Dock passerade dessa och andra spridda uttalanden nästan obemärkta. Det var först i och med Johan Vilhelm Snellmans skriverier i tidningen Saima 1844-1846 som den fennomanska doktrinen fick en klar formulering. J.V. Snellman utgick från de samtida tyska filosofiska nationalitetsteorierna, enligt vilka ett folk störs i sin bildnings regelbundna utvecklingsgång genom att uppta element av främmande härkomst och språk. I dessa teorier sökte J.V. Snellman orsaken till Finlands låga ståndpunkt i litterär och andlig kultur i det svenska språkets och den svenska bildningens förhärskande inflytande. I "Vårt land" yttrade han bl.a. att Finland "delar öde med flera andra länder, där en utländsk kultur förkvävt uppkomsten av den inhemska". "En sådan utländsk bildning", yttrade han vidare, "måste sakna allt intresse hos nationen, all självständighet och all kraft att utveckla sig. Och ett folk, som aldrig hinner någon annan bildning, måste själv gå under och försvinna såsom nation".
Ett hinder för finskans utveckling var att överklassen, som skulle ha förutsättningar att anpassa språket för ett kulturellt högtstående samhälles krav, vid denna tid var svenskspråkig. Finska litteratursällskapet var under sina 25 första år en huvudsakligen svensktalande församling. Ännu vid seklets mitt fanns det bara två herrskapsfamiljer i Helsingfors (Yrjö-Koskinen och Krohn) som talade finska som hemspråk (även om ingen av dem hade det som modersmål). Genom att höja det finska språkets ställning från att vara endast ett allmogespråk som saknade all betydelse för de högre bildningssträvandena, till ett bildnings- och undervisningsspråk såg Snellman det enda sättet att trygga Finlands framtid. Enligt honom kunde en inhemsk kultur endast skapas av en "ny generation", uppvuxen under inverkan av en nationell finskspråkig bildning. Dessa uttalanden, som oavbrutet upprepades i "Saima" och i det av Snellman senare utgivna "Litteraturblad för allmän medborgerlig bildning", blev de gnistor som tände den finsknationella entusiasmen till liv. Sedan begreppet finskspråkig nationalitet fått fäste och den svenska kulturen i Finland blivit benämnd ett "främmande ok", skapades den socialpolitiska fennomanins bas, på vilken dess framtida utveckling skulle byggas.
Ett hinder för finskans utveckling var att överklassen, som skulle ha förutsättningar att anpassa språket för ett kulturellt högtstående samhälles krav, vid denna tid var svenskspråkig. Finska litteratursällskapet var under sina 25 första år en huvudsakligen svensktalande församling. Ännu vid seklets mitt fanns det bara två herrskapsfamiljer i Helsingfors (Yrjö-Koskinen och Krohn) som talade finska som hemspråk (även om ingen av dem hade det som modersmål). Genom att höja det finska språkets ställning från att vara endast ett allmogespråk som saknade all betydelse för de högre bildningssträvandena, till ett bildnings- och undervisningsspråk såg Snellman det enda sättet att trygga Finlands framtid. Enligt honom kunde en inhemsk kultur endast skapas av en "ny generation", uppvuxen under inverkan av en nationell finskspråkig bildning. Dessa uttalanden, som oavbrutet upprepades i "Saima" och i det av Snellman senare utgivna "Litteraturblad för allmän medborgerlig bildning", blev de gnistor som tände den finsknationella entusiasmen till liv. Sedan begreppet finskspråkig nationalitet fått fäste och den svenska kulturen i Finland blivit benämnd ett "främmande ok", skapades den socialpolitiska fennomanins bas, på vilken dess framtida utveckling skulle byggas.
Vastaukset 3
Vanhimmat
Ja hyvinhän Se onnistui!
Ajatelkaa jos Snellman ja kumppanit voisivat ensi kesänä käydä kävelyllä Helsingissä, Euroopan kultivoituneimmassa kaupungissa.
Luultavasti kehitys on mennyt jopa paljon heidän odotuksiansa paremmin.
Muinoin surueliitistä löytyi isänmaallisia, järkeviä ja rehellisiä ihmisiä.
Nykyään vain keskinkertaisia etuilijoita.
Siksi että järkevät ja rehelliset entiset surut ja heidän jälkeläisensä ovat nykyisin järkeviä ja rehellisiä suomenkielisiä.