"En finskspråkig bekant frågade mig en gång att ”om Finland och Sverige spelar ishockey mot varandra, så vilket lag hejar jag på?” Jag tittade oförstående på honom. ”Varför skulle jag heja på Sverige?”, frågade jag honom. ”Ditt modersmål är ju svenska”, sade han. Jag tänkte för mig själv att inte var det för Sverige min morfar och farfar krigade åren 1939-1944, utan för vårt fosterland Finland.
En stereotypi jag ibland stöter på är att alla finlandssvenskar är födda med guldsked i mun. Kanske beror det på att det finns några förmögna gamla släkter som årligen uppmärksammas då listor över de förmögna i landet publiceras. Varför skriver ingen om de finlandssvenska rörmokarna, bilmontörerna, fiskarna eller butiksbiträdena? För jo, det finns svenskspråkig donare likväl. Finlandssvenskhet handlar inte bara om Mumin, kräftskivor och dans kring midsommarstången. Vardagens problem är likadana som för alla andra i detta tusen sjöars land.
Jag har en ganska pragmatisk inställning till språk. I främsta hand är det ett verktyg för kommunikation. Som uppvuxen i Helsingfors har min vardag alltid varit flerspråkig. Jag använder dagligen flera språk så väl i mitt arbete som i umgänge med vänner. Som barn fick man ibland höra att man var en ”jävla hurri”, och visst händer det fortfarande att man under sena timmar på stan kan stöta på motsvarande kommentarer. Jag är väl medveten om att den obligatoriska skolsvenskan inte är speciellt populär, och för egen del kan jag konstatera att ingen behöver läsa svenska för min skull. Men kanske man borde fundera över vilka möjligheter kunskapen av att kunna läsa och skriva ett språk kan föra med sig istället för att kategoriskt snacka om att man inte har någon nytta av det. Vad framtiden beträffar så ser jag gärna att finlandssvenskarna även i framtiden kan gå i skola på svenska och att det finns ett aktivt kulturliv på svenska. Detta sker ju förstås med majoritetens goda minne. Finland formas ständigt och vårt land blir mer och mer mångkulturellt. Kanske har finlandssvenskarna en liten fördel i den processen, då vi vet hur det är att vara en kulturell och språklig minoritet.
Självfallet utgör språket en del av ens identitet. Men jag vågar påstå att man kan ha flera identiteter; Jag kan se mig själv vara man, helsingforsare, finlandssvensk, finne, nordbo, europé. Listan kan göras hur lång som helst. Och jo, även jag stod och hurrade på Salutorget både 1995 då vi vann VM-guld i ishockey och 2006 då Lordi vann Eurovisionen..."
En stereotypi jag ibland stöter på är att alla finlandssvenskar är födda med guldsked i mun. Kanske beror det på att det finns några förmögna gamla släkter som årligen uppmärksammas då listor över de förmögna i landet publiceras. Varför skriver ingen om de finlandssvenska rörmokarna, bilmontörerna, fiskarna eller butiksbiträdena? För jo, det finns svenskspråkig donare likväl. Finlandssvenskhet handlar inte bara om Mumin, kräftskivor och dans kring midsommarstången. Vardagens problem är likadana som för alla andra i detta tusen sjöars land.
Jag har en ganska pragmatisk inställning till språk. I främsta hand är det ett verktyg för kommunikation. Som uppvuxen i Helsingfors har min vardag alltid varit flerspråkig. Jag använder dagligen flera språk så väl i mitt arbete som i umgänge med vänner. Som barn fick man ibland höra att man var en ”jävla hurri”, och visst händer det fortfarande att man under sena timmar på stan kan stöta på motsvarande kommentarer. Jag är väl medveten om att den obligatoriska skolsvenskan inte är speciellt populär, och för egen del kan jag konstatera att ingen behöver läsa svenska för min skull. Men kanske man borde fundera över vilka möjligheter kunskapen av att kunna läsa och skriva ett språk kan föra med sig istället för att kategoriskt snacka om att man inte har någon nytta av det. Vad framtiden beträffar så ser jag gärna att finlandssvenskarna även i framtiden kan gå i skola på svenska och att det finns ett aktivt kulturliv på svenska. Detta sker ju förstås med majoritetens goda minne. Finland formas ständigt och vårt land blir mer och mer mångkulturellt. Kanske har finlandssvenskarna en liten fördel i den processen, då vi vet hur det är att vara en kulturell och språklig minoritet.
Självfallet utgör språket en del av ens identitet. Men jag vågar påstå att man kan ha flera identiteter; Jag kan se mig själv vara man, helsingforsare, finlandssvensk, finne, nordbo, europé. Listan kan göras hur lång som helst. Och jo, även jag stod och hurrade på Salutorget både 1995 då vi vann VM-guld i ishockey och 2006 då Lordi vann Eurovisionen..."
Vastaukset 2
Vanhimmat
Tä? Käytän Suomessa suomea tai englantia. Periaatteen vuoksi.
kirjoittajan kanssa useimmista pointeista.
Epäilen kaikista enimmin Halla-ahon vihakampanjsta juuri Astrit Thorsia, Rkp.
Hän on nyt kovin vihaisella tuulella koska aiheutti Rkp:lle huiman vaalitappion rupeamalla nälvimään Halla-ahoa. Halla-ahon kanssa ei kannata ruveta debattiin jollei ole tosi skarppi ja tietäväinen. Astrid Thors, Rkp, ei ole kumpaakaan.
Somaliassa on juuri nyt tilanne se että islamistit ovat valloittamassa yhä enemmän alueita itselleen. He norkoilevat jo sikäläisten merirosvojen alueilla. Islamistien on pian päätettävä rupeavatko he, ikiaikaiseen tyyliin, hirttämään rannalla kiinnisaamiaan merirosvoja, vai rupeavatko he, ainakin vaikka aluksi vain, vaatimaan osuuksiaan rosvomiljoonista. Meni niin tai näin, niin syntyy kahakkaa, ruumiita, haavoittuneita ja PAKOLAISIA. Maailmalla on hyvin harvoja maita jonne voi tulla rajalle ilman passia, ja ilmoittaa vain 'asylum', ja niinpä heti vain sisälle, ja asunto ruokaa ym ym, vaikka loppuelämäksi, ilman mitään työnteko ym velvollisuuksia. Suomi on lähes ainoita.
Jos tällainen, siis inhottava rosvo, saapuu vaikkapa Australiaan, Japaniin tai USA:han, niin vastaanotto on tyly: käsirautoja, pyssynpiippuja, ja mahdollisesti myöhemmin piikkilankaleiri odottaa. Mutta ei Astrid Thorsin, Tuija Braxin etc. maassa, Suomessa: ilmainen, ikuinen täysihoito odottaa.
Thorsilla on siis hätä että nämä mahdollisesti suomeen tulevat, ehkä jo täällä olevat merirosvot, eivät pääse täysihoitoon.