SFP är kända för att argumentera för sitt värde som utbildnings-, civilisations- och kulturparti, liberalismens hem. Det är inte en eller två gånger en SFP:are har uppgivet suckat ”vi är inte bara ett språkparti” i politiska diskussioner.
Det nya blåsvarta regeringsprogrammet är ett absolut fiasko som blivit kritiserat av många. Lågavlönade arbetare, mindre bemedlade, sjuka, personer med funktionsvariation, minoriteter av olika slag, bruna, svarta, kulturbranschen, utbildningsbranschen, regnbågspersoner, människorättsorganisationer, arbetstagares fackförbund – men även Läkarförbundet, Finlands bank, sannfinländarnas nyinvalda sote-minister och andra som traditionellt kunde tänkas stödja ett högerprogram.
Jag har följt med diskussionen i finlandssvenska kretsar på sociala media och det verkar som om de enda argument som lyfts fram som positiva är att svenskans ställning är tryggad ”i en mandatperiod till”.
Man säger att man måste simma bland krokodiler, att programmet inte skulle se ut så här om SFP fått diktera det, men att man måste kompromissa och att allt skulle varit värre utan SFP. Där regeringsprogrammet förvisso säkert ser bättre ut så här än om SFP inte deltagit i förhandlingarna har man ändå glömt två avgörande detaljer:
1. Att utan SFP:s deltagande hade en blåsvart majoritetsregering inte över huvud taget varit möjlig. Det är SFP som släppte in krokodilerna.
2. Att alla ledamöter som tillhör ett regeringsparti också har förbundit sig till regeringsprogrammet. Det är inte bara Orpos och Purras politiska program, utan också till exempels Anna-Majas, Evas, Anders och Sandras politiska program nu.
Allt detta medan forskare och diverse branschers experter uttrycker sin oro och analyser kring hur regeringsprogrammet kommer att motarbeta allt det SFP gärna tar i sitt namn: liberalt människovärde, mänskliga rättigheter, barns och ungas välfärd, kultur, utbildning, flexibel och fungerande vård. På basis av detta regeringsmöjliggörande verkar det som om partiet borde omfamna språkpartistämpeln. Annan verklig liberal substans finns tyvärr inte att tillgå.
Flera av mina SFP-bekanta har lämnat sitt parti i och med regeringsutnämnandet. Jag gläder mig över modiga beslutsfattare som vågar stå bakom sina värden och inte bortförklarar sig med banala lyft om nikotinpåsar och skarvjakt. Som obunden sitter jag själv och ångrar bittert det att SFP någon gång fått min röst, ett misstag jag inte kommer att göra igen.
Det nya blåsvarta regeringsprogrammet är ett absolut fiasko som blivit kritiserat av många. Lågavlönade arbetare, mindre bemedlade, sjuka, personer med funktionsvariation, minoriteter av olika slag, bruna, svarta, kulturbranschen, utbildningsbranschen, regnbågspersoner, människorättsorganisationer, arbetstagares fackförbund – men även Läkarförbundet, Finlands bank, sannfinländarnas nyinvalda sote-minister och andra som traditionellt kunde tänkas stödja ett högerprogram.
Jag har följt med diskussionen i finlandssvenska kretsar på sociala media och det verkar som om de enda argument som lyfts fram som positiva är att svenskans ställning är tryggad ”i en mandatperiod till”.
Man säger att man måste simma bland krokodiler, att programmet inte skulle se ut så här om SFP fått diktera det, men att man måste kompromissa och att allt skulle varit värre utan SFP. Där regeringsprogrammet förvisso säkert ser bättre ut så här än om SFP inte deltagit i förhandlingarna har man ändå glömt två avgörande detaljer:
1. Att utan SFP:s deltagande hade en blåsvart majoritetsregering inte över huvud taget varit möjlig. Det är SFP som släppte in krokodilerna.
2. Att alla ledamöter som tillhör ett regeringsparti också har förbundit sig till regeringsprogrammet. Det är inte bara Orpos och Purras politiska program, utan också till exempels Anna-Majas, Evas, Anders och Sandras politiska program nu.
Allt detta medan forskare och diverse branschers experter uttrycker sin oro och analyser kring hur regeringsprogrammet kommer att motarbeta allt det SFP gärna tar i sitt namn: liberalt människovärde, mänskliga rättigheter, barns och ungas välfärd, kultur, utbildning, flexibel och fungerande vård. På basis av detta regeringsmöjliggörande verkar det som om partiet borde omfamna språkpartistämpeln. Annan verklig liberal substans finns tyvärr inte att tillgå.
Flera av mina SFP-bekanta har lämnat sitt parti i och med regeringsutnämnandet. Jag gläder mig över modiga beslutsfattare som vågar stå bakom sina värden och inte bortförklarar sig med banala lyft om nikotinpåsar och skarvjakt. Som obunden sitter jag själv och ångrar bittert det att SFP någon gång fått min röst, ett misstag jag inte kommer att göra igen.
Vastaukset 15
Vanhimmat
SFP försöker ändå sitt bästa,det såg vi Junnilafrågan,Samlingspartiet och KD gjorde ingenting,även om KD i efterhand försökte rädda ansiktet.
Jag har aldrig röstat på sfp,nästa gång ska jag göra det.Det krävs ryggrad för att våga slåss med krokodiler.
Utan SFP:s deltagande hade en blåsvart majoritetsregering inte över huvud taget varit möjlig. Det är SFP som släppte in krokodilerna.
Tror du faktiskt att Sannfinländarna sedan hade nöjt sig med en plats i oppositionen ?
En blåröd regering var ett relevant alternativ.
Inte för Orpo.
Orpo skulle inte ha valt en minoritetsregering.
Därför ville Orpo ha SFP med för att skylla alla misslyckanden på SFP ?
Samma här.
Modigt gjort.
Tummen upp!
Henriksson hade nog inte kunnat tänka sig hur "farligt" det skulle bli.
Tummen upp!
En blåröd regering var ett relevant alternativ.
Men SFP...
Vilka partier skulle där ha varit ?