Torbjörn Kevin kommenterar i ÅU:s ledare (23.12.) den undersökning som Svenska Yle har låtit Institutet för finlandssvensk samhällsforskning (ÅA) göra om finlandssvenskarnas inställning till den obligatoriska skolsvenskan.
"Resultatet presenteras som ett trendbrott: Nästan 4 av 10 finlandssvenskar stöder en reträtt från skolsvenskan. Man gör det för att "det kunde vara bättre för språkfreden".
46 procent säger nej och 15 procent säger varken bu eller bä.
Enkäten ger den interna finlandssvenska debatten fart. Det gör också ett inlägg av SFP:s vice ordförande Nils Torvalds i gårdagens Hbl.
Torvalds föreslår en kompromiss där Svenskfinland backar från den obligatoriska skolsvenskan i hela landet -till förmån för en skärpning av språklagen.
Torvalds har rätt i att språklagen urholkas genom att vi inte kräver att myndigheterna följer den. Språklagen har i praktiken blivit det matthörn under vilket det finska Finland gömmer den svenska servicen. Svensk service fungerar där det finns svenska strukturer - i Åbo skolsektorn, dagis etc. Till övriga delar är den formell och i praktiken aktivt bortglömd.
Det gäller också tvåspråkigheten i stort. Formellt finns den, i praktiken negligeras den provocerande ofta.
I praktisk politik betyder det att den av Torvalds nämnda "kostnaden" för majoriteten - en skärpt språklag - är en politisk omöjlighet. Språklagen skulle aldrig ha en betydelse - annat än som svepande ursäkt för uteblivna krav där de har en betydelse.
När Svenskfinland diskuterar skolsvenskan sker det från vitt skilda synpunkter.
Den av Yle beställda enkäten röjde en opinion bland 510 svenskspråkiga som ingår i Yles webbpanel. Man har anmält sig själv som deltagare, men här finns en regional representativitet och det lär gälla också kön och ålder.
Men på vilken fråga ger den ett trendmässigt svar? Uttryckligen på den av Yle beställda frågan "Kunde det vara bättre för språkfreden att slopa den obligatoriska skolsvenskan eftersom den väcker så många aggressioner?".
De 510 har strikt taget inte tagit ställning till om den väcker aggressioner. Termen språkfred är därtill vid och psykologiskt kalibrerad. Den uttrycker en svåråtkomlig aspekt av svenskans ställning.
För en annan stod i radions morgon-Aktuellt SFP:s Ulla-Maj Wideroos och de finlandssvenska socialdemokraternas FSD:s Stefan Frostdahl - båda eniga om att man inte ska ge upp den obligatoriska skolsvenskan.
Frostdahl har rätt i att den "tuffa vulgärdebatten" på finskt håll inte tar slut om man ger upp skolsvenskan.
Wideroos i att man inte ska ge upp något om andra partier inte kräver det.
På partipolitisk nivå - minus Torvalds - stöder man i praktiken alltså den "spela död"-filosofi som Jan-Erik Andelin nyligen odlade i Borgåbladet.
Partiordförande Stefan Wallin lutar sig mot stor enighet på partidagen senast och finner det vara en "märklig undfallenhet" att ge upp något som ytterst få politiker av betydelse ens har krävt.
Det är den ena sidan av debatten. Här råder vulgärdebatten till trots stor stabilitet. Men finländsk politik är inte en evig godvädersbana på den punkten.
Om Sannfinländarna kommer åt att luckra upp de tre storas hittills ohotade positioner kan ett regeringsprogram redan för perioden 2011-2014 innehålla ett embryo till en kartläggning i "bör"- eller "strävar till"-form vad gäller svenskans skolstatus.
För den politiska biten tar samtliga finländska partier ansvar - i Svenskfinland främst SFP och SDP. De Gröna har de senaste åren konsekvent visat upp en pragmatism som utmanar svenskans status quo.
Som ÅU-profilen Hans Othman plägade säga: lita inte på en vacker dag och en tunn föredragningslista.
Väderskiftet kan aktualiseras oberoende av finlandssvensk vilja.
Vid sidan av den politiska biten kommer den interna svenska debatten att fortsätta - och bör så göra.
Svenskans vardag engagerar och här finns ett huvudstråk som kunde få nationell betydelse: Det handlar inte enbart om ja eller nej till skolsvenskan, ju snabbare debatten breddas till synen på språk och språkundervisning överhuvudtaget - desto bättre för hela landets framtid.
Finländare (oberoende av modersmål)som ställs inför främmande språk tenderar fortfarande paralyseras och förtunnas till annat än övertygande varelser.
Att SFP:s partiledning kommunicerar per Hbl är en pikant detalj som tydliggör att Svenskfinland är genuint splittrat om mål och medel i språkpolitiken.
Is i magen - vi har inte språkstrid bara för att vulgärdebattens olidliga lätthet präglar sajter där man mixar hat och självhat.
Men vi ser det inte som undfallenhet om fotfolk i Svenskfinland tycker det är genuint svårt att motivera den obligatoriska skolsvenskan med historiska och till identiteten bundna argument. Obligatoriet hänger i så fall på en skör tråd."
"Resultatet presenteras som ett trendbrott: Nästan 4 av 10 finlandssvenskar stöder en reträtt från skolsvenskan. Man gör det för att "det kunde vara bättre för språkfreden".
46 procent säger nej och 15 procent säger varken bu eller bä.
Enkäten ger den interna finlandssvenska debatten fart. Det gör också ett inlägg av SFP:s vice ordförande Nils Torvalds i gårdagens Hbl.
Torvalds föreslår en kompromiss där Svenskfinland backar från den obligatoriska skolsvenskan i hela landet -till förmån för en skärpning av språklagen.
Torvalds har rätt i att språklagen urholkas genom att vi inte kräver att myndigheterna följer den. Språklagen har i praktiken blivit det matthörn under vilket det finska Finland gömmer den svenska servicen. Svensk service fungerar där det finns svenska strukturer - i Åbo skolsektorn, dagis etc. Till övriga delar är den formell och i praktiken aktivt bortglömd.
Det gäller också tvåspråkigheten i stort. Formellt finns den, i praktiken negligeras den provocerande ofta.
I praktisk politik betyder det att den av Torvalds nämnda "kostnaden" för majoriteten - en skärpt språklag - är en politisk omöjlighet. Språklagen skulle aldrig ha en betydelse - annat än som svepande ursäkt för uteblivna krav där de har en betydelse.
När Svenskfinland diskuterar skolsvenskan sker det från vitt skilda synpunkter.
Den av Yle beställda enkäten röjde en opinion bland 510 svenskspråkiga som ingår i Yles webbpanel. Man har anmält sig själv som deltagare, men här finns en regional representativitet och det lär gälla också kön och ålder.
Men på vilken fråga ger den ett trendmässigt svar? Uttryckligen på den av Yle beställda frågan "Kunde det vara bättre för språkfreden att slopa den obligatoriska skolsvenskan eftersom den väcker så många aggressioner?".
De 510 har strikt taget inte tagit ställning till om den väcker aggressioner. Termen språkfred är därtill vid och psykologiskt kalibrerad. Den uttrycker en svåråtkomlig aspekt av svenskans ställning.
För en annan stod i radions morgon-Aktuellt SFP:s Ulla-Maj Wideroos och de finlandssvenska socialdemokraternas FSD:s Stefan Frostdahl - båda eniga om att man inte ska ge upp den obligatoriska skolsvenskan.
Frostdahl har rätt i att den "tuffa vulgärdebatten" på finskt håll inte tar slut om man ger upp skolsvenskan.
Wideroos i att man inte ska ge upp något om andra partier inte kräver det.
På partipolitisk nivå - minus Torvalds - stöder man i praktiken alltså den "spela död"-filosofi som Jan-Erik Andelin nyligen odlade i Borgåbladet.
Partiordförande Stefan Wallin lutar sig mot stor enighet på partidagen senast och finner det vara en "märklig undfallenhet" att ge upp något som ytterst få politiker av betydelse ens har krävt.
Det är den ena sidan av debatten. Här råder vulgärdebatten till trots stor stabilitet. Men finländsk politik är inte en evig godvädersbana på den punkten.
Om Sannfinländarna kommer åt att luckra upp de tre storas hittills ohotade positioner kan ett regeringsprogram redan för perioden 2011-2014 innehålla ett embryo till en kartläggning i "bör"- eller "strävar till"-form vad gäller svenskans skolstatus.
För den politiska biten tar samtliga finländska partier ansvar - i Svenskfinland främst SFP och SDP. De Gröna har de senaste åren konsekvent visat upp en pragmatism som utmanar svenskans status quo.
Som ÅU-profilen Hans Othman plägade säga: lita inte på en vacker dag och en tunn föredragningslista.
Väderskiftet kan aktualiseras oberoende av finlandssvensk vilja.
Vid sidan av den politiska biten kommer den interna svenska debatten att fortsätta - och bör så göra.
Svenskans vardag engagerar och här finns ett huvudstråk som kunde få nationell betydelse: Det handlar inte enbart om ja eller nej till skolsvenskan, ju snabbare debatten breddas till synen på språk och språkundervisning överhuvudtaget - desto bättre för hela landets framtid.
Finländare (oberoende av modersmål)som ställs inför främmande språk tenderar fortfarande paralyseras och förtunnas till annat än övertygande varelser.
Att SFP:s partiledning kommunicerar per Hbl är en pikant detalj som tydliggör att Svenskfinland är genuint splittrat om mål och medel i språkpolitiken.
Is i magen - vi har inte språkstrid bara för att vulgärdebattens olidliga lätthet präglar sajter där man mixar hat och självhat.
Men vi ser det inte som undfallenhet om fotfolk i Svenskfinland tycker det är genuint svårt att motivera den obligatoriska skolsvenskan med historiska och till identiteten bundna argument. Obligatoriet hänger i så fall på en skör tråd."
Vastaukset 6
Vanhimmat
Dagens finska områden var under Sveriges styre i 600 år. Finnarna hade ingenting att säga till om under det svenska styret. Finnarna betalade skatt till Sverige, och tvingades att delta i dom svenska mupparnas otaliga krig. Under Sveriges förtryck gick finnarnas andliga kapacitet helt till spillo, när det svenska rövarpacket regerade i i Finland. Sveriges och Finlands gemensamma historia tog slut 1809. Sen tog Ryssland över. Kvar i Finland blev svenska tjänstemän. Svenska var fortvarande maktspråket. Men under det ryska styret, så började den finska kulturen att utvecklas. På finska. Elias Lönnrot, Aleksis Kivi, Eino Leino osv. Men det svenska rövarpacket hade fortvarande ett järngrepp om finnarna. Tex Elias och Aleksis var tvungna att lära sig svenska, för att kunna studera vidare. Tvångssvenska alltså. Och samma jävla tvångssvenska existerar även i dag. Och konsekvenserna av att tvångssvenska existerar i dag, är bland annat tjänstemannasvenska. Man måste kunna svenska, för att få jobb hos statliga myndigheter. Och den som kan bäst svenska får jobbet. Oavsett meriter. Och den som kan bäst svenska, är i regel en finlandssvensk. Eftersom svenska är hennes modersmål. Alltså. Finlandssvenskarna har ekonomiskt intresse i att tvångssvenskan fortsätter att existera i Finland. Och sen skulle jag vilja fråga en sak. Är du korkad på riktigt? När du påstår, att det är lättare att lära sig andra språk, när man först lär sig svenska? Vilket jävla dravel. Det är inga problem för en finne, att man lär sig engelska, tyska, franska osv. Utan att kunna svenska. En finsktalande finne behöver inte kunna ett ord svenska i Finland.
Bodde vikingar i nytida Sverige. De var till store delar bönder och livnärde sig på jordbruk. De tillhörde alttså inte de vikingar som är kända för plundring m.m. längs europeiska kuster och nytida Storbritannien.
Vikingarnas kultur, religion m.m. slogs till spillror av ett invandrande bökigt, ociviliserat gäng av skilda nationaliteter. Det är svårt direkt peka på vilken nationalitet som detta etniskt och nationalistiskt mycke färggranna, invandrande spektakel hadde, men de införde kristendomen i det som flera hundra år senare skulle bli Sverige. Språket de pratade var en blandning av latin, franska, spanska, tyska m.m. Förutom kristendomen hade de med sig krig, sjukdomar med mera för flera hundra år framåt för hela det som idag beskrivs som Skandinavien och drabbade även länder utanför Skandinavien.
Genom tre århundraden försökte de sprida sitt elände till grannländerna och lyckades med det till en del. Men till slut var bara det som idag är Sverige kvar. Så det är helt fel att säga, att kristendomen och civilisationen kom till Skandinavien från Sverige och svenskarna. Helt enkelt av den enkla anledningen, att Sverige och svenskarna existerade inte vid tidpunkten. I nytida mått och tankessätt, var detta ociviliserade gäng ett terroristgäng eller ett religiöst fundamentalistiskt gäng utan någon fast identitet. Lösdrivare som inte hade någon annanstans att ta vägen.
När detta ocivilicerade pack till slut hade "fått sitt" och "hittat sin plats", fick även civilisationen tillträde till skandinavien. Detta skedde först i början av 1800-talet. Civilisationen kom till Skandinavien i början av 1800-talet från Europa efter år av krig och elände där förlorarna var just denna ocivilicerade gäng som måste ge vika för en större kraft. Sverige blev ett någorlunda civiliserat och stabilt kungarike och svenska ett språk
Jag förstår att ni är stolta över att ha ett språk, och vill ge er kredit för att ni genom den har lärt att kommunicera med människor de senaste 200-500 åren som gått. Dock måste det påpekas, att det är er språk och bör inte påtvingas någon annan på grund av sin karaktär. Pois pakkoruotsi!!!!!!!.
Det är klart vi är stolta,det är ju vårt modersmål.Alla vet ändå att det inte bara är fråga om skolsvenskan.Det finns starka krafter som jobbar för att få ett enspråkigt Finland och det är skrämmande.
1800 -luvun ruotsalaissadun mukaan germaanit tulivat jo muinaisajassa, ylittivät meren ja asuttivat Ruotsin. He muka tallensivat historiansa lauluihin joissa he ylistivät esi-isäänsä Mannua ja jumalaansa Tuisconemia. Totuus on että ruotsalaisten juuret ovat Tungri -heimossa jonka juuret ovat Guti -heimossa Gutium -vuoristossa Iranissa josta Gootit -nimi tulee. Tungrit kuvaillaan vaalenina, väkivaltaisina, barbaarinen ja epäsivistyneinä m. m. sumerialaisissa ja akkadialaisissa kirjoituksissa. Heidät karkoitettiin alueelta 77 eKr, vaelsivat pohjoiseen Mustan meren ja Kaspian meren välistä, suuntasivat länteen ja he saapuivat Eurooppaan 99 jKr.
Tacituksen latinankielinen teksti on väärennös ja se ei kerro germaaneista kuten me germaanin tänään ajattelemme. Se kertoo kuinka Tungrilaisheimo tuli Eurooppaan vuonna 99 jKr ja alisti alueen heikoimmat heimot. Heimojen päälliköt alkoivat kutsua itseään "vrrja maa nia" -nimellä mikä on muinaista suomalais-ugrilaista kieltä ja tarkoittaa "alamaailman orjat". Nimi siirtyi latinan kieleen Germania -nimenä jossa Ger tarkoittaa orjaa.
Muinaisajassa ei tungreilla ollut aluksia. He eivät tallentaneet historiaansa lauluihin eikä heidän kanta-isänsä nimi ollut Mannu eikä heidän Jumalansa nimi ollut Tuiscunem (Tuiskunen, Ilmarinen). Heidän kanta-isänsä nimi oli Tirigan josta Tor -jumalan nimi tulee. Tor on toisin päin luettuna "rot" mikä tarkoittaa "juuri". Vain norjalaiset tallensivat historiansa saagoihin koska he sulautuivat yhteen orjien kanssa ja omaksuivat orjien tavan tallentaa historiansa. Muut tungrit eivät tallentaneet historiaansa mitenkään vaan tuhostivat muiden. Historiassa on väitelty ketä varjagerit olivat. Tiedämme että slaavit käyttivät "varjager" -nimikettä kaikista pohjoismaalaisista. Mutta mistä nimike tulee? Varjagerit saivat nimen muinaissuomalaisesta "vrrja" -sanasta ja sen latinankielisestä vastineesta "ger" (molemmat tarkoittavat orjaa) = VRRJAGER. Norja on saanut nimensä myöhemmän "Nordmen" nimikkeen kautta: varjager>norjager>nor[ja]ge[r] ja suomeksi norrja[ger]. Norjan n. k. viikingit olivat suomalais-ugrilais-tungreja. Viking -nimikkeestä on kiistelty paljon, se tulee latinan ue_king/ve_king sanoista joka tarkoittaa agressiivinen piirittäjä. Näiden esimerkkien lpouksi, "Germaaninen kieliryhmä" on väärä nimike. Oikea nimike on Turngrilainen kieliryhmä. Kun puhumme germaaneista, puhumme orjista. Miksi tätä/näitä tietoa ei ole koskaan ollut Suomen historian kirjoissa.
Tämä on RKP-palsta, ei siis SFP-palsta eli tänne kirjoitetaan SUOMEKSI.
Ruotsinkielisiä foorumeja ja palstoja löytyy muualta.