fick en finskspråkig äkta hält.Barnen fick två språk som vägkost ut i världen.
De har fortsatt på samma väg,nu har det blivit också svärdöttrar och svärsöner som talar ett annat språk än finska och svenska,det är också positivt.
De har fortsatt på samma väg,nu har det blivit också svärdöttrar och svärsöner som talar ett annat språk än finska och svenska,det är också positivt.
Vastaukset 21
Vanhimmat
Det är bra med flera hemspråk,finns familjer med tre olika språk.
Hur är det med de tvåspråkiga barnen, lärde de sig så som svärdöttrarna och svärsönerna eller har de så som fenno påstår, bara kapacitet för två språk?
Tre språk går galant plus engelska.
Det var väl det man tänkte. Mera är mera och att börja i tid är hemåt. Då behöver man inte sitta och klaga på andra över sin egen okunnighet i ålderdomens dagar, vilket tycks vara kutym här.
I början kan orden litet blandas med det ordnar sig med tiden.
Mycket bättre att klara sig hyfsat här i världen på kanske fyra -fem språk än att kunna ett språk perfekt.
Så tenderar det att vara, men visst får det övas hela tiden. Det är viktigt att föräldrarna orkar korrigera i en positiv anda, fast mottagandet inte alltid är så rosigt. Joo-joo.
Det kommer inte av sig själv fordras mycket av föräldrarna, men det lönar sig.
Kielten osaamisesta on yksinkertaisesti niin paljon ihan pelkästään iloa ihmiselle, että on mahdotonta käsittää, että jollekin vieraiden kielten opiskelu on pelkkä taakka, josta pitää valittaa kaiket päivät.
Det att kunna ens hjälpligt ett annat språk är en stor fördel.
Vaivautuisivat edes opettelemaan kielen jolla valittavat.
Inte behöver man kunna alla språk perfekt om man redan klarar av ett vanligt samtal på ett mera ovanligt språk så ger det en bra känsla.
Täällä tosiaan 'raiskataan' suomen kieltä välillä aika pahasti.
Totta, pienikin kielitaito jossain kielessä on aina ilo.
Lärde sig maken/makan också svenska som de andra i familjen, eller kunde han/hon det redan färdigt?
I vår familj i början talade maken finska och jag svenska...innan språket började löpa från båda sidorna. Förstås kunde vi båda "nöjaktigt " den andras språk,men tröskeln var litet hög att våga tala.
Det kommer sedan med tiden, när man är osams om inte förr.
Man var nyfiken, för i familjerna man själv känner har det oftast gått så att barnen är tvåspråkiga, liksom den svenskspråkiga av föräldrarna medan den finskspråkiga i större eller mindre utsträckning håller sig till finskan. Man får ibland ett sådant intryck att finskspråkiga finner tröskeln onödigt hög för att tala svenska i sällskap, trots att de kan det tillräckligt bra. Trevligt att ni har det annorlunda.
Finskspråkiga är räddare för att säga något fel,alldeles som om det nu skulle ha någon betydelse i vardagen.
Vid fester brukar det lätta och bland finskspråkiga ingifta släktingar kan de flesta riktigt hygglig svenska (lite alkohol lättar på spänningarna )
Det viktiga är väl att det förbereds möjligheter att öva?
Därför borde svenskspråkiga inte genast byta till finska även om någons svenska är litet knagglig.