Märkesåret 1809 - 20.01.2009

Oolannin virallista
politiikkaa :

   Märkesåret 1809 - 20.01.2009

Märkesåret 1809 invigdes i Sveriges riksdag den 15 januari 2009.
Vice talman Gun-Mari Lindholm höll ett av öppningstalen. Läs hennes tal "Det gemensamma arvet."


Gun-Mari Lindholm
Andre vicetalman i Ålands lagting

Seminarium 15.1.2009 i Sveriges Riksdag "Det gemensamma arvet"

Jag vill tacka för inbjudan till den högtidliga invigningen av märkesåret 1809 och för tillfället att tala i Sveriges riksdag om Åland och vår självstyrelse. Detta har väckt stort intresse i våra medier. Jag har mött människor på gatan som noterat inbjudan för Åland och kommit med goda råd på vägen. Så på hela Ålands befolknings vägnar vill jag tacka initiativtagarna till detta arrangemang.


Åland i forntid och framtid Bild: Kastelholms slott

Åland steg upp ur havet efter senaste istid för 6000 år sedan. Tusen år senare drogs jägar- och samlarfolk till öarna för att fånga säl, fågel och fisk. Den första bosättningen dateras till 3 000 f. Kr. Folkvandringstiden inledde en ny era för svearnas stamförbundsområde, som var koncentrerat till östra delen av Sverige. Erövringstågen ledde till öppnandet av nya handelsvägar vid vilka borgar och handelsplatser grundades. Åland fick på 500-talet genom dessa erövringståg en bosättning som håller sig kvar än i dag.

Med svenska rikets konsolidering drogs Åland in i dess maktsfär och på 1100-talet uppfördes fästningar och försvarskyrkor. Kyrkobyggarna från Gotland flyttade norrut och 12 stenkyrkor uppfördes på Åland. Kastelholms slott fick på 1300-talet en militär och administrativ betydelse som hertigdöme, slottslän och ståthållardöme. Gustav Vasa höll hela Åland som sin kungliga jaktpark för älg och kronhjort. Intresset för jaktresor till Åland upprätthölls av Karl IX, Gustav II Adolf och Karl XI.

Under Petter Ålännings tid i riksdagen tog handeln fart över Ålands hav. Fisk och ved transporterades till stadsgården och sedermera till Nybrokajen. Den åländske riksdagsmannen Johan Pehrsson lyckades genom ett regeringsbeslut 1780 befria ålänningarna från anmälningsplikt till kungliga vedgården. Det blev en början på Ålands sjöfartstradition som i framtiden visade sig bli den viktigaste exportnäringen för Åland.

Stora ofreden

I början av 1700-talet låg Åland mitt i det dåtida svenska riket mellan den östra rikshalvan Finland och den västra rikshalvan Sverige. Det nyss avslutade kriget med Ryssland bådade om trygghet. Men så blev det inte. Under stora ofreden 1714 - 1721 fick ålänningarna i all hast fly undan den ryska galärflottan och sedan under åtta år hanka sig fram på svenska sidan tills freden i Nystad 1721 tillät dem återvända hem till nedbrända gårdar och igenväxta marker.


1808-1809-års krig Bild: Döbeln över Ålands hav

Napoleon stod på höjden av sin makt i början av 1700-talet. Sverige stod på "fel" sida och det var en lätt uppoffring att låta tsar Alexander inrymma Sverige eller del därav i sitt säkerhetsområde. Alexander I anföll Finland i februari 1808. Anfallet gick snabbt västerut och även Åland berördes av ryska uppmaningar att bidra med matleveranser till de ryska trupperna. I mars 1808 överfördes Åland till Stockholms län och allmogen vägrade att lyda ryska order. Sporadiskt sändes ryska posteringar runt om på Åland för att ge eftertryck åt sina order. Flertalet präster och ämbetsmän "blefvo ryssar" ju påtagligare den ryska närvaron blev. I och med att isen försvagades drog sig ryska huvudstyrkan till Kumlinge i östra skärgården där den övermannades av en allmogestyrka från Åland understödd av en svensk flottavdelning ( ledd av löjtnant von Kapfelman) och Åland blev svenskt ytterligare ett år.

Kung Gustav IV vistades på Åland från mitten av juli till början av november 1808 och ledde därifrån försvaret av Finland. För att försvåra ett kommande ryskt anfall mot Åland beordrade kungen att östra skärgården skulle brännas ner. Befolkningen förflyttades till fasta Åland där ca 6 000 svenska trupper under von Döbelns ledning skulle försvara Åland. Den 13 mars 1809 kom 17 000 ryska soldater över isen från Kumlinge och en drabbning stod för dörren. Samma dag avsattes kung Gustaf IV Adolf och de nya makthavarna beordrade von Döbeln att ingå vapenvila med ryssarna. Von Döbeln inledde förhandlingar med sin ryska motpart, von Knorring. Därefter retirerade han med de svenska trupperna över ett tillfruset Ålands hav med en grupp kosacker hack i häl.

Resten är historia. Enligt freden i Fredrikshamn den 17 september 1809 upphörde Åland och Finland att vara en del av Sverige.

Den ryska tiden (1809 - 1917) Bild: Djävulsdansen

Redan hösten 1809 började ryssarna söka efter en lämplig plats att bygga en militärbas som skulle skydda inloppet till Bottenhavet, Finska viken och därmed St Petersburg. Bygget Bomarsunds fästning var stort och pågick i över trettio år med hälp av krigsfångar och med stor inverkan på lokalsamhället som vi fortfarande påminns om i maträtter, språkliga uttryck och religion (rysk-ortodox). Vi talar fortfarande om att när vi är lite sjuka så är vi kramoj, ett stort hus är ett riktigt saraj, typ det här, att en buse är en durak. Tegelbruk grundades runt om på Åland. Transportbehovet till fästningsbygget av byggmaterial och förnödenheter var stort och ersatte i viss mån de stoppade handelsförbindelserna till Stockholm.

Grunden till den framgångsrika åländska sjöfarten lades under den här tiden. Från att främst ha levererat ved, fisk och fågel i egna sköt- och storbåtar till Stockholm, Åbo och Reval började större galeaser byggas för ved, timmer, säd osv. Resorna började sträcka sig utanför Östersjön och 1860 seglade Fortuna, byggd och ägd från Åland, över Atlanten.

Krimkriget Bild: Bomarsunds fästning/Victoriakorset

Engelsmän och fransmän landsteg 1854 i närheten av Bomarsund i syfte att ödelägga ryssarnas marinbas på Åland. Fransmännen intog landsidan och engelsmännen gav kanoneldgivning från fartygen. General Bodisco kapitulerade efter en kort tid och marinbasen sprängdes sönder och samman.

Engelsmännen föreslog i fredsförhandlingarna att Åland skulle erhålla ett "selfgouvernement" under Sverige, egenhändigt skissat av Oscar I, för att återställa maktbalansen i Östersjön. Kungen avråddes av sin utrikesstatsminister greve Manderström "att ha Åland med engelsmännen i Östersjön är inget problem, men att var ensam med ryssen.....".
(bild) I stället tillkom det s.k Ålandsservitutet som en del av fredsfördraget efter Krimkriget 1856. Ålandsservitutet var en demilitarisering av Ålandsöarna för att på så sätt förhindra ryssarna att på nytt bygga upp fästningen. Victoriakorset tillverkas av nedsmälta kanoner från Sevastopol(Krim). Den första tilldelades pga hjältedåd i Bomarsund.

Rättskampens tid Bild: Lex mot örnen

Slutet av 1800-talet och början av 1900-talet upplevdes som rättskampens tid i Finland. Ändringar i de gamla svenska grundlagarna från Gustaf III:s tid blev en omöjlighet och finländska tjänstemän hävdade lagen mot den dubbelhövdade kejserliga örnen. Förryskningen var ett faktum.
Sida vid sida växte självständighetsrörelsen i Finland och återföreningsrörelsen på Åland och sökte stöd hos varandra mot en gemensam fiende. Finland fritt - Åland svenskt var det gemensamma slagordet.

Under slutskedet av första världskriget fick ålänningarna uppleva ryska soldater i upplösningsyra, rödgardister mot vitgardister, effektiva tyska militärer och en svensk humanitär undsättningsexpedition.



Åland efter Första världskriget Bild: Branting i Genévè
Ålandskartan
I resterna av det sönderfallna tsarväldet mobiliserades självständighetskrafterna och Finland förklarade sig självständigt 6 december 1917. Redan i augusti 1917 samlades kommunala representanter till det s.k. folkhögskolemötet på fasta Åland och undertecknade en förklaring om återförening med gamla moderlandet, stödd av 95 % av befolkningen. Förklaringen överlämnades till kung Gustaf V och riksdagen.

I fredsförhandlingarna i Paris diskuterades även Ålands statstillhörighet. Ålänningarnas krav på återförening med Sverige passade väl in i president Wilsons tes om att folkens självbestämmanderätt var bästa garantin för världsfreden. Principen passade särskilt bra att tillämpas bland förlorarna i kriget. Liknande okomplicerade fall, typ Nordslesvig, löstes omgående medan Ålandsfrågan hänskjöts till det nybildade folkförbundsrådet Nationernas Förbund i Genève.

Under mellantiden stiftade Finlands riksdag en självstyrelselag i brådskande ordning som skulle tillfredställa den mellanfolkliga opinionen. Statsminister Erich kom till Mariehamn för att förmå ålänningarna att ta emot en självstyrelse. Ålänningarna vägrade och ledarna fängslades för landsförräderi. Bl.a.på Sir Eric Drummonds, Nationernas Förbund:s generalsekreterares, inrådan släppte Finland de åländska ledarna.

Sveriges statsminister Hjalmar Branting höll brinnande försvarstal för ålänningarna och den rätt de som svensk folkspillra åtnjöt.

Juristkommissionen konstaterade att Ålandsfrågan var av den art att det inte var fråga om en intern angelägenhet för Finland utan att förbundsrådet hade kompetens att avgöra ärendet, alltså ett folkrättsligt subjekt. Rapportörkommissionen kom med den politiska slutsatsen som bl.a. tog hänsyn till att Sverige levererat malm till Tyskland under kriget och att general Mannerheim skulle vara en utmärkt ledare för en gemensam insats mot bolsjevikerna i det forna Ryssland.

Rådets beslut blev att Åland skulle tillhöra Finland men att Sverige och Finland skulle enas om garantier för den åländska befolkningens svenska nationalitet. Dessa garantier skulle införlivas i den ännu inte tillämpade Självstyrelselagen och således vara en lag av grundlagskaraktär

Så det var egentligen Sverige och Finland som hittade på att det bara är ålänningar som får äga åländsk jord, bedriva näring och rösta i lokala val. Allt i syfte att Åland inte skulle förfinskas. Dessutom ingick det att skolspråket i samhällsunderstödda skolor skall vara svenska och att landshövdingen skall åtnjuta ålänningarnas förtroende. För att följa upp efterlevnaden av garantierna erhöll ålänningarna en klagorätt till Nationernas Förbund.

En "positiv" diskriminering av ålänningar eller en i folkrätten och finsk grundlag godkänd diskriminering av icke-svensktalande icke-ålänningar.

Nationernas Förbund upphörde efter andra världskriget. FN övertog en del av NF:s förpliktelser. I Ålands fall konstaterades att ärendet är en legal fråga och att det med hittillsvarande utveckling inte fanns anledning till åtgärder. Däremot förbehöll sig FN rätten att vid behov ta upp ärendet på nytt.

I samband med beslutet i NF konstaterades att demilitariseringen av Åland behövde moderniseras och utvidgas. Redan i oktober 1921 slöts konventionen om icke-befästande och neutralisering av Ålandsöarna.

Ett nästan identisk bilateralt avtal ingicks mellan Sovjetunionen och Finland 1940, där Sovjetunionen fick rätt att ha ett konsulat på Åland i syfte att övervaka efterlevnaden av demilitariseringen och neutraliseringen.

Ålandsmodellen har sneglats på i olika oroshärdar i världen. Jag hoppas den kunde användas föra att skapa fred mellan Israel och Palestina.

Självstyrelsens utveckling Bild: Midsommarstången

Åland har gått från självfinansiering till klumpsumma. Åland har egna kommunalskatter samt närings- och nöjesskatter, men "lever" på 0,45 av statens inkomster.

I den första självstyrelselagen var vissa uppräknade rättsområden förbehållna staten, allt annat tillhörde landstinget, såsom Färöarna och Grönland har idag. Idag har praxis kodifierats i två olika behörighetskataloger, en för staten och en för självstyrelsen. Inom sitt lagstiftningsområde har Åland suverän lagstiftningsrätt.

Jämförelsevis kan man säga att Färöarnas och Grönlands självstyrelse präglas av pragmatism med syfte att låta befolkningen själv bestämma sin utveckling medan Ålands självstyrelse präglas av legalistisk bokstavstolkning som gärna får utveckla självstyrelsen men aldrig på bekostnad av republikens intressen.




Åland och EU

Enligt Ålands anslutningsprotokoll till Europeiska unionen bekräftas Ålands folkrättsliga status samt att ålänningarnas särrättigheter får bestå även efter ett medlemskap i EU. I protokollet nämns jordförvärvsrätten och näringsrätten. De övriga särrättigheterna är inte aktuella inom EU, åtminstone inte för närvarande.

Dessutom konstaterar Ålandsprotokollet att Ålands territorium inte är en del av skatteunionen utan skall betraktas som tredje land. (i likhet med Norge)

EU-problematiken

EU känner inte till autonomier eller självstyrande områden. I EU:s begreppsapparat existerar bara suveräna fördragsslutande stater. Alla mellanformer av statsbildningar betraktas som någon form av decentraliserat styre.

I Ålands fall beaktas inte att Ålands lagting har suverän lagstiftningsrätt inom definierade rättsområden. En lagstiftningsrätt som inte är delegerad från Finlands riksdag utan resultatet av en folkrättslig kompromiss om statstillhörigheten med en språkgaranti för den åländska befolkningen.

Det innebär att Lagtinget beslutar om ett EU-fördrag skall gälla på Åland till den del aktuella rättsområden faller inom lagtingets lagstiftningsbehörighet.
I och med godkännande av anslutningsfördraget till EU har Åland givit bort lagstiftningsrätt till Bryssel. Trots detta har Åland ingen möjlighet att delta i EU:s lagstiftningsarbete. Det blir således ett demokratiunderskott inom EU.

Den praktiska administrationen från EU:s institutioner riktar sig alltid mot Finland och kommer via Helsingfors - oftast i förfinskad form - till Åland och kan därmed inte tillgodogöras inom landskapsförvaltningen. Likaså fungerar beredningen av EU-ärenden. Även om Åland via Självstyrelselagen beretts tillfälle, och i vissa fall även rätt, att delta i processen sker den uteslutande på finska och systemet blir ett slag i luften.

Här kanske Sverige och Finland kunde komma överens om att Åland får papper på svenska från Sverige redan i beredningsskedet, allt i Ålandsöverenskommelsens anda och syfte.


Lagtingets behörighet att lagstifta är en lucka i Finlands riksdags behörighet att anta lagar som omfattar hela det territorium som Finland som suverän stat påtar sig vid ingående av internationella fördrag. Vad gäller demokratiunderskottet har Ålands lagting väckt en motion i Finlands riksdag om bristerna i EU systemet vad gäller autonomin Åland och framställt krav på parlamentsplats, talerätt inför EU-domstolen, rätt att delta i ministerrådsmöten samt att Åland har en egen subsidiaritetskontroll.


Vi kan bara spekulera i hur situationen skulle ha sett ut om ålänningarna och Ålands lagting skulle ha sagt nej. Jag tror själv att vi skulle ha haft det bättre om vi sagt nej! Dels för att Åland har egna lagar i de flesta vardagsfrågor, typ livsmedel, varuhandel, sjöfågeljakt och snus, dels för att riksdagen har behörighet för externa frågor, typ penningpolitik. Så i min värld kunde ålänningar ha köpt snus för euro, istället för att våra färjor idag flaggar svenskt för att möjliggöra detta.

Andra utmaningar Bild: Tomtebo

Hur hålla Åland svenskspråkigt i framtiden?

Myndighetskontakter blir allt svårare i ett allt mindre svenskspråkigt Finland. Likaså kräver handelskontakter allt mer kunskaper i finska. Senast 2008 har Justitieombudsmannen påpekat för finska myndigheter att språköverträdelser och -brister måste åtgärdas.

Idrotts- och föreningslivet på förbunds- och särskilt elitnivå kräver någon form av kunskaper i finska. Det finns goda exempel på hur man kan lösa detta, exempelvis Jomala damer spelar i vollyboll-allsvenskan. Juniorlag i ishockey och fotboll spelar i Upplandsserien. Rotary och JC söker om medlemskap i det svenska nätverket, tyvärr röstade Rotary Finland emot.

Ålands befolkning ökar stadigt. Nu är vi drygt 27.000 personer, bland dem finns 1800 svenska medborgare och idag talas det 72 olika språk på Åland. Flyttningsrörelsen går i huvudsak från öster till väster. Öppenheten på Åland visas bl.a. av det är en värmländska som representerar Åland i Finlands riksdag.

Statliga myndigheter på Åland skall enligt Självstyrelselagen verka på svenska på Åland. Domstolsverket, sjöbevakningen, lantmäteriverket och tullen har IT-system och interna instruktioner på finska av den enkla anledningen att det är för dyrt att upprätthålla två system.

Det här gäller ofta även för företag som har filialer på Åland. Här är Svenska Handelsbanken ett lysande undantag, de fungerar även internt på svenska i hela Finland.

Vad göra?

Vi politiker kan ge en positiv bild av Åland och inbjuda ungdomarna att komma hem med kompetens, nätverk med svensktalande kontaktytor. Det är viktigt att framhålla att Åland i praktiken trots skyddsreglerna är tillgängligt för personer och företag, som uppfyller språkkravet. Till exempel kan den som permanent flyttar till Åland omedelbart köpa fastighet på planerat område.

Att studera i Sverige

Nästan 80 % av de åländska ungdomarna som studerar utanför Åland väljer att studera på sitt modersmål och därmed i Sverige. Själv är jag mamma till fyra barn varav tre redan studerat och studerar i Sverige. Just nu sitter en dotter i Umeå och skriver tenta i sakrätt.

Ibland sker administrativa förändringar i antagningsreglerna som gör det svårare för elever från Åland att få studieplatser, trots att det inte känns som att kunskapsnivån hos åländska elever skulle motivera en nedgradering. Det här är ett praktiskt exempel där Sverige kan bidra med att upprätthålla och höja kompetensen på Åland genom att se över antagningsreglerna för ålänningar. Det finns till och med en rättslig grund för att särbehandla ålänningar positivt genom Ålandsöverenskommelsen.

Det finns också en annan dimension med att studera i Sverige. Det nätverk du erhåller under studietiden bidrar till att skapa handels- och myndighetskontakter i framtiden, vilket naturligt skulle styra handelsvägarna mot Sverige och "tvinga" finska myndigheter att fungera på svenska.

Miljön Bild: Strand

Östersjöländernas beslutsamhet att verkligen göra något åt Östersjöns tillstånd är en ödesfråga för Åland. På Åland har vi en sträng miljölagstiftning, som ibland t.o.m. ger sämre verksamhetsförutsättningar för företag än omgivningen. Därutöver planerar regeringen att ta fram en styrningsmodell för all offentlig verksamhet som alltid sätter miljön i förgrunden. Idag försörjer vindkraften 25 % av energibehovet och med de som är under planering kommer vi upp till 80 %. Det är min förhoppning att Sverige som kommande ordförandeland kraftigt driver Östersjöns intressen inom EU.

Kontakter västerut Bild: Eckerö postbrygga

Även om statsbindningen bröts till Sverige 1809 så finns det många band kvar. Färjrederierna upprätthåller en mycket viktig länk till Sverige för personer och varor. Nämnas kan att Akademen i Uppsala är en viktig remissinstans för den åländska hälso- och sjukvården, också här av språkliga skäl. En fin symbolisk handling var det när Kronprinsessan Victoria senaste sommar knöt ihop banden mellan Sverige och Åland i närvaro av talman, lantråd och Sveriges generalkonsul på Åland. Vi uppskattar också att Sverige 2006 upphöjde sin representation på Åland till generalkonsulat. Nuvarande generalkonsulspar Marie-Louise och Bertil Jobeus är intresserade, aktiva och uppskattade av ålänningarna. Deras solindränkta gräsmatta är full av gäster den 6 juni varje år för att fira Sveriges nationaldag.

Avslutningsvis vill jag ge mina ytterst personliga visioner för framtiden.

Jag hoppas att vi fortsättningsvis är ett öppet samhälle som välkomnar nya invånare och där vi gemensamt värnar om självstyrelsens grundvalar och där vi tillsammans med Finland utvecklar självstyrelsen. Jag hoppas att våra ungdomar kommer hem med nyvunnen kunskap till ett samhälle som känns tryggt, bekant men ändå stimulerande. Jag vill att vi är en ekologisk zon i Östersjön som är självförsörjande på vindkraft och där hållbar utveckling är ledordet. Vi är den gröna ön i det blå havet. Handelskontakterna med Sverige löper utan problem. Att våra barn får läsa svensk text på flingpaketen och att våra ungdomar kan få jobb på Åland fastän dom inte kan finska. Att vi som idag tittar på Rapport, lyssnar på Fylking och köper Expressen på macken. Och där vi tillsammans lyckats förmedla kunskapen om vårt gemensamma språk, kultur och historia.

Dessutom önskar jag att Ålandsmodellen kunde tillämpas i Gaza redan i morgon! Märkesåret 1809 - 20.01.2009

Märkesåret 1809 invigdes i Sveriges riksdag den 15 januari 2009.
Vice talman Gun-Mari Lindholm höll ett av öppningstalen. Läs hennes tal "Det gemensamma arvet."


Gun-Mari Lindholm
Andre vicetalman i Ålands lagting

Seminarium 15.1.2009 i Sveriges Riksdag "Det gemensamma arvet"

Jag vill tacka för inbjudan till den högtidliga invigningen av märkesåret 1809 och för tillfället att tala i Sveriges riksdag om Åland och vår självstyrelse. Detta har väckt stort intresse i våra medier. Jag har mött människor på gatan som noterat inbjudan för Åland och kommit med goda råd på vägen. Så på hela Ålands befolknings vägnar vill jag tacka initiativtagarna till detta arrangemang.


Åland i forntid och framtid Bild: Kastelholms slott

Åland steg upp ur havet efter senaste istid för 6000 år sedan. Tusen år senare drogs jägar- och samlarfolk till öarna för att fånga säl, fågel och fisk. Den första bosättningen dateras till 3 000 f. Kr. Folkvandringstiden inledde en ny era för svearnas stamförbundsområde, som var koncentrerat till östra delen av Sverige. Erövringstågen ledde till öppnandet av nya handelsvägar vid vilka borgar och handelsplatser grundades. Åland fick på 500-talet genom dessa erövringståg en bosättning som håller sig kvar än i dag.

Med svenska rikets konsolidering drogs Åland in i dess maktsfär och på 1100-talet uppfördes fästningar och försvarskyrkor. Kyrkobyggarna från Gotland flyttade norrut och 12 stenkyrkor uppfördes på Åland. Kastelholms slott fick på 1300-talet en militär och administrativ betydelse som hertigdöme, slottslän och ståthållardöme. Gustav Vasa höll hela Åland som sin kungliga jaktpark för älg och kronhjort. Intresset för jaktresor till Åland upprätthölls av Karl IX, Gustav II Adolf och Karl XI.

Under Petter Ålännings tid i riksdagen tog handeln fart över Ålands hav. Fisk och ved transporterades till stadsgården och sedermera till Nybrokajen. Den åländske riksdagsmannen Johan Pehrsson lyckades genom ett regeringsbeslut 1780 befria ålänningarna från anmälningsplikt till kungliga vedgården. Det blev en början på Ålands sjöfartstradition som i framtiden visade sig bli den viktigaste exportnäringen för Åland.

Stora ofreden

I början av 1700-talet låg Åland mitt i det dåtida svenska riket mellan den östra rikshalvan Finland och den västra rikshalvan Sverige. Det nyss avslutade kriget med Ryssland bådade om trygghet. Men så blev det inte. Under stora ofreden 1714 - 1721 fick ålänningarna i all hast fly undan den ryska galärflottan och sedan under åtta år hanka sig fram på svenska sidan tills freden i Nystad 1721 tillät dem återvända hem till nedbrända gårdar och igenväxta marker.


1808-1809-års krig Bild: Döbeln över Ålands hav

Napoleon stod på höjden av sin makt i början av 1700-talet. Sverige stod på "fel" sida och det var en lätt uppoffring att låta tsar Alexander inrymma Sverige eller del därav i sitt säkerhetsområde. Alexander I anföll Finland i februari 1808. Anfallet gick snabbt västerut och även Åland berördes av ryska uppmaningar att bidra med matleveranser till de ryska trupperna. I mars 1808 överfördes Åland till Stockholms län och allmogen vägrade att lyda ryska order. Sporadiskt sändes ryska posteringar runt om på Åland för att ge eftertryck åt sina order. Flertalet präster och ämbetsmän "blefvo ryssar" ju påtagligare den ryska närvaron blev. I och med att isen försvagades drog sig ryska huvudstyrkan till Kumlinge i östra skärgården där den övermannades av en allmogestyrka från Åland understödd av en svensk flottavdelning ( ledd av löjtnant von Kapfelman) och Åland blev svenskt ytterligare ett år.

Kung Gustav IV vistades på Åland från mitten av juli till början av november 1808 och ledde därifrån försvaret av Finland. För att försvåra ett kommande ryskt anfall mot Åland beordrade kungen att östra skärgården skulle brännas ner. Befolkningen förflyttades till fasta Åland där ca 6 000 svenska trupper under von Döbelns ledning skulle försvara Åland. Den 13 mars 1809 kom 17 000 ryska soldater över isen från Kumlinge och en drabbning stod för dörren. Samma dag avsattes kung Gustaf IV Adolf och de nya makthavarna beordrade von Döbeln att ingå vapenvila med ryssarna. Von Döbeln inledde förhandlingar med sin ryska motpart, von Knorring. Därefter retirerade han med de svenska trupperna över ett tillfruset Ålands hav med en grupp kosacker hack i häl.

Resten är historia. Enligt freden i Fredrikshamn den 17 september 1809 upphörde Åland och Finland att vara en del av Sverige.

Den ryska tiden (1809 - 1917) Bild: Djävulsdansen

Redan hösten 1809 började ryssarna söka efter en lämplig plats att bygga en militärbas som skulle skydda inloppet till Bottenhavet, Finska viken och därmed St Petersburg. Bygget Bomarsunds fästning var stort och pågick i över trettio år med hälp av krigsfångar och med stor inverkan på lokalsamhället som vi fortfarande påminns om i maträtter, språkliga uttryck och religion (rysk-ortodox). Vi talar fortfarande om att när vi är lite sjuka så är vi kramoj, ett stort hus är ett riktigt saraj, typ det här, att en buse är en durak. Tegelbruk grundades runt om på Åland. Transportbehovet till fästningsbygget av byggmaterial och förnödenheter var stort och ersatte i viss mån de stoppade handelsförbindelserna till Stockholm.

Grunden till den framgångsrika åländska sjöfarten lades under den här tiden. Från att främst ha levererat ved, fisk och fågel i egna sköt- och storbåtar till Stockholm, Åbo och Reval började större galeaser byggas för ved, timmer, säd osv. Resorna började sträcka sig utanför Östersjön och 1860 seglade Fortuna, byggd och ägd från Åland, över Atlanten.

Krimkriget Bild: Bomarsunds fästning/Victoriakorset

Engelsmän och fransmän landsteg 1854 i närheten av Bomarsund i syfte att ödelägga ryssarnas marinbas på Åland. Fransmännen intog landsidan och engelsmännen gav kanoneldgivning från fartygen. General Bodisco kapitulerade efter en kort tid och marinbasen sprängdes sönder och samman.

Engelsmännen föreslog i fredsförhandlingarna att Åland skulle erhålla ett "selfgouvernement" under Sverige, egenhändigt skissat av Oscar I, för att återställa maktbalansen i Östersjön. Kungen avråddes av sin utrikesstatsminister greve Manderström "att ha Åland med engelsmännen i Östersjön är inget problem, men att var ensam med ryssen.....".
(bild) I stället tillkom det s.k Ålandsservitutet som en del av fredsfördraget efter Krimkriget 1856. Ålandsservitutet var en demilitarisering av Ålandsöarna för att på så sätt förhindra ryssarna att på nytt bygga upp fästningen. Victoriakorset tillverkas av nedsmälta kanoner från Sevastopol(Krim). Den första tilldelades pga hjältedåd i Bomarsund.

Rättskampens tid Bild: Lex mot örnen

Slutet av 1800-talet och början av 1900-talet upplevdes som rättskampens tid i Finland. Ändringar i de gamla svenska grundlagarna från Gustaf III:s tid blev en omöjlighet och finländska tjänstemän hävdade lagen mot den dubbelhövdade kejserliga örnen. Förryskningen var ett faktum.
Sida vid sida växte självständighetsrörelsen i Finland och återföreningsrörelsen på Åland och sökte stöd hos varandra mot en gemensam fiende. Finland fritt - Åland svenskt var det gemensamma slagordet.

Under slutskedet av första världskriget fick ålänningarna uppleva ryska soldater i upplösningsyra, rödgardister mot vitgardister, effektiva tyska militärer och en svensk humanitär undsättningsexpedition.



Åland efter Första världskriget Bild: Branting i Genévè
Ålandskartan
I resterna av det sönderfallna tsarväldet mobiliserades självständighetskrafterna och Finland förklarade sig självständigt 6 december 1917. Redan i augusti 1917 samlades kommunala representanter till det s.k. folkhögskolemötet på fasta Åland och undertecknade en förklaring om återförening med gamla moderlandet, stödd av 95 % av befolkningen. Förklaringen överlämnades till kung Gustaf V och riksdagen.

I fredsförhandlingarna i Paris diskuterades även Ålands statstillhörighet. Ålänningarnas krav på återförening med Sverige passade väl in i president Wilsons tes om att folkens självbestämmanderätt var bästa garantin för världsfreden. Principen passade särskilt bra att tillämpas bland förlorarna i kriget. Liknande okomplicerade fall, typ Nordslesvig, löstes omgående medan Ålandsfrågan hänskjöts till det nybildade folkförbundsrådet Nationernas Förbund i Genève.

Under mellantiden stiftade Finlands riksdag en självstyrelselag i brådskande ordning som skulle tillfredställa den mellanfolkliga opinionen. Statsminister Erich kom till Mariehamn för att förmå ålänningarna att ta emot en självstyrelse. Ålänningarna vägrade och ledarna fängslades för landsförräderi. Bl.a.på Sir Eric Drummonds, Nationernas Förbund:s generalsekreterares, inrådan släppte Finland de åländska ledarna.

Sveriges statsminister Hjalmar Branting höll brinnande försvarstal för ålänningarna och den rätt de som svensk folkspillra åtnjöt.

Juristkommissionen konstaterade att Ålandsfrågan var av den art att det inte var fråga om en intern angelägenhet för Finland utan att förbundsrådet hade kompetens att avgöra ärendet, alltså ett folkrättsligt subjekt. Rapportörkommissionen kom med den politiska slutsatsen som bl.a. tog hänsyn till att Sverige levererat malm till Tyskland under kriget och att general Mannerheim skulle vara en utmärkt ledare för en gemensam insats mot bolsjevikerna i det forna Ryssland.

Rådets beslut blev att Åland skulle tillhöra Finland men att Sverige och Finland skulle enas om garantier för den åländska befolkningens svenska nationalitet. Dessa garantier skulle införlivas i den ännu inte tillämpade Självstyrelselagen och således vara en lag av grundlagskaraktär

Så det var egentligen Sverige och Finland som hittade på att det bara är ålänningar som får äga åländsk jord, bedriva näring och rösta i lokala val. Allt i syfte att Åland inte skulle förfinskas. Dessutom ingick det att skolspråket i samhällsunderstödda skolor skall vara svenska och att landshövdingen skall åtnjuta ålänningarnas förtroende. För att följa upp efterlevnaden av garantierna erhöll ålänningarna en klagorätt till Nationernas Förbund.

En "positiv" diskriminering av ålänningar eller en i folkrätten och finsk grundlag godkänd diskriminering av icke-svensktalande icke-ålänningar.

Nationernas Förbund upphörde efter andra världskriget. FN övertog en del av NF:s förpliktelser. I Ålands fall konstaterades att ärendet är en legal fråga och att det med hittillsvarande utveckling inte fanns anledning till åtgärder. Däremot förbehöll sig FN rätten att vid behov ta upp ärendet på nytt.

I samband med beslutet i NF konstaterades att demilitariseringen av Åland behövde moderniseras och utvidgas. Redan i oktober 1921 slöts konventionen om icke-befästande och neutralisering av Ålandsöarna.

Ett nästan identisk bilateralt avtal ingicks mellan Sovjetunionen och Finland 1940, där Sovjetunionen fick rätt att ha ett konsulat på Åland i syfte att övervaka efterlevnaden av demilitariseringen och neutraliseringen.

Ålandsmodellen har sneglats på i olika oroshärdar i världen. Jag hoppas den kunde användas föra att skapa fred mellan Israel och Palestina.

Självstyrelsens utveckling Bild: Midsommarstången

Åland har gått från självfinansiering till klumpsumma. Åland har egna kommunalskatter samt närings- och nöjesskatter, men "lever" på 0,45 av statens inkomster.

I den första självstyrelselagen var vissa uppräknade rättsområden förbehållna staten, allt annat tillhörde landstinget, såsom Färöarna och Grönland har idag. Idag har praxis kodifierats i två olika behörighetskataloger, en för staten och en för självstyrelsen. Inom sitt lagstiftningsområde har Åland suverän lagstiftningsrätt.

Jämförelsevis kan man säga att Färöarnas och Grönlands självstyrelse präglas av pragmatism med syfte att låta befolkningen själv bestämma sin utveckling medan Ålands självstyrelse präglas av legalistisk bokstavstolkning som gärna får utveckla självstyrelsen men aldrig på bekostnad av republikens intressen.




Åland och EU

Enligt Ålands anslutningsprotokoll till Europeiska unionen bekräftas Ålands folkrättsliga status samt att ålänningarnas särrättigheter får bestå även efter ett medlemskap i EU. I protokollet nämns jordförvärvsrätten och näringsrätten. De övriga särrättigheterna är inte aktuella inom EU, åtminstone inte för närvarande.

Dessutom konstaterar Ålandsprotokollet att Ålands territorium inte är en del av skatteunionen utan skall betraktas som tredje land. (i likhet med Norge)

EU-problematiken

EU känner inte till autonomier eller självstyrande områden. I EU:s begreppsapparat existerar bara suveräna fördragsslutande stater. Alla mellanformer av statsbildningar betraktas som någon form av decentraliserat styre.

I Ålands fall beaktas inte att Ålands lagting har suverän lagstiftningsrätt inom definierade rättsområden. En lagstiftningsrätt som inte är delegerad från Finlands riksdag utan resultatet av en folkrättslig kompromiss om statstillhörigheten med en språkgaranti för den åländska befolkningen.

Det innebär att Lagtinget beslutar om ett EU-fördrag skall gälla på Åland till den del aktuella rättsområden faller inom lagtingets lagstiftningsbehörighet.
I och med godkännande av anslutningsfördraget till EU har Åland givit bort lagstiftningsrätt till Bryssel. Trots detta har Åland ingen möjlighet att delta i EU:s lagstiftningsarbete. Det blir således ett demokratiunderskott inom EU.

Den praktiska administrationen från EU:s institutioner riktar sig alltid mot Finland och kommer via Helsingfors - oftast i förfinskad form - till Åland och kan därmed inte tillgodogöras inom landskapsförvaltningen. Likaså fungerar beredningen av EU-ärenden. Även om Åland via Självstyrelselagen beretts tillfälle, och i vissa fall även rätt, att delta i processen sker den uteslutande på finska och systemet blir ett slag i luften.

Här kanske Sverige och Finland kunde komma överens om att Åland får papper på svenska från Sverige redan i beredningsskedet, allt i Ålandsöverenskommelsens anda och syfte.


Lagtingets behörighet att lagstifta är en lucka i Finlands riksdags behörighet att anta lagar som omfattar hela det territorium som Finland som suverän stat påtar sig vid ingående av internationella fördrag. Vad gäller demokratiunderskottet har Ålands lagting väckt en motion i Finlands riksdag om bristerna i EU systemet vad gäller autonomin Åland och framställt krav på parlamentsplats, talerätt inför EU-domstolen, rätt att delta i ministerrådsmöten samt att Åland har en egen subsidiaritetskontroll.


Vi kan bara spekulera i hur situationen skulle ha sett ut om ålänningarna och Ålands lagting skulle ha sagt nej. Jag tror själv att vi skulle ha haft det bättre om vi sagt nej! Dels för att Åland har egna lagar i de flesta vardagsfrågor, typ livsmedel, varuhandel, sjöfågeljakt och snus, dels för att riksdagen har behörighet för externa frågor, typ penningpolitik. Så i min värld kunde ålänningar ha köpt snus för euro, istället för att våra färjor idag flaggar svenskt för att möjliggöra detta.

Andra utmaningar Bild: Tomtebo

Hur hålla Åland svenskspråkigt i framtiden?

Myndighetskontakter blir allt svårare i ett allt mindre svenskspråkigt Finland. Likaså kräver handelskontakter allt mer kunskaper i finska. Senast 2008 har Justitieombudsmannen påpekat för finska myndigheter att språköverträdelser och -brister måste åtgärdas.

Idrotts- och föreningslivet på förbunds- och särskilt elitnivå kräver någon form av kunskaper i finska. Det finns goda exempel på hur man kan lösa detta, exempelvis Jomala damer spelar i vollyboll-allsvenskan. Juniorlag i ishockey och fotboll spelar i Upplandsserien. Rotary och JC söker om medlemskap i det svenska nätverket, tyvärr röstade Rotary Finland emot.

Ålands befolkning ökar stadigt. Nu är vi drygt 27.000 personer, bland dem finns 1800 svenska medborgare och idag talas det 72 olika språk på Åland. Flyttningsrörelsen går i huvudsak från öster till väster. Öppenheten på Åland visas bl.a. av det är en värmländska som representerar Åland i Finlands riksdag.

Statliga myndigheter på Åland skall enligt Självstyrelselagen verka på svenska på Åland. Domstolsverket, sjöbevakningen, lantmäteriverket och tullen har IT-system och interna instruktioner på finska av den enkla anledningen att det är för dyrt att upprätthålla två system.

Det här gäller ofta även för företag som har filialer på Åland. Här är Svenska Handelsbanken ett lysande undantag, de fungerar även internt på svenska i hela Finland.

Vad göra?

Vi politiker kan ge en positiv bild av Åland och inbjuda ungdomarna att komma hem med kompetens, nätverk med svensktalande kontaktytor. Det är viktigt att framhålla att Åland i praktiken trots skyddsreglerna är tillgängligt för personer och företag, som uppfyller språkkravet. Till exempel kan den som permanent flyttar till Åland omedelbart köpa fastighet på planerat område.

Att studera i Sverige

Nästan 80 % av de åländska ungdomarna som studerar utanför Åland väljer att studera på sitt modersmål och därmed i Sverige. Själv är jag mamma till fyra barn varav tre redan studerat och studerar i Sverige. Just nu sitter en dotter i Umeå och skriver tenta i sakrätt.

Ibland sker administrativa förändringar i antagningsreglerna som gör det svårare för elever från Åland att få studieplatser, trots att det inte känns som att kunskapsnivån hos åländska elever skulle motivera en nedgradering. Det här är ett praktiskt exempel där Sverige kan bidra med att upprätthålla och höja kompetensen på Åland genom att se över antagningsreglerna för ålänningar. Det finns till och med en rättslig grund för att särbehandla ålänningar positivt genom Ålandsöverenskommelsen.

Det finns också en annan dimension med att studera i Sverige. Det nätverk du erhåller under studietiden bidrar till att skapa handels- och myndighetskontakter i framtiden, vilket naturligt skulle styra handelsvägarna mot Sverige och "tvinga" finska myndigheter att fungera på svenska.

Miljön Bild: Strand

Östersjöländernas beslutsamhet att verkligen göra något åt Östersjöns tillstånd är en ödesfråga för Åland. På Åland har vi en sträng miljölagstiftning, som ibland t.o.m. ger sämre verksamhetsförutsättningar för företag än omgivningen. Därutöver planerar regeringen att ta fram en styrningsmodell för all offentlig verksamhet som alltid sätter miljön i förgrunden. Idag försörjer vindkraften 25 % av energibehovet och med de som är under planering kommer vi upp till 80 %. Det är min förhoppning att Sverige som kommande ordförandeland kraftigt driver Östersjöns intressen inom EU.

Kontakter västerut Bild: Eckerö postbrygga

Även om statsbindningen bröts till Sverige 1809 så finns det många band kvar. Färjrederierna upprätthåller en mycket viktig länk till Sverige för personer och varor. Nämnas kan att Akademen i Uppsala är en viktig remissinstans för den åländska hälso- och sjukvården, också här av språkliga skäl. En fin symbolisk handling var det när Kronprinsessan Victoria senaste sommar knöt ihop banden mellan Sverige och Åland i närvaro av talman, lantråd och Sveriges generalkonsul på Åland. Vi uppskattar också att Sverige 2006 upphöjde sin representation på Åland till generalkonsulat. Nuvarande generalkonsulspar Marie-Louise och Bertil Jobeus är intresserade, aktiva och uppskattade av ålänningarna. Deras solindränkta gräsmatta är full av gäster den 6 juni varje år för att fira Sveriges nationaldag.

Avslutningsvis vill jag ge mina ytterst personliga visioner för framtiden.

Jag hoppas att vi fortsättningsvis är ett öppet samhälle som välkomnar nya invånare och där vi gemensamt värnar om självstyrelsens grundvalar och där vi tillsammans med Finland utvecklar självstyrelsen. Jag hoppas att våra ungdomar kommer hem med nyvunnen kunskap till ett samhälle som känns tryggt, bekant men ändå stimulerande. Jag vill att vi är en ekologisk zon i Östersjön som är självförsörjande på vindkraft och där hållbar utveckling är ledordet. Vi är den gröna ön i det blå havet. Handelskontakterna med Sverige löper utan problem. Att våra barn får läsa svensk text på flingpaketen och att våra ungdomar kan få jobb på Åland fastän dom inte kan finska. Att vi som idag tittar på Rapport, lyssnar på Fylking och köper Expressen på macken. Och där vi tillsammans lyckats förmedla kunskapen om vårt gemensamma språk, kultur och historia.

Dessutom önskar jag att Ålandsmodellen kunde tillämpas i Gaza redan i morgon!


http://www.lagtinget.aland.fi/news.con?iArticle=182