I södra Österbottens kusttrakter — från Satakuntas gräns
upp till Gamlakarleby -- förekommer såsom bekant en talrik
lifskraftig svensk befolkning. Äfven här har dock under århundradens
lopp kännbara förskjutningar af språkgränsen förekommit.
Finska ortnamn finnas i mängd i nu svenska bygder,
men å andra sidan visar oss en granskning af gårdnamnen
i de angränsande finska socknarna, att den svenska befolkningen
fordom bebott vida större områden än för närvarande.
Följande församlingar äro för närvarande antingen
helt och hållet eller till öfvervägande del svenska: Sideby,
Lappfjärd, Närpes, Öfvermark, Korsnäs, Pörtom, Petalaks,
Malaks, Bergö, Solf, Mustasaari, Kvevlaks, Replot, Maxmo,
Vörå, Oravais, Munsala, Jeppo, Nykarleby, Purmo, Esse, Pedersöre,
Larsmo, Teerijärvi, Kronobj', Nedervetil, Gamlakarleby.
Vi vilja nu socken för socken undersöka ortnamnsförrådet
i de socknar, där enligt mitt förmenande svensk befolkning
fordom funnits. Vi gå åter från söder till norr och bogynna
således med
upp till Gamlakarleby -- förekommer såsom bekant en talrik
lifskraftig svensk befolkning. Äfven här har dock under århundradens
lopp kännbara förskjutningar af språkgränsen förekommit.
Finska ortnamn finnas i mängd i nu svenska bygder,
men å andra sidan visar oss en granskning af gårdnamnen
i de angränsande finska socknarna, att den svenska befolkningen
fordom bebott vida större områden än för närvarande.
Följande församlingar äro för närvarande antingen
helt och hållet eller till öfvervägande del svenska: Sideby,
Lappfjärd, Närpes, Öfvermark, Korsnäs, Pörtom, Petalaks,
Malaks, Bergö, Solf, Mustasaari, Kvevlaks, Replot, Maxmo,
Vörå, Oravais, Munsala, Jeppo, Nykarleby, Purmo, Esse, Pedersöre,
Larsmo, Teerijärvi, Kronobj', Nedervetil, Gamlakarleby.
Vi vilja nu socken för socken undersöka ortnamnsförrådet
i de socknar, där enligt mitt förmenande svensk befolkning
fordom funnits. Vi gå åter från söder till norr och bogynna
således med
Vastaukset 5
Vanhimmat
Socken med 4,876 invånare.
Följande svenska namn tyda på en äldre svensk bosättning
Stora (1655 Stooråå, 1689 Stor Åbijn, St. Åby, 1693
Storåå by, 1748 Storåhri).
Granlund (kallas nu vanligen Kängas); Forsby (1748
Fårrsby, 1757 Forrsby); Stenbacka; Renvik; Forsman (kallas
vanligen Koski); Långfors.
Penttilä skrefs 1738, 1757 och långt senare Bengtilä.
Villamo hette 1748 Åhstärp, 1693 Åhstorp, 1757 Stor-,
Lill-Ahstorp.
1776 fanns en gård Granskog; Syväjärvi hette samma
år Diupträsk.
Honkö skrifves 1693 Hångo, 1748 Hänga, 1757 Häng,
1776 Hänga, hvilket synes tyda på svensk ursprung: < *JTang-ä
(jfr Hang-ö, 1270 Hangethe och fsv. personnamnet Häng uti
t. ex. Hängsdala i Sverige). Jfr Honka i Jurva.
Koivisto har enligt uppgift å orten fordom hetat Olofsbäck.
Vähähaaro påträffas 1693 under formen Harää (1757
Stor-Haräå, Lill-Haräå, 1776 Stor-Harä, Lill-Harä), hvarför
jag anser det vara möjligt, att namnet är svenskt, ehuru
skrifsättet naturligtvis kan vara blott etymologiserande.
Teikari (1748 Stekar, 1757 och långt senare Steikari):
fsv. stekare. Vanligt namn.
Svartti (1748, 1757 Sivartti); fsv., fda. Swart.
Västilä; fda. Westi. Jfr Västi i Laihela.
Tönnijärvi; jfr Tönnersjö i Sverige (Rosenberg, Geogr.
stat. handlex.).
1757 namnes en gård Stantz (1776 Schantzi); torde nu
ligga i Kauhajoki.
Såsom egendomligt för socknars finska namn kan omnämnas,
att namn på -mo sådana som Haaramo. Villamo
äro ostfinska (se Forsman PN s. 177).
Socken med 2,526 invånare.
Socknen har fått sitt svenska namn (1650 Bootom, 1655
Böötom, 1748 Botomby) efter de hela trakten dominerande
Bötombergen (fi. Pyhävuari), kända som sjömärken. Ordet
härledes från sv. dial. bote berg, fsv. bota vb. tända, upptända.
Betydelseutvecklingen är lätt att förstå, emedan på höga
„berg" fordom ..upptändes" vårdkasar vid fientliga inbrott.
Det finska namnet Pyhävuori (pyhä = helig) anger, att berget
fordom varit ett (svenskt eller finskt?) offerställe. - - Jfr
äfven fsv. Bote (se Lundgren, Arkiv III s. 226); det är dock
mindre sannolikt, att namnet vore bildadt på detta personnamn.
Följande svenska namn har jag antecknat:
Norkooli: sv. Norrgård.
Björnbäck (kallas numera Joonas).
Rönnpäkki: äldre Rönnbäck (kallas nu vanligen Pihlaja).
Vesterpakka: sv. Vesterbacka.
Koivisto: skrifves fordom och ofta ännu Björklund (fyra
gårdnummer, af hvilka två kallas Prömpsi = sv. bräms).
Ohriluoma skrefs 1817 och kallas ännu af svenskar
Kornbäck.
Skogslund : Rönnlund (kallas Puska: sv. Buska, vanligt
gårdnamn i Österbotten); Sandhed: 11. Sardaheini.
Saaraluoma (kallas vanligen Saarala) är möjligen en
finsk öfversättning af ett sv. Sarbäcken (kändt från Sverige).
Jfr ofvan Kornbäck: Ohriluoma. .
Hannula; fsv. Hanne. Vanligt namn.
Mannila; fsv. Manne. Vanligt namn.
Prosi; gården säges vara uppkallad efter en inflyttad
tysk, Ambrosius (1748 Brusins). Släkten beter ännu Brusi.
Vähämarttunen kallas vanligen Punti: fsv. Bonde.
*Bunde. Jfr Puntamaki i Lunda.
En äng i socknen bär det egendomliga namnet Kitriiku
1. KitrikkV;'. Detta får sin förklaring af en gammal karta frän
1700-talet, där ängen enligt uppgift skall heta Skitskrika, ett
gammalt namn på nötskrikan (jfr fi. paskanärhi).
Socken med 6,277 invånare.
Äfven socknens finska namn synes mig med stor sannolikhet
kunna förklaras såsom svenskt, och i sä fall är namnet
ett förbleknadt minne från de aflägsna tider, då svenskar
och finnar först sammanträffade i dessa trakter. — Teuva
socken ligger vid öfre loppet af Teuvanjoki, som i sitt nedre
lopp heter Tjocka och utmynnar i hafvet invid Tjock by, som
på finska heter Tiukka (1556 Tijocko, Tiocko, 1650 Tiökö,
1651 Tiök). Det förefaller mig därför ganska antagligt, att
vi här ha att göra med olika former af samma namn. Det
älsta stadiet representeras af Teuva, som måste vara en i
senare tid på grund af inflytande från Teuvanjoki bildad
analogisk nominativform i st. f. ursprungligt *Teuka (alltså
nom. Teuka: gen. Teuvan o. s. v.), som enligt min mening
linnes belagdt från år 1300 uti Tobbe de Tenka (Dipl. suec.
II), där Tenka är felläsning eller -skrifning för Teuka. Detta
har vanligen tolkats såsom Tjock by i Lappfjärd, men då
byns namn år 1300 ej kunde hafva denna form och då äfven
byns finska namn Tiukka uppvisar diftongen iu, så torde
man kunna anse för säkert, att Teuka hvarken afser Tjock
eller Tiukka, utan Teuva eller Östermark socken. Namnets
utvecklig afspeglas alltså tydligt i de tre formerna Teuka,
TiukTca och Tjock (TeuJca > *TiuJca ~ *Tioka >• Tjock).
Socken med 4,820 invånare.
Detta namn (1650 Jurfwaträsch, 1655 Jurwaträsche,
1723 Jurfwaby) anser jag vara ett gammalt nordiskt personnamn.
Närmast tyckes det återge ett fsv. *Iurve, hvilket jag
tolkar antingen såsom ett äldre *E5ur-wlha eller såsom en
förkortning af ett äldre *Iuwur-wér (< *Ebur-wlhaR); jfr
isl. lör-ulfr, lör-unn, Iör-eidr, Iör-is (se Lundgren Arkiv X
s. 179; Bugge Norges indskrifter med de aeldre runer I s. 248 ;
R}'gh GP s. 149). Paralleler till förkortningen *Iurve
Socken med 7,168 invånare.
I denna socken hafva vi ett stort antal svenska både
natur- och kulturnamn, tydande på en ganska talrik svensk
befolkning. Af gärdnamnen äro de svenska formerna ännu
ofta bevarade i 1700-talets kyrkobycker, och möjligen hade
socknen ännu under denna tid till någon mindre del svensktalande
invånare.
Några af dessa ortnamn ha förut blifvit påpekade af
s] > ra k forskare. I Virittäjä II s. 99 f. påpekar Chydenius i en
uppsats om socknens dialekt ett mindre antal ursprungligen
svenska namn på backar, mossar, kärr och ängar: Skarakulla,
Syykerkulla, Torvarkulla; Leihnosa, Filmosa; AloMrry,
Finkarry, Munniskärry; Trääskääly, KattiMäly, Höykääly:
Lyylanti, Roslanti.
Senare lederna i dessa namn äro sv. kulle, mosse (dial.
mosa), kärr, gärde (dial. gälo), land. Första leden är ej
alltid lika genomskinlig.
I Skarakulla är väl första leden att jämföras med ortnamnet
Skara i Sverige, Norge, hvilket enligt Rvgh NG III
s. 260 är pluralis af sbst. skor f. (ordet betyder bl. a. „den
yderste Kant 1. Rand af noget", ;,Trin i en Trappe").
Syykerkulla anser jag återge ett sv. *Sygerkutta « *Sygurda(
r)kiäla) och således innehålla ett mig veterligen eljes
ej uppvisadt *Sygurper, biform till fsv. Sighurper, Siuyhurper,
isl. Sigurör, Siugurör. Formen förklaras så, att
den obrutna vokalen (*8e^i-waröuR) först underkastats ^-omljud
(> *Si^-worör) och sedan möjligen w-omljud (*8yg-urd),
ehuru vi ej skulle vänta oss sådant enligt den hittills gifna
formuleringen af tf-omljudsföreteelserna (se Noreen Aschw. gr.
§§ 69, 70; jfr Aisl. gr. 3 § 80).
Äfven i Torvarkulla är första leden möjligen ett personnamn:
isl, fno. porvarcr. I Finsk tidskrift 1902 I s. -418
har jag uppvisat, att namn på -kulla ofta äro sammansatta
med personnamn. På sv., fsv. torf kunde man äfven tänka,
då en genitiv *torfar torde kunna förutsättas såsom i fsv.
länaer-dröten, lassa(r)-egn (se Noreen, Aschw. gr. 386, anm.
4). Denna etymologi synes mig t. o. m. antagligare, dä vi
ha att göra med ett „naturnamn".
I Leihmosa torde man få antaga sbst. sv. lek, isl. leikr
eller vb. sv. leka, isl. leika, som brukas om (fiskars och) vissa
fåglars parning (eg. leken som föregår densamma).
Uti Filmosa är första leden antingen sv. fil, no. dial.
filé löpnad (sur) mjölk (eg. tät mjölk; jfr da „tvk maelk"): i
så fall kanske här i sin ursprungliga betydelse „tät" ; eller
också sv. dial. filla, no. fille „fäll, skinnmatta, hinna". I hvartdera
fallet skulle vi således få tänka på en af tät mossbeklädnad
betäckt mosse.
Af de med kärry (sv. kärr) sammansatta orden är Alokärry
sannolikt ett sv. *Alakärr, innehållande trädnamnet sv.
al. Finkäm/s första led kan möjligen vara appellativet
finne (1. propriet fsv. Fin, Finne), men synes mig hällre böra
jämföras med isl., no. dial. fen n. sump, hvilken sammanställning
här med hänsyn till betydelsen synes mycket antaglig.
Dunklare är MunnisJcärry, det synes mig förutsätta ett
äldre Munniserikärry och första leden är säkerligen finsk.
Jfr Muntila i Kjulo.
Trääskääly, KattiJcääly och HöyJcääly tolkar jag såsom
sv. Trädesgärde, Skattegärde (jfr Skattavainio i Sastmola)
och Högärde.
Hvad första kompositionsleden i Lyland vidkommer är
det svart att uttala sig därom, dä vi ej ha några äldre former
af namnet. Man kunde tänka på sbst. sv. dial. ly „ lugnt
ställe, beskydd", isl. hly n. „varme", no. dial. lya „mildhed i
luften"; adj. fsv. lio, sv. dial. ly, isl. Myr varm, mild. Lyland
skulle alltså beteckna ett varmt, skyddadt ställe („läland"). Jfr
äfven no. Ljidand f< Ljugland 1. Liufarland), Lyen Lystad
m. fl. (Rygh NG I s. 77, IV s. 54, 74 m. fl.) samt sjönamnet
Lyen i Sverige (Hellquist, Sv. sjönamn s. 362 f.).
Roslanti innehåller kanske fsv. ros n. häst 1. ruds, genitiv
af fsv ruö. Man kunde äfven tänka att första leden
skulle vara isl. rocr rn. ,.Roning, i betydning af Sted, hvor
man laegger til med Baad", fsv. roper, m. „rodd; den till
hafvet gränsande delen af landet, som i krigstider skulle utrusta
de i leding utgående roddare", hvilket ord vi såsom
bekant hafva i Roslagen, hvaraf fi. Ruotsi, samt t. ex. uti norska
namnen Ror och Rosnes (Rygh NG I s. 340 f.). Men denna
härledning förefaller mig osannolik beträffande ett ängnamn.