Ville Komsin "lievä apartheid" HBL:ssä

mitäs mitäs kirjoitti:

Inte orsak bli rädd för mild segregation
Publicerad:
13.10.2011
Mindre A Större

Jag tillhör en grupp som kallas Kommittén för språklig service i Nyland. Här följer några tankar som jag presenterat här och där utan att bli helt utbuad.
Regionförvaltning är dagens stora fråga. Jag vill ha ett regionråd som väljs i direkta val och som beslutar om stora gemensamma saker. Under det ska det finnas ett flertal mindre ”närkommuner” med 10 000–50 000 invånare styrda av sina egna fullmäktigeförsamlingar (samtidigt valda som regionrådet). Härav följer att de tre mastodonterna, Helsingfors, Esbo och Vanda, ska spjälkas ordentligt.
Det centrala för denna skrivelse är svenskans ställning. Om svenskheten späds ut för mycket har vi snart inga finlandssvenskar kvar – vilket jag definitivt inte önskar. Mig veterligen finns det inga sådana heliga traditioner som skulle få Svenskfinland att hålla samman kosta vad det ksta vill. Luciafesten räcker inte till, tror jag. Och surströmming utgör en frestelse endast på andra sidan Bottniska viken.
Det är helt orealistiskt att ens drömma om ett tvåspråkigt Vichtis eller Tusby från och med att de blir delar av en större tvåspråkig förvaltningsenhet. Jag befarar att tanken att ett visst antal svenskspråkiga, oberoende av deras andel i kommunen, i eviga tider kunde garantera tvåspråkigheten också är en dröm. Därför syns tvåspråkigheten även i en del nuvarande tvåspråkiga kommuner i längden vara hotad. Precis därför begär jag att språkproportionerna mäts och definieras i mindre förvaltningsenheter, det vill säga närkommunerna.
Principen kan nog leda till att vissa delar av de nuvarande överstora kommunerna med två språk blir enspråkiga – ta nu Veikkola som exempel – men i gengäld skulle de övriga delarna bli starkare på svenska. Själva region- eller landskapsförvaltningen bör dock vara tvåspråkig.
Nu rekommenderar jag att det svenska serviceutbudet i viss mån koncentreras i sådana närkommuner där antalet eller andelen svenskspråkiga är störst. Utilitaristiskt sett skulle detta betyda ”möjligast nära till möjligast många”. Utöver och samtidigt med detta är tillgängligheten med kollektivtrafik även från längre håll av yttersta betydelse. Inte minst för personer i långtidsvård och för deras anhöriga.
Allt detta kunde kanske påverka bostadsvalet hos dem som kan välja. Det är inte av ondo. Och naturligtvis borde vi sträva till att valmöjligheten är stor för alla – den borde alltså i möjligaste mån gälla de kommunala hyresbostäderna också – dock under förutsättning att ”white flight”-fenomenet samtidigt avvärjs.
Jag tycker det är bra att ha ”fickor” av levande svenska längs kusten. ”Djupa fickor” med svenska som majoritetsspråk (Raseborg och Ingå) och ”grunda fickor” i nästan balans (till exempel Lovisatrakten). Det måste finnas byar och städer där det normala språkvalet vid tilltal är svenska. Den kärva konsekvensen av detta är att man inte borde idka ett sådant näringsfrämjande som innebär avsevärt inflyttande från helfinska håll. Vid sidan av större arealer behövs det i alla fall stadsdelar, kvarter och hus där svenskheten särskilt hålls vid liv och där man inte strax byter språket när en finne som jag närmar sig.
Var man bor är ens egen sak – utöver vad karga ekonomiska förhållanden bestämmer – men en sådan ”fickbildning” behöver inte hindras eller motarbetas. Enligt vad jag vet är inte alla svensktalande svinrika sparbössor och inte är de alla mångbelastade tidsbomber heller. Så det torde inte finnas något skäl till att skrika av skräck inför den milda segregation jag förespråkar.
Den socioekonomiska segregationen är säkerligen av ondo, men det är en annan sak.

Ville Komsi,
Helsingfors

kirjoitti:

Anonyymi

Kirjoita kommentti

5000

Lähetä