« skrivet: 18.09.2008 kl 12:54:30 »
Två dagar efter nyheten att ett parti som fortfarande har fräckheten kalla sig folkparti städslar galjonsfiguren för landets absoluta finansaristokrati som konsult, ser det – efter en rask sondering av pressen och bloggsnårskogen – ut som om ingen reagerar med ens ett halvhäpet höjt ögonbryn. Att allmänheten, de förmodade röstarna i stundande val, inte bryr sig, är ett tragiskt bevis på den totala kapitulationen inför storkapitalets diktatur. Att det inte heller tänder till i ”rättvisepartiets” led tyder åter skrämmande på godkännande och partiets egentliga ideal. Nå, mammondyrkan går förvisso över konstruerade saker som politiska partigränser i en värld där storkapitalet behändigt skuttar över riksgränser, kontinenter och galaxer. Då är det ju rentav logiskt att be kungen av planet Pengar, där ingen är sjuk, fattig eller ful, om lite placeringsråd. Särskilt i dessa dagar, då det stormar på börsen och aktieägarna sover dåligt.
Så Stefan Wallin gick och gjorde bilden av finlandssvenskarna i allmänhet och SFP:s image i synnerhet en rejäl Björntjänst. I rättvisans namn bekänner han ju sin och partiledningens uppriktiga åsikt om majoriteten av folket med den dåliga smaken att inte ha 10 000 €/månad i... nå nej, inte arbetsinkomst, var nu inte vulgär... aktieintäkter och räntedividender, förstås! Wahlroos kallar å sin sida välfärdssamhället ett hinder för lyckan och klandrar småsparare för att dra in smuts på hans fina bankgolv. Visst; att även andra än börsspekulanter, aktieägare och storföretagare faktiskt också tycks överleva i Finland, måste ge magnaten mycket magont. Idag är det allt svårare att kontrollera pengarnas rörelser politiskt, konstaterar Wallin ledigt och följer svansviftande husses röst. Nalle bannar arbetarna – som ännu har arbete - för gnäll om att inget blir kvar efter skatt och löpande utgifter. ”Skäms! Var nöjda över att ni har något att göra om dagarna, och kom inte och vara oförskämda och kräv någon lön ännu till. Vet hut, eller så är dörren där!” Walle gläfser, skuttar och vet inte till sig av förtjusning och trofast beundran. Ooj, så han ryter strongt, husse! Jag ska gnugga mig mot hans stiliga röda byxben. Oj, så skönt. Voff, voff! Oj?! Jag får ju ett kex!
Demokratin med val och kandidaters vackra löften är blott ett tidsfördriv och medborgare som är naiva att tro annat, eller går på bluffen att det är så man påverkar, får skylla sig själva. Pengarnas bästabroderskap är inte beroende av bagateller som folkets mandat. Således kunde det vara dags att nedmontera partipolitiken som den ser ut nu. SFP kunde föregå med gott exempel och sluta kalla sig folkparti. Ärligare vore då StorFinansPartiet eller gemytligare Stefans FinansPojkar.
Allra helst kunde partiet upphöra vilket vi alla kan hjälpa till med, genom att inte ge SFP en enda röst i något framtida val. Gamla kommunalrävar ute i bygderna och raska urbanynglingar med – tills vidare – rena sinnen blir kanske ledsna, men mobiliserar sig förhoppningsvis till ett verkligt folkparti, svensk- eller tvåspråkigt. Wallin borde rättvist avgå, men ingen nöd går på karln för med medlemskort i Bästebroderklubben svävar man efter sparken till marken tryggt under gyllene fallskärmar. Stefan får sköta sina brorduktiga sysslor som ”Caligula” Wahlroos flitiga lilla stövelknekt på heltid.
Jag tyckte alltid Andreas Baader, Gudrun Ensslin och Meinhofskan var ena bortblandade pisshuvuden. Men på något sätt börjar tanken på ”tvångsinlösning av kapitalisternas kriminella förmögenhet och omfördelning av medlen” kännas riktigt vettig...
Saliven
Finlandssvensk No More
Två dagar efter nyheten att ett parti som fortfarande har fräckheten kalla sig folkparti städslar galjonsfiguren för landets absoluta finansaristokrati som konsult, ser det – efter en rask sondering av pressen och bloggsnårskogen – ut som om ingen reagerar med ens ett halvhäpet höjt ögonbryn. Att allmänheten, de förmodade röstarna i stundande val, inte bryr sig, är ett tragiskt bevis på den totala kapitulationen inför storkapitalets diktatur. Att det inte heller tänder till i ”rättvisepartiets” led tyder åter skrämmande på godkännande och partiets egentliga ideal. Nå, mammondyrkan går förvisso över konstruerade saker som politiska partigränser i en värld där storkapitalet behändigt skuttar över riksgränser, kontinenter och galaxer. Då är det ju rentav logiskt att be kungen av planet Pengar, där ingen är sjuk, fattig eller ful, om lite placeringsråd. Särskilt i dessa dagar, då det stormar på börsen och aktieägarna sover dåligt.
Så Stefan Wallin gick och gjorde bilden av finlandssvenskarna i allmänhet och SFP:s image i synnerhet en rejäl Björntjänst. I rättvisans namn bekänner han ju sin och partiledningens uppriktiga åsikt om majoriteten av folket med den dåliga smaken att inte ha 10 000 €/månad i... nå nej, inte arbetsinkomst, var nu inte vulgär... aktieintäkter och räntedividender, förstås! Wahlroos kallar å sin sida välfärdssamhället ett hinder för lyckan och klandrar småsparare för att dra in smuts på hans fina bankgolv. Visst; att även andra än börsspekulanter, aktieägare och storföretagare faktiskt också tycks överleva i Finland, måste ge magnaten mycket magont. Idag är det allt svårare att kontrollera pengarnas rörelser politiskt, konstaterar Wallin ledigt och följer svansviftande husses röst. Nalle bannar arbetarna – som ännu har arbete - för gnäll om att inget blir kvar efter skatt och löpande utgifter. ”Skäms! Var nöjda över att ni har något att göra om dagarna, och kom inte och vara oförskämda och kräv någon lön ännu till. Vet hut, eller så är dörren där!” Walle gläfser, skuttar och vet inte till sig av förtjusning och trofast beundran. Ooj, så han ryter strongt, husse! Jag ska gnugga mig mot hans stiliga röda byxben. Oj, så skönt. Voff, voff! Oj?! Jag får ju ett kex!
Demokratin med val och kandidaters vackra löften är blott ett tidsfördriv och medborgare som är naiva att tro annat, eller går på bluffen att det är så man påverkar, får skylla sig själva. Pengarnas bästabroderskap är inte beroende av bagateller som folkets mandat. Således kunde det vara dags att nedmontera partipolitiken som den ser ut nu. SFP kunde föregå med gott exempel och sluta kalla sig folkparti. Ärligare vore då StorFinansPartiet eller gemytligare Stefans FinansPojkar.
Allra helst kunde partiet upphöra vilket vi alla kan hjälpa till med, genom att inte ge SFP en enda röst i något framtida val. Gamla kommunalrävar ute i bygderna och raska urbanynglingar med – tills vidare – rena sinnen blir kanske ledsna, men mobiliserar sig förhoppningsvis till ett verkligt folkparti, svensk- eller tvåspråkigt. Wallin borde rättvist avgå, men ingen nöd går på karln för med medlemskort i Bästebroderklubben svävar man efter sparken till marken tryggt under gyllene fallskärmar. Stefan får sköta sina brorduktiga sysslor som ”Caligula” Wahlroos flitiga lilla stövelknekt på heltid.
Jag tyckte alltid Andreas Baader, Gudrun Ensslin och Meinhofskan var ena bortblandade pisshuvuden. Men på något sätt börjar tanken på ”tvångsinlösning av kapitalisternas kriminella förmögenhet och omfördelning av medlen” kännas riktigt vettig...
Saliven
Finlandssvensk No More
Vastaukset
Vanhimmat
Ei vielä vastauksia
Aloittaja odottaa vastauksia. Kerro oma näkemyksesi ensimmäisenä.