Lovvärt initiativ. Förhoppningsvis kan en kommande utredning om svenskans status råda bot på en del undfallenhet.
Michael Ekman, forskare vid Svenska litteratursällskapet, anser att det finlandssvenska politiska etablissemanget med Svenska Finlands folktings bas Anna-Maja Henriksson (SFP) i spetsen kompromisslöst har bundit upp sig med stenknut.
Med stenknuten syftar han på Folktingets ståndpunkt om Finland som ett land med två teoretiskt och praktiskt jämställda folkgrupper och två nationalspråk. I sin debattartikel i Hufvudstadsbladet (24.10) föreslår Ekman att detta nationalspråkstänkande med tanke på svenskans försvagade roll inom landet borde ge vika för ett mer modernt minoritetstänkande.
-Vad vi behöver är en omdefiniering av vår identitet till en minoritetsidentitet och en anpassning av den finlandssvenska politiken till en minoritetspolitik, skriver Ekman, som också hänvisar till att finlandssvenskarna framöver kunde hämta stöd ur internationellt gångbara principer för minoritetsskydd.
Må det?
Egentligen är det beklagligt att medvetenheten om vad dessa europeiska fördrag erbjuder i form av praktiskt juridiskt skydd är så liten. Om möjligt är det ännu mer beklagligt att akademiskt utbildade finlandssvenskar så flagrant spelar krafter som Sannfinländarna i händerna.
Som bekant gjorde ju unga sannfinländare för några veckor sedan ett utspel om ett enspråkigt Finland. Denna falang har nu en allierad på Svenska litteratursällskapet.
Eftersom Michael Ekman inte är ensam med dessa tankar om en minoritetsstatus är det helt på sin plats att Folktinget och Svenska kulturfonden nu en gång för alla utreder skillnaderna mellan en nationalspråksstatus och en europeisk minoritetsstatus. Den kan inte komma till annan slutsats än att en grundlagsfäst status för svenskan som nationalspråk innebär ett starkare språkligt skydd än ett europeiskt minoritetsskydd.
Ett exempel:
Trots att ungrarna i Slovakien åtnjuter en status som minoritet såg slovakiska staten senaste sommar inga hinder för en ny språklag som ger underlag för straff för den tjänstemän som dristar sig att betjäna kunder ur minoritetsbefolkningen på kundens eget språk.
Att en sådan språklag inte är förenlig med de europeiska fördragen är givet, men i brist på sanktionsmöjligheter står det övervakande organet Europarådet handfallet. Emedan Köpenhamnskriterierna gäller enbart nya medlemsländer saknar också EU möjligheter att rätta till förhållanden i så kallade gamla EU-länder.
Med tanke på hur stora minoritetsproblemen är i de postkommunistiska länderna som nyligen har blivit medlemmar i EU är det utopiskt att tro att mellaneuropeerna först av allt skulle träda upp till finlandssvenskarnas försvar.
Den dagen finlandssvenskarna avstår från nationalspråkstänkandet finns inte mycket kvar av svenskan i Finland. Michael Ekman gör finlandssvenskarna en björntjänst då han framställer den nuvarande statusen som något förstelnat och gammalmodigt.
Förhoppningsvis kan Folktingets och Kulturfondens utredning bidra till att kväsa denna typ av undfallenhet i det finlandssvenska samfundet.
Kenneth Myntti
Michael Ekman, forskare vid Svenska litteratursällskapet, anser att det finlandssvenska politiska etablissemanget med Svenska Finlands folktings bas Anna-Maja Henriksson (SFP) i spetsen kompromisslöst har bundit upp sig med stenknut.
Med stenknuten syftar han på Folktingets ståndpunkt om Finland som ett land med två teoretiskt och praktiskt jämställda folkgrupper och två nationalspråk. I sin debattartikel i Hufvudstadsbladet (24.10) föreslår Ekman att detta nationalspråkstänkande med tanke på svenskans försvagade roll inom landet borde ge vika för ett mer modernt minoritetstänkande.
-Vad vi behöver är en omdefiniering av vår identitet till en minoritetsidentitet och en anpassning av den finlandssvenska politiken till en minoritetspolitik, skriver Ekman, som också hänvisar till att finlandssvenskarna framöver kunde hämta stöd ur internationellt gångbara principer för minoritetsskydd.
Må det?
Egentligen är det beklagligt att medvetenheten om vad dessa europeiska fördrag erbjuder i form av praktiskt juridiskt skydd är så liten. Om möjligt är det ännu mer beklagligt att akademiskt utbildade finlandssvenskar så flagrant spelar krafter som Sannfinländarna i händerna.
Som bekant gjorde ju unga sannfinländare för några veckor sedan ett utspel om ett enspråkigt Finland. Denna falang har nu en allierad på Svenska litteratursällskapet.
Eftersom Michael Ekman inte är ensam med dessa tankar om en minoritetsstatus är det helt på sin plats att Folktinget och Svenska kulturfonden nu en gång för alla utreder skillnaderna mellan en nationalspråksstatus och en europeisk minoritetsstatus. Den kan inte komma till annan slutsats än att en grundlagsfäst status för svenskan som nationalspråk innebär ett starkare språkligt skydd än ett europeiskt minoritetsskydd.
Ett exempel:
Trots att ungrarna i Slovakien åtnjuter en status som minoritet såg slovakiska staten senaste sommar inga hinder för en ny språklag som ger underlag för straff för den tjänstemän som dristar sig att betjäna kunder ur minoritetsbefolkningen på kundens eget språk.
Att en sådan språklag inte är förenlig med de europeiska fördragen är givet, men i brist på sanktionsmöjligheter står det övervakande organet Europarådet handfallet. Emedan Köpenhamnskriterierna gäller enbart nya medlemsländer saknar också EU möjligheter att rätta till förhållanden i så kallade gamla EU-länder.
Med tanke på hur stora minoritetsproblemen är i de postkommunistiska länderna som nyligen har blivit medlemmar i EU är det utopiskt att tro att mellaneuropeerna först av allt skulle träda upp till finlandssvenskarnas försvar.
Den dagen finlandssvenskarna avstår från nationalspråkstänkandet finns inte mycket kvar av svenskan i Finland. Michael Ekman gör finlandssvenskarna en björntjänst då han framställer den nuvarande statusen som något förstelnat och gammalmodigt.
Förhoppningsvis kan Folktingets och Kulturfondens utredning bidra till att kväsa denna typ av undfallenhet i det finlandssvenska samfundet.
Kenneth Myntti
Vastaukset 3
Vanhimmat
Olkaa Hyvä!
http://www.vasabladet.fi/story.aspx?storyID=51177
Vasabladetin pääkirjoituksessa Kenneth Myntti pahastelee sitä, että suomenruotsalainen Svenska litteratussällskapetissa työskentelevä tutkija Michael Ekman katsoo, että suomenruotsalainen julkisuuskoneisto Folktingetin pomo Anna-Maja Henriksson (RKP) keulassa ovat ilman kompromissejä sitoutuneet kivisolmuun.
Kivisolmulla hän tarkoittaa Folktingetin näkökantaa Suomesta maana, jossa on teoreettisesti kaksi käytännössä tasapuolista kansanryhmää ja kaksi kansalliskieltä. Debattiartikkelissaan Huvudstadsbladetissa (24.10) ehdottaa Ekman, että tämä kansalliskieliajattelu, huomioonottaen ruotsin heikentyneen aseman maassa, pitäisi antaa periksi, enemmän modernin vähemmistöajattelun sijaan.
- Mitä me tarvitsemme on uudelleenarviointi omasta identiteetistämme vähemmistöidentiteetiksi ja suomenruotsalaisen politiikan sopeutuminen vähemmistöpolitiikaksi, kirjoittaa Ekman, joka myöskin viittaa siihen, että suomenruotsalaiset jatkossa voisivat hakea tukea kansainvälisesti käyvistä periaatteista vähemmistösuojaksi.
Ehkä niin?
Oikeastaan on valitettavaa, että tietoisuus siitä mitä nämä eurooppalaiset sopimukset tarjoavat käytännön juriidisen suojan muodossa on niin pieni. Ja vielä valitettavampaa on, että akatemisesti koulutetut suomenruotsalaiset niin räikeästi tekevät työtä suoraan Perussuomalaisille.
Kuten tunnettua niin nuoret perussuomalaiset muutama viikko sitten tekivät ehdotuksen yksikielisestä Suomesta.
Tällä siivellä on nyt liittolainen Svenska litteratursällskap:issa
Koska Michael Ekman ei ole yksin näitten ajatusten kanssa vähemmistöasemasta on täysin paikallaan, että Folktinget ja Svenska kulturfonden tekevät kerralla selväksi erot kansalliskieliaseman ja eurooppalaisen vähemmistöaseman välillä. Se ei voi tulla muuhun lopputulokseen kuin, että perustuslain takaama ruotsin asema kansalliskielenä sisältää vahvemman kielellisen suojan kuin eurooppalainen vähemmistösuoja.
Esimerkki: Siitä huolimatta, että unkarilaiset Slovakiassa nauttivat vähemmistöasemasta ei slovakialainen valtio nähnyt mitään esteitä uudelle kielilaille joka antaa perusteita rangaistukseen sille virkamiehelle joka uskaltaa palvella vähemmistöväestöä asiakkaan omalla kielellä.
Että sellainen kielilaki ei ole sopusoinnussa eurooppalaisten sopimusten kanssa on selvää, mutta ilman pakotemahdollisuuksia on valvova järjestö Euroopan neuvosto, aseeton. Koska Kööpenhaminan arviointiperusteet koskevat ainoastaan uusia jäsenmaita puuttuvat EU:lta mahdollisuudet oikaista tilanteita niin sanotuissa vanhoissa EU-maissa.
Ajatellen sitä kuinka suuria vähemmistöongelmat ovat entisissä kommunistimaissa jotka hiljakkoin ovat tulleet EU:n jäseniksi on utopista uskoa, että keskieurooppalaiset kaikkein ensimmäiseksi tulisivat suomenruotsalaisten avuksi.
Sinä päivänä kun suomenruotsalaiset luopuvat kansalliskieliajattelustaan ei ole myöskään paljoa jäljellä ruotsin kielestä Suomessa. Michael Ekman tekee suomenruotsalaisille karhunpalveluksen kun hän esittää nykyisen aseman jähmettyneenä ja vanhanaikaisena.
Toivottavasti voivat Folktingetin ja Kulturfondenin tutkimus auttaa tukahduttamaan tämäntyyppisen myötämielisyyden suomenruotsalaisessa yhteisössä.
Kenneth Myntti
Ja hyvää Isäinpäivää!