycket värdigt resmål.
Vastaukset 6
Vanhimmat
Mikä emämaa? Sehän on Suomi siinä tapauksessa. Mutta teillä on näköjään aina vaikea ymmärtää että osa suomenruotsalaisten kulttuurista, perinteistä, musiikista on yhteistä Ruotsin kanssa ja osa taas ei ole. Se on meille niin luonnollinen asia ettemme edes ajattele sitä.
Eiköhän se ole niin, että KAIKKI, mikä ei ole suomalaislainaa surukulttuurissa, on Ruotsista lainattua? ;)
Ruotsalaisen teatterin esityksessä on mukana monta Ruotsista tullutta näyttelijää. Tämä on pohjoismaista yhteistyötä ja samalla myös paluuta vanhaan. Ruotsinkielinen näyuttämötaide Helsingissä oli pitkään Ruotsista vierailevien teatteriseurueiden varassa. Suomenkielinen teatteri toimi suomalaisin voimin jo 1870-luvulla, mutta Svenska teatern tuli kiinteäksi suomenruotsalaiseksi seurueeksi vasta I maailmansodan aikaan. Teatterin eräänä tehtävänä oli kehittää Suomessa puhuttavaa ruotsia ts. hyvää yleiskieltä paikallisten murteiden, fennisismien ja finlandismien tilalle. Teatterikielen nimitykseksi tuli "skillnadska", eikä sitä ainakaan alkuun kuultukaan muualla kuin Erottajan taidelaitoksessa.
Nyt Kristina-musikaalissa kuultiin ruotsalaisarvioiden mukaan monenlaista ruotsia, mutta ei se kuulemma haitannut.
Onkohan svenskanissa ikinä muuta ollutkaan kuin rikssvennsonien tekeleitä?
Peppejä ja Eemeleitä ja kuninkaan hoveja....
Kaipa se toivottu suuri invaasio lännestä koetaan siitten edes teatterinlavalla
Kuten huomaatte on ensimmäinen kommentti poistettu. Miten ihmeessä se on onnistuttu poistamaan niin, että twervigin vastaus on jäänyt jäljelle? No svekosensuurilla on keinonsa.
Joten tässä tulee ensimmäinen kommenttini uusintana, yleisön pyynnöstä:
SURUT AINA KUSEVAT HUNAJAA, KUN RIIKIT JOSKUS HEITÄ ALENTUVAT KEHUMAAN.
...EMÄMAAN RIIKIT....
Anteeksi Twervig.