Det finns många europeiska folk. Och många av dem är språkliga minoriteter i länder med ett annat majoritetsspråk.
Regionernas Europa var 1990-talets slagord. Nationalstaten skulle förvittra och utvecklingen ske på lokal, regional och europeisk nivå. Beslut skulle fattas enligt subsidiaritetsprincipen, ett knepigt ord för en god grundtanke. Att beslut fattas så nära medborgarna som möjligt.Så långt teorin.
Förändringen sker långsammare i praktiken. Nationalstaten är inte död, men på tillbakagång. Europa är allt mera en mosaik av regioner och språkgrupper. "Det gränslösa Europa" har handlat mycket om kapitalströmmar, varuströmmmar och företagsflykt, men det gränslösa Europa är också visionen om ett folkens Europa.
I dag är Island den enda enspråkiga europeiska staten utan nationella minoriteter. I alla andra europeiska stater finns nationella, traditionella minoriteter. Men deras officiella ställning varierar stort.
EBLUL (European Bureau for Lesser Used Languages) höll en stor konferens om minoritetsspråk i Dublin i november 2006. Där konstaterades att utvecklingen var mycket gynnsam för katalanska, baskiska, cymriska och galiciska under 1900-talet. 2000-talets utmaning är att skapa lingvistiska (språkliga) rättigheter för alla europeiska språk, att öka användningen av dem och säkerställa ett språkligt utrymme för dem. Enligt Fernand de Varennes, expert på språkliga rättigheter, behövs det lagstiftning om lingvistiska rättigheter i Europa. Annars kommer endel språk att förbli hotade.
I fråga om minoritets- och språklagstiftning kan Finland brösta sig. Vi är ett föregångsland i Europa. Det behöver vi inte hymla om.
Denna vecka gästas Vasabladet av en grupp tidningsjournalister tillhörande andra europeiska språkliga minoriteter. Bakom studiebesöket står den europeiska organisationen för dagstidningar på minoritets- och regionala språk, Midas. 31 dagstidningar från hela Europa är medlemmar i Midas, däribland sex finlandssvenska.
En Midasgrupp besökte Sydtyrolen i fjol. Åren innan gick studiebesöken till Katalonien och Baskien.
Som bäst stiftar representanter för katalanska El Punt, sorbiska Serbske Nowiny, de ungerskspråkiga Új Szó (Slovakien), Szabadság och Bihari Napló (Rumänien), slovenskspråkiga Primorski Dnevnik och tyskspråkiga Zett am Sonntag bekantskap med Vasa, men har också gjort en avstickare till Jakobstad och JT.
Variationerna är stora. Katalanerna med metropolen Barcelona som huvudort uppgår till 12 miljoner. Mera än dubbelt fler än finländarna. Ssorberna i östra Tyskland, som talar ett västslaviskt språk, är cirka 50 000.
I Sydtyrolens huvudort Bozen/Bolzano är tre fjärdedelar av befolkningen italienskspråkig och en fjärdedel tyskspråkig medan regionens majoritet är tyskspråkig.
Det låter som Vasatrakten.
språkpolitiken förs dock på olika sätt och tvåspråkighet betyder någonting annat i Sydtyrolen än i Vasa. I Sydtyrolen är tvåspråkighet att behärska två språk medan etniciteten betonas. I Vasa är det lika självklart att endel har genuint tvåspråkig identitet, andra enspråkig.
Många Vasabor, framför allt de med Wärtsilä-koppling, känner till Trieste i nordöstra Italien. Färre vet att Trieste också är huvudort för den slovenska minoriteten i Italien, cirka 95 000 individer.
När Midas besökte Bolzano/Bozen och Vbl:s utsände intervjuades av lokala Tageszeitung väckte två uppgifter uppmärksamhet; att finlandssvensken inte höll på Sverige i idrottstävlingar och att finländarens mobiltelefon inte var av märket Nokia.
Alla bär vi på föreställningar om andra folk och språkgrupper. Och ibland är dessa föreställningar felaktiga, helt eller delvis. Studiebesök av den typ Midas gör i liten skala öppnar perspektiv, breddar kunnande, väcker intresse.
Vi är inte så olika, vi européer. Vi är faktiskt rätt lika.
I ett mera gränslöst Europa är det inte långsökt att se många representanter för språkliga minoriteter som framgångsrika européer. Av nödtvång är de ofta minst tvåspråkiga, sannolikt flerspråkiga.
Om det är något som framtidens Europa behöver är det personer med breda språkkunskaper. Broken English är förvisso världens ledande språk, men det är inte tillräckligt.
Tre språk, fyra, kanske rentav fem. För språkliga minoriteter är flerspråkighet en nödvändighet och självklarhet på annat sätt än för språkliga majoriteter. Och den språkkunskap är ingen belastning i språkmosaiken Europa.
Den är ren hårdvaluta.
Regionernas Europa var 1990-talets slagord. Nationalstaten skulle förvittra och utvecklingen ske på lokal, regional och europeisk nivå. Beslut skulle fattas enligt subsidiaritetsprincipen, ett knepigt ord för en god grundtanke. Att beslut fattas så nära medborgarna som möjligt.Så långt teorin.
Förändringen sker långsammare i praktiken. Nationalstaten är inte död, men på tillbakagång. Europa är allt mera en mosaik av regioner och språkgrupper. "Det gränslösa Europa" har handlat mycket om kapitalströmmar, varuströmmmar och företagsflykt, men det gränslösa Europa är också visionen om ett folkens Europa.
I dag är Island den enda enspråkiga europeiska staten utan nationella minoriteter. I alla andra europeiska stater finns nationella, traditionella minoriteter. Men deras officiella ställning varierar stort.
EBLUL (European Bureau for Lesser Used Languages) höll en stor konferens om minoritetsspråk i Dublin i november 2006. Där konstaterades att utvecklingen var mycket gynnsam för katalanska, baskiska, cymriska och galiciska under 1900-talet. 2000-talets utmaning är att skapa lingvistiska (språkliga) rättigheter för alla europeiska språk, att öka användningen av dem och säkerställa ett språkligt utrymme för dem. Enligt Fernand de Varennes, expert på språkliga rättigheter, behövs det lagstiftning om lingvistiska rättigheter i Europa. Annars kommer endel språk att förbli hotade.
I fråga om minoritets- och språklagstiftning kan Finland brösta sig. Vi är ett föregångsland i Europa. Det behöver vi inte hymla om.
Denna vecka gästas Vasabladet av en grupp tidningsjournalister tillhörande andra europeiska språkliga minoriteter. Bakom studiebesöket står den europeiska organisationen för dagstidningar på minoritets- och regionala språk, Midas. 31 dagstidningar från hela Europa är medlemmar i Midas, däribland sex finlandssvenska.
En Midasgrupp besökte Sydtyrolen i fjol. Åren innan gick studiebesöken till Katalonien och Baskien.
Som bäst stiftar representanter för katalanska El Punt, sorbiska Serbske Nowiny, de ungerskspråkiga Új Szó (Slovakien), Szabadság och Bihari Napló (Rumänien), slovenskspråkiga Primorski Dnevnik och tyskspråkiga Zett am Sonntag bekantskap med Vasa, men har också gjort en avstickare till Jakobstad och JT.
Variationerna är stora. Katalanerna med metropolen Barcelona som huvudort uppgår till 12 miljoner. Mera än dubbelt fler än finländarna. Ssorberna i östra Tyskland, som talar ett västslaviskt språk, är cirka 50 000.
I Sydtyrolens huvudort Bozen/Bolzano är tre fjärdedelar av befolkningen italienskspråkig och en fjärdedel tyskspråkig medan regionens majoritet är tyskspråkig.
Det låter som Vasatrakten.
språkpolitiken förs dock på olika sätt och tvåspråkighet betyder någonting annat i Sydtyrolen än i Vasa. I Sydtyrolen är tvåspråkighet att behärska två språk medan etniciteten betonas. I Vasa är det lika självklart att endel har genuint tvåspråkig identitet, andra enspråkig.
Många Vasabor, framför allt de med Wärtsilä-koppling, känner till Trieste i nordöstra Italien. Färre vet att Trieste också är huvudort för den slovenska minoriteten i Italien, cirka 95 000 individer.
När Midas besökte Bolzano/Bozen och Vbl:s utsände intervjuades av lokala Tageszeitung väckte två uppgifter uppmärksamhet; att finlandssvensken inte höll på Sverige i idrottstävlingar och att finländarens mobiltelefon inte var av märket Nokia.
Alla bär vi på föreställningar om andra folk och språkgrupper. Och ibland är dessa föreställningar felaktiga, helt eller delvis. Studiebesök av den typ Midas gör i liten skala öppnar perspektiv, breddar kunnande, väcker intresse.
Vi är inte så olika, vi européer. Vi är faktiskt rätt lika.
I ett mera gränslöst Europa är det inte långsökt att se många representanter för språkliga minoriteter som framgångsrika européer. Av nödtvång är de ofta minst tvåspråkiga, sannolikt flerspråkiga.
Om det är något som framtidens Europa behöver är det personer med breda språkkunskaper. Broken English är förvisso världens ledande språk, men det är inte tillräckligt.
Tre språk, fyra, kanske rentav fem. För språkliga minoriteter är flerspråkighet en nödvändighet och självklarhet på annat sätt än för språkliga majoriteter. Och den språkkunskap är ingen belastning i språkmosaiken Europa.
Den är ren hårdvaluta.
Vastaukset
Vanhimmat
Ei vielä vastauksia
Aloittaja odottaa vastauksia. Kerro oma näkemyksesi ensimmäisenä.