Finländarna var med om att välja kungar vid Mora sten redan från år 1362 och sedan dess satt finländare med vid konungens rådsbord.
Finska soldater var en mycket viktig del av den svenska armén - utan de finska soldaterna hade Sverige aldrig blivit en stormakt. Långt över 100 000 finska pojkar stupade under blågul fana i kapen för den svenske kungen, inte bara på Narvas hed, på Polens sand, på Leipzigs slätter och Lützens kullar - utan även i Poltava och i kalabaliken i Bender.
Allteftersom Sverige utvecklades och växte i storlek och betydelse, utvecklades den finländska sidan på exakt samma sätt. Finland fick städer, kyrkor, universitet - Åbo akademi kom nästan 20 år före universitetet i Lund, skolor, handel och samfärdsel.
Resultatet blev att Finland tidigt knöts till Västeuropa. De finska bönderna blev aldrig livegna. Finland fick samma västerländska kristendom som resten av Norden och Västeuropa. Finland fick en västerländsk rättsuppfattning, administration och kultur.
Finländare var med i alla svenska riksdagar t o m 1809. Finländare var riksråd, biskopar j en gång t o m Sveriges ärkebiskop, Carl Fredrik Mennander. De var medlemmar i Svenska Akademien och de var svenska ambassadörer i utlandet. De hade höga funktioner i hovet.
Två gånger styrdes hela det svenska riket av finländare, som då Arvid Horn -fredens general, född på Vuorentaka i Halliko socken, var regeringschef i nästan två decennier i början av 1700-talet och då Gustav Adolf Reuterholm från Sjundeå, hade den politiska makten så länge Gustav IV Adolf var omyndig.
Sverige och Finland var helt enkelt samma land i sju hundra år. Det var inte två riken som unionen Sverige - Norge. Det var inte ett rike, Sverige, som ockuperade ett annat, Finland. Det var ett enda land. Under dessa 700 år var det aldrig någon nationell, folklig frihetskamp mot rikssvenskar. Klubbekriget och andra uppror var lokala resningar mot grymma länsherrar eller enväldiga kungar - precis som folket i Dalarna och i Småland reste sig mot grymma kungar och tyranner från Stockholm.
Sverige hade 36 krig mot Danmark, 33 krig mot Ryssland, fyra mot Norge - men aldrig något mot Finland - därför att Sverige och Finland var samma land, hopflätat i en 700 år lång historisk ödesgemenskap.
Detta faktum, denna ödesgemenskap, är något som man i dag - av någon egendomlig anledning - gör allt vad man kan för att förtränga, både Sverige och i Finland - men vår historia är ingenting att skämmas för - varken för rikssvenskare eller finländare.
Denna gemenskap slets sönder i 1808-1809 års krig - kriget som sprängde det svenska riket.
Vi ska inte här gå in på alla detaljer i kriget - men vi ska påminna oss vissa fakta. Kriget var en av de stora politiska och militära rörelserna som pågick över Europa direkt knutna till Napoleon- krigen.
Samtidigt som det stora förräderiet förbereddes på Sveaborg kom de ryska trupperna hit till Åbo. Kriget var då alltså långt ifrån avslutat, det var ännu inte ens tal om eldupphör eller fred. Vad som gällde var att, fienden, ryska trupper invaderade Finland.
Vad gjorde då myndigheterna i Åbo, Finlands viktigaste stad? Jo - här tog man emot ryssarna med varma händer, breda leenden och värmande brasor. Stadens fäder lät värma upp Åbo slott och andra lämpliga byggnader där ryska officerare och andra höga herrar kunde bo.
Eftersom biskopen och landshövdingen här var de högsta ämbetsmännen i Finland blev deras agerade vägledande för alla andra ämbetsmän. Biskopen och landshövdingen svor omedelbart ryssarna trohetsed och uppmanade alla inom förvaltning och kyrka i Finland att göra likadant. Prästerna ombads bedja för " den av Gud Allsmäktig Tillförordnade Överheten."
Ända fram till våra dagar har historiker försvarat det som hände med att säga att "deras måttfulla uppträdande säkrade Finlands autonomi."
Det var bara det att vid denna tidpunkt i kriget hade ingen talat om autonomi. Tvärtom. Då Åbo väl var intaget lät tsar Alexander utfärda en proklamation som sändes ut över hela Europa, i vilken Finland förklarades för alltid vara en del av det ryska riket. Ordet autonomi hade ännu inte nämnts.
Tankarna går osökt till vad den samtida mycket slipade franske statsmannen Talleyrand brukade säga: "Förräderi är bara en fråga om datum".
Efter festligheterna i Åbo kunde stad efter stad i Finland intas under i stort sett lika gemytliga former.
Men så hände något som man inte talat så mycket om, men som det borde talas om mycket mera. Motståndet kom inte från den styrande eliten utan från ett helt oväntat håll - från bönderna och de började på Åland där bönderna befriade sig själva. Sedan följde bönderna i det inre och i östra Finland.
Finska soldater var en mycket viktig del av den svenska armén - utan de finska soldaterna hade Sverige aldrig blivit en stormakt. Långt över 100 000 finska pojkar stupade under blågul fana i kapen för den svenske kungen, inte bara på Narvas hed, på Polens sand, på Leipzigs slätter och Lützens kullar - utan även i Poltava och i kalabaliken i Bender.
Allteftersom Sverige utvecklades och växte i storlek och betydelse, utvecklades den finländska sidan på exakt samma sätt. Finland fick städer, kyrkor, universitet - Åbo akademi kom nästan 20 år före universitetet i Lund, skolor, handel och samfärdsel.
Resultatet blev att Finland tidigt knöts till Västeuropa. De finska bönderna blev aldrig livegna. Finland fick samma västerländska kristendom som resten av Norden och Västeuropa. Finland fick en västerländsk rättsuppfattning, administration och kultur.
Finländare var med i alla svenska riksdagar t o m 1809. Finländare var riksråd, biskopar j en gång t o m Sveriges ärkebiskop, Carl Fredrik Mennander. De var medlemmar i Svenska Akademien och de var svenska ambassadörer i utlandet. De hade höga funktioner i hovet.
Två gånger styrdes hela det svenska riket av finländare, som då Arvid Horn -fredens general, född på Vuorentaka i Halliko socken, var regeringschef i nästan två decennier i början av 1700-talet och då Gustav Adolf Reuterholm från Sjundeå, hade den politiska makten så länge Gustav IV Adolf var omyndig.
Sverige och Finland var helt enkelt samma land i sju hundra år. Det var inte två riken som unionen Sverige - Norge. Det var inte ett rike, Sverige, som ockuperade ett annat, Finland. Det var ett enda land. Under dessa 700 år var det aldrig någon nationell, folklig frihetskamp mot rikssvenskar. Klubbekriget och andra uppror var lokala resningar mot grymma länsherrar eller enväldiga kungar - precis som folket i Dalarna och i Småland reste sig mot grymma kungar och tyranner från Stockholm.
Sverige hade 36 krig mot Danmark, 33 krig mot Ryssland, fyra mot Norge - men aldrig något mot Finland - därför att Sverige och Finland var samma land, hopflätat i en 700 år lång historisk ödesgemenskap.
Detta faktum, denna ödesgemenskap, är något som man i dag - av någon egendomlig anledning - gör allt vad man kan för att förtränga, både Sverige och i Finland - men vår historia är ingenting att skämmas för - varken för rikssvenskare eller finländare.
Denna gemenskap slets sönder i 1808-1809 års krig - kriget som sprängde det svenska riket.
Vi ska inte här gå in på alla detaljer i kriget - men vi ska påminna oss vissa fakta. Kriget var en av de stora politiska och militära rörelserna som pågick över Europa direkt knutna till Napoleon- krigen.
Samtidigt som det stora förräderiet förbereddes på Sveaborg kom de ryska trupperna hit till Åbo. Kriget var då alltså långt ifrån avslutat, det var ännu inte ens tal om eldupphör eller fred. Vad som gällde var att, fienden, ryska trupper invaderade Finland.
Vad gjorde då myndigheterna i Åbo, Finlands viktigaste stad? Jo - här tog man emot ryssarna med varma händer, breda leenden och värmande brasor. Stadens fäder lät värma upp Åbo slott och andra lämpliga byggnader där ryska officerare och andra höga herrar kunde bo.
Eftersom biskopen och landshövdingen här var de högsta ämbetsmännen i Finland blev deras agerade vägledande för alla andra ämbetsmän. Biskopen och landshövdingen svor omedelbart ryssarna trohetsed och uppmanade alla inom förvaltning och kyrka i Finland att göra likadant. Prästerna ombads bedja för " den av Gud Allsmäktig Tillförordnade Överheten."
Ända fram till våra dagar har historiker försvarat det som hände med att säga att "deras måttfulla uppträdande säkrade Finlands autonomi."
Det var bara det att vid denna tidpunkt i kriget hade ingen talat om autonomi. Tvärtom. Då Åbo väl var intaget lät tsar Alexander utfärda en proklamation som sändes ut över hela Europa, i vilken Finland förklarades för alltid vara en del av det ryska riket. Ordet autonomi hade ännu inte nämnts.
Tankarna går osökt till vad den samtida mycket slipade franske statsmannen Talleyrand brukade säga: "Förräderi är bara en fråga om datum".
Efter festligheterna i Åbo kunde stad efter stad i Finland intas under i stort sett lika gemytliga former.
Men så hände något som man inte talat så mycket om, men som det borde talas om mycket mera. Motståndet kom inte från den styrande eliten utan från ett helt oväntat håll - från bönderna och de började på Åland där bönderna befriade sig själva. Sedan följde bönderna i det inre och i östra Finland.
Vastaukset 1
Vanhimmat
gcfhkml87