Den första och mest direkta åtgärden är att se över energibeskattningen. Billigare brännolja, diesel och bensin
istället för lägre inkomstskatt.
Januari i år var en ekonomisk vändpunkt för vårt land. Tyvärr inte en positiv vändpunkt och inte heller en välförtjänt utdelning av en lång högkonjunktur med moderata arbetsmarknadsavtal och en stram offentlig ekonomisk politik. I januari steg inflationen i Finland för första gången över medeltalet för euroländerna, Finland räknas efter det till eurons problembarn, vilket är allvarligt i ett läge där euroområdet som helhet kämpar för att hålla inflationen inom rimliga gränser.
Några siffror: I december i fjol var Finland ännu ett mönsterland inom EU med en inflationstakt på 2,6 procent. Det var egentligen ingen större bedrift mot bakgrunden av att inflationen låg bara för några år sedan på 0,2 procent (2004) och 0,9 procent (2005). I januari i år var inflationen uppe i 3,8 procent och var för första gången högre än eurons medeltal som var 3,2 procent.
Men det har blivit värre både för euron och för Finland. Den europeiska centralbanken räknar med att hela områdets inflationstakt för juni kommer att vara cirka 4 procent. Finlands siffror är redan klara, med 4,4 procent ligger vi igen över medeltalet.
Det betyder att vi nu upplever en inflation som är lika allvarlig som inför lågkonjunkturen 1991. Det är en takt som äter upp löneavtalen och på fackligt håll befarar man redan att vi kommer att uppleva en realminskning av löneinkomsterna i år. Arbetsmarknadsavtalen har allmänt räknat med en 4,4 ökning av konsumentpriserna i år.
Vi är där nu.
Vad beror det på? Det är bara att köra till en bensinstation. Bensinpriset har stigit med 6 procent på en månad. Då har dieseloljan drabbats ännu hårdare, då en liter kostade för ett år sedan cirka en euro är literpriset i dag nästan 1,5 euro. Det ger i sin tur utslag för kollektivtrafiken, bussar och vägtransporter. Uppvärmningskostnaderna stiger då en stor del av fastigheterna är beroende av brännolja, direkt eller indirekt. Det märks mindre just nu i juli, men vänta bara till december! Trycket på bolagshyror och stora räkningar till egnahemshusen kommer att påverka köpkraften i vinter.
Vi kan också se inflationen i matbutiken. Mjölken har följt bensinpriset och stigit med 25 procent på ett år. Totalt har livsmedelspriserna stigit med nästan 9 procent under samma tid.
Finland har dessutom den tvivelaktiga äran att vara dyrast i familjen. I en europeisk jämförelse betalar vi finländare mest för vår mat. En matkorg med bland annat tomat, apelsin, kaffe, mjölk, nötfile, ost, ris och socker kostar i Tyskland 34 euro och 57 cent. I Finland betalar vi 85 euro och 69 cent för exakt samma korg. Den som trott att Storbritannien är ett dyrt land har nog sett det ur ett tyskt eller spanskt perspektiv, matkorgen är där ändå 15 euro billigare än i Finland.
Det finns många förklaringar till de stigande matpriserna. Det är först och främst fråga om ett globalt fenomen som åtminstone delvis kan bero på satsningarna på biobränsle. När man producerar allt mer spannmål som råvara för biobränsle minskar det utbudet av matvaror.
För att förklara att vi i Finland har dyr mat tar man till de långa transportsträckorna, som till en del är beroende av vår geografi men också till en del av den logistik och koncentration till stora distributionscentra som våra livsmedelskedjor byggt upp. När bränslepriserna stiger påverkar transportkostnaderna direkt livsmedelspriserna.
Risken för att den stigande prisnivån utgör en konjunkturfara är uppenbar. Om reallönerna hotar sjunka och köpkraften minskar ytterligare lägger den nationella ekonomin i en lägre växel. I klartext, vi upplever en ny lågkonjunktur.
Vi kan knappast undvika helt en lågkonjunktur som drabbar hela EU eller till och med blir global. Men vi har möjligheter att lindra följderna för vår egen del om vi kan påverka de priser konsumenterna betalar för framför allt livsmedel och energi.
Regeringen har ännu kvar några vapen mot inflationen och en eventuell lågkonjunktur. Statsminister Matti Vanhanen lovade på måndagen att sänkningarna i inkomstskatten ska bli större än vad regeringen tidigare utlovat. Däremot blir det ingen sänkning ännu i år utan först 2009.
Problemet är att även om en sänkning av inkomstskatten stimulerar köpkraften och åtminstone i teorin minskar trycket på löneförhöjningar, finns det inga garantier för att den påverkar inflationen i rätt riktning. Vi har dessutom lärt oss att sänkningar i inkomstskatten kan ge utslag på högre offentliga avgifter på annat håll som i sin tur matar inflationen istället för att motarbeta den.
Regeringen borde därför istället akut fokusera på källan till problemet, energi- och livsmedelspriserna. Om vi dessutom utgår från att dyrare livsmedel är en följd av energipriset blir problemet ännu mer fokuserat.
Den första och mest direkta åtgärden är att se över energibeskattningen. Billigare brännolja, diesel och bensin istället för lägre inkomstskatt. Det skulle inte få öka konsumtionen av bränsle, vilket är viktigt att styra ur miljöaspekt, men nog förhindra att priset på energi gör att Finland sjunker alltför djupt i den kommande lågkonjunkturen.
istället för lägre inkomstskatt.
Januari i år var en ekonomisk vändpunkt för vårt land. Tyvärr inte en positiv vändpunkt och inte heller en välförtjänt utdelning av en lång högkonjunktur med moderata arbetsmarknadsavtal och en stram offentlig ekonomisk politik. I januari steg inflationen i Finland för första gången över medeltalet för euroländerna, Finland räknas efter det till eurons problembarn, vilket är allvarligt i ett läge där euroområdet som helhet kämpar för att hålla inflationen inom rimliga gränser.
Några siffror: I december i fjol var Finland ännu ett mönsterland inom EU med en inflationstakt på 2,6 procent. Det var egentligen ingen större bedrift mot bakgrunden av att inflationen låg bara för några år sedan på 0,2 procent (2004) och 0,9 procent (2005). I januari i år var inflationen uppe i 3,8 procent och var för första gången högre än eurons medeltal som var 3,2 procent.
Men det har blivit värre både för euron och för Finland. Den europeiska centralbanken räknar med att hela områdets inflationstakt för juni kommer att vara cirka 4 procent. Finlands siffror är redan klara, med 4,4 procent ligger vi igen över medeltalet.
Det betyder att vi nu upplever en inflation som är lika allvarlig som inför lågkonjunkturen 1991. Det är en takt som äter upp löneavtalen och på fackligt håll befarar man redan att vi kommer att uppleva en realminskning av löneinkomsterna i år. Arbetsmarknadsavtalen har allmänt räknat med en 4,4 ökning av konsumentpriserna i år.
Vi är där nu.
Vad beror det på? Det är bara att köra till en bensinstation. Bensinpriset har stigit med 6 procent på en månad. Då har dieseloljan drabbats ännu hårdare, då en liter kostade för ett år sedan cirka en euro är literpriset i dag nästan 1,5 euro. Det ger i sin tur utslag för kollektivtrafiken, bussar och vägtransporter. Uppvärmningskostnaderna stiger då en stor del av fastigheterna är beroende av brännolja, direkt eller indirekt. Det märks mindre just nu i juli, men vänta bara till december! Trycket på bolagshyror och stora räkningar till egnahemshusen kommer att påverka köpkraften i vinter.
Vi kan också se inflationen i matbutiken. Mjölken har följt bensinpriset och stigit med 25 procent på ett år. Totalt har livsmedelspriserna stigit med nästan 9 procent under samma tid.
Finland har dessutom den tvivelaktiga äran att vara dyrast i familjen. I en europeisk jämförelse betalar vi finländare mest för vår mat. En matkorg med bland annat tomat, apelsin, kaffe, mjölk, nötfile, ost, ris och socker kostar i Tyskland 34 euro och 57 cent. I Finland betalar vi 85 euro och 69 cent för exakt samma korg. Den som trott att Storbritannien är ett dyrt land har nog sett det ur ett tyskt eller spanskt perspektiv, matkorgen är där ändå 15 euro billigare än i Finland.
Det finns många förklaringar till de stigande matpriserna. Det är först och främst fråga om ett globalt fenomen som åtminstone delvis kan bero på satsningarna på biobränsle. När man producerar allt mer spannmål som råvara för biobränsle minskar det utbudet av matvaror.
För att förklara att vi i Finland har dyr mat tar man till de långa transportsträckorna, som till en del är beroende av vår geografi men också till en del av den logistik och koncentration till stora distributionscentra som våra livsmedelskedjor byggt upp. När bränslepriserna stiger påverkar transportkostnaderna direkt livsmedelspriserna.
Risken för att den stigande prisnivån utgör en konjunkturfara är uppenbar. Om reallönerna hotar sjunka och köpkraften minskar ytterligare lägger den nationella ekonomin i en lägre växel. I klartext, vi upplever en ny lågkonjunktur.
Vi kan knappast undvika helt en lågkonjunktur som drabbar hela EU eller till och med blir global. Men vi har möjligheter att lindra följderna för vår egen del om vi kan påverka de priser konsumenterna betalar för framför allt livsmedel och energi.
Regeringen har ännu kvar några vapen mot inflationen och en eventuell lågkonjunktur. Statsminister Matti Vanhanen lovade på måndagen att sänkningarna i inkomstskatten ska bli större än vad regeringen tidigare utlovat. Däremot blir det ingen sänkning ännu i år utan först 2009.
Problemet är att även om en sänkning av inkomstskatten stimulerar köpkraften och åtminstone i teorin minskar trycket på löneförhöjningar, finns det inga garantier för att den påverkar inflationen i rätt riktning. Vi har dessutom lärt oss att sänkningar i inkomstskatten kan ge utslag på högre offentliga avgifter på annat håll som i sin tur matar inflationen istället för att motarbeta den.
Regeringen borde därför istället akut fokusera på källan till problemet, energi- och livsmedelspriserna. Om vi dessutom utgår från att dyrare livsmedel är en följd av energipriset blir problemet ännu mer fokuserat.
Den första och mest direkta åtgärden är att se över energibeskattningen. Billigare brännolja, diesel och bensin istället för lägre inkomstskatt. Det skulle inte få öka konsumtionen av bränsle, vilket är viktigt att styra ur miljöaspekt, men nog förhindra att priset på energi gör att Finland sjunker alltför djupt i den kommande lågkonjunkturen.
Vastaukset
Vanhimmat
Ei vielä vastauksia
Aloittaja odottaa vastauksia. Kerro oma näkemyksesi ensimmäisenä.