Finlands historia är också vår
http://www.svd.se/kultur/understrecket/svd-valjer-understreckare_8448316.svd?sidan=17
Herman Lindqvist skriver habilt om de nära 700 år som Finland var en del av Sverige. Han väljer att betona likheterna mellan länderna, men missar därmed delar av den finländska sociala och ekonomiska historien.
På sistone har ett flertal verk om Finlands historia under den svenska tiden sett dagens ljus. John Chrispinssons ”Den glömda historien” (2011) och flerbandsverket ”Finlands svenska historia”, utgivet av SLS och Atlantis, är framträdande exempel. Publiceringen förtjänar att uppmärksammas, i synnerhet mot bakgrund av den tilltagande historielösheten i båda länderna. I det finska gymnasiet anses historien före 1809 vara ointressant att studera. I Sverige är det om möjligt ännu värre.
Det senaste tillskottet till bokfloran är Herman Lindqvists När Finland var Sverige (Albert Bonniers Förlag, 495 s). Lindqvist tar sin utgångspunkt i den arkeologiskt påvisbara förhistorien och berättar om utvecklingen fram till splittringen efter 1808–1809 års krig, då Finland rycktes loss från Sverige och blev ett ryskt storfurstendöme.
När en historieprofessor ombeds recensera en bok av Lindqvist är det närmast underförstått att hon eller han förväntas vara kritisk. Det fanns en tid när Lindqvist bittert betecknade sina många akademiska vedersakare som ”motorsågsdocenter”. Så hur ställer jag mig till författarens senaste alster? Är det dags att osäkra motorsågen?
Inte riktigt, men nog finns det skäl till kritik. Min största invändning mot ”När Finland var Sverige” är att boken i stora drag formar sig till en traditionell svensk rikshistoria. Här finns, än en gång, Kalmarunionen, Gustav Vasa och hans söner, trettioåriga kriget och stormaktstiden, Karl XII, frihetstiden och gustavianerna. Skildringen dignar under berättelser om kungar och krig. Finlands roll framhävs förvisso, men inte på bekostnad av det övriga. Den som läser boken får en allmänhistorisk repetition av det svenska rikets förflutna, med viss övervikt för finländska företeelser.
Dessutom rör det sig om ett skevt och subjektivt urval. Lindqvist har inte strävat efter att lyfta upp historiska processer och element som särskilt utmärkte den östra delen av riket. Han är snarare ute efter att peka på de övergripande likheterna mellan Sverige och Finland i förfluten tid. Följden blir att en betydande del av Finlands historia försvinner.
Ta bara det faktum att stora delar av Finland på 1400-talet i praktiken var självstyrande, att män som Karl Knutsson och Erik Axelsson under sina finska maktperioder var självständiga i allt utom till namnet. Detta gav Finland, särskilt östligaste delen, en politisk särställning i det svenska riket, inte minst gentemot grannländerna. Herrarna till Viborg förde en egen utrikespolitik i förhållande till Novgorod och Tyska orden.
Detta satte även en markant prägel på allmogeoroligheterna. När de finska bönderna gjorde uppror på 1430-talet, i svallvågorna efter Engelbrekts resning på andra sidan Östersjön, var det mot andra herremän och delvis av andra skäl än bönder reste sig i landskap som Dalarna, Närke och Värmland. Detta scenario, som kännetecknade den finska riksdelen i ett par sekler, skymtar endast som hastigast i Lindqvists bok. Bonderesningar rapporteras pliktskyldigt, men utan att de sätts in i sitt sammanhang. Herremännen räknas upp, men utan att konsekvenserna för deras särställning – deras intriger i Baltikum, deras privata krig etcetera – blir tydliga för läsaren.
Fokuseringen på kungar och krig gör dessutom att stora delar av den finländska sociala och ekonomiska historien försvinner, i synnerhet de punkter på vilka de svenska och finska delarna av riket skilde sig åt. Som exempel kan nämnas erämarksekonomin under medeltiden. En erämark var ett privat fångst- och fiskeområde, beläget långt från hemtrakten. Ursprungligen hade erämarkerna ingått i allmänningen, men i takt med utvecklingen av odling och jakt drev konkurrensen om resurser fram territoriella systematiseringar i enlighet med stormännens intressen. Den som utnyttjade erämark, erämannen, var i regel en bonde som minst två gånger om året lämnade gården och slog sig ned i en vildmarkshydda.
Om allt detta står det inget i Lindqvists bok. Han väljer istället att lyfta fram svedjebruksekonomin, vilket är helt i sin ordning. Svedjebruket, som tidigare gärna förringades, får hos Lindqvist den betydelse det förtjänar. Det som utmärkte stora delar av Finland var emellertid en dynamisk samverkan mellan svedjebruk och erämarker. Om vi vill förstå hur suomernas och tavasternas bygder styrdes och fungerade både före och efter det rikssvenska maktövertagandet måste erämarksutnyttjandet, och dess konsekvenser, tas i beaktande. Så sker inte hos Herman Lindqvist.
jatkuu
http://www.svd.se/kultur/understrecket/svd-valjer-understreckare_8448316.svd?sidan=17
Herman Lindqvist skriver habilt om de nära 700 år som Finland var en del av Sverige. Han väljer att betona likheterna mellan länderna, men missar därmed delar av den finländska sociala och ekonomiska historien.
På sistone har ett flertal verk om Finlands historia under den svenska tiden sett dagens ljus. John Chrispinssons ”Den glömda historien” (2011) och flerbandsverket ”Finlands svenska historia”, utgivet av SLS och Atlantis, är framträdande exempel. Publiceringen förtjänar att uppmärksammas, i synnerhet mot bakgrund av den tilltagande historielösheten i båda länderna. I det finska gymnasiet anses historien före 1809 vara ointressant att studera. I Sverige är det om möjligt ännu värre.
Det senaste tillskottet till bokfloran är Herman Lindqvists När Finland var Sverige (Albert Bonniers Förlag, 495 s). Lindqvist tar sin utgångspunkt i den arkeologiskt påvisbara förhistorien och berättar om utvecklingen fram till splittringen efter 1808–1809 års krig, då Finland rycktes loss från Sverige och blev ett ryskt storfurstendöme.
När en historieprofessor ombeds recensera en bok av Lindqvist är det närmast underförstått att hon eller han förväntas vara kritisk. Det fanns en tid när Lindqvist bittert betecknade sina många akademiska vedersakare som ”motorsågsdocenter”. Så hur ställer jag mig till författarens senaste alster? Är det dags att osäkra motorsågen?
Inte riktigt, men nog finns det skäl till kritik. Min största invändning mot ”När Finland var Sverige” är att boken i stora drag formar sig till en traditionell svensk rikshistoria. Här finns, än en gång, Kalmarunionen, Gustav Vasa och hans söner, trettioåriga kriget och stormaktstiden, Karl XII, frihetstiden och gustavianerna. Skildringen dignar under berättelser om kungar och krig. Finlands roll framhävs förvisso, men inte på bekostnad av det övriga. Den som läser boken får en allmänhistorisk repetition av det svenska rikets förflutna, med viss övervikt för finländska företeelser.
Dessutom rör det sig om ett skevt och subjektivt urval. Lindqvist har inte strävat efter att lyfta upp historiska processer och element som särskilt utmärkte den östra delen av riket. Han är snarare ute efter att peka på de övergripande likheterna mellan Sverige och Finland i förfluten tid. Följden blir att en betydande del av Finlands historia försvinner.
Ta bara det faktum att stora delar av Finland på 1400-talet i praktiken var självstyrande, att män som Karl Knutsson och Erik Axelsson under sina finska maktperioder var självständiga i allt utom till namnet. Detta gav Finland, särskilt östligaste delen, en politisk särställning i det svenska riket, inte minst gentemot grannländerna. Herrarna till Viborg förde en egen utrikespolitik i förhållande till Novgorod och Tyska orden.
Detta satte även en markant prägel på allmogeoroligheterna. När de finska bönderna gjorde uppror på 1430-talet, i svallvågorna efter Engelbrekts resning på andra sidan Östersjön, var det mot andra herremän och delvis av andra skäl än bönder reste sig i landskap som Dalarna, Närke och Värmland. Detta scenario, som kännetecknade den finska riksdelen i ett par sekler, skymtar endast som hastigast i Lindqvists bok. Bonderesningar rapporteras pliktskyldigt, men utan att de sätts in i sitt sammanhang. Herremännen räknas upp, men utan att konsekvenserna för deras särställning – deras intriger i Baltikum, deras privata krig etcetera – blir tydliga för läsaren.
Fokuseringen på kungar och krig gör dessutom att stora delar av den finländska sociala och ekonomiska historien försvinner, i synnerhet de punkter på vilka de svenska och finska delarna av riket skilde sig åt. Som exempel kan nämnas erämarksekonomin under medeltiden. En erämark var ett privat fångst- och fiskeområde, beläget långt från hemtrakten. Ursprungligen hade erämarkerna ingått i allmänningen, men i takt med utvecklingen av odling och jakt drev konkurrensen om resurser fram territoriella systematiseringar i enlighet med stormännens intressen. Den som utnyttjade erämark, erämannen, var i regel en bonde som minst två gånger om året lämnade gården och slog sig ned i en vildmarkshydda.
Om allt detta står det inget i Lindqvists bok. Han väljer istället att lyfta fram svedjebruksekonomin, vilket är helt i sin ordning. Svedjebruket, som tidigare gärna förringades, får hos Lindqvist den betydelse det förtjänar. Det som utmärkte stora delar av Finland var emellertid en dynamisk samverkan mellan svedjebruk och erämarker. Om vi vill förstå hur suomernas och tavasternas bygder styrdes och fungerade både före och efter det rikssvenska maktövertagandet måste erämarksutnyttjandet, och dess konsekvenser, tas i beaktande. Så sker inte hos Herman Lindqvist.
jatkuu
Vastaukset 5
Vanhimmat
ei Suomi olisi kehittynyt autonomian tasalle, eikä itsenäisyyteen, vaan olisi Venäjän syrjäkulmaa Itä-Karjalan tapaan.
Ilman Suomea Ruotsia ei olisi.
osa Tanskaa.
Ett annat problem är att Lindqvists inläsning på det moderna forskningsläget varierar betydligt. Ibland slirar han rejält. Som exempel kan nämnas skildringen av slaget på Brunkeberg, där han lyfter fram Erik Lönnroth som representant för ”den moderna versionen” av vad som hände. Han citerar Lönnroths ord om att slaget var en strid mellan företrädare för å ena sidan Sveriges utrikeshandel och gruvindustri, å andra sidan de självhushållande, agrara klasserna i Uppland, som om detta vore den uppfattning som i dag dominerar bland svenska historiker.
Olyckligtvis för Lindqvist var det åtskilliga decennier sedan detta var korrekt. Lönnroths tolkning räknas numera som ett praktexempel på den omedvetna teoretiska styrning som präglade många weibullianer under mellankrigstiden och mitten av 1900-talet. I dag är det få som köper idén att svenskarna av anno 1471 valde sida efter någon sorts nationalekonomiskt övervägande. Allianserna tolkas snarare som en följd av nätverksstrategier, där personliga band och lojaliteter spelade avgörande roller.
Ibland är dock Lindqvist värd applåder. De textavsnitt som berör korstågen till Finland och inlemmandet av landet i det svenska riket är ofta forskningsmässigt uppdaterade. Jag vill särskilt framhäva Lindqvists generösa erkännande av Tuomas Heikkiläs forskning om biskop Henrik och dennes legend. Heikkilä, som tillhör den senaste generationens finska historiker, har efter noggranna källkritiska studier ifrågasatt att Finlands skyddshelgon och hans mördare Lalli över huvud taget har existerat.
Forskningsresultaten resulterade i uppståndelse i Finland, där i synnerhet Lalli har kommit att framstå som en symbol för finsk motståndskamp – när finska televisionen 2004 lät folk rösta fram den största finländaren genom tiderna hamnade Lalli på 14:e plats (Mannerheim vann, Sibelius kom på 8:e plats och Tove Jansson på 19:e). I Sverige är dock resultaten föga kända, även i historikers led. Lindqvist avlivar även myten om att vår egen Sankt Erik i mitten av 1100-talet skulle ha lett ett korståg till Finland. Hans resonemang om varför detta korståg är en historisk orimlighet följer nutida forskning tätt i spåren och levereras på ett kärnfullt sätt som hade fått en nationalromantiker av anno dazumal att sätta punschen i vrångstrupen.
Det är ingen hemlighet att Herman Lindqvist tidigare har blivit hårt kritiserad för att låta sakfel slinka igenom i sina böcker. Vid ett par tillfällen har förlagen rentav känt sig tvungna att makulera dem, eftersom felen varit av särdeles graverande natur. Hur ser det ut i föreliggande bok? Finns det grodor att uppröras över?
Eftersom skildringen slutar 1809 är risken för att nu levande personer skall ta illa vid sig över sakfel om folk i bekantskapskretsen obefintlig, och generellt sett är de händelser Lindqvist berättar om så välkända och väldokumenterade att felpotentialen sjunker avsevärt jämfört med i många andra historiska verk. Den som är på felfinnarhumör kan dock hitta en och annan fadäs. Två exempel kan räcka. Det är mig en gåta hur Lindqvist kan hänvisa till Runö som en ”stor ö” – ön är 11,9 kvadratkilometer stor och har i dag omkring 50 invånare. Lindqvists uppgift att inflyttningen av svenskar och finnar till Nya Sverige upphörde i mitten av 1600-talet är felaktig; immigrationen fortsatte även efter det att Sverige mist den politiska kontrollen över sin amerikanska koloni.
Vad som kan göra ”När Finland var Sverige” kontroversiell, i den mån den blir föremål för debatt, är snarare det sätt på vilket Herman Lindqvist skildrar den svenska koloniseringen av Finland under medeltiden. Han betonar, helt i linje med modern forskning (både finsk och svensk), att immigrationen var övervägande fredlig, att den präglades av inflyttning av vanliga bönder i ett läge där det svenska riket ännu var svagt och outvecklat.
Här är vi fjärran från forna svenska läroböckers stolta redovisning av erövringståg i österled under dådkraftiga Uppsalakungar. Vi är också fjärran från de tolkningar av skeendet som gör gällande att immigrationen hade formen av en imperialistisk svensk aggression mot Finlands urbefolkning, en tolkning som är utmärkande för mycket av den hätska retorik gentemot finlandssvenskar som återfinns hos till exempel Finskhetsförbundet och Sannfinländarna. Inom vissa finska kretsar har finlandssvenskarna ordagrant utmålats som ”huggormar vid vår barm”, som rester av en erövrarbefolkning som massutrotade finnar på 1100- och 1200-talen. Vid besök i Finland har jag personligen hört ord om att finlandssvenskarna bör ”utplånas”. Eller som Finskhetsförbundets förre ordförande Pentti Huttunen skrev i tidningen Suomen Mieli: ”Den frie finnen böjer sig inte för orättvisan; han gör som Lalli och dräper den som vill förtrycka honom.”
Till skillnad från dylika populister redovisar Herman Lindqvist på punkt efter punkt vad historiker, språkforskare, arkeologer och genetiker har kommit fram till. Hans slutsats är att Finland ”ända sedan tidernas begynnelse varit ett mångkulturellt land med flera parallella språk”. Han konstaterar också att detta aldrig var ett problem före det nationalistiska uppvaknandet på 1800-talet. Under den långa tidsperiod han behandlar i sin bok kom språkfrågan aldrig upp till diskussion.
Herman Lindqvists bok om det svensk-finska riket är varken vetenskapligt nydanande eller narrativt uppseendeväckande. Det är ett habilt skrivet verk som sammanfattar huvuddragen i landets historia och släpper fram ett antal nya forskningsrön. Personligen hade jag gärna sett en mer gedigen inläsning i betydligt fler aspekter av den finländska samhällsutvecklingen, och mindre fokusering vid den traditionella kunga- och krigshistorien, men de gustibus non est disputandum. ”När Finland var Sverige” ger överlag en god vägledning till de båda staternas gemensamma historia under åtta sekler, och den historien förtjänar att berättas många gånger.
DICK HARRISON
--------------------
Finskan i Sverige är ett ursprungsspråk
Inlagt av Oikeustaistelija (ej verifierad) 11.09.2013 - 22:00
Finnar är ingen minoritet i riket (i Sverige) utan landets ursprungsbefolkning, som bebott landet inte i 500 år utan från första början efter isens senaste retirering, och före indoeuropéernas inträngande långt ifrån öster. Det finns en kontinuitet av flyttningar i detta område, redan före några statsbildningar.
Finska språkets historia i landet är lika långt som befolkningens, men präglad av språkbytet. Detta språkgränsens glidande norrut är en process som började ca 5500 fvt, och som fortgår än idag. Språkbytet från uralsk/finsk-ugriskan U/SU till ett indoeuropeiskt språk IE har medfört assimileringen av dessa tidiga folk i den germanska folkmassan. Detta innebar också att SU språken medverkade i syntesen av germanska språk (IE su), dvs deras urskiljande från andra indoeuropeiska språk. De som talade ett IE språk, ändrade ursprungsbefolkningens språk, men förändrades även själva.
Bronstidens finska i Mellansverige försvann efter år 700 fvt. Svedjefinnarna, som bosatte sig i 150 kommuner i 10 län på 1500- och 1600-talen, kom i språkbytets sista skede på 1960-talet; dvs deras modersmål försvann för gott. I vilket skede av språkbytet tror Du befinna dig i? Du kan kanske både tänka, tala och skriva på finska. Dina barn? Deras barn?
Kronan importerade know-how i riket i form av några tusen (högst tiotusen, troligen inte ens hälften) valloner, främst på 1600-talet. Deras ättlingar menar idag att kanske uppemot en miljon svenskar är av vallonsk härkomst, vilket är en ganska optimistisk kalkyl. Hur många svenskar kan man beräkna vara av finskt blod när man vet att antal inflyttade finnar är betydlig högre än valloner någonsin? Om vi skulle räkna med Sveriges ursprungsbefolkning av finsk-ugrer som är en beståndsdel i den germanska och svenska folkhopen? Uppdraget är ogenomförbart - svenskar och finnar är så pass sammanflätade.
Officiella språk och minoritetsspråk
Republikens president sänder sina bästa hälsningar till minoritetsveckan i Umeå våren 2000, och uttalar sig om finska språkets flera sekler långa rötter i Sverige, och att Sverige "förlorat" Finland. Presidenten är en feminist, och känd för sitt engagemang för olika etniska och sexuella minoriteternas rättigheter i Finland. Hon även vill behålla Finland officiellt tvåspråkigt, och Sverige officiellt enspråkigt. Varför denna inställning i språkfrågan, fast de finlandssvenska och sverigefinska minoriteterna i resp land är ungefär lika stora, och finska språkets rötter i Sverige är betydligt längre än svenska språkets i Finland.
Många sverigefinländare ser presidenten som sin högsta beskyddare. Men hon verkar vara totalt okunnig om att finskans rötter i Sverige är betydligt längre än hennes nämnda femhundra år. Finskan i Sverige är ett ursprungsspråk, som enligt den eniga politiska klassen i både Sverige och Finland, får nöja sig med ett minoritetsstatus i Sverige, medan svenskan som tvingades på Finland först efter den svenska erövringen från 1200-talet, är ett officiellt nationellt språk.