Valitettavasti käännös poistettiin, SENSUURIA, mutta laitan kuitenkin sen ruotsinkielisen´version
Ledare
"Svenskhetens villkor förändras
Är den pågående nedmonteringen av det svenska i Finland en följdeffekt av att den nya, internationellt inriktade, finska identiteten uppfattar svenskan som en relik från historien?
Tja, det anar i alla fall Korsholms kommundirektör Rurik Ahlberg. I en intervju i det senaste numret av Medborgarbladet (nr 5/december) efterlyser han nya finlandssvenska lösningar, som beaktar denna förskjutning i den finska nationalismen och den finska identitetsuppfattningen.
Där finlandssvenskarna har ett mer eller mindre starkt, personligt förhållande till finlandssvenska institutioner som Hufvudstadsbladet, FST, skolan och partiet uppfattar Ahlberg att de mer mobila finskspråkiga har ett nedtonat förhållande till den egna boningsorten och den egna historien.
I takt med självförtroendet på finskt håll har stärkts försöker majoritetsbefolkningen göra sig av med sådant man uppfattar som gammal barlast, däribland tvåspråkighet och en nordisk identitet. Det svenska är alltmer ointressant för det moderna Finlands självbild.
Och eftersom finlandssvenskarna inte längre kan räkna med de finskspråkiga välvilja borde vi, enligt Ahlberg, sträva till större autonomi, speciellt i huvudstadsregionen. Då en minoritet blir för liten upphör de demokratiska mekanismerna att fungera och därför skulle det gälla att hitta andra sätt att trygga minoritetens rätt att fatta autonoma beslut.
Den dag svenskan försvinner från Helsingfors degraderas den till ett provinsspråk. Därför rekommenderas vi att fästa speciellt stor uppmärksamhet just på huvudstaden, Finlands fönster mot omvärlden.
-Helsingfors bör inte bli ett dåligt prejudikat över hur man behandlar sin historiska minoritet, säger Ahlberg.
Korsholmsdirektörens slutsatser innehåller många goda punkter, men analysen framstår lite väl anspråkslös för finlandssvenskarnas del. Ahlberg beskriver de finskspråkiga som de rörliga, men frågan är om inte minst en motsvarande mobilitet också torde finnas hos den unga, finlandssvenska generationen.
Skillnaden är väl bara att finska provins-Finland inte utgör någon lockelse för en ung finlandssvensk, som hellre väljer att jobba utomlands. Ahlberg verkar också förbise att det hos unga finlandssvenskar finns ett nymornat intresse för de svenska rötterna och kulturen och att detta kan ge bränsle åt en resning på finlandssvenskt håll.
Att de finskspråkiga i ökande grad uppfattar svenskan som en onödig barlast kan i och för sig vara en riktig iakttagelse, men det behöver inte nödvändigtvis bero på någon historielöshet. Det kan vara en indikation om att tvåspråkigheten är och förblir ett övergångstillstånd, som i längden inte kan utgöra någon identitetsgrund.
Tanken på en tvåspråkig nationalism i Finland var väl en historisk nödvändighet då grunden lades för 90 år sedan, men dessvärre en utopi. Vårt land står nu på tröskeln till en multikulturalism, som i värsta fall kan innebära att svenskan i Finland degraderas till ett minoritetsspråk bland alla andra-med ryskan, samiskan och romanispråket i spetsen.
Ett sådant öde påskyndas av att vi själva bidrar till de strukturella förvaltningslösningar som försätter den territoriumlösa svenskheten i denna situation. För att uttrycka det annorlunda-det här kan bli finlandssvenskarnas öde om vi nu inte tänker om, kraftigt tar saken i våra egna händer och med det finlandssvenska kapitalets hjälp försöker skapa nya finlandssvenska institutioner och strukturer, som möter de ungas behov.
Förebilderna för en sådan strävan finns på många håll i Europa. Johan Häggman, handläggare till flerspråkighetskommissionären Leonard Orban berättar i samma nummer av Medborgarbladet om Katalonien där katalanskan har blivit innespråket bland ungdomar.
Tilläggas kan att katalanskan var förbjuden under Francoregimen, men att den nu upplever en renässans, mycket tack vare en egen katalansk tidning. Eftersom massmedia är en av de viktigaste grundpelarna för en språkminoritet bör Yleledningens ifrågasättande av de svenska nyheterna och FST5 uppfattas som en mycket allvarlig larmsignal.
Precis som de svenskintellektuella hjälpte till med den finska nationalismen är det nu att hoppas på att finskintellektuella som Paavo Lipponen, Juha Janhunen, Juha Ruusuvuori med flera kan bidra till att nedmonteringen av svenskheten inte blir så förödande som den i dagens perspektiv ser ut att bli.
Vi bör fortsättningsvis kräva att skattemedel står för kärnverksamheten såsom dagis, skola, högskola och public service, men därutöver finns en stor, finlandssvensk påbyggnad som eventuellt går att sätta ut på entreprenad.
Finlandssvenskarna är en köpstark konsumentgrupp, därför kan man väl tänka sig att det finns efterfrågan på reklam eller helsponsorerade kultur- och underhållningsprogram i FST5 och Radio Extrem. Här handlar det inte om att auktionera ut svenskheten utan att trygga tillgången på extern finansiering.
Det nya Svenskfinland måste byggas på ett annat sätt än det som nu vittrar bort. Ett trumfkort är att den svenska skolan är populär också hos den finsk- och tvåspråkiga befolkningen."
Kenneth Myntti
Ledare
"Svenskhetens villkor förändras
Är den pågående nedmonteringen av det svenska i Finland en följdeffekt av att den nya, internationellt inriktade, finska identiteten uppfattar svenskan som en relik från historien?
Tja, det anar i alla fall Korsholms kommundirektör Rurik Ahlberg. I en intervju i det senaste numret av Medborgarbladet (nr 5/december) efterlyser han nya finlandssvenska lösningar, som beaktar denna förskjutning i den finska nationalismen och den finska identitetsuppfattningen.
Där finlandssvenskarna har ett mer eller mindre starkt, personligt förhållande till finlandssvenska institutioner som Hufvudstadsbladet, FST, skolan och partiet uppfattar Ahlberg att de mer mobila finskspråkiga har ett nedtonat förhållande till den egna boningsorten och den egna historien.
I takt med självförtroendet på finskt håll har stärkts försöker majoritetsbefolkningen göra sig av med sådant man uppfattar som gammal barlast, däribland tvåspråkighet och en nordisk identitet. Det svenska är alltmer ointressant för det moderna Finlands självbild.
Och eftersom finlandssvenskarna inte längre kan räkna med de finskspråkiga välvilja borde vi, enligt Ahlberg, sträva till större autonomi, speciellt i huvudstadsregionen. Då en minoritet blir för liten upphör de demokratiska mekanismerna att fungera och därför skulle det gälla att hitta andra sätt att trygga minoritetens rätt att fatta autonoma beslut.
Den dag svenskan försvinner från Helsingfors degraderas den till ett provinsspråk. Därför rekommenderas vi att fästa speciellt stor uppmärksamhet just på huvudstaden, Finlands fönster mot omvärlden.
-Helsingfors bör inte bli ett dåligt prejudikat över hur man behandlar sin historiska minoritet, säger Ahlberg.
Korsholmsdirektörens slutsatser innehåller många goda punkter, men analysen framstår lite väl anspråkslös för finlandssvenskarnas del. Ahlberg beskriver de finskspråkiga som de rörliga, men frågan är om inte minst en motsvarande mobilitet också torde finnas hos den unga, finlandssvenska generationen.
Skillnaden är väl bara att finska provins-Finland inte utgör någon lockelse för en ung finlandssvensk, som hellre väljer att jobba utomlands. Ahlberg verkar också förbise att det hos unga finlandssvenskar finns ett nymornat intresse för de svenska rötterna och kulturen och att detta kan ge bränsle åt en resning på finlandssvenskt håll.
Att de finskspråkiga i ökande grad uppfattar svenskan som en onödig barlast kan i och för sig vara en riktig iakttagelse, men det behöver inte nödvändigtvis bero på någon historielöshet. Det kan vara en indikation om att tvåspråkigheten är och förblir ett övergångstillstånd, som i längden inte kan utgöra någon identitetsgrund.
Tanken på en tvåspråkig nationalism i Finland var väl en historisk nödvändighet då grunden lades för 90 år sedan, men dessvärre en utopi. Vårt land står nu på tröskeln till en multikulturalism, som i värsta fall kan innebära att svenskan i Finland degraderas till ett minoritetsspråk bland alla andra-med ryskan, samiskan och romanispråket i spetsen.
Ett sådant öde påskyndas av att vi själva bidrar till de strukturella förvaltningslösningar som försätter den territoriumlösa svenskheten i denna situation. För att uttrycka det annorlunda-det här kan bli finlandssvenskarnas öde om vi nu inte tänker om, kraftigt tar saken i våra egna händer och med det finlandssvenska kapitalets hjälp försöker skapa nya finlandssvenska institutioner och strukturer, som möter de ungas behov.
Förebilderna för en sådan strävan finns på många håll i Europa. Johan Häggman, handläggare till flerspråkighetskommissionären Leonard Orban berättar i samma nummer av Medborgarbladet om Katalonien där katalanskan har blivit innespråket bland ungdomar.
Tilläggas kan att katalanskan var förbjuden under Francoregimen, men att den nu upplever en renässans, mycket tack vare en egen katalansk tidning. Eftersom massmedia är en av de viktigaste grundpelarna för en språkminoritet bör Yleledningens ifrågasättande av de svenska nyheterna och FST5 uppfattas som en mycket allvarlig larmsignal.
Precis som de svenskintellektuella hjälpte till med den finska nationalismen är det nu att hoppas på att finskintellektuella som Paavo Lipponen, Juha Janhunen, Juha Ruusuvuori med flera kan bidra till att nedmonteringen av svenskheten inte blir så förödande som den i dagens perspektiv ser ut att bli.
Vi bör fortsättningsvis kräva att skattemedel står för kärnverksamheten såsom dagis, skola, högskola och public service, men därutöver finns en stor, finlandssvensk påbyggnad som eventuellt går att sätta ut på entreprenad.
Finlandssvenskarna är en köpstark konsumentgrupp, därför kan man väl tänka sig att det finns efterfrågan på reklam eller helsponsorerade kultur- och underhållningsprogram i FST5 och Radio Extrem. Här handlar det inte om att auktionera ut svenskheten utan att trygga tillgången på extern finansiering.
Det nya Svenskfinland måste byggas på ett annat sätt än det som nu vittrar bort. Ett trumfkort är att den svenska skolan är populär också hos den finsk- och tvåspråkiga befolkningen."
Kenneth Myntti
Vastaukset
Vanhimmat
Ei vielä vastauksia
Aloittaja odottaa vastauksia. Kerro oma näkemyksesi ensimmäisenä.