Jag jobbade på en färja som trafikerade rutten Stockholm-Helsingfors. Jag tror att det var i början av nittiotalet, nittio-nittioett eller något.
När man fick anställning på en ny färja så fick man i regel börja från botten. Om man inte hade någon form av yrkesutbildning. Då kunde man hoppa över de dummaste jobben. Eller akademisk utbildning för den delen, då kunde man bli befäl.
Saknade man utbildning så fick man i regel starta i grovdisken, och sedan var det upp till en själv om man ville stanna kvar där och lida eller klättra uppåt. Att det skulle vara bättre någon annanstans är i regel en illusion. Det är en morot, en skapad bild enbart för att ingjuta hopp om en bättre framtid. Man ska helt enkelt ha något att se fram emot, så att man står ut.
Man ska luras att tro att det finns en bättre framtid, att molnen kommer att lätta.
Och sedan går åren.
Jag gick på den lätta i början. Sedan lärde jag mig att det är inte bättre att tömma sopor, städa hytter eller stå vid något stekbord med en fånig mössa på skallen. Det är samma skit alltihopa.
Det kallas att arbeta.
Man förväntas vara tacksam över detta.
-”Du ska vara glad över att ha ett arbete!”
Javisst, jätteglad.
Av någon anledning så fick jag hoppa över grovdisken. Direkt när jag hade mönstrat på färjan så blev jag istället anvisad till findisken. Det var ett skitjobb det också men man slapp att vara lägst i hierarkin. Findisken var ett hack högre upp.
Efter att ha blivit introducerad för mina nya arbetskamrater så var det dags att börja jobba. Fem minuter senare hatade jag jobbet.
-”Du är ju ny, första veckan brukar man tycka det är kul och spännande!”
Sade en kille till mig.
Jag har fått höra mycket dumheter på många arbetsplatser under mitt liv så jag brydde mig aldrig om att svara. Jag har hört ännu värre saker. Jag bet ihop och jobbade på.
Denna färja hade i snitt tvåtusen passagerare dygnet. Varje natt, tolv timmar i sträck, diskade vi deras tallrikar, bestick, glas och skålar. Vi diskade även köksredskap som kockarna ständigt lastade på oss. Sådant som inte grovdiskarna hann med. De kom in med vagnar fulla med plåtbleck och kastruller med fastbränd sås.
De skrattade när de gjorde det.
Plåtblecken var värst. De var alltid fulla med fastbränd potatisgratäng. Det var ett helvete att få dem rena och under tiden man rengjorde dem med stålull och spackelspade så matade servitriserna på med disk från matsalarna. Berg med tallrikar, glas och bestick.
Tvåtusen jävla passagerare varje natt och naturligtvis skulle alla äta och supa för allt vad tygen höll.
När kockarna var stressade, när de hade ovanligt mycket att göra och svårt att hinna med så brukade vi maska medvetet. De stod där med sina färdiga rätter till väntande passagerare utan att ha något att lägga upp det på.
-”Tallrikar!
Skrek de rakt ut luften. De såg oss som maskiner som man inte behövde tilltala. Vi såg dem som skitstövlar som man skulle jävlas med så mycket som möjligt. Vi hatade dem t o m mer än passagerarna.
Ibland tryckte vi ihop kockarnas kastruller och plåtbläck så att de fick problem med att få isär dem. Man travade fem-sex nydiskade plåtbleck som var ämnade till potatisgratäng på golvet, sedan ställde man sig på dem och hoppade. De kunde sitta som fastgjutna i varandra efter en stund.
Det var roligt att titta på stressade kockar som slet som djur med blecken. Ofta fick de bryta isär dem med skruvmejslar, ibland fick de t o m ta till hammare och stämjärn. Hade man tur så var de så uppstressade så att de slant och rev ned bleck och maträtter på golvet. Det var inte svårt för dem att räkna ut hur det låg till när de tittade bort mot diskstationen och såg tre diskare på rad med stora leenden i sina ansikten.
De hämnades naturligtvis. De blev vedergällningsattacker bestående av plåtbleck som de medvetet hade bränt vid. Man såg kockar som stod med stora såskastruller på sina spisar och brände på för allt vad de orkade. Ibland fylldes köket med rena sotröken.
Det är på sin plats att förklara hur en klassisk diskstation fungerade och hur ett arbetspass kunde vara för ett gäng findiskare på finlandsfärja i början av nittiotalet.
Hur det är idag vet jag inte men på den tiden så kunde man vara berusad under arbetstid. Det var naturligtvis inte tillåtet men ingen brydde sig, allra minst befälen. Vissa av dem uppmuntrade oss t o m att dricka när det var extra stressigt.
Jag tillhörde dem som alltid jobbade knall. Jag brukade under nattens gång hälla i mig en helflaska vodka. Mot slutet var jag oftast stupfull men jag skötte alltid mitt jobb.
Varje natt, två veckor i rad. Sedan var man ledig i två veckor. Det var man naturligtvis också tvungen att fira med alkohol. I flera år levde jag på det viset.
Jag och mina två jobbarkompisar, Ronny och Marko, stod i ett bås nätterna igenom och diskade, söp och lyssnade på rockmusik från en bandspelare som stod uppe på en hylla. Det låter hemskt men för det mesta så skrattade vi faktiskt. Vi kom att bli mycket goda vänner.
Det var tider det.
Man var alltid tre man på skiftet, eller ”vakten” som det kallades på sjöspråk. Stationen bestod av ett utrymme som brukade ligga i anslutning till köket, alldeles vid utgången till Restaurangen. Utrymmet bestod av en stor diskmaskin, ett rullband som löpte in och ut från maskinen och en plåtbänk där servitriserna och kockarna slängde upp alla skitiga tallrikar, plastbackar med glas, bestick, kantiner, bleck och jävelskap.
En person stod bakom plåtbänken och tog emot disken. Han spolade av och sorterade tallrikar, bestick osv, lade det i plastbackar och sköt in dem i maskinen. Han kallades för ”laddare”. Att vara laddare var det jobbigaste, det var även han som fick skura ur och skrapa alla dessa förbannade plåtbleck, kantiner och kastruller som kockarna lastade på oss. Allt skulle gå med en rasande fart.
Nästa person stod vi andra änden av diskmaskinen och tog emot den rena disken, sorterade upp det och sprang iväg och ställde allt på sin rätta plats. Han kallades för ”plockare”. Det var den näst jobbigaste sysslan.
Tredje mannen sorterade besticken. Gafflar i en bytta, knivar, skedar i en annan osv. Han kallades för för ”Gaffeln”. Det var den bästa sysslan. Vi hade roterande schema så var tredje dag fick man vara Gaffel.
Jag gillade att vara Gaffel. Det var ett totalt hjärndött jobb som inte krävde någon som helst tankeverksamhet. Jag kunde stå och dagdrömma och hälla i mig sprit samtidigt som händerna automatiskt sorterade upp besticken i rätt behållare.
Hjärndöda jobb är helt klart underskattade. Fördelen med jobb som inte kräver någon tankeförmåga eller planering är att man istället kan tänka på sådant som är viktigt i livet.
Jag brukade tänka på knulla.
När man fick anställning på en ny färja så fick man i regel börja från botten. Om man inte hade någon form av yrkesutbildning. Då kunde man hoppa över de dummaste jobben. Eller akademisk utbildning för den delen, då kunde man bli befäl.
Saknade man utbildning så fick man i regel starta i grovdisken, och sedan var det upp till en själv om man ville stanna kvar där och lida eller klättra uppåt. Att det skulle vara bättre någon annanstans är i regel en illusion. Det är en morot, en skapad bild enbart för att ingjuta hopp om en bättre framtid. Man ska helt enkelt ha något att se fram emot, så att man står ut.
Man ska luras att tro att det finns en bättre framtid, att molnen kommer att lätta.
Och sedan går åren.
Jag gick på den lätta i början. Sedan lärde jag mig att det är inte bättre att tömma sopor, städa hytter eller stå vid något stekbord med en fånig mössa på skallen. Det är samma skit alltihopa.
Det kallas att arbeta.
Man förväntas vara tacksam över detta.
-”Du ska vara glad över att ha ett arbete!”
Javisst, jätteglad.
Av någon anledning så fick jag hoppa över grovdisken. Direkt när jag hade mönstrat på färjan så blev jag istället anvisad till findisken. Det var ett skitjobb det också men man slapp att vara lägst i hierarkin. Findisken var ett hack högre upp.
Efter att ha blivit introducerad för mina nya arbetskamrater så var det dags att börja jobba. Fem minuter senare hatade jag jobbet.
-”Du är ju ny, första veckan brukar man tycka det är kul och spännande!”
Sade en kille till mig.
Jag har fått höra mycket dumheter på många arbetsplatser under mitt liv så jag brydde mig aldrig om att svara. Jag har hört ännu värre saker. Jag bet ihop och jobbade på.
Denna färja hade i snitt tvåtusen passagerare dygnet. Varje natt, tolv timmar i sträck, diskade vi deras tallrikar, bestick, glas och skålar. Vi diskade även köksredskap som kockarna ständigt lastade på oss. Sådant som inte grovdiskarna hann med. De kom in med vagnar fulla med plåtbleck och kastruller med fastbränd sås.
De skrattade när de gjorde det.
Plåtblecken var värst. De var alltid fulla med fastbränd potatisgratäng. Det var ett helvete att få dem rena och under tiden man rengjorde dem med stålull och spackelspade så matade servitriserna på med disk från matsalarna. Berg med tallrikar, glas och bestick.
Tvåtusen jävla passagerare varje natt och naturligtvis skulle alla äta och supa för allt vad tygen höll.
När kockarna var stressade, när de hade ovanligt mycket att göra och svårt att hinna med så brukade vi maska medvetet. De stod där med sina färdiga rätter till väntande passagerare utan att ha något att lägga upp det på.
-”Tallrikar!
Skrek de rakt ut luften. De såg oss som maskiner som man inte behövde tilltala. Vi såg dem som skitstövlar som man skulle jävlas med så mycket som möjligt. Vi hatade dem t o m mer än passagerarna.
Ibland tryckte vi ihop kockarnas kastruller och plåtbläck så att de fick problem med att få isär dem. Man travade fem-sex nydiskade plåtbleck som var ämnade till potatisgratäng på golvet, sedan ställde man sig på dem och hoppade. De kunde sitta som fastgjutna i varandra efter en stund.
Det var roligt att titta på stressade kockar som slet som djur med blecken. Ofta fick de bryta isär dem med skruvmejslar, ibland fick de t o m ta till hammare och stämjärn. Hade man tur så var de så uppstressade så att de slant och rev ned bleck och maträtter på golvet. Det var inte svårt för dem att räkna ut hur det låg till när de tittade bort mot diskstationen och såg tre diskare på rad med stora leenden i sina ansikten.
De hämnades naturligtvis. De blev vedergällningsattacker bestående av plåtbleck som de medvetet hade bränt vid. Man såg kockar som stod med stora såskastruller på sina spisar och brände på för allt vad de orkade. Ibland fylldes köket med rena sotröken.
Det är på sin plats att förklara hur en klassisk diskstation fungerade och hur ett arbetspass kunde vara för ett gäng findiskare på finlandsfärja i början av nittiotalet.
Hur det är idag vet jag inte men på den tiden så kunde man vara berusad under arbetstid. Det var naturligtvis inte tillåtet men ingen brydde sig, allra minst befälen. Vissa av dem uppmuntrade oss t o m att dricka när det var extra stressigt.
Jag tillhörde dem som alltid jobbade knall. Jag brukade under nattens gång hälla i mig en helflaska vodka. Mot slutet var jag oftast stupfull men jag skötte alltid mitt jobb.
Varje natt, två veckor i rad. Sedan var man ledig i två veckor. Det var man naturligtvis också tvungen att fira med alkohol. I flera år levde jag på det viset.
Jag och mina två jobbarkompisar, Ronny och Marko, stod i ett bås nätterna igenom och diskade, söp och lyssnade på rockmusik från en bandspelare som stod uppe på en hylla. Det låter hemskt men för det mesta så skrattade vi faktiskt. Vi kom att bli mycket goda vänner.
Det var tider det.
Man var alltid tre man på skiftet, eller ”vakten” som det kallades på sjöspråk. Stationen bestod av ett utrymme som brukade ligga i anslutning till köket, alldeles vid utgången till Restaurangen. Utrymmet bestod av en stor diskmaskin, ett rullband som löpte in och ut från maskinen och en plåtbänk där servitriserna och kockarna slängde upp alla skitiga tallrikar, plastbackar med glas, bestick, kantiner, bleck och jävelskap.
En person stod bakom plåtbänken och tog emot disken. Han spolade av och sorterade tallrikar, bestick osv, lade det i plastbackar och sköt in dem i maskinen. Han kallades för ”laddare”. Att vara laddare var det jobbigaste, det var även han som fick skura ur och skrapa alla dessa förbannade plåtbleck, kantiner och kastruller som kockarna lastade på oss. Allt skulle gå med en rasande fart.
Nästa person stod vi andra änden av diskmaskinen och tog emot den rena disken, sorterade upp det och sprang iväg och ställde allt på sin rätta plats. Han kallades för ”plockare”. Det var den näst jobbigaste sysslan.
Tredje mannen sorterade besticken. Gafflar i en bytta, knivar, skedar i en annan osv. Han kallades för för ”Gaffeln”. Det var den bästa sysslan. Vi hade roterande schema så var tredje dag fick man vara Gaffel.
Jag gillade att vara Gaffel. Det var ett totalt hjärndött jobb som inte krävde någon som helst tankeverksamhet. Jag kunde stå och dagdrömma och hälla i mig sprit samtidigt som händerna automatiskt sorterade upp besticken i rätt behållare.
Hjärndöda jobb är helt klart underskattade. Fördelen med jobb som inte kräver någon tankeförmåga eller planering är att man istället kan tänka på sådant som är viktigt i livet.
Jag brukade tänka på knulla.
Vastaukset 2
Vanhimmat
teet tämän?
har gjort och gör så kallade "skitjobb".
Alla har inte pappa som betalar även om vi pratar svenska !