Att ropa varg
Pär Stenbäck
Det sägs att man inte skall ropa ”vargen kommer” alltför ofta. Då blir vi avtrubbade och reagerar inte när faran är verklig.
När det gäller den haltande och sporadiska diskussionen om den svenska skolans framtid förefaller det som om vargen har fridlysts. Några få debattörer, främst sociologen Thomas Rosenberg och Lärarförbundets Dan Johansson, har insett varthän det barkar. Doktrinen, den om den svenska skolan som grund för svenskt språk och kultur i Finland, håller på att sakta smulas sönder. I slutändan kan man ana en gradvis assimilering om skolorna glider ihop.
En alltför pessimistisk framtidsprognos? Kanske, men tre olika och samverkande trender pekar i en och samma riktning. Den första kom med förändrade föräldraambitioner: Våra barn måste få lära sig finska från tidiga år. I Nyland krävde föräldrar tvåspråkiga daghem och i Vasa samlokaliseras gymnasier. Det i och för sig välmotiverade behovet av bättre språklig beredskap är en stark drivkraft.
Under det gångna året har ett nytt förändringstryck uppstått i kommunerna i takt med en försämrad ekonomi. Skolor skall nu samlokaliseras och besluten härom ökar snabbt. Finsk och svensk gymnasieundervisning integreras för att undvika nedläggning; så sker till exempel i Hangö för att rädda gymnasierna.
Det tredje förändringstrycket uppkom, litet överraskande, bland finska föräldrar i huvudstadsregionen som lanserade önskemålet om en ”tvåspråkig skola”. Sedan dess har en rätt oformlig, delvis onyanserad debatt om vad det betyder, vällt fram och tillbaka. Ingen enighet har nåtts om hur en sådan skola skall se ut. På svenskt håll har några nöjt sig med ett rakt nej eller rekommenderat språkbad, medan andra har velat tillmötesgå en språkligt liberal finsk opinion. Den största finska dagstidningen driver envist frågan.
På svenskt håll finns ännu ingen enhetlig strategi för hur skolfrågan skall behandlas. Varken Folktinget eller SFP har gett någon rekommendation till kommunala beslutsfattare. När statsrådet nu behandlat Nationalspråksstrategin klarnar det om i stället regeringen tar initiativet. Hur välmenande en del finska politiker än är, kan resultatet bli förödande för den enspråkiga svenska skolan. Dels har man en romantisk syn på tvåspråkighet, dels en kritisk på vår ”isolationism”. Att främja tvåspråkigheten anses som en svensk uppgift. Man inser inte hur bräcklig och sårbar språkminoritetens framtid är. Och att skolan är språkgruppens viktigaste ryggrad.
Utbildningsstyrelsens svenska direktör drar sitt strå till stacken när han vill att tvåspråkiga elever skall få sin finska identitet bekräftad i den svenska skolan. Väl så, men när kommer UBS att be de finska skolorna bekräfta sina tvåspråkiga elevers svenska identitet? Mellan 30 och 40 procent av tvåspråkiga familjer sätter ju sina barn i finsk skola.
Om vargen lurar bakom knuten står mycket på spel om man på svenskt håll inte förmår utforma egna, kreativa lösningar på de tre utmaningar som den svenska skolan står inför.
Pär Stenbäck har varit undervisningsminister.
Pär Stenbäck
Det sägs att man inte skall ropa ”vargen kommer” alltför ofta. Då blir vi avtrubbade och reagerar inte när faran är verklig.
När det gäller den haltande och sporadiska diskussionen om den svenska skolans framtid förefaller det som om vargen har fridlysts. Några få debattörer, främst sociologen Thomas Rosenberg och Lärarförbundets Dan Johansson, har insett varthän det barkar. Doktrinen, den om den svenska skolan som grund för svenskt språk och kultur i Finland, håller på att sakta smulas sönder. I slutändan kan man ana en gradvis assimilering om skolorna glider ihop.
En alltför pessimistisk framtidsprognos? Kanske, men tre olika och samverkande trender pekar i en och samma riktning. Den första kom med förändrade föräldraambitioner: Våra barn måste få lära sig finska från tidiga år. I Nyland krävde föräldrar tvåspråkiga daghem och i Vasa samlokaliseras gymnasier. Det i och för sig välmotiverade behovet av bättre språklig beredskap är en stark drivkraft.
Under det gångna året har ett nytt förändringstryck uppstått i kommunerna i takt med en försämrad ekonomi. Skolor skall nu samlokaliseras och besluten härom ökar snabbt. Finsk och svensk gymnasieundervisning integreras för att undvika nedläggning; så sker till exempel i Hangö för att rädda gymnasierna.
Det tredje förändringstrycket uppkom, litet överraskande, bland finska föräldrar i huvudstadsregionen som lanserade önskemålet om en ”tvåspråkig skola”. Sedan dess har en rätt oformlig, delvis onyanserad debatt om vad det betyder, vällt fram och tillbaka. Ingen enighet har nåtts om hur en sådan skola skall se ut. På svenskt håll har några nöjt sig med ett rakt nej eller rekommenderat språkbad, medan andra har velat tillmötesgå en språkligt liberal finsk opinion. Den största finska dagstidningen driver envist frågan.
På svenskt håll finns ännu ingen enhetlig strategi för hur skolfrågan skall behandlas. Varken Folktinget eller SFP har gett någon rekommendation till kommunala beslutsfattare. När statsrådet nu behandlat Nationalspråksstrategin klarnar det om i stället regeringen tar initiativet. Hur välmenande en del finska politiker än är, kan resultatet bli förödande för den enspråkiga svenska skolan. Dels har man en romantisk syn på tvåspråkighet, dels en kritisk på vår ”isolationism”. Att främja tvåspråkigheten anses som en svensk uppgift. Man inser inte hur bräcklig och sårbar språkminoritetens framtid är. Och att skolan är språkgruppens viktigaste ryggrad.
Utbildningsstyrelsens svenska direktör drar sitt strå till stacken när han vill att tvåspråkiga elever skall få sin finska identitet bekräftad i den svenska skolan. Väl så, men när kommer UBS att be de finska skolorna bekräfta sina tvåspråkiga elevers svenska identitet? Mellan 30 och 40 procent av tvåspråkiga familjer sätter ju sina barn i finsk skola.
Om vargen lurar bakom knuten står mycket på spel om man på svenskt håll inte förmår utforma egna, kreativa lösningar på de tre utmaningar som den svenska skolan står inför.
Pär Stenbäck har varit undervisningsminister.
Vastaukset 1
Vanhimmat
Bra skrivet.