Det pågår en organiserad kampanj mot svenska språkets ställning i Finland inför riksdagsvalet den 17 april. Betecknande är att Finskhetsförbundet organiserade en demonstration mot den s.k. tvångssvenskan framför riksdagshuset i Helsingfors den 31 mars. Förbundet hade t.o.m. anordnat busstransporter från Åbo, Imatra, Jyväskylä och Tammerfors.
Historien upprepar sig. I dag har nationalistiska och chauvinistiska kretsar i Finland med Finskhetens förbund och Sannfinländarna i spetsen återigen lanserat en kampanj mot det svenska språkets ställning i Finland. De skjuter in sig på den s.k. tvångssvenskan, men målet är att beröva svenskan dess ställning som nationalspråk och på sikt göra Finland enspråkigt finskt. Denna kampanj har varit tämligen framgångsrik – Sannfinländarna har fått runt 18 procent i de senaste opinionsundersökningarna. Det värsta är att flera av de etablerade partierna tenderar att anpassa sig efter Sannfinländarnas retorik.
På Samlingspartiets kongress i juni i fjol röstade en knapp majoritet för att svenskan inte längre skulle vara obligatoriskt språk i den finländska skolan. En tredjedel av kongressdeltagarna röstade för att svenskan skulle avskaffas som nationalspråk. Mari Kiviniemi, statsminister från Centerpartiet, försökte triumfa igenom att Karleby i administrativt hänseende skulle överföras till det finskspråkiga Uleåborg i stället för att hållas kvar i den svenskspråkiga sfären i Österbotten. Efter att detta hade misslyckats gjorde hon ett utspel tillsammans med Vladimir Putin om att finskspråkiga skolbarn i östra Finland skulle kunna välja bort svenskan till förmån för ryskan. Fyra partiledare stöder den obligatoriska skolsvenskan enligt Yles valkompass; tre är delvis av samma åsikt, medan Timo Soini, Sannfinländarnas partiledare, är emot. I samma valkompass svarade drygt 60 procent av riksdagskandidaterna att de helt eller delvis var emot svenskan som obligatoriskt skolspråk.. Det genomförs också opinionsundersökningar om svenskans ställning, men vissa dem är så vinklade att de mest inbjuder till skratt. Finskhetsförbundet ställde exempelvis denna fråga i en opinionsundersökning: ”Tvåspråkigheten är inskriven i Finlands grundlag. Förutom Finland är alla andra Östersjöländer enspråkiga. Borde Finland bli officiellt enspråkigt, dock så att servicen för de svenskspråkiga tryggas?" 59 procent svarade ja på denna fråga.
Sannfinländarnas och Finskhetsförbundets kampanj mot den s.k. tvångssvenskan är självfallet ytterst medveten. Först ”tvångssvenskan”; därefter står svenskans grundlagsfästa ställning på tur. "Tvång" är naturligtvis ett bestickande argument, som appellerar till människors bekvämlighet och grumliga föreställningar om frihet. Men faktum är att alla nationella utbildningssystem fastslår ett antal obligatoriska ämnen, inklusive språkämnen, för grundskolan och gymnasiet. Detta är otvivelaktigt ett tvång.
Mångspråkighet i ett land är en styrka och en viktig resurs. Finskspråkiga studenter brukar lyckas mycket bra i det engelskspråkiga TOEFL-testet, vilket bland annat hänger samman med att de läser svenska förutom engelska. Deras närmaste konkurrenter talar alla germanska språk. I det färdighetsindex för vuxna i engelska, som EF Education First nyligen publicerade och som bygger på drygt två miljoner tester, placerade Finland sig på femte plats tätt efter Norge, Holland, Danmark och Sverige.
Språkpolitik måste bygga på vissa enkla grundprinciper. Utgångspunkten måste vara alla språk har ett egenvärde och att alla har rätt att använda sitt språk. Dessutom är det i princip bara stora språk eller majoritetsspråk, som kan tränga undan eller äta upp mindre språk eller minoritetsspråk. Det senare kan bara bromsas genom att företrädare för majoritetsspråken intar en generös hållning till minoritetsspråken, och att företrädare för de senare framhärdar i att försvara sina språk. Alla partier i 2006 års riksdag i Sverige var till exempel ense om att stärka sverigefinskans och meänkielis rättsliga ställning och utöka förvaltningsområdena. Varje minoritetsspråk förtjänar stöd utifrån sin specifika situation och sina villkor.
Vi anser att Sveriges regering och riksdag ska uppmärksamma språksituationen i Finland och på lämpligt sätt motverka Sannfinländarnas och Finskhetsförbundets rabiata kampanjer
Historien upprepar sig. I dag har nationalistiska och chauvinistiska kretsar i Finland med Finskhetens förbund och Sannfinländarna i spetsen återigen lanserat en kampanj mot det svenska språkets ställning i Finland. De skjuter in sig på den s.k. tvångssvenskan, men målet är att beröva svenskan dess ställning som nationalspråk och på sikt göra Finland enspråkigt finskt. Denna kampanj har varit tämligen framgångsrik – Sannfinländarna har fått runt 18 procent i de senaste opinionsundersökningarna. Det värsta är att flera av de etablerade partierna tenderar att anpassa sig efter Sannfinländarnas retorik.
På Samlingspartiets kongress i juni i fjol röstade en knapp majoritet för att svenskan inte längre skulle vara obligatoriskt språk i den finländska skolan. En tredjedel av kongressdeltagarna röstade för att svenskan skulle avskaffas som nationalspråk. Mari Kiviniemi, statsminister från Centerpartiet, försökte triumfa igenom att Karleby i administrativt hänseende skulle överföras till det finskspråkiga Uleåborg i stället för att hållas kvar i den svenskspråkiga sfären i Österbotten. Efter att detta hade misslyckats gjorde hon ett utspel tillsammans med Vladimir Putin om att finskspråkiga skolbarn i östra Finland skulle kunna välja bort svenskan till förmån för ryskan. Fyra partiledare stöder den obligatoriska skolsvenskan enligt Yles valkompass; tre är delvis av samma åsikt, medan Timo Soini, Sannfinländarnas partiledare, är emot. I samma valkompass svarade drygt 60 procent av riksdagskandidaterna att de helt eller delvis var emot svenskan som obligatoriskt skolspråk.. Det genomförs också opinionsundersökningar om svenskans ställning, men vissa dem är så vinklade att de mest inbjuder till skratt. Finskhetsförbundet ställde exempelvis denna fråga i en opinionsundersökning: ”Tvåspråkigheten är inskriven i Finlands grundlag. Förutom Finland är alla andra Östersjöländer enspråkiga. Borde Finland bli officiellt enspråkigt, dock så att servicen för de svenskspråkiga tryggas?" 59 procent svarade ja på denna fråga.
Sannfinländarnas och Finskhetsförbundets kampanj mot den s.k. tvångssvenskan är självfallet ytterst medveten. Först ”tvångssvenskan”; därefter står svenskans grundlagsfästa ställning på tur. "Tvång" är naturligtvis ett bestickande argument, som appellerar till människors bekvämlighet och grumliga föreställningar om frihet. Men faktum är att alla nationella utbildningssystem fastslår ett antal obligatoriska ämnen, inklusive språkämnen, för grundskolan och gymnasiet. Detta är otvivelaktigt ett tvång.
Mångspråkighet i ett land är en styrka och en viktig resurs. Finskspråkiga studenter brukar lyckas mycket bra i det engelskspråkiga TOEFL-testet, vilket bland annat hänger samman med att de läser svenska förutom engelska. Deras närmaste konkurrenter talar alla germanska språk. I det färdighetsindex för vuxna i engelska, som EF Education First nyligen publicerade och som bygger på drygt två miljoner tester, placerade Finland sig på femte plats tätt efter Norge, Holland, Danmark och Sverige.
Språkpolitik måste bygga på vissa enkla grundprinciper. Utgångspunkten måste vara alla språk har ett egenvärde och att alla har rätt att använda sitt språk. Dessutom är det i princip bara stora språk eller majoritetsspråk, som kan tränga undan eller äta upp mindre språk eller minoritetsspråk. Det senare kan bara bromsas genom att företrädare för majoritetsspråken intar en generös hållning till minoritetsspråken, och att företrädare för de senare framhärdar i att försvara sina språk. Alla partier i 2006 års riksdag i Sverige var till exempel ense om att stärka sverigefinskans och meänkielis rättsliga ställning och utöka förvaltningsområdena. Varje minoritetsspråk förtjänar stöd utifrån sin specifika situation och sina villkor.
Vi anser att Sveriges regering och riksdag ska uppmärksamma språksituationen i Finland och på lämpligt sätt motverka Sannfinländarnas och Finskhetsförbundets rabiata kampanjer
Vastaukset 7
Vanhimmat
Nyt hurri turpa kii, saatana!
Mitähän sinä hurri oikein laulat täällä, kun et edes tiedä mistä on kysymys?
Minäpä selvitän sinulle sen, ensiksi enemmistö suomalaisista haluaa vaapaakielivalintaa eikä kukaan puhu mistään ruotsin poistamisesta.
Ne koululaiset jotka ovat kiinnostuneet ruotsista valitsevat sen tai sitten jonkun muun kielen, mutta pakkoruotsitus ei ole mitään demokratiaa vaan suoraa röyhkeää kansan simputusta.
Toivon sydämmestäni, että perussuomalaiset saavat selvän enemmistön vaaleissa ja koko RKP:n puolue kärsii lopullisen vaalitappion näin pääsemme teistä vitun paskoista, koska olette noin röyhkimyksiä ja saatanan sikoja täällä Suomessa.
Voin vielä sanoa että olette rasisteja koko hurrilauma.
Språkfrihet är den ända vi vill ha!
Jag förstår att ni är stolta över att ha ett språk, och vill ge er kredit för att ni genom den har lärt att kommunicera med människor de senaste 200-500 åren som gått. Dock måste det påpekas, att det är er språk och bör inte påtvingas någon annan på grund av sin karaktär.
Bodde vikingar i nytida Sverige. De var till store delar bönder och livnärde sig på jordbruk. De tillhörde alttså inte de vikingar som är kända för plundring m.m. längs europeiska kuster och nytida Storbritannien.
Vikingarnas kultur, religion m.m. slogs till spillror av ett invandrande bökigt, ociviliserat gäng av skilda nationaliteter. Det är svårt direkt peka på vilken nationalitet som detta etniskt och nationalistiskt mycke färggranna, invandrande spektakel hadde, men de införde kristendomen i det som flera hundra år senare skulle bli Sverige. Språket de pratade var en blandning av latin, franska, spanska, tyska m.m. Förutom kristendomen hade de med sig krig, sjukdomar med mera för flera hundra år framåt för hela det som idag beskrivs som Skandinavien och drabbade även länder utanför Skandinavien.
Genom tre århundraden försökte de sprida sitt elände till grannländerna och lyckades med det till en del. Men till slut var bara det som idag är Sverige kvar. Så det är helt fel att säga, att kristendomen och civilisationen kom till Skandinavien från Sverige och svenskarna. Helt enkelt av den enkla anledningen, att Sverige och svenskarna existerade inte vid tidpunkten. I nytida mått och tankessätt, var detta ociviliserade gäng ett terroristgäng eller ett religiöst fundamentalistiskt gäng utan någon fast identitet. Lösdrivare som inte hade någon annanstans att ta vägen.
När detta ocivilicerade pack till slut hade "fått sitt" och "hittat sin plats", fick även civilisationen tillträde till skandinavien. Detta skedde först i början av 1800-talet. Civilisationen kom till Skandinavien i början av 1800-talet från Europa efter år av krig och elände där förlorarna var just denna ocivilicerade gäng som måste ge vika för en större kraft. Sverige blev ett någorlunda civiliserat och stabilt kungarike och svenska ett språk
jaha på så vis,,tro det eller inte
Vai on muka "organisoitu" kampanja ruotsin kieltä vastaan? Jopas on väite!
Ottaen huomioon Svenska.Nu:n, Magman ja Folktingetin suuret rahakampanjat pakkoruotsituksen ja ruotsin kielen mainostamiseksi.
Pakkoruotsin vastainen "kampanja" on ruohonjuuritason kansalaistoimintaa, jotta kansan suuren enemmistön tahto toteutuisi.
Dagens finska områden var under Sveriges styre i 600 år. Finnarna hade ingenting att säga till om under det svenska styret. Finnarna betalade skatt till Sverige, och tvingades att delta i dom svenska mupparnas otaliga krig. Under Sveriges förtryck gick finnarnas andliga kapacitet helt till spillo, när det svenska rövarpacket regerade i i Finland. Sveriges och Finlands gemensamma historia tog slut 1809. Sen tog Ryssland över. Kvar i Finland blev svenska tjänstemän. Svenska var fortvarande maktspråket. Men under det ryska styret, så började den finska kulturen att utvecklas. På finska. Elias Lönnrot, Aleksis Kivi, Eino Leino osv. Men det svenska rövarpacket hade fortvarande ett järngrepp om finnarna. Tex Elias och Aleksis var tvungna att lära sig svenska, för att kunna studera vidare. Tvångssvenska alltså. Och samma jävla tvångssvenska existerar även i dag. Och konsekvenserna av att tvångssvenska existerar i dag, är bland annat tjänstemannasvenska. Man måste kunna svenska, för att få jobb hos statliga myndigheter. Och den som kan bäst svenska får jobbet. Oavsett meriter. Och den som kan bäst svenska, är i regel en finlandssvensk. Eftersom svenska är hennes modersmål. Alltså. Finlandssvenskarna har ekonomiskt intresse i att tvångssvenskan fortsätter att existera i Finland. Och sen skulle jag vilja fråga en sak. Är du korkad på riktigt? När du påstår, att det är lättare att lära sig andra språk, när man först lär sig svenska? Vilket jävla dravel. Det är inga problem för en finne, att man lär sig engelska, tyska, franska osv. Utan att kunna svenska. En finsktalande finne behöver inte kunna ett ord svenska i Finland.
Varför säger du eller SFP ingenting om Ålands enspråkighet? Varför skulle enspråkighet i Finland vara sämre än enspråkighet i Åland?
"Mångspråkighet i ett land är en styrka och en viktig resurs."
Alltså ser du att Sverige, Norge osv ska ta finska som ett officiellt språk? Varför inte, om mångspråkighet är vikgit resurs?