"Viikinkiaika" on nationalistinen propagandamyytti, joka nimenomaan kasvoi ja kehiteltiin Ruotsin menetettyä juuri Suomen:
"Viikinki"- sanaa käytettiin tuon ajan kirjoituksissa vain kerran ja se tarkoitti "ryöstäjää".
Kyseessä oli siis vaan toisin sanoen aika, jolloin barbaariset ihmiset ryöstelivät ja tappoivat toisiaan - ja josta vasta jälkeenpäin on kehityelty kiilloteltu myytti:
http://wwwc.aftonbladet.se/nyheter/0010/16/guillou.html
" Ungefär så här ligger det till.
När Sverige i sitt antagligen sista krig med Ryssland, förlorade hela Finland år 1809, gällde det, med diktarens ord att ”inom Sveriges gränser vinna Finland åter”. Det betyder hitta på uppmorskande historier om vårt ståtliga folk och historia, ett gammalt trick i kristider. "
"Vid tiden för Sveriges förlust av Finland fanns ingen ”vikingatid” i vår historieskrivning. Den period som avses var bara yngre järnåldern. Och ordet ”viking” var knappast känt och hade bara använts i poesi en gång av Erik Gustaf Geijer, som i en niddikt om Lord Nelson hade beskrivit denne som ”viking”. Ordet betydde nämligen skurk, sjörövare, niding, rövare."
"Allt bara för att vi förlorade Finland 1809 och för att lättköpta intelllektuella uppfann ett storstilat förflutet som tröst, ”att vinna Finland inom Sveriges gränser åter”."
Toisin sanoen viikinkimyytin kehityksessä keskeisimmässä osassa oli juuri SUOMEN menettäminen ja sen trauma - haluttiin nostaa kansallista itsetuntoa vastaavilla myyteillä. Tämäkin on hyvä esimerkki siittä, miten ruotsalaiset ovat todella traumatisoituneet Suomen menettämisestä ja edelleen nykypäivänäkin haluavat sukea silmänsä Suomelta sekä mustamaalata ja vääristellä suomalaista kulttuuria ja Suomen historiaa jne.
"Viikinki"- sanaa käytettiin tuon ajan kirjoituksissa vain kerran ja se tarkoitti "ryöstäjää".
Kyseessä oli siis vaan toisin sanoen aika, jolloin barbaariset ihmiset ryöstelivät ja tappoivat toisiaan - ja josta vasta jälkeenpäin on kehityelty kiilloteltu myytti:
http://wwwc.aftonbladet.se/nyheter/0010/16/guillou.html
" Ungefär så här ligger det till.
När Sverige i sitt antagligen sista krig med Ryssland, förlorade hela Finland år 1809, gällde det, med diktarens ord att ”inom Sveriges gränser vinna Finland åter”. Det betyder hitta på uppmorskande historier om vårt ståtliga folk och historia, ett gammalt trick i kristider. "
"Vid tiden för Sveriges förlust av Finland fanns ingen ”vikingatid” i vår historieskrivning. Den period som avses var bara yngre järnåldern. Och ordet ”viking” var knappast känt och hade bara använts i poesi en gång av Erik Gustaf Geijer, som i en niddikt om Lord Nelson hade beskrivit denne som ”viking”. Ordet betydde nämligen skurk, sjörövare, niding, rövare."
"Allt bara för att vi förlorade Finland 1809 och för att lättköpta intelllektuella uppfann ett storstilat förflutet som tröst, ”att vinna Finland inom Sveriges gränser åter”."
Toisin sanoen viikinkimyytin kehityksessä keskeisimmässä osassa oli juuri SUOMEN menettäminen ja sen trauma - haluttiin nostaa kansallista itsetuntoa vastaavilla myyteillä. Tämäkin on hyvä esimerkki siittä, miten ruotsalaiset ovat todella traumatisoituneet Suomen menettämisestä ja edelleen nykypäivänäkin haluavat sukea silmänsä Suomelta sekä mustamaalata ja vääristellä suomalaista kulttuuria ja Suomen historiaa jne.
Vastaukset 5
Vanhimmat
Ihan asiaa. Tosin myytit elävät nykyaikana etenkin populäärikulttuurissa olivat ne tosia tai ei.
Ruotsihan valtasi ikään kuin korvaukseksi pian Norjan. Mutta riikit itsekin kait tiesivät, että Norja ei voi olla samalla lailla Ruotsin alusmaa kuin Suomi oli. Koska Norja oli aina nimenomaan Tanskan alusmaa historiallisesti.
Aftonbladetin kolumnistin teksti on oikeasti harvinaislaatuista. On todella harvinaislaatuista, että ruotsalainen myöntää Suomen menettämisen trauman. Sellaista ei edelleenkään oikeasti näy. Hatunnosto siis hänelle.
Jan Guillou on harvinainen riikki rehellisyydessään ja siksi on aina ollut Ruotsin eliitin hampaissa.
Sehän riikkejä potuttaa kun eivät vaan pärjänneet ryssille.
Jan Oskar Sverre Lucien Henri Guillou (/gi'ju/), född 17 januari 1944 i Södertälje, är en svensk författare och journalist. 1973 blev Guillou rikskänd när han tillsammans med kollegan Peter Bratt i den så kallade IB-affären avslöjade att det i Sverige fanns en hemlig organisation inom underrättelsetjänsten som riksdagen inte kände till. Då avslöjandena ansågs skada rikets säkerhet dömdes Guillou, Bratt samt deras källa, den tidigare underrättelseagenten Håkan Isacson, till fängelse (för spioneri). Dessförinnan hade Guillou skrivit rapporter mot betalning åt KGB, enligt honom själv i syfte att infiltrera organisationen.
Bland Guillous mer kända verk återfinns romanserien om underrättelseofficeren Carl Hamilton, romantrilogin om korsriddaren Arn Magnusson samt den delvis självbiografiska romanen Ondskan om livet på en internatskola.
Guillou är även verksam som kolumnist, på senare år främst i Aftonbladet. Han har i flera omröstningar bland den svenska journalistkåren framröstats som en av Sveriges viktigaste opinionsbildare.
Journalistisk karriär
Guillou inledde sin journalistiska karriär som reporter på tidskriften FIB aktuellt under 1960-talet. Hans tid på denna tidning utgör en del av underlaget för hans satiriska roman Det stora avslöjandet som utkom 1974. Därefter övergick han till att skriva i olika vänster- och solidaritetsrörelsepublikationer, huvudsakligen i Folket i Bild/Kulturfront där Greta Hofsten var chefredaktör. 1973 publicerade han tillsammans med Peter Bratt en serie artiklar om IB, en hemlig del av den svenska militära underrättelsetjänsten. Det gav upphov till IB-affären. För sin roll i avslöjandet dömdes han senare till fängelse för spioneri i 10 månader.
1984 belönades Guillou med Stora Journalistpriset sedan hans artiklar bidragit till en friande dom för Keith Cederholm.
Mellan 2000 och 2004 var Guillou ordförande i Publicistklubben.