Henrik Berggren:
Trots – eller på grund av – globalisering och ökad mångfald tycks idén om den homogena nationalstaten vara starkare än någonsin. Hårdare integrationskrav och språkstrider står på dagordningen i många länder.
Det handlar inte bara om invandrarfrågan. Även i en del länder som i grunden är två- eller flerspråkiga tycks motsättningarna öka. Mest problematiskt är Belgien, där klyftan mellan de medborgare som talar franska och de som talar flamländska hotar att dela landet.
Annons:
Så allvarligt är det inte i Finland. Men med jämna mellanrum, nu senast i Svenska Dagbladet (24/3), kommer larmartiklar om det svenska språkets försvagade ställning i Finland. Allt fler i den finsktalande majoriteten ifrågasätter landets officiella tvåspråkighet och tycker att den grupp på omkring 300.000 svensktalande (något mindre än sex procent av landets befolkning) kan gå över till finska.
Det är inte särskilt svårt att förstå motståndet mot den obligatoriska svenskundervisningen i skolan. Om ens modersmål enbart talas av fem miljoner människor är det svårt att bli entusiastisk för att tvingas lära sig ett språk med obetydligt större räckvidd.
Mot denna instrumentella syn står det faktum att de svensktalande har spelat en central roll i Finland sedan medeltiden. Utan kunskaper i svenska blir mycket av Finlands historia otillgängligt för medborgarna: lagar, litteratur och kultur. Det kräver inte nödvändigtvis att alla talar svenska, men väl en viss förståelse.
Men som ”rikssvensk” tycker jag att det är svårt att ha alltför bestämda synpunkter på finländsk språkpolitik.
Ibland får man höra från finlandssvenskt håll att Sverige borde agera kraftfullare för att stödja svenskans ställning i Finland. Och visst kunde våra kunskaper om finlandssvensk kultur vara större.
Men just denna idé att en nationalstat ska ingripa för att skydda grupper som är eller anses besläktade med den egna befolkningen är en av nittonhundratalets sämsta idéer
Trots – eller på grund av – globalisering och ökad mångfald tycks idén om den homogena nationalstaten vara starkare än någonsin. Hårdare integrationskrav och språkstrider står på dagordningen i många länder.
Det handlar inte bara om invandrarfrågan. Även i en del länder som i grunden är två- eller flerspråkiga tycks motsättningarna öka. Mest problematiskt är Belgien, där klyftan mellan de medborgare som talar franska och de som talar flamländska hotar att dela landet.
Annons:
Så allvarligt är det inte i Finland. Men med jämna mellanrum, nu senast i Svenska Dagbladet (24/3), kommer larmartiklar om det svenska språkets försvagade ställning i Finland. Allt fler i den finsktalande majoriteten ifrågasätter landets officiella tvåspråkighet och tycker att den grupp på omkring 300.000 svensktalande (något mindre än sex procent av landets befolkning) kan gå över till finska.
Det är inte särskilt svårt att förstå motståndet mot den obligatoriska svenskundervisningen i skolan. Om ens modersmål enbart talas av fem miljoner människor är det svårt att bli entusiastisk för att tvingas lära sig ett språk med obetydligt större räckvidd.
Mot denna instrumentella syn står det faktum att de svensktalande har spelat en central roll i Finland sedan medeltiden. Utan kunskaper i svenska blir mycket av Finlands historia otillgängligt för medborgarna: lagar, litteratur och kultur. Det kräver inte nödvändigtvis att alla talar svenska, men väl en viss förståelse.
Men som ”rikssvensk” tycker jag att det är svårt att ha alltför bestämda synpunkter på finländsk språkpolitik.
Ibland får man höra från finlandssvenskt håll att Sverige borde agera kraftfullare för att stödja svenskans ställning i Finland. Och visst kunde våra kunskaper om finlandssvensk kultur vara större.
Men just denna idé att en nationalstat ska ingripa för att skydda grupper som är eller anses besläktade med den egna befolkningen är en av nittonhundratalets sämsta idéer
Vastaukset 4
Vanhimmat
Suomeksi kiitos, ei ymmärrä
lukemisen arvoinen!
Henrik Berggren:
Siitä huolimatta - tai globalisaatiosta ja lisääntyvästä monimuotoisuudesta johtuen tuntuu yhtenäinen kansallisvaltio olla vahvempi kuin koskaan aikaisemmin. Kovemmat sopeutumisvaatimukset ja kieliriidat ovat päiväjärjestyksessä monissa maissa.
Eikä ole pelkästään maahanmuutosta kysymys. Myöskin osassa maita jotka ovat kaksi- tai useampikielisiä näyttävät vastakkainasettelut lisääntyvän. Eniten ongelmallista on Belgiassa, missä erot kansalaisten välillä jotka puhuvat ranskaa ja niiden jotka puhuvat flaamia uhkaa jakaa maan.
Niin vakavaa ei ole Suomessa. Mutta aika ajoin, nyt viimeksi Svenska Dagbladetissa (24.3), tulee hätäraportteja ruotsin kielen heikentyneestä asemasta Suomessa. Yhä useampi suomenkielisestä enemmistöstä kyseenalaistaa maan virallisen kaksikielisyyden ja ovat sitä mieltä, että se noin 300.000 ruotsinkielisen ryhmä ( jonkin verran alle kuusi prosenttia maan väestöstä) voi siirtyä suomen kieleen.
Ei ole erityisen vaikeata ymmärtää sitä vastustusta pakollista ruotsinopetusta kohtaan koulussa. Jos omaa äidinkieltä puhuu ainoastaan viisi miljoonaa ihmistä on vaikeata innostua opiskelemaan pakolla toista kieltä jolla on mitättömästi suurempi ulottuvuus.
Tätä hallinnollista näkökantaa vastaan on se tosiaseikka, että ruotsinkieliset ovat esittäneet keskeistä roolia Suomessa keskiajalta saakka. Ilman ruotsin kielen taitoa eivät kansalaiset pääse osalliseksi kaikesta Suomen historiasta: laeista, kirjallisuudesta ja kulttuurista. Se ei välttämättä vaadi, että kaikki puhuvat ruotsia, mutta kuitenkin määrätty ymmärrys.
Mutta "riikinruotsalaisena" on mielestäni vaikeata olla liian määrätietoisia mielipiteitä suomalaiseen kielipolitiikkaan.
Joskus saa kuulla Suomen ruotsalaiselta, että Ruotsin pitäisi toimia voimakkaammin tukeakseen ruotsin kielen asemaa Suomessa. Ja varmaankin voisivat meidän tietomme Suomen ruotsalaisesta kulttuurista olla suuremmat.
Mutta juuri tämä idea, että kansallisvaltio tulisi tukemaan suojellakseen ryhmiä jotka ovat tai katsotaan olevan sukulaisia oman kansansa kanssa on yksi 1900-luvun huonoimpia ideoita.
Riikinruotsalainen Henrik Berggren tarkastelee perin maltillisesti Suomen kielikysymystä, tuskin saa hurraahuutoja täkäläisiltä ruotsinkielisiltä. Mainitsee neutraalisti vaatimukset maan virallisen kaksikielisyyden poistamisesta. Ymmärtää vaatimuksia kouluruotsin vapaaehtoisuudesta ruotsinkielisen vähemmistön pienuuden pohjalta. Ruotsin puuttuminen Suomen kielikiistoihin olisi hänen mielestään arveluttavaa.
Mot denna instrumentella syn står det faktum att de svensktalande har spelat en central roll i Finland sedan medeltiden. Utan kunskaper i svenska blir mycket av Finlands historia otillgängligt för medborgarna: lagar, litteratur och kultur. Det kräver inte nödvändigtvis att alla talar svenska, men väl en viss förståelse.
Tässä hän puuttuu historiaan. Berggrenille ei ehkä riikinruotsalaisena ole tuttu se seikka, että merkittävän asemaan päästäkseen suomalaisen piti 1800-luvulle saakka tulla ruotsin- tai kaksikieliseksi. Näistä piireistä sitten kaikin puolin oli helpointa nousta asemiin ruotsinkielisessä päällysrakenteessa. Ei siis ollut aivan niin, että ruotsinkielinen kansanosa sinänsä vaikutti, niin kuin se nykyisin tekee, kun kielenvaihtoa ei enää vaadita.
Mitähän ruotsin kielen ymmärtämystä maan historiaan päästäkseen kirjoittaja tarkoittaa? Suomen historian ja vanhan kulttuurin oppii tuntemaan vaikka suomenkielisistä kirjoista ja kirjallisuutta on käännetty suomeksikin. Mutta kyllähän pitemmälle opiskeltaessa ruotsin kielen taito on eduksi.
Kirjoittaja mainitsee, kuinka suomenruotsalaiset tahot vaativat Ruotsin painostavan Suomea kielikysymyksessä.
Taas kerran tuli esille svekojemme maanpetturimainen luonne. Ja vielä riikin suusta!