På sommaren 1808, då den svenska armé - som helt enligt planerna - dragit sig norrut, äntligen vände om och gick till motanfall och då Adlercreutz segrade vid Siikajoki och Revolax gick de finska bönderna också till attack. Bönderna tillgrep den uråldriga finska skogskrigsföringen, små grupper som rycker fram ur skogen, omringar och skär av den ryska enheten som kommer åkande, tillintetgör fienden och drar sig snabbt tillbaka in i skogen igen. Det var samma taktik som finnarna sedan använde så sent som i andra världskriget.
Det är intressant att se att de finska bönderna gick till angrepp ungefär samtidigt och med samma metoder som spanjorerna angrep de invaderande franska trupperna. Det var där och nu i Spanien som begreppet gerillakrig föddes. I Finland hette det "motti- taktik." Bonderevolterna tvingade ryssarna att flytta trupper från kusten österut.
Samtidigt fördes svenska förstärkningar till Åland och flera landstigningsförsök gjordes samtidigt som den svenska armén gick ännu längre söderut.
Hade krigslyckan vänt?
I detta ögonblick, under några veckor sommaren 1808 stod allt och vägde. Kriget kunde ha vänts till Sveriges fördel - om kungen hade lyckats med sina truppförstärkningar, samtidigt som armén ryckte söderut. Men den ständigt otursdrabbade Gustav IV Adolf misslyckades naturligtvis med detta som med nästan allt han tog sig till. Kungen blev avsatt i mars 1809. Statskuppen på Stockholm slott leddes av Adlercreutz och andra officerare med anknytning till Finland och kriget här.
När allt detta hände i Sverige, trädde den då bara 34 årige Alexander fram inför Finlands adel, präster, borgare och bönder och på flytande franska höll han ett tal där han förklarade att "Finlands folk nu hade upphöjts bland nationernas antal." Talet tolkades till svenska av Finlands förste generalguvernör, Göran Magnus Sprengtporten, en f d rikssvensk officer som deserterade till Ryssland redan på Gustav III:s tid. Ingenting sades på finska.
Finland var nu ett ryskt storfurstendöme med inre autonomi. Modern forskning har visat att det inte alls var biskopens och landshövdingens ryggmjuka och "måttfulla uppträdande" i Åbo som gav finländarna inre autonomi, utan tvärtom. Det var arméns framgångar på sommaren 1808 och i synnerhet de finska böndernas motstånd, som tvingade fram autonomi - beslutet.
Tsaren ville till varje pris undvika att Finland skulle bli som Spanien under Napoleon, dit ständigt nya trupper måste skickas, där upproret var permanent. Tsaren behövde snabbt få lugn och ro i Finland, de ryska trupperna, de var över 80 000 man mot slutet, måste sättas in mot Napoleon. Därför behandlades Finland med mildhet.
Därmed gick Sverige och Finland skiljda vägar.
Som ett resultat av den långa ödesgemenskapen med Sverige hade storfurstendömet Finland en färdig fungerande administration och tack vare den västerländska bildning som medel- och överklassen hade fått i Finland, kunde Finland administrera och utbilda sig själv. Det behövdes ingen rysk hjälp. Finland var ingen underutvecklad avkrok i det ryska imperiet Hade Finland inte haft sina egna lagar och egen administration - så hade tsaren givetvis omedelbart infört ryska lagar och rysk administration.
Då kampen hårdnade mot förryskning och förtryck, då de finsknationella känslorna väcktes under den antiryska kampen - var det svenskutbildade finländare, många var finlandssvenskar, som skapade den finska kulturen och det moderna finska skriftspråket och dess grammatik. Denna strävan till det finska uppmuntrades även periodvis av ryssarna, eftersom den förde bort den finska nationen från det som var svenskt. Därför blev ju också Helsingfors den nya huvudstaden - på betryggande avstånd från Sverige. Visserligen hade Helsingfors grundats av Gustav Vasa, men nästan hela staden hade brunnit ner under kriget - så där kunde skapas något helt nytt och ryssinfluerat och det skapades under ledning av de finlandssvenska gustavianerna Ehrenström och Armfelt.
På detta sätt kan vi se hur personer med svensk bakgrund är med i ledningen bland dem som formar, skapar och försvarar den finska nationen, som blev så stark att den orkade stå emot alla svåra prövningar som kom under 1900-talet.
Ja, nu har ni fått en riktig historielektion - men det är bara för att ni inte ska tappa ert minne, inte glömma att Finland har varit och är ett land med två kulturer och detta gäller alla dagar på året inte bara den 6 november. Men den här dagen kan det ju vara särskilt lämpligt att påminna sig hur inflätat det svenska och det finska är i varandra genom nära tusen år av historien.
Det svenska är i själva verket så inflätat i den finländska historieväven - att skulle man kunna dra ut det svenska, som man drar ut en tråd, så skulle den finländska väven helt rasa samman.
Man kan således vara både svensk och finne.
Låt oss aldrig tappa detta minne.
Det är intressant att se att de finska bönderna gick till angrepp ungefär samtidigt och med samma metoder som spanjorerna angrep de invaderande franska trupperna. Det var där och nu i Spanien som begreppet gerillakrig föddes. I Finland hette det "motti- taktik." Bonderevolterna tvingade ryssarna att flytta trupper från kusten österut.
Samtidigt fördes svenska förstärkningar till Åland och flera landstigningsförsök gjordes samtidigt som den svenska armén gick ännu längre söderut.
Hade krigslyckan vänt?
I detta ögonblick, under några veckor sommaren 1808 stod allt och vägde. Kriget kunde ha vänts till Sveriges fördel - om kungen hade lyckats med sina truppförstärkningar, samtidigt som armén ryckte söderut. Men den ständigt otursdrabbade Gustav IV Adolf misslyckades naturligtvis med detta som med nästan allt han tog sig till. Kungen blev avsatt i mars 1809. Statskuppen på Stockholm slott leddes av Adlercreutz och andra officerare med anknytning till Finland och kriget här.
När allt detta hände i Sverige, trädde den då bara 34 årige Alexander fram inför Finlands adel, präster, borgare och bönder och på flytande franska höll han ett tal där han förklarade att "Finlands folk nu hade upphöjts bland nationernas antal." Talet tolkades till svenska av Finlands förste generalguvernör, Göran Magnus Sprengtporten, en f d rikssvensk officer som deserterade till Ryssland redan på Gustav III:s tid. Ingenting sades på finska.
Finland var nu ett ryskt storfurstendöme med inre autonomi. Modern forskning har visat att det inte alls var biskopens och landshövdingens ryggmjuka och "måttfulla uppträdande" i Åbo som gav finländarna inre autonomi, utan tvärtom. Det var arméns framgångar på sommaren 1808 och i synnerhet de finska böndernas motstånd, som tvingade fram autonomi - beslutet.
Tsaren ville till varje pris undvika att Finland skulle bli som Spanien under Napoleon, dit ständigt nya trupper måste skickas, där upproret var permanent. Tsaren behövde snabbt få lugn och ro i Finland, de ryska trupperna, de var över 80 000 man mot slutet, måste sättas in mot Napoleon. Därför behandlades Finland med mildhet.
Därmed gick Sverige och Finland skiljda vägar.
Som ett resultat av den långa ödesgemenskapen med Sverige hade storfurstendömet Finland en färdig fungerande administration och tack vare den västerländska bildning som medel- och överklassen hade fått i Finland, kunde Finland administrera och utbilda sig själv. Det behövdes ingen rysk hjälp. Finland var ingen underutvecklad avkrok i det ryska imperiet Hade Finland inte haft sina egna lagar och egen administration - så hade tsaren givetvis omedelbart infört ryska lagar och rysk administration.
Då kampen hårdnade mot förryskning och förtryck, då de finsknationella känslorna väcktes under den antiryska kampen - var det svenskutbildade finländare, många var finlandssvenskar, som skapade den finska kulturen och det moderna finska skriftspråket och dess grammatik. Denna strävan till det finska uppmuntrades även periodvis av ryssarna, eftersom den förde bort den finska nationen från det som var svenskt. Därför blev ju också Helsingfors den nya huvudstaden - på betryggande avstånd från Sverige. Visserligen hade Helsingfors grundats av Gustav Vasa, men nästan hela staden hade brunnit ner under kriget - så där kunde skapas något helt nytt och ryssinfluerat och det skapades under ledning av de finlandssvenska gustavianerna Ehrenström och Armfelt.
På detta sätt kan vi se hur personer med svensk bakgrund är med i ledningen bland dem som formar, skapar och försvarar den finska nationen, som blev så stark att den orkade stå emot alla svåra prövningar som kom under 1900-talet.
Ja, nu har ni fått en riktig historielektion - men det är bara för att ni inte ska tappa ert minne, inte glömma att Finland har varit och är ett land med två kulturer och detta gäller alla dagar på året inte bara den 6 november. Men den här dagen kan det ju vara särskilt lämpligt att påminna sig hur inflätat det svenska och det finska är i varandra genom nära tusen år av historien.
Det svenska är i själva verket så inflätat i den finländska historieväven - att skulle man kunna dra ut det svenska, som man drar ut en tråd, så skulle den finländska väven helt rasa samman.
Man kan således vara både svensk och finne.
Låt oss aldrig tappa detta minne.
Vastaukset 1
Vanhimmat
zdffd sdf