Myntti Vaasablaadetissa

jdaghöag kirjoitti:

Det tvåspråkiga Finland förtvinar
Vi finländare håller envist kvar vid en gammal myt om att vårt land är ett europeiskt modelland i språkpolitisk mening medan vi i själva verket har mycket att lära av andra. Till exempel av Kanada.

Kanada och Finland jämförs ofta ur tvåspråkighetssynvinkel. Mycket är likt i de båda länderna, bland annat är både majoritetsspråket och minoritetsspråket skyddade i grundlagen.
Men enligt Pär Stenbäck (sfp), ledare för den delegation som i maj bekantade sig med språkpolitiken i Kanada finns det också en väsentligt skillnad, som vi har verkligt stor anledning att reflektera närmare över:
Den politiska uppbackningen av tvåspråkigheten. Den är massiv i Kanada, på alla nivåer, den har tidigare också varit stark i Finland, men inte längre.
I Kanada kan ingen bli en ledande politiker utan att kunna uttrycka sig på det andra språket, i Finland är det i dag fullt möjligt.
I Kanada finns det ambitiösa och påkostade program för hur tvåspråkigheten skall säkras framöver, i Finland finns det överhuvudtaget ingen dylik plan eller policy, vare sig på nationell, regional eller loka nivå. Tvärtom låter vi vårt skolsystem-en gång instiftat för att slå vakt om de båda språken-förfalla.
Dels har det andra inhemska språket gjorts frivilligt i studentexamen, dels erbjuds finskspråkiga skolelever i allt fler regioner i Finland enbart den kortare B-lärokursen i svenska.
Med tanke på de grönas utspel häromveckan kan konstateras att vi i östra Finlands skolor knappt har kvar någon svenska att byta ut till ryska.
Något har alltså gått rejält snett i Finland. Till skillnad från de fransktalande i Kanada har finlandssvenskarna i Finland misslyckats med att påvisa den nytta en nation kan dra av att hålla två språk levande i samhället.
Visst, kritik förekommer också mot Kanadas språkstrategi. Men kritikerna ifrågasätter i första hand om den strategi är tillräckligt effektiv i förhållande till de medel som plöjs ner.
Målet-själva tvåspråkigheten-ifrågasätts inte i Kanada. Den uppfattas om självklar, inte bara av minoriteten utan också av majoriteten. I Finland finns en stegrande tendens hos majoritetsbefolkningen och deras politiska företrädare att uppfatta svenskan som en belastning och en privat angelägenhet för de stackare som råkar tillhöra en krympande svensk språkminoritet.
Ändå har faktiskt forskare höjt varningens finger. Redan år 1998 slog forskaren Kenneth MacRae i boken Conflicts and compromise in multilingual societies larm om att Finland hör till de länder som har den största förskjutningen i språkbalansen.
Redan då såg MacRae vad som höll på att hända och hur denna förskjutning mentalt påverkar attityderna. I samma veva betonade han också de administrativa gränsernas betydelse och omvänt hur felaktigt dragna gränser kan verka till förfång för minoritetsspråkets möjligheter att fortleva.
Men ingen reagerade. Inte ens de politiska partier som påstår sig vara finlandssvenskarnas intressebevakare.
Då Kanadadelegationen på ett folktingsseminarium i onsdags presenterade sina intryck från resan passade Pär Stenbäck på att kommentera de finlandssvenska socialdemokraternas förslag om en språkombudsman. Stenbäck är tveksam till nyttan, inte minst efter att han har sett hur maktlös den kanadensiska språkkommissionären är.
Om vi ska ha en sådan ombudsman måste han, enligt Stenbäck, vara placerad centralt i förhållande till regeringen och också ha ett klart verkställande och ingripande mandat.
Den funktion som Kanadas språkkommissionär har som en pådrivande och offentlig agitator för tvåspråkigheten kunde enligt Stenbäck mycket väl utövas via den språkpolitiska rapportering som redan förekommer i Finland.
Han tänker närmast på lagstiftningsrådet Pauliina Tallroths rapporter, som ingen i dag bryr sig om att lyfta upp på agendan. Inte ens sfp.
Pär Stenbäck har rätt. Det Finland behöver är knappast fler officiella men rätt tandlösa ombudsmän utan framför allt en betydligt större allmän medvetenhet om vad tvåspråkigheten i praktiken innebär och vilka mekanismer som håller den levande.
I Kanada verkar man vara betydligt mer medveten om vilka dessa mekanismer är. Bland annat har de franskspråkiga grupperna ett eget "folkting", Fédération des communautés franchophones et acadienne du Canada (FCFA), som efter många och långa möten har identifierat fem delområden som mycket viktiga för den franska befolkningens framtid.
Den franska takorganisationen koncentrerar sig på demografi och befolkningsfrågor, omgivning och miljö, förvaltning, inflytande och ekonomisk utveckling.
Det här är nyckelområden som också finlandssvenskarna på bred front borde samla sig kring. Med tanke på den svaga politiska uppbackningen för tvåspråkigheten i Finland är det hög tid för finlandssvenskarna att skaffa sig en aktionsplan som ett sätt att säkra språkminoritetens ställning samt möjligheterna att leva och verka på svenska i Finland.
Men vad gör vi? Jo, den 15 oktober åker statsminister Matti Vanhanen (c) på Svenska kulturfondens initiativ till Bryssel för att än en gång sprida myten om att Finland har en generös och framgångsrik språkpolitik.
Vi klamrar oss fast vid en förlegad illusion istället för att tänka nytt.


Kenneth Myntti

kirjoitti:

Anonyymi

Kirjoita kommentti

5000

Lähetä