En statsminister borde förbättra undervisningen, inte bidra till en försämring som förhindrar från fortsatta studier.
Finland har ett reellt problem med språkundervisningen, men i stället för att fokusera på problemet går vår statsminister Mari Kiviniemi (C) i en personlig vendetta mot svenskan i Finland.
Det får före detta statsminister Paavo Lipponen (SDP) att se rött. I en Yleintervju i går lät han förstå att Kiviniemi bedriver partipolitik då hon i stället borde ta sig an en övergripande roll som statsminister.
Lipponen har förstås rätt. Kiviniemis förslag om att östra Finland borde ges tillstånd att på försök byta ut den obligatoriska svenskan till ryska saknar all logik så länge svenskan åtnjuter den ställning den har.
I och med att svenskan är nationalspråk förutsätts alla som antas till högskolestudier ha läst både svenska och finska. Mister eleverna i östra Finland sin skolsvenska berövas de sina chanser att komma in till finländska universitet.
Kiviniemis förslag kan med andra ord inte förverkligas på annat sätt än genom en nedtrappning av svenskans officiella status i Finland. Veterligen finns det en och annan som i sitt stilla sinne undrar över varför Kiviniemi vill avskaffa svenskan till förmån för ett språk som tidigare var myndighetsspråk i vårt område och som både finsk- och svenskspråkiga finländare samfällt motade genom vapenmakt.
Ryskan behövs i dagens Finland, inget tvivel om den saken, men svenskan bör inte ställas i ett motsatsförhållande till ryskan. Till saken hör att svenskspråkiga har större benägenhet än finskspråkiga att både läsa och lära sig valfria, främmande språk.
Det beror säkert på olika saker, men i och med att svenskspråkiga börjar läsa finska redan i mycket unga år är de mer benägna att ta in ett valfritt främmande språk på kursschemat i högstadiet. En tidigareläggning av finskan i svenska skolor skulle jämna ut den fördel svenskspråkiga nu har då det gäller språkkunskaperna.
Den ökade valfriheten, strypningen av timresursen för svenskan i finska skolorna och undervisningens grammatikaliska nit är tre stora bovar i dramat. Unga ska inte ha möjlighet att välja bort språk, tvärtom måste språkundervisningen ges rejält med resurser samtidigt som den till innehållet måste göras mer inspirerande.
Nyckeln döljer sig i språkbadsprincipen. Vi behöver inte bara fler språkbad i Finland, snarare borde de principer som språkbadet arbetar enligt infiltrera sig i all undervisning.
Det här är en framtidsfråga som rimligtvis borde intressera vårt lands statsminister betydligt mer än de personliga populistiska poäng hon lyckas plocka regionalt genom att ställa ryskan och svenskan mot varandra.
Språkkunskaper är hårdvaluta i dagens globaliserade värld. Finländska barn ska börja i späd ålder med de båda inhemska språken och sedan bygga på med alla de andra språk som vårt land behöver i umgänget med omvärlden.
Finland har ett reellt problem med språkundervisningen, men i stället för att fokusera på problemet går vår statsminister Mari Kiviniemi (C) i en personlig vendetta mot svenskan i Finland.
Det får före detta statsminister Paavo Lipponen (SDP) att se rött. I en Yleintervju i går lät han förstå att Kiviniemi bedriver partipolitik då hon i stället borde ta sig an en övergripande roll som statsminister.
Lipponen har förstås rätt. Kiviniemis förslag om att östra Finland borde ges tillstånd att på försök byta ut den obligatoriska svenskan till ryska saknar all logik så länge svenskan åtnjuter den ställning den har.
I och med att svenskan är nationalspråk förutsätts alla som antas till högskolestudier ha läst både svenska och finska. Mister eleverna i östra Finland sin skolsvenska berövas de sina chanser att komma in till finländska universitet.
Kiviniemis förslag kan med andra ord inte förverkligas på annat sätt än genom en nedtrappning av svenskans officiella status i Finland. Veterligen finns det en och annan som i sitt stilla sinne undrar över varför Kiviniemi vill avskaffa svenskan till förmån för ett språk som tidigare var myndighetsspråk i vårt område och som både finsk- och svenskspråkiga finländare samfällt motade genom vapenmakt.
Ryskan behövs i dagens Finland, inget tvivel om den saken, men svenskan bör inte ställas i ett motsatsförhållande till ryskan. Till saken hör att svenskspråkiga har större benägenhet än finskspråkiga att både läsa och lära sig valfria, främmande språk.
Det beror säkert på olika saker, men i och med att svenskspråkiga börjar läsa finska redan i mycket unga år är de mer benägna att ta in ett valfritt främmande språk på kursschemat i högstadiet. En tidigareläggning av finskan i svenska skolor skulle jämna ut den fördel svenskspråkiga nu har då det gäller språkkunskaperna.
Den ökade valfriheten, strypningen av timresursen för svenskan i finska skolorna och undervisningens grammatikaliska nit är tre stora bovar i dramat. Unga ska inte ha möjlighet att välja bort språk, tvärtom måste språkundervisningen ges rejält med resurser samtidigt som den till innehållet måste göras mer inspirerande.
Nyckeln döljer sig i språkbadsprincipen. Vi behöver inte bara fler språkbad i Finland, snarare borde de principer som språkbadet arbetar enligt infiltrera sig i all undervisning.
Det här är en framtidsfråga som rimligtvis borde intressera vårt lands statsminister betydligt mer än de personliga populistiska poäng hon lyckas plocka regionalt genom att ställa ryskan och svenskan mot varandra.
Språkkunskaper är hårdvaluta i dagens globaliserade värld. Finländska barn ska börja i späd ålder med de båda inhemska språken och sedan bygga på med alla de andra språk som vårt land behöver i umgänget med omvärlden.
Vastaukset 1
Vanhimmat
Det ända problem vi har är att det inte finns likadant språkval i Finland som det finns i Sverige, på Åland och andra grannar.
Varför har finska barn inte samma rättigheter som barn i grannländer?