Esikoislestadiolaisista Dagens Nyheterissa

En utskrift från Dagens
Nyheters nätupplaga, DN.se.

--------------------------------------------------------------------------------


Uppdaterad 22 nov 2003 14:33

Västlaestadianerna vänder det moderna livet ryggen - väljer bort teve, bio, konst och musik. De drar den gamla lutherska traditionen till sin spets. I all tysthet har de startat en revolt inom Svenska kyrkan.

I väntan på nåden


De har bett klasskompisarna att få slippa frågor om gardiner. De orkar inte tjafsa mer om det. I åttans religionsbok står att laestadianer som Elisabeth och Bodil varken har färggranna kläder eller gardiner hemma. Men i dag, när de ska hålla föredrag, har Bodil en ljusblå tröja. Och här i Knivsta mellan Uppsala och Stockholm har västlaestadianerna gardiner till och med i bönhuset.

Det är annat de väljer bort.

Tonåringarna i 8 A ramlar in i klassrummet, med böcker och miniräknare i famnen. Det är fredag så det tisslas och tasslas om kvällen. Nyckelkedjor skramlar. Stolar skrapar mot golvet. Någon vrålar "Aj, Fredrik, jävla skitunge".

De har haft grupparbeten om artonhundratalets väckelserörelser. Magistern säger att eftersom Elisabeth Rönnbäck och Bodil Bergbom är klassens enda insiders, får gruppen som jobbat med laestadianismen börja.

Flickorna ställer sig vid tavlan och läser ur rosa skrivböcker. Med lätt flammande kinder berättar de om Lars Levi Laestadius och väckelsen i lappmarken i mitten av artonhundratalet, om synd och bättring, om himmel och helvete. Diana Bengtsson, den tredje tjejen i gruppen, säger att vissa tycker att laestadianismen är en sträng lära, eftersom de inte får göra saker och ting.

Bodil avslutar:

- Men vi tänker att vi är de lyckligaste. Vi skulle önska att alla kunde få syndernas förlåtelse och komma till himlen. Men det verkar som om disko, musik och teve är det viktigaste för många. Vi laestadianer tycker det är viktigast att tro.

Tystnaden varar någon minut. Alla kände inte till att det fanns laestadianer i klassen. Snart smattrar frågorna.

- ­Vad får man inte göra om man är laestadian?

- ­Man får, men vi vill liksom inte, svarar Elisabeth och Bodil.

-­ Vad vill ni inte göra, då?

- ­En massa saker. Vi vill inte gå på nöjen och sånt. Bio. Disko. Teater.

- ­Varför får ni inte gå på bio?

-­ Det skadar typ våran tro. Då kommer man till helvetet.

Man hör väggklockans minutvisare ticka. Den hänger över ett kort från Orionteatern i Stockholm. På dörrarna utanför sitter affischer om nästa skoldans.

En kille med lugg som ser vaxad ut gungar bakåt på stolen.

- ­Menar ni att jag kommer till helvetet om jag går på bio i kväll?

- ­Inte för att du går på bio. Men vi tror att bio drar oss ifrån Gud, säger Elisabeth och Bodil.

På rasten är Thunmansskolans elevfik Sumpen öppet. Technomusiken dunkar hårt mellan väggarna. Ett gäng i nian dricker cola och spelar vändtia vid ett bord. Flipperspelet utanför kostar två kronor för tre kulor.

Elisabeth och Bodil går snabbt genom fiket, mot tjejrummet intill. De stänger dörren och pustar ut, sjunker ned i mjukisfåtöljerna. Ingen kan rå för att det finns musik och teveapparater överallt, förklarar de. Det viktiga är att inte lyssna aktivt och att inte sätta på själv.

- Många säger att de inte skulle klara sig utan musik. Men det är lättare att inte bli frestad om man vant sig sedan man var liten, säger Bodil.

- Ibland är det svårt, säger Elisabeth. Om man ser en teve, som på McDonald´s eller i teveaffärer, då blir det att man kollar på den ganska länge. Man kanske står utanför och kollar, så blir det mer och mer. Då brukar jag tänka att nu måste jag sluta. Då går jag i väg ganska snabbt, så jag inte hittar tillbaka sen.

Lars Levi Laestadius var bara ett år äldre än Elisabeth och Bodil när han en sommarkväll 1816 skulle på dans i granngården i Kvikkjokk. Laestadius var känd för att aldrig utebli från nöjen. Men den kvällen svek han sin flickvän och gömde sig bakom ett uthus. Han kände sig så ledsen och fientligt inställd till världen.

Först tjugosju år senare förstod han vad som hade hänt. I boken "En ropandes röst i öknen" skriver den vuxne Laestadius om detta ungdomliga anfall av melankoli som en första, inre kallelse. En andra drabbade honom när han efter tjugo år som präst i Svenska kyrkan mötte den religiöst grubblande sameflickan Maria. Då inledde Laestadius det kärva, omstridda väckelsearbete i lappmarken, som häromåret gjorde honom till "Årtusendets norrbottning" (omröstning inför millennieskiftet i tidningen Norrbottens- Kuriren. 342 röster).

Han utmanade, men lämnade aldrig Svenska kyrkan. Det är kyrkan som avviker från Luther, inte jag, resonerade han.

För Laestadius var livet i lappmarken en tröstlös vandring bland fyllhundar, rentjuvar och bedragare. "Hela församlingen har sjunkit så över öronen i fördärvet att endast fingerspetsarna syns uppe", som han sa i en predikan. Hans grepp blev att döma hårt och skälla ut syndahopen för att väcka dem ur misären. Han ville "mana upp alla djävlar ur avgrunden", få människorna att på djupet uppfatta sig som odugliga. Bara så, ansåg han, kunde deras synd förlösas med förlåtelse och nåd.

Och synd fanns det gott om, både i människors tankar och handlingar. Djävulen fanns i alla världsliga nöjen och utsmyckningar, i allt som lockade till ögats eller köttets fröjd, ansåg Laestadius. Och i all tilltro till människans förnuft.

I dag lever laestadianismen vidare inom Svenska kyrkan, i en östlig och en västlig gren, en mindre sträng och en lika sträng som då. Västlaestadianerna är de strängare. Det är de som har byggt ett bönhus i Knivsta, en av de största församlingarna i landet. De för inget medlemsregister, men sägs vara några tusen i Sverige, ännu fler i Norge och Finland och allra flest, över tio tusen, i USA.

De är vår gamla, lutherska tradition dragen till sin spets.

För tre år sedan fattade västlaestadianerna ett dramatiskt beslut. När Svenska kyrkan tillåter inte bara körer, orkestermusik och kvinnliga präster, utan nu också homosexuella partnerskap, är smärtgränsen nådd, ansåg församlingen. Det är att avvika alltför långt från Luther och Bibeln.

Sedan dess tar de avstånd från kyrkan. Västlaestadianerna döper barn och delar ut nattvarden utan Svenska kyrkans präster. De bryter öppet och medvetet mot kyrkans ordning. Men de vägrar att begära utträde. Det är Svenska kyrkan som hamnat fel, inte vi, resonerar de.

Det är en av de mest omstörtande revolterna inom Svenska kyrkan i modern tid.

Det förs bara inte så mycket väsen om den.

Kvällstidningarna skriver om senaste dramat i en av teves dokusåpor. Det är en alldeles vanlig söndag i tjugohundratalets Sverige. I villan i Knivsta ska Hilde och Göran Rönnbäck snart lasta kakorna i bilen. De har hand om bönfikat i dag - mazarinrutor, Silviakaka och linfrölimpa med pålägg för tvåhundra personer. Samt nästan hundra ägg.

De säger att de aldrig har uppfattat sin lära som sträng. Levnadsråden som de har med sig ända från barndomen följer de bara för att bevara sin tro.

Ett stort akvarium står på tevens vanliga plats i ett svenskt vardagsrum. Elvaårige sonen Anders slukar Kalle Anka i skinnsoffan. Han tar en tillfällig paus från motorcrosspelet i datorn, som av religiösa skäl saknar internetuppkoppling. Han har två bröder och tre systrar. Elisabeth i 8a är den äldsta. Nyligen vann de en bärbar stereo när de sålde jultidningar. Den blänker oanvänd på en hylla.

Mamma Hilde har varit hemma i femton år. Nu arbetar hon deltid som resurslärare, maken Göran heltid som datakonsult. De skojar om barnrikedomen, säger att det lätt blir tjugofem personer bara de bjuder två laestadianfamiljer på middag. Barnen har inga problem att få ihop sina elvamannalag när fotbollssuget sätter in. Det är bra. Vanliga pojk- och flicklag, som spelar matcher på söndagar, är inte att tänka på.

Hilde och Göran kommer båda norrifrån, hon från Narvik, han från Luleå. De var bland de första laestadianerna som flyttade till Knivsta 1989. Nu är de trettio familjer och fler som kommer åkande. Projekt "Bönhus 90" har gått från dröm till verklighet. Industrilokalen som de köpte 1997 för insamlade pengar byggde de själva om och renoverade på bara ett år.

Trettio familjer som motsätter sig barnbegränsning gör ungefär tvåhundrafemtio personer. Västlaestadianerna börjar sätta avtryck i Knivsta, märkas i skolorna. Sådant underlättar, eftersom det kan vara trixigt att kämpa alltför ensam med att "leva i, men inte av världen", som Laestadius förkunnade. Ta bara musiken och dansen, som en-ligt västlaestadianerna är synd, djävulens världsliga lockbeten bort från den tro som leder till himlen.

Hilde berättar om den senaste krocken, när lågstadiebarnen hade ett längre temaarbete om popgruppen ABBA. Finalen, när alla klasserna skulle dansa och sjunga till "Dancing Queen", var inte så svår att tackla. Då gick laestadianbarnen bara ut, med lärarnas goda minne. Men skolarbetet?

-­ Det förstår du ju hur barnen reagerade. Jag sa till dem att det finns olika sätt man kan arbeta med ABBA på. Det behöver inte handla om musiken. Man kan studera språket, hur de reste, vad de hade på sig, deras bakgrund eller deras tro, kanske.

Plötsligt knyter alla kvinnor hucklen över huvudet. När bönen börjar är jag den enda kvinnan i Knivsta bönhus som sitter barhuvad. Jag har utmärkt mig redan innan. Mitt hår är kort och jag har både smink och smycken. Dessutom bär jag manskläder, byxor, som är "en styggelse" på en kvinna.

Jag ser ut över skogen av huvuddukar och tänker på debatten om den kvinnliga programledaren, muslimen som ville bära slöja i teve. På att nästan ingen här känner till den. De tittar inte på teve. Och diskussionen om slöjor i skolorna vill de inte kommentera.

Här kallar de huvudduken för hilka.

Tonårsflickor i långa kjolar lutar sina täckta huvuden mot varandra och fnissar ihop. Jag skymtar två av barnen Rönnbäck, i turkos respektive blå huvudduk. Hilde har en gråmönstrad. Hon ser förvånad ut när jag frågar varför, säger att det är självklart att täcka huvudet under bön.

Vi är över tre hundra i salen, bättre än julottan i många svenska kyrkor. Barnfamiljerna dominerar. Några grabbar i dagisåldern leker med bilar på stolarna. Småflickor i klänningar knatar runt med godispåsar i bänkraderna. Jag ser mig om. De svagt mönstrade gardinerna är bönhusets enda utsmyckning. Inga fönstermålningar. Inget altare. Inga blommor och inga ljus. Entonigt stiger psalmerna ur 1937 års psalmbok mot det ljusa trätaket. Utan orgel, naturligtvis. Stämsång är uteslutet.

- ­Kristendomen ska vara enkel, förklarar min bänkgranne.

- ­Det har blivit så mycket tjolahopp i Svenska kyrkan. Ibland är det mer teater än Guds ord.

En äldre man vänder sig om. Han har hört att jag är journalist och viskar uppfordrande: "Skriv inte bara om hucklena nu. Skriv att det är frivilligt, en frukt av tron."

Vid ett enkelt träbord längst fram sitter predikanterna på rad. De har markerat att de inte gillar uppmärksamhet från journalister. Men bönen är öppen för alla. Bara inga bilder under gudstjänsten.

De läser en predikan från artonhundratalet, Laestadius egna ord. Sen fortsätter en av predikanterna, talar helt oförberett, "lånar sin mun åt Gud". Orden ska träffa så att även de kristna känner sin synd, är det tänkt. Under en och en halv timme får vi höra att våra missgärningar är fler än håren på våra huvuden, att våra horiska tankar leder oss i fördärvet och att vi är världens avskum och avskrap.

I bänkarna framför sjunker axlarna allt djupare ned. Snart hörs djupa snyftningar. Folk reser sig, högljutt hulkande, går fram till varandra och mumlar ur sig sin förtvivlan, kramas hårt och går gråtande fram till predikanterna, för att byta sin nyss avslöjade synd mot nåd.

Jag ryser först till inför scenen, som upprepas i varje bön. Då böjer sig en man i trettioårsåldern fram. Han heter Peter Nilsson och bor granne med familjen Rönnbäck.

- ­En sak ska du veta, viskar han i mitt öra. Vart du än ställer din resa, hur mycket pengar du än betalar, får du aldrig se något vackrare än det här.

Utanför, på bordet för kvarglömda saker, ligger en Harry Potter, en rosa napp och Dr Martin Luthers lilla katekes, av konungen gillad och stadfäst 1878.

Motvilligt möter predikanterna Dagens Nyheter. De kan tänka sig att prata, men bilder kommer inte i fråga. De har mörka kostymer och vita skjortor. Slips anses vara syndig, manlig fåfänga.

Men nu är det kvinnornas huvuddukar vi talar om. Vi sätter oss på pinnstolar, i ett kalt rum med enkla gardiner.

- ­För femtio år sedan visste alla sådant, att huvudet ska vara täckt under gudstjänsten. Det står i Första Korintierbrevet, säger Lars Larsson, pensionerad lärare från Luleå.

- ­Är det någon som vet var? undrar Gunnar Persäter, lärare från Kiruna, och börjar bläddra i en svart bibel.

- ­Elfte, va? säger Ulf Bolsöy, läkare från Gällivare.

- ­Jo, här, 11:13. "dömen själva, höves det en kvinna att ohöljd bedja till Gud?", läser Gunnar Persäter.

I samma kapitel hittar vi förklaringen till att alla västlaestadianska kvinnor har långt hår. Där står att håret är givet kvinnan som slöja och ska behållas långt. Samma långa hår på en man, däremot, är enligt samma bibelstycke vanhedrande.

Gunnar Persäter och Ulf Bolsöy tillhör "lappmarkens äldste", predikanter som utses för att åka på "försändelser" och hålla ihop rörelsen världen över. Vart fjärde år reser de till USA. Till Knivsta kommer de oftare. De är noga att understryka att det inte finns något Jerusalem eller Mecka för laestadianer, men att den här kristendomen (ingen laestadian använder ordet laestadianism) föddes i lappmarken.

Därför är storsamlingarna, pingst i Kiruna och jul i Gällivare, så viktiga. De som inte kan åka följer bönerna via telefonöverföring eller läser brevrapporterna efteråt. På så sätt sprids tolkningarna och varningarna för världens nya faror. Och de är många. Sedan Laestadius dog har förfallet bara ökat och synderna svämmat över, enligt predikanterna. Fåfänga och nöjen. Sprit och droger. "Ecstasy fanns inte ens på Laestadius tid."

Vi pratar om teve och internet. Lappmarkens äldste gör klart att det inte är tekniken i sig, utan det som visas i apparaterna som kan vara synd.

- Med internet är det svårt. Jag är läkare och måste surfa i jobbet. Säg att du behöver information om hjärtsvikt och söker på hjärta, då är det lätt att komma fel, till något med kärlek. Sen hamnar man rätt ut i det som är nöjessidor och porrsidor. Vi vill bli bevarade från såna saker, säger Ulf Bolsöy.

Under pingsten är det som vanligt västlaestadiansk storsamling i Kiruna kyrka. Turisterna som tittar in gissar först på filminspelning. Det känns för ett ögonblick som att kliva rakt in i artonhundratalet, inte bara för att kyrkan, som rymmer nästan tusen personer, är fylld till sista plats.

Äldre kvinnor i mörka huvuddukar sitter hukade sida vid sida i träbänkarna längs väggen. I mittgången står barnvagnar på rad och småbarnsmammor i schalar och långa kjolar rör sig fram och tillbaka. Tonårsgrabbarna i skinnjackor håller sig längst bak.

Snart ska jämmern sprida sig mellan grova takbjälkar och mörka träväggar.

- Man kan inte på domens dag säga att jag har inte vetat, jag har inte hört, förkunnar en av predikanterna vid bordet längst fram.

En liten flicka i röda skor leker på mattan i mittgången. Hon kastar in sitt gosedjur i bänken och springer ut.

Efteråt, i lunchkön, möter vi Peter Nilsson från Knivsta. Han hälsar på kompisar till höger och vänster. "Guds frid. Läget?" De kramas och dunkar varandra i ryggen.

Peter Nilsson är tjugonio år och arbetar med data på ett företag i Stockholm. Han är född i Luleå och har fått alltihop "med modersnappen". Han har ljus sommarkostym och randig skjorta och försöker med olika exempel få oss att förstå exakt hur fördärvad människan är. Vi grunnar ett tag över påståendet att om varje synd var ett blad skulle en enda människas synder räcka till ett torn från jorden ända upp till solen.

- När någon vinner OS-guld i häcklöpning gör alla vågen för något helt fåfängligt. Men när en människa har fått frid med Gud, är det så konstigt då att hon gråter av lycka?

En kille försöker gena i kön, som tar sin modiga timme. Peter känner honom och skämtar högljutt.

- ­Gör som du vill, det är ditt samvete!

Skinksallad och potatisgratäng för tusen personer finns färdigt i det laestadianska bönhuset, som ligger mitt emot kyrkan. Häruppe har folk arbetat i månader med planeringen.

Till efterrätten, ostkaka och hallonsoppa, pratar vi konst och förströelser.

- ­Inte har jag då några tavlor. Det skulle kännas fåfängt. Vilken tavla väljer du att hänga upp, den billiga eller den dyra? Är det inte bättre att använda pengarna till något nyttigt? Vi kan låtsas hela livet att vi inte ska dö, göra det så roligt som möjligt, men ..., säger Peter.

Vad gör du på din fritid?

- ­Umgås med vänner eller tar en god bok. Det finns fortfarande böcker och tidningar som går att läsa, utan att det är snusk och våld i. Jag skulle ljuga om jag sa att jag bara läste Bibeln, Laestadius och Luther.

Vad brukar du läsa då?

- ­Tja, Båtnytt. Vi i villa.

Två timmar bön, två timmar matpaus, två timmar bön. Småbarnsmammorna har ett drygt jobb att hålla barnen lugna. Ute i vapenhuset dras vagnar hårt över golvplankorna, fram och tillbaka. Fruktpuréer och kexpaket åker upp och ner ur skötväskorna.

En artonåring från Gällivare söker sig till bajamajorna utanför. Hon stönar över sin nya huvudduk, den rosa, fina, som en vän till hennes mamma köpte på Tie rack på Arlanda. Den är så glidig, säger hon. Man får dra upp den hela tiden.

Tre flickor i tolvårsåldern sitter i prånget framför toaletten, berömmer och provar varandras skor. Deras schaletter är också färggranna. Nyanserna börjar framträda. Ett vackert spänne här, märkesdesign och leopardmönster där. I en av bänkarna skymtar ett par svarta nätstrumpor under en kjol.

Framme vid predikantbordet inskärps skillnaden mellan de utvalda kristna, laestadianerna, och vi andra, "världens människor", som dväljs i den liderlighetens lerpöl som är det vanliga livet.

Under syndaångern rusar en tvåårig kille skrikande runt bland alla snyftande. Han slutar inte skrika förrän han hittar sin mamma, som pysslar med lillasyster utanför.

Klockan åtta på kvällen är det slut och alla, ung som gammal, inbjuds till omedelbar ungdomsafton i bönhuset. Ungdomsafton är korv och bröd, stolar på rad, huvuddukar på och två timmar till av förmaningar från talare vid bordet längst fram. "Ungdomen är en svår tid, med mycket tunga samveten."

Tonåringarna i kökspersonalen står tysta vid grovdisken och lyssnar. Strax före klockan tio sträcker en kille försiktigt fram sitt pekfinger, långt ner. Flickan framför honom fångar det, lika diskret. Hon ser sig oroligt omkring - försäkrar sig om att ingen upptäckt den olämpliga beröringen.

Midnattssolen blänker i de förgyllda bronsstatyerna på Kiruna kyrka. De visar människan i olika sinnesstämningar - Blyghet, Öfvermod, Förtviflan, Fromhet och Förtröstan.

Vi haffar henne efter förmiddagsbönen dagen därpå, kvinnan i manchesterkappa som vi lade märke till redan första dagen. Hon sticker ut, eftersom hon har både handväska och moderna kläder. Hon heter Ewa Jonsson. På begäran visar hon oss hur hon brukar vika sin huvudduk för att få det rätta fallet bak. Hon säger att det är svårt att hitta bra och snygga schalar.

-­ Smygfåfänga, förklarar hon och ler.

- ­Finskorna brukar ha väldigt tjusiga - franska helsidenschalar. De lägger skumgummi mot huvudet så de sitter kvar. De är duktiga på det.

Vi flyr kön och tar en lunchpasta på ett osigt hak i centrum. Där har Ewa sommarjobbat som biträde. Hon är uppvuxen med sex syskon i en laestadianfamilj i Kiruna. Nu bor hon i Luleå och distansarbetar på ett universitet. Hon är några och trettio och beskriver sig som en reflekterande kvinna, som kämpar med krocken mellan laestadianismen och modernismen.

Det tog tjugo år innan Ewa Jonsson besökte en frisör första gången. Ändå är fåfängan hennes "skötesynd", säger hon, hennes svaghet. Hur den annars tar sig uttryck vill hon inte precisera.

- Jag är inte stolt över mina små utsvävningar. Men skulle det hänga på det yttre, så visst kan jag leva i aska och gå klädd i grått hela tiden. Men poängen är ju att vi inte kan förtjäna Guds nåd med några gärningar. Det viktiga är att jag är mig själv.

Bönen vi just lämnat upplöstes i tårar långt innan predikanten var färdig. Svenska kyrkan fick sina törnar: "Det är i sanning bedrövligt att de som bär det kristna namnet lever värre än turkar och hedningar, i fylleri och otukt, i flärd och fåfänga, i grannlåt och högfärd och i andra syndiga nöjen", förkunnade en av predikanterna, med ett språkbruk från femtonhundratalet.

Ewa säger att rörelsen kan upplevas kärvare nu, när avståndet till kyrkan ökat. Hon gillar det inte. Hon vill vara kvar i Svenska kyrkan och tycker att predikanterna numera kan gå på väl hårt.

- Ibland blir jag rädd när jag lyssnar på obefogade uttalanden. Vi har en viktig uppgift att fylla i Svenska kyrkan och ska finnas inom den. Gör vi inte det kan predikanterna dra i väg med oss på vad som helst för tokigheter och vi är beredda att bara säga ja och amen. Då finns risken att det här utvecklas till en sekt.

Ewa Jonsson har två barn. Hon har läst på universitet och gjort egen karriär. Det borde väcka uppmärksamhet i en miljö där man håller hårt på bibelorden att "mannen är kvinnans huvud" och att "kvinnan ska vara mannen underdånig".

Men Ewa har sin egen lösning. I nästa bibelstycke står att mannen ska älska sin hustru lika mycket som Kristus älskade kyrkan. Det betyder fritt fram för jämställda förhållanden. Hon förklarar varför och vänder på det: Ingen kan älska sin hustru lika mycket som Kristus älskade kyrkan. Därför kan ingen kvinna heller vara sin man helt underdånig.

- ­Fiffigt, va? säger hon och ler.

Svenska kyrkans kontraktsprost i Kiruna och Gällivare heter Kaarlo Kult. När vi får tag i honom efter sommaren berättar han att han redan har anmält västlaestadianerna till domkapitlet och biskopen i Luleå. Anmälan gäller det formella, att de bryter mot kyrkoordningen, håller barndop och nattvard utan vigda präster.

Men känslorna svallar högre än så. När västlaestadianska predikanter kallar Svenska kyrkan för "sköka", talar om den "döda trons präster" och avråder folk från att gå dit, har de gått för långt, anser Kaarlo Kult. Enligt hans tolkning uppfyller västlaestadianerna numera alla kriterier för att kallas sekt.

I drygt ett år har anmälan legat hos domkapitlet. Men Kaarlo Kult har fortfarande inte hört ett ord, vet inte alls hur han ska tackla problemet. Det borde vara en fråga för kyrkan centralt, säger han.

Årets kyrkomöte hålls i slutet av oktober i Uppsala. Västlaestadianernas revolt finns inte på dagordningen. I en paus i debatten om partnerskapsordning för homosexuella fångar vi biskopen i Luleå, Hans Stiglund. Han erinrar sig ärendet och kallar det "en förändring av det allvarliga slaget", som inte kan få fortsätta. Han känner sorg över de hårda orden, men har talat med västlaestadianerna. Bollen ligger hos dem. Kyrkan kastar inte ut någon och har inga sanktionsmöjligheter mot lekmän.

Biskopen i Luleå säger att han uppskattar den gemenskap som skapas i bönhusmiljön - kaffedoften, omfamningarna, omsorgen om varandra. Den mörka människosynen har han svårare för. Han ser en risk att det skapas sociala mönster kring detta som driver människor till självförnekelser.

- ­Är Gud alla goda gåvors givare så är det vi har i livet - musiken, sången, glädjen, kärleken, konsten - allt är gåvor av Gud. Då ska jag kunna möta detta med tacksamhet.

Finansbolaget i Stockholm har en vacker konstaffisch i receptionen. I bakgrunden går radion med åttiotalshits - "Vill ha dig i mörkret hos mig". Tommy Backlund tar en paus i månadsskiftets faktureringar och följer med oss ut på stan. Vi har fått tips om honom, eftersom han har "gjort bättring från intet".

Han är fyrtiosex år. För femton år sedan hade han knappt sett en kyrka inifrån. Han var hängiven Djurgårdensupporter och bodde i Kungsängen, nyss separerad efter ett åttaårigt samboförhållande. Han gick ut då och då, utan överdrifter, som alla andra.

En dag träffade han Monika på jobbet och försökte bjuda ut henne, först på lunch, sen på bio. Det gick inget vidare. Till slut berättade hon varför.

- ­Det slutade med att jag följde med henne på bön i stället för hon med mig på bio.

Han beskriver det som att han blev träffad, att hans gamla liv kändes tyngre och tyngre. Till slut åkte han hem och kastade alla sina skivor, över hundra stycken, både ABBA, Eagles och Bryan Ferry. Han gav stereon till sin syster och åkte hem med teven till en kompis.

- ­Jag minns att han sa "jag ställer den i garderoben, så kan du hämta den sen". Undrar om den fortfarande står där och väntar?

Efter åtta månader, i ett förhållande där de inte levde tillsammans, gifte sig Tommy och Monika i Täby kyrka. I dag har de fem barn och bor i Knivsta. Tommy pendlar med tåget varje dag. Han hoppar över fredagspubarna och har inte slips annat än vid speciella kundträffar. De gamla kompisarna har han förlorat kontakten med. Han säger att han aldrig har ångrat steget han tog.

När vi ses i början av november har någon vecka gått sedan Djurgården tog SM-guld i fotboll. Tommy har noterat det i tidningen, men inte mer.

- Jag hoppade inte jämfota när jag såg det. Om jag börjar intressera mig igen börjar jag kanske tänka "det här är ju roligt". Jag vill undvika såna saker. Om jag börjar engagera mig för mycket tappar jag fokus.

Vi promenerar tillsammans från Stureplan. Han visar oss den inglasade tropiska parken i kontorsbyggnaden där han jobbar. Där bakom ligger ett gym som kronprinsessan Victoria brukar besöka. Och på femte våningen arbetar censorerna på Statens biografbyrå. Han skrattar när vi påpekar sammanträffandet.

- ­Tänk om jag skulle sitta där! Ojojoj. Då är det inte många filmer ni skulle få se.

Hemma hos Rönnbäcks i Knivsta har Hilde bakat kolamazariner till fredagsfikat. Det är bara några veckor kvar till julafton och hon har just kommit hem från arbetet i skolan. Hon försöker komma ihåg namnet på en film, som barnen frågade om.

- ­Jättekonstigt namn. Jag hade inte en susning om den. Det fick jag erkänna.

Tjugofemåriga väninnan Anna-Greta Andersson tittar förbi med yngsta dottern Lina. Hon har varit ute på stan och letat cd-skivor med barnvisor utan musik. Det fanns inga.

Barnen kommer hem från skolan en efter en och försvinner ut till studsmattan. Trettonårige Hans är nästan lika bra på volter som han är på att rita. Hans teckning av Kiruna kyrka, som står i fönstret, skulle kunna säljas som vykort.

En mopedist bromsar in och väntar knattrande utanför. Äldste sonen försvinner ut. På vägen ropar han att han tänker köpa en pizza och åka direkt till Fredax, bibelskolan för barn och ungdomar, som ordnas i bönhuset varje fredagskväll.

Över kaffet undrar vi varför västlaestadianerna syns så lite i spalterna och saknas nästan helt i bildarkiven. Det blir ett samtal om ambition och värdslig ära, eftersom det har med dessa synder att göra, förklarar Hilde och Anna-Greta.

Anna-Greta lyfter upp sin tremånadersbebis på axeln och försöker förklara.

- ­Jag tycker till exempel jättemycket om att måla och rita. Om jag hade varit duktigare att rita hade det kunna bli en svaghet, att jag skulle vilja utvecklas mera, att det blir för mycket av allting.

- ­Musiken är min svaghet, säger Hilde. Jag skulle kunna dansa gammeldans galant, tror jag.

- ­Det är samma som med idrotten, säger Anna-Greta. Om man blir så duktig att man tränar mer och mer, blir världsmästare och inte gör något annat än tränar och tävlar. Då är det inte bra. Vet ni vem Kiruna-Lasse var? Han är död nu, men han var världsstjärna i längdåkning när han gjorde bättring. Då slutade han helt.

Anna-Greta påpekar gång på gång att det är svårt att förklara sin tro för utomstående. Hon är född i Gällivare och har aldrig upplevt något annat. Hon träffade sin man på storsamlingarnas ungdomskvällar, gifte sig vid tjugo och har redan tre barn. Nu är hon mammaledig från jobbet på ICA i Knivsta.

Pendylen tickar högt på väggen. I bokhyllan står någon enstaka deckare bland postillorna. John Grisham, "Testamentet". Jag ser "Gullivers resor" och "Min skattkammare".

-­ Vi läser nog mest historiska romaner, förklarar Anna-Greta.

-­ Det tror jag beror på vårt sätt att träffa en partner, det är inte som i världen annars. Det är mera som för hundra år sedan. Man känner inte igen sig i de böcker som skrivs i dag.

Ingrid Carlberg, [email protected]




--------------------------------------------------------------------------------

© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt.