Åtminstone sedan medeltiden bedrev ålänningarna en omfattande handel, framför allt på Reval, Stockholm och Åbo. En ström av åländska allmogeskutor, lastade med fisk, sälkött, tran, levande boskap, ved och kalk, har genom århundradena trafikerat såväl Ålands hav som Finska viken.
I mitten av 1800-talet började de åländska bönderna också ägna sig åt regelrätt fraktsjöfart. Först trafikerades mestadels bara Östersjön, men i högkonjunkturen efter Krimkriget lockades bönderna att bygga allt större skutor, som även gick i Nordsjön och ibland till Medelhavet. 1865 seglade en åländsk skuta, barken Preciosa av Eckerö, för första gången över Atlanten.
Under senare hälften av 1800-talet var rederierna verkliga folkrörelser. Också många drängar och pigor hade andelar i skutor och hoppades på goda vinster. Mest engagerad i denna tidiga sjöfart var man i Lemland och Vårdö.
När allmogeseglationen inte längre var ekonomiskt lönsam, omkring 1920, hade flera storredare intagit scenen, bland dem Gustaf Erikson i Mariehamn. De förde de åländska sjöfartstraditionerna vidare. Och den senaste fortsättningen är den livskraftiga färjtrafik som åländska rederier numera bedriver i Östersjön.
Första världskriget (1914–18) ändrade Europas karta i grunden. Mitt under kriget inträffade också den ryska revolutionen i Sankt Petersburg, och i den turbulens som följde utropade sig Finland den 6 december 1917 till en självständig stat. Men redan innan dess, i augusti 1917, hade vissa kretsar på Åland börjat ivra för att landskapet skulle återförenas med Sverige. En namninsamling i december 1917 visade att en klar majoritet av invånarna stödde tanken.
Under fyra år kämpade ålänningarna envist för att uppnå målet. Frågan fördes till slut upp på högsta internationella nivå, till Nationernas Förbunds råd i Génève i Schweiz. Men rådets beslut blev ett nederlag: Åland skulle förbli en del av republiken Finland, men tillerkändes självstyrelse. På en rad områden fick ålänningarna rätt att stifta egna lagar.
Den gamla drömmen om återförening levde länge kvar. Trots att självstyrelsen började tillämpas 1922, dröjde det in på 1950-talet innan ålänningarna på allvar vågade sätta sin tillit till den. Men numera skulle knappast någon byta den mot en återförening. I stället satsar ålänningarna helhjärtat på att utveckla självstyrelsen i en allt mer föränderlig värld. Den senaste självstyrelselagen trädde i kraft 1993. Men redan pågår arbetet med att revidera lagen på flera punkter, nödvändigt bland annat på grund av Finlands och Ålands inträde i Europeiska unionen.
Åland har en särskild ställning inom EU. Landskapet ingår i tullunionen, men inte i skatteunionen. Det innebär att färjor och flyg till och från Åland kan fortsätta att sälja skattefria varor, trots att den möjligheten har upphört i EU. Det är orsaken till att också färjor på rutten Helsingfors–Stockholm numera angör Åland.
Det åländska välståndet vilar i dag på tre ben: sjöfarten, turismen och primärnäringarna, främst jordbruket. Fisket har däremot förlorat sin betydelse, även om fiskodlingarna till en del tagit över. Odlingarna är dock kontroversiella ur miljösynpunkt, och deras framtid oviss.
I mitten av 1800-talet började de åländska bönderna också ägna sig åt regelrätt fraktsjöfart. Först trafikerades mestadels bara Östersjön, men i högkonjunkturen efter Krimkriget lockades bönderna att bygga allt större skutor, som även gick i Nordsjön och ibland till Medelhavet. 1865 seglade en åländsk skuta, barken Preciosa av Eckerö, för första gången över Atlanten.
Under senare hälften av 1800-talet var rederierna verkliga folkrörelser. Också många drängar och pigor hade andelar i skutor och hoppades på goda vinster. Mest engagerad i denna tidiga sjöfart var man i Lemland och Vårdö.
När allmogeseglationen inte längre var ekonomiskt lönsam, omkring 1920, hade flera storredare intagit scenen, bland dem Gustaf Erikson i Mariehamn. De förde de åländska sjöfartstraditionerna vidare. Och den senaste fortsättningen är den livskraftiga färjtrafik som åländska rederier numera bedriver i Östersjön.
Första världskriget (1914–18) ändrade Europas karta i grunden. Mitt under kriget inträffade också den ryska revolutionen i Sankt Petersburg, och i den turbulens som följde utropade sig Finland den 6 december 1917 till en självständig stat. Men redan innan dess, i augusti 1917, hade vissa kretsar på Åland börjat ivra för att landskapet skulle återförenas med Sverige. En namninsamling i december 1917 visade att en klar majoritet av invånarna stödde tanken.
Under fyra år kämpade ålänningarna envist för att uppnå målet. Frågan fördes till slut upp på högsta internationella nivå, till Nationernas Förbunds råd i Génève i Schweiz. Men rådets beslut blev ett nederlag: Åland skulle förbli en del av republiken Finland, men tillerkändes självstyrelse. På en rad områden fick ålänningarna rätt att stifta egna lagar.
Den gamla drömmen om återförening levde länge kvar. Trots att självstyrelsen började tillämpas 1922, dröjde det in på 1950-talet innan ålänningarna på allvar vågade sätta sin tillit till den. Men numera skulle knappast någon byta den mot en återförening. I stället satsar ålänningarna helhjärtat på att utveckla självstyrelsen i en allt mer föränderlig värld. Den senaste självstyrelselagen trädde i kraft 1993. Men redan pågår arbetet med att revidera lagen på flera punkter, nödvändigt bland annat på grund av Finlands och Ålands inträde i Europeiska unionen.
Åland har en särskild ställning inom EU. Landskapet ingår i tullunionen, men inte i skatteunionen. Det innebär att färjor och flyg till och från Åland kan fortsätta att sälja skattefria varor, trots att den möjligheten har upphört i EU. Det är orsaken till att också färjor på rutten Helsingfors–Stockholm numera angör Åland.
Det åländska välståndet vilar i dag på tre ben: sjöfarten, turismen och primärnäringarna, främst jordbruket. Fisket har däremot förlorat sin betydelse, även om fiskodlingarna till en del tagit över. Odlingarna är dock kontroversiella ur miljösynpunkt, och deras framtid oviss.
Vastaukset 2
Vanhimmat
Ännu en fråga som många grunnar på,varför måste ålänningarna inte göra värnplikt?
Ahvenanmaaliset nuoret , jotka opiskelevat Ahvenanmaan ulkopuolella niin kauan, että he menettävät kotipaikkaoikeutensa, voidaan kutsua suomen armeijaan siihen asti kunnes he täyttävät 30 vuotta. Tämä tieto osoittautui olevan uutta tietoa monille
Peter Lindbäck kumoaa väitteen siitä, että Ahvenanmaan demilitarisointi voisi vapauttaa ahvenanmaaliset nuorukaiset armeijasta. ”Ei ketään ole vapautettu, niin tapahtuu vain käytännössä. Sen saa aikaan ahvenanmaalaisten kielisuoja ei demilitarisointi.
Aikoinaan Suomi sääti yksipuolisesti lain, joka tarkoitus oli että ahvenanmaalaisille annettaisiin oikeus suorittaa asevelvollisuutensa luotsi- ja merenkulkulaitoksessa armeijan sijaan. Laki tyssäsi kuitenkin ahvenanmaalisten kielisuojaan eikä sitä saatu koskaan aikaan.
Myöskään puolustusvoimat ei voinut taata, että Uudenmaan prikaati voisi kouluttaa sotilaita ruotsiksi, koska komentokieli oli suomi.
Niinpä ahvenanmaalaisia ei voi pakottaa suorittamaan asevelvollisuutta.
Mutta vaikka ahvenmaalinen nuori – tai 29-vuotias mies – saa pyynnön kutsuntoihin ei se tarkoita että hänen tarvitsee joutua armeijaan.
Hän voi kääntyä minun puoleeni. On olemassa suuri ymmärrys ahvenanmaalisten olosuhteita kohtaan armeijan henkilöstön keskuudessa ja me olemme aina päässeet yhteisymmärrykseen kaikissa tapauksissa. En todellakaan usko, että kukaan kotipaikkaoikeuden menettänyt ahvenanmaalainen vasten tahtoaan joutuu armeijaan ilman että siitä herää hirveä haloota
http://www.nyan.ax/nyheter/index.pbs?news_id=47810
http://fi.wikipedia.org/wiki/Peter_Lindbäck
Åländska killar som studerat utanför Åland så länge att de förlorat sin hembygdsrätt kan kallas till militäruppbåd i finska armén ända tills de fyller 30 år. Det här är ny kunskap för väldigt många, visar det sig.
Peter Lindbäck slår hål på myten om att demilitariseringen befriar åländska ynglingar från armén.
– Ingen är befriad, det är så enbart i praktiken. Det är språkskyddet som lett till det. Inte demilitariseringen.
I tiden stiftade Finland ensidigt en lag som gick ut på att ålänningarna skulle ha rätt att göra militärtjänstgöringen inom lots- och fyrväsendet i stället för militären. Lagen stupade dock på det åländska språkskyddet och kom aldrig till.
Inte heller kunde försvarsmakten garantera att Nylands brigad skulle kunna utbilda soldater på svenska eftersom kommandospråket är finska.
– Därför kan man inte tvinga ålänningar att göra militärtjänst.
Men även om en åländsk kille – eller 29-årig man – får uppbådskallelsen betyder det inte att han måste rycka in.
– Han kan vända sig till mig. Det finns en stor förståelse för åländska förhållanden hos de militära myndigheterna, och vi har alltid kommit överens i slutändan i andra fall. Jag tror faktiskt inte att någon hembygdsrättslös ålänning mot sin vilja skulle rycka in i armén utan att föra ett herrans liv om det!
http://www.nyan.ax/nyheter/index.pbs?news_id=47810
http://fi.wikipedia.org/wiki/Peter_Lindbäck