vaikeneminen ei estä totuutta. Miksi suomenruotsalaiset vaikenev

Avrättningsmetoder:
Hängning var från början en avrättningsmetod avsedd för tjuvar. Hängning skedde från speciella ställningar, galgen. Även träd, exempelvis ekar, kunde användas. I gamla rättsdokument kan man läsa "att hängas till galge och gren". Att dömas till hängning ansågs vanhedrande.

Däremot att halshuggas eller "rättas med svärd" betraktades som betydligt mer hederligt och var ett straff avsett för män. Det förekom att man benådade en dödsdömd från att hängas i galge till att avrättas med svärd eller bila på stupstock.
Vid halshuggning användes bila (speciell yxa) eller svärd. I de gamla landskapslagarna stadgades "att dömas under svärd och halshuggas". Under senmedeltid används bila som mer vanhedrande straff vid halshuggning där man inte ville använde den mest vanhedrande avrättningen, hängningen.
Bilden till höger visar en avrättning med halshuggning. Foto Hans Högman 2007. Armémuseum.

Bränning på bål har även förekommit i Sverige. Två brott kunde ge denna dom: häxeri och giftmord. Att dömas till bränning på bål var normalt inte ett dödsstraff i sig utan vanligen avrättades den dödsdömde först med halshuggning och därefter brändes kroppen på bål. Det hette då "att dömas till yxa och bål". Det var mycket ovanligt i Sverige att någon brändes levande på bål. Den dödsdömde bands då vid en rest stång med halm och ris runt om.

Arkebusering var nästan uteslutande ett dödsstraff förbehållet militärer. Den dödsdömde avrättades genom att ett antal soldater, arkebuseringsplutonen, sköt den dömde med gevär.

Spetsning på påle användes till största delen i krigstider mot infångade fiender. Under Karls XI:s tid orsakade snapphanarna stor skada för den svenska armén i Skåne och på västkusten under 1670-talet. De snapphanar som fångades straffades mycket grymt. Ett sätt var att spetsa dem levande på påle som ett synligt avskräckande exempel för andra snapphanar. Ett snitt skars i skinnet vid ryggslutet och snapphanen träddes upp likt en mask på pålen vars spets slutligen mynnade ut bredvid näsan. Därefter placerades hela konstruktionen vid en livligt trafikerad väg som ett varnande exempel.

Vid rådbråkning krossades den dömdes lemmar och rygg med en järnstång eller en smedhammare. Om bödeln var skicklig och utförde rådbråkningen på rätt sätt levde fortfarande offret och då inleddes fas två. Man flätade då in de brutna lemmarna i ekrarna på ett stort vagnshjul och hissade upp hela konstruktionen på en påle, sk. hel stegling. Det var nu som offret skulle möta döden under ett oerhört lidande. Fortfarande lever det gamla uttrycket kvar "att bryta varje ben i kroppen". I Sverige användes rådbråkning för sista gången 1733.

Stegling eller att dömas till stegel och hjul var ett straff för män. Stegel är ett fornnordiskt ord som betyder stake eller stolpe. Stegling var ett sätt att skärpa det utdömda dödsstraffet. Efter att den dömde avrättats, exempelvis genom hängning, styckades kroppen och de olika likdelarna spikades upp på fyra vagnshjul som placerades horisontellt på steglar (pålar). Där fick de vara kvar till mat för fåglarna. Stegling har använts ända in på 1800-talet i Sverige.
Bilden till höger visar en person som bestraffats med stegling. Foto Hans Högman, 2007. Armémuseum.



När Gustav III:s mördare, Jacob Johan Anckarström år 1792 dömdes avkunnades domen: "jämte förlust av gods och ära även skall mista högra handen, halshuggas och steglas, sedan han likväl förut till straffets skärpande tre dagar å rad på särskilda stadens torp stått två timmar i halsjärn på schavott och därpå av bödeln med fem par spö blivit hudstruken". Ankarstöm fick verkligen ett kvalificerat dödsstraff. Första dagens hudstrykningen skedde på Riddarhustorget, den andra dagens på Hötorget och den tredje på Nytorget på Söder. Vid själva avrättningen efter att hans huvud avskilts från kroppen tog bödelsdrängarna ut inälvorna ur kroppen. Därefter styckades kroppen i fyra delar, först på längden och sen på tvären. Huvudet spikades upp på en hög stolpe. Den avhuggna högerhanden spikades fast under huvudet. Därefter lade man de fyra kroppsdelarna på fyra hjul på steglarna.

Självmördare (självspilling) och avrättade personer fick inte begravas i vigd jord (kyrkogårdar). Dessa nedgrävdes i stället av bödeln utanför kyrkan, i skogen, på galgbacken etc. Om ett självmord begåtts i sinnesförvirring fick dock även andra än bödeln gräva ned dessa döda. Först 1864 ändrades denna lag och nu tilläts begravning av självmördare och avrättade personer även på kyrkogårdarna. Begravningen skulle dock "i stillhet" vilket då innebar en begravning utan klockringning. En begravningsakt utan klockringning ansågs förnedrande. År1894 utgick även denna särbestämmelse.