Litteratur
Maja Hagerman
”Det rena landet. Om konsten att uppfinna sina förfäder”
Prisma, 2006
Gustaf Retzius
”Finska kranier jämte några natur- och litteraturstudier inom andra områden af finsk antropologi”
Stockholm, 1878
”Gustaf Retzius. A Biography”
Thomas Lindblad m fl
Svenska läkaresällskapet, 2007
Sten Högnäs m fl
”Europas gränser. Essäer om europeisk identitet”
Nya Doxa, 2007
Herman Lundborg
”Svensk raskunskap”
Almqvist & Wiksell, 1927
Kaukolainaus onnistuu joten käyttäkää tilaisuutta hyväksenne ja lukekaa ruotsalaisten syvimpiä ajatuksia suomalaisista!
Maja Hagerman
”Det rena landet. Om konsten att uppfinna sina förfäder”
Prisma, 2006
Gustaf Retzius
”Finska kranier jämte några natur- och litteraturstudier inom andra områden af finsk antropologi”
Stockholm, 1878
”Gustaf Retzius. A Biography”
Thomas Lindblad m fl
Svenska läkaresällskapet, 2007
Sten Högnäs m fl
”Europas gränser. Essäer om europeisk identitet”
Nya Doxa, 2007
Herman Lundborg
”Svensk raskunskap”
Almqvist & Wiksell, 1927
Kaukolainaus onnistuu joten käyttäkää tilaisuutta hyväksenne ja lukekaa ruotsalaisten syvimpiä ajatuksia suomalaisista!
Vastaukset 10
Vanhimmat
harva jaksaa tilata - olisiko lukeneilla sopivia lainauksia
Meille kieliaktiiveille ei luonnollisesti ruotsin opiskelu ja varsinkaan sen taidon ylläpito ole päällimmäisenä arvomaailmassa. Ja nuo kirjat on kirjoitettu ruotsiksi.
Joten joku ruotsia osaava voisi referoida teoksia suomeksi palstalle.
Det rena landet
Om konsten att uppfinna sina förfäder
I miraklers tid - bokomslag
V
arför blev just Sverige en spetsnation inom rasforskningen i början av 1900-talet?
I en bred skildring som sträcker sig från romarriket under århundradena efter Kristi födelse till Sverige i skuggan av andra världskriget söker Maja Hagerman svaret på frågan. Fängslande, skrämmande – men också med inlevelse och humor – berättar hon om hur det gick till när svenska vetenskapsmän, konstnärer och författare skapade bilden av svenskarna som ett folk med unik härkomst.
År 1921 rådde en anda av nationell samling kring frågan. Riksdagsmän i alla politiska partier från vänster till höger ställde sig bakom beslutet att inrätta ett rasbiologiskt institut i Sverige, den första statliga inrättningen i sitt slag i världen. Syftet var att slå vakt om nationens främsta naturtillgång: folket. Ingen annanstans inom den vita rasen fanns en germansk folkstam som var så ren och oblandad som här, hette det då.
Svenskarnas förfäder hade då redan blivit undersökta ur alla tänkbara aspekter under 1800-talet. Man hade efterspanat dem i sagor, dikter, konsthantverk, fornfynd, runinskrifter - och kranier. Redan på 1840-talet hade svensk skallforskning vunnit internationell berömmelse och arkeologer hade gjort häpnadsväckande fynd i gånggrifter från stenåldern.
I sin lovprisade bok Spåren av kungens män skildrade Maja Hagerman hur Sverige blev ett rike. Här återkommer hon i stort format med en berättelse om föreställningarna om det svenska folket. I Det rena landet – om konsten att uppfinna sina förfäder undersöker hon hur påståendet om de världsunikt rasrena svenskarna kom till - ett folk med märkvärdigt ursprung i forntiden.
”Den gamla berättelsen om svenskarnas härkomst omges numera av en märklig glömska, och jag kan inte bli fri från tanken att rasidéerna kanske i någon mån också kan leva vidare just i skydd av glömskan. Det är trots allt bara 80 år sedan ett statligt institut spred information om rasblandningens faror över riket och svenska gymnasieelever kunde få lära sig att rasbestämma varandra på biologilektionerna i skolan. Det kan vara värt att känna till att de flesta för inte så länge sedan fick lära sig om olika människoraser, och höra att det var av nationell vikt att undvika rasblandningar för att hålla den svenska folkstammen ren.
Det är i alla fall min tro att det gamla arvet lever kvar så länge man inte gör upp med det. Jag tror nämligen inte att det går att göra sig fri från barlasten från det förflutna förrän man blir medveten om att den finns där, och kan ta upp den till närmare granskning.”
Maja Hagerman
Övrigt Det rena landet. Om konsten att uppfinna sina förfäder Hagerman, Maja Förlag: PrismaÖvrigt: Prisma
Vad är historisk sanning? Finns det överhuvudtaget något sådant eller är all historieskrivning blott myter och skrönor som byts ut alltefter vad samtiden efterfrågar eller har behov av? Är historieskrivningen inget annat än en samling berättelser som fantasifullt pusslats ihop i syfte att dikta oss ett storslaget förflutet, förföriska historier som vi smickrar och förställer oss med.
När jag läser Maja Hagermans Det rena landet blir jag alltmer övertygad om att författaren har en sådan relativistisk historiesyn. Vår historia är inte någonting vi rekonstruerat ur källor och arkeologiska artefakter för att skapa en så sann bild som möjligt av vårt förflutna. Det är i stället en konstruktion vi berättar fram. Den göder vår självgodhet och målar ett porträtt som avbildar oss inte som vi varit utan som vi önskar att vi varit. Hagerman argumenterar övertygande för denna syn på historien. Hon visar hur våra föreställningar om vår etniska särprägel och vårt etniska ursprung genom hela historien byggts kring idéer som varit lösa antaganden eller rena sagor.
Alltifrån den romerske historikern Tacitus fantasifulla men föga sannfärdiga arbete om germanerna har alla Europas nordliga folk sökt ikläda sig rollen som dessa germaners ursprung. Rollen har varit eftertraktad eftersom redan Tacitus framställde germanerna som ett etniskt rent folkslag, som utan att blandas med andra folk plötsligt framträdde på den historiska scenen och där visade upp en rad åtråvärda egenskaper som energi, tapperhet och en frihetsälskande karaktär. Med dessa etniska egenskaper i bagaget besegrade enligt den traditionella historieskrivningen germanerna det romerska imperiet och kom således att stå för en i eftervärldens ögon enastående historisk bravad.
Frågan om germanernas härkomst och ursprung har dryftats i lärda men föga kritiska arbeten genom århundradena och närmast artat sig till en tävling mellan framförallt tyskar och skandinaver om vem som bär på det renaste germanska arvet. Egentligen är frågan ointressant och betydelselös. Under århundradenas gång har alla folk blandats med varandra och någon ren och oblandad etnisk kärna kan följaktligen inte finnas. Och om den fanns kan man undra vad den skulle ha för begärliga kvaliteter som inte också skulle finnas hos mer blandade folk.
Svaret på den frågan har med nationalismen att göra. Efterhand som Europas länder utvecklas mot nationalstater uppstår ett behov av att teckna ett ärorikt förflutet - ett förflutet som pekar fram emot en lika lysande framtid. I denna anda förlängs kungarnas stamtavlor intill det absurda. Det såg nämligen bra ut att kungalängderna förlängdes långt ned i det historiens mörker, där inga källor och ingen kunskap besvärade
I legendmaterialet hade emellertid de skandinaviska länderna en liten fördel framför sina medtävlare. Häruppe fanns en folkgrupp som bar namnet ”göter” som var snarlikt namnet på det germanska folk som erövrade Rom, nämligen de så kallade goterna. Under den febrigt nationalistiska stormaktstiden och senare under den än mer upphetsade romantiken knöts dessa båda namn samman och göterna gjordes synonyma med goterna. Ur denna enkla namnlikhet kunde man alltså härleda goternas ursprung till Skandinavien och i synnerhet till Sverige. För samma ändamål mobiliserades under romantiken inte bara namnlikheten. Man aktualiserade också en fantasieggande sagoskatt, framförallt i form av de isländska sagorna vars berättelser uppfattades som direkta källor till den tid de berättade om. Detta trots att de nedtecknats flera hundra år senare, då de relaterade händelserna redan förvandlats till sagor utan någon påvisbar verklighetsanknytning. Att de i själva verket skildrar en inre politiskt/kulturell kris i det isländska samhället under senmedeltiden hade man inget intresse av att reflektera över.
Den verkliga romantiska impulsen till skönmålningen av germanerna kom emellertid under den tyska romantiken då de mest överdrivna föreställningar om germanernas enastående förflutna fick fungera som hävstång för den tyska nationalism som växte sig allt starkare under 1800-talet. Genom Richard Wagners operor gavs den germanska sagoskatten en närmast rasistisk inramning. Germanernas historia blev i realiteten hela världshistorien. Det var germanernas framträngande som grundlade vår civilisation och skänkte Europa dess storhet. Det var rasblandningen som hotade att göra slut på denna stolta epok i världshistorien. I högtravande bilder skildrades germanernas inmarsch på historiens scen, deras enastående bragder och deras tragiska undergång på grund av oförmågan att hålla sitt blod obesmittat från lägre rasers inflytande. I Wagners världsbild slutar germanernas lysande insats i vår historiska utveckling i ragnarök då världen går under och ondskan och destruktiviteten svämmar över alla bräddar.
Men det var inte bara Wagner som hängav sig åt dessa rusiga föreställningar om det förflutna och framtiden. Detsamma gällde det stora flertalet av 1800-talets diktare. I hänförande strofer skildrade de både uppgången och förfallet och lovprisade de germanska dygderna. Det gällde i hög grad för diktarna i Götiska förbundet som skildrade både den svenska historien och det svenska folklynnet i denna förljugna anda. Generationer av skolbarn har fått sin nationella identitet formad av Erik Gustav Geijers dikter ”Vikingen” och ”Odalbonden” liksom av Tegnérs äreminnen eller Runebergs nationalistiska amsagor om finska kriget.
Det var heller inte bara diktarna som gav fritt utlopp för sin fantasi. Detsamma gällde i hög grad vetenskapsmännen. Arkeologerna fantiserade med hjälp av magra fynd ihop ett underbart förflutet för våra förfäder och i det ena storslagna projektet efter det andra bringade de i populär form dessa fantasifoster till allmänhetens beundrande ögon.
Den verkliga romantiska impulsen till skönmålningen av germanerna kom emellertid under den tyska romantiken då de mest överdrivna föreställningar om germanernas enastående förflutna fick fungera som hävstång för den tyska nationalism som växte sig allt starkare under 1800-talet. Genom Richard Wagners operor gavs den germanska sagoskatten en närmast rasistisk inramning. Germanernas historia blev i realiteten hela världshistorien. Det var germanernas framträngande som grundlade vår civilisation och skänkte Europa dess storhet. Det var rasblandningen som hotade att göra slut på denna stolta epok i världshistorien. I högtravande bilder skildrades germanernas inmarsch på historiens scen, deras enastående bragder och deras tragiska undergång på grund av oförmågan att hålla sitt blod obesmittat från lägre rasers inflytande. I Wagners världsbild slutar germanernas lysande insats i vår historiska utveckling i ragnarök då världen går under och ondskan och destruktiviteten svämmar över alla bräddar.
Men det var inte bara Wagner som hängav sig åt dessa rusiga föreställningar om det förflutna och framtiden. Detsamma gällde det stora flertalet av 1800-talets diktare. I hänförande strofer skildrade de både uppgången och förfallet och lovprisade de germanska dygderna. Det gällde i hög grad för diktarna i Götiska förbundet som skildrade både den svenska historien och det svenska folklynnet i denna förljugna anda. Generationer av skolbarn har fått sin nationella identitet formad av Erik Gustav Geijers dikter ”Vikingen” och ”Odalbonden” liksom av Tegnérs äreminnen eller Runebergs nationalistiska amsagor om finska kriget.
Det var heller inte bara diktarna som gav fritt utlopp för sin fantasi. Detsamma gällde i hög grad vetenskapsmännen. Arkeologerna fantiserade med hjälp av magra fynd ihop ett underbart förflutet för våra förfäder och i det ena storslagna projektet efter det andra bringade de i populär form dessa fantasifoster till allmänhetens beundrande ögon.
Det är dessutom som Hagerman understryker fortfarande den dominerande historieskrivningen. Den romantiska nationalismen syn på vårt förflutna, på vår identitet och våra etniska rötter har behållit sitt grepp över populär svensk historieskrivning. Det kan man lätt övertyga sig om genom att läsa Jan Guillous hjältesagor om Arn, eller Herman Lindqvists omskrivning av Grimbergs ”Svenska folkets underbara öden”.
Den romantiska skräckvisionen av hur vårt ”germanska” land översköljdes av folk av annan ras och annat blod fick sin slutpunkt och sin kulmen i bildandet av Rasbiologiska institutet i Uppsala. Här sökte man värna rasen genom att i rashygienisk anda typologisera alla raser och göra denna typologi allmänt känd genom folkupplysning och skolundervisning. I omfattande undersökningar mätte man folkets skallar, fotograferade typiska representanter för andra raser och distribuerade sina resultat i varnande och förmanande ord och bild till svenska folket. Rasbiologiska institutet blev en modell för rasbiologisk forskning och rashygienisk politik under 20-talet och utgjorde en inspirationskälla för de tyska nazisternas ambitiösa försök att på egen hand skapa det ragnarök romantikerna fantiserat
om.
Maja Hagermans bok är en annan berättelse om vårt förgångna och det är en angelägen berättelse. Om det i djupaste mening är en sannare berättelse är omöjligt att avgöra, men det är i varje fall en mer användbar berättelse än myten om det etniskt rena och av främmande blod obesudlade landet.
Svenskarna dör som aldrig förr
Dödligheten i Sverige är fortfarande 100 procent. Men sedan 1980-talet har dödligheten för de flesta dödsorsaksgrupper ändå minskat, både för kvinnor och män. Det konstaterar Socialstyrelsen.
16 december 2013 kl 16:02 , uppdaterad: 16 december 2013 kl 21:58
Den vanligaste dödsorsaken är hjärt- och kärlsjukdomar, som har minskat drastiskt från 1987 till 2012. För kvinnor har denna dödlighet gått från 128 till 49 per 100 000 kvinnor. För männen har den minskat från 352 till 113.
Den näst vanligaste dödsorsaken är cancer. Bland männen toppas statistiken av prostatacancer. Bland kvinnorna skördar lungcancer flest liv.
En typ av dödlighet som har skjutit i höjden rejält är dödlighet i demenssjukdomar som nu är nu fyra gånger högre än 1987, både för kvinnor och män.
Totalt sett avled 91 990 personer i Sverige förra året, en ökning med 2,3 procent jämfört med 2011. Nästan tre fjärdedelar, 72 procent, avled vid 75 års ålder eller mer.
RKP-Freudentalilainen aatesuunta...
IL: "Kielimuuri Ruskeasuolla":
Lainaus kirjoituksesta:
"Ruskeasuon siirtolapuutarhamökkejä ei myydä suomenkielisille, jotka eivät puhu ruotsia.
Siirtolapuutarhayhdistyksen ruotsinkielinen hallitus hyväksyy uudet jäsenet, joiden edellytetään osaavan ruotsia. Mieluummin äidinkielellä.
Kaupat jäivät tekemättä
Kielikynnys on niin korkea, että äskettäin siirtolapuutarhamökkiä ostamassa ollut helsinkiläisrouva joutui luopumaan ostohankkeesta.
- Kyllä se pitää paikkansa. Yksi asiakkaani hylättiin, koska hänen äidinkielensä ei ollut ruotsi.
Mökkiä välittänyt kiinteistönvälittäjä, joka ei halua nimeään julkisuuteen, kertoo kauppojen jääneen kieliasian takia syntymättä.
- Tosi omituista, että tällä tavoin syrjitään.
Narsissitie 92:ssa sijaitseva mökki on edelleen myymättä. Useat ostajaehdokkaat ovat luopuneet ostamisesta kielikynnyksen takia.
- Nämä mökit on näköjään korvamerkitty ruotsinkielisille. He ovat vallanneet alueen. Jopa vedet ja sähköt on uhattu katkaista suomenkielisiltä tulijoilta, kertoo yksi mökinomistaja.
"Joka mökissä ruotsalainen"
Onko ruotsinkielisessä yhdistyksessänne sellaiset säännöt, ettei suomenkielisiä hyväksytä yhdistyksen jäseneksi, yhdistyksen puheenjohtaja Marina Göransson?
- Joo, näin on."
Voisit kääntää nuo pitkät hurrrrrikieliset sepustukset, eihän niitä lue erkkikään muuten. Ei se mitään maailmankieltä ole, samanlaista kuin klingon tai busmannien naksutuskieli, eipä ole kerennyt opettelemaan.
Mutta kertonevat maailman rasistisimman rodun ja kansanryhmän, ruotsalaisten maailmankuvasta. Niitähän kovasti tänne aikoinaan rantautuneet hurrripo-loiset matkivat.