Vikingarna – fanns de?
Vikingarna och vikingatiden håller på att tappa sin vetenskapliga trovärdighet mitt i en våg av nationell och internationell vikingayra. Det var ett tydligt budskap från de svenska historiedagarna i Riga 29 september till 1 oktober.
Det är föreställningen om en enhetlig, ursprunglig och nordisk vikingatid som är i gungning. Inte bara de behornade hjälmarna verkar vara ohistoriska. Den förmodat enhetliga vikingareligionen visar sig skifta kraftigt även mellan närliggande platser, t ex när det gäller gravskicket. Symbolerna härstammar från högst olika tider; solvagnen från 1300-talet före Kristus och torshammaren från 800-talet efter Kristus. Kulthuset i Uppåkra visar sig vara påverkat av romerska förebilder. Det har dessutom förändrats successivt under 500 år, vilket passar dåligt med föreställningen om en homogen, statisk vikingatid. Även borgarnas utseende har sannolikt påverkats söderifrån, nämligen av de romerska härlägren.
Inte ens runorna har en entydig förankring i Norden. Enligt professor Rune Palm, Stockholms universitet, har de uppfunnits av en german som kunde latin. Påverkan från latinet är tydlig, anser han. Runorna är spridda i tiden från andra århundradet till digerdöden på 1300-talet. De kan följaktligen inte enbart knytas till vikingarnas två århundraden. Det hedniska templet i Uppsala är dessutom omgivet av kristna (!) runstenar. Epokerna flyter in i varandra.
Ett gammalt problem är de isländska sagorna i Snorres Edda, från vilken nästan all berättande information om vikingatiden har hämtats. Eddan skrevs först under kristen medeltid på 1200-talet, minst 150 år efter det att vikingatiden enligt den gängse tidsindelningen var slut. Snorre skrev alltså inte precis om det han själv hade sett, ett källkritiskt problem av dignitet. Redan under 1960-talet fördes Eddan därför diskret åt sidan som historiskt källmaterial av professor Jerker Rosén i Lund.
Ja, det serverades mycket bekymmer för vikingafansen i Riga. De framfördes av forskare som professor Anders Andrén, Stockholms universitet, doktorerna Fredrik Svanberg, Historiska museet i Stockholm och Anna Wallette, Lunds universitet. Och de hejades livligt på av vetenskapsjournalisten Maja Hagerman, som driver en energisk kampanj mot föreställningar om svenskar som ett särskilt rasrent och ädelt släkte.
Fredrik Svanberg sammanfattade domen över död vikingatid: den är ”en myt rakt av”, skapad av nationalromantiken på 1860- och 1870-talen.
Emellertid är denna myt högst levande. Så levande att professorerna och doktorerna var eniga om att den inte kan avskaffas, även om vi skulle önska det. Anna Wallette ryckte ut till vikingatidens försvar: ”Trots att vikingatiden varit kanoniserad skall vi inte slänga ut den. Den är en väg in i medeltiden, en viktig period att ha kvar. Även om vikingatida människor inte begrep att de var vikingatida, kan de få lov att förbli det.” En ädel, svensk tanke.
Och hon varnade för övermod. ”Vi skall vara försiktiga med att säga att vår vetenskap är vetenskap medan det som man sysslade med tidigare inte var det. Må vara att det var medeltidsmänniskor som skrev, men de var också historiker, de skrev om sig själva och om sina förfäder.”
En kommande artikel skall handla om mytens envetna liv, långt borta från forskningens torra fakta.
jatkuu...
Vikingarna och vikingatiden håller på att tappa sin vetenskapliga trovärdighet mitt i en våg av nationell och internationell vikingayra. Det var ett tydligt budskap från de svenska historiedagarna i Riga 29 september till 1 oktober.
Det är föreställningen om en enhetlig, ursprunglig och nordisk vikingatid som är i gungning. Inte bara de behornade hjälmarna verkar vara ohistoriska. Den förmodat enhetliga vikingareligionen visar sig skifta kraftigt även mellan närliggande platser, t ex när det gäller gravskicket. Symbolerna härstammar från högst olika tider; solvagnen från 1300-talet före Kristus och torshammaren från 800-talet efter Kristus. Kulthuset i Uppåkra visar sig vara påverkat av romerska förebilder. Det har dessutom förändrats successivt under 500 år, vilket passar dåligt med föreställningen om en homogen, statisk vikingatid. Även borgarnas utseende har sannolikt påverkats söderifrån, nämligen av de romerska härlägren.
Inte ens runorna har en entydig förankring i Norden. Enligt professor Rune Palm, Stockholms universitet, har de uppfunnits av en german som kunde latin. Påverkan från latinet är tydlig, anser han. Runorna är spridda i tiden från andra århundradet till digerdöden på 1300-talet. De kan följaktligen inte enbart knytas till vikingarnas två århundraden. Det hedniska templet i Uppsala är dessutom omgivet av kristna (!) runstenar. Epokerna flyter in i varandra.
Ett gammalt problem är de isländska sagorna i Snorres Edda, från vilken nästan all berättande information om vikingatiden har hämtats. Eddan skrevs först under kristen medeltid på 1200-talet, minst 150 år efter det att vikingatiden enligt den gängse tidsindelningen var slut. Snorre skrev alltså inte precis om det han själv hade sett, ett källkritiskt problem av dignitet. Redan under 1960-talet fördes Eddan därför diskret åt sidan som historiskt källmaterial av professor Jerker Rosén i Lund.
Ja, det serverades mycket bekymmer för vikingafansen i Riga. De framfördes av forskare som professor Anders Andrén, Stockholms universitet, doktorerna Fredrik Svanberg, Historiska museet i Stockholm och Anna Wallette, Lunds universitet. Och de hejades livligt på av vetenskapsjournalisten Maja Hagerman, som driver en energisk kampanj mot föreställningar om svenskar som ett särskilt rasrent och ädelt släkte.
Fredrik Svanberg sammanfattade domen över död vikingatid: den är ”en myt rakt av”, skapad av nationalromantiken på 1860- och 1870-talen.
Emellertid är denna myt högst levande. Så levande att professorerna och doktorerna var eniga om att den inte kan avskaffas, även om vi skulle önska det. Anna Wallette ryckte ut till vikingatidens försvar: ”Trots att vikingatiden varit kanoniserad skall vi inte slänga ut den. Den är en väg in i medeltiden, en viktig period att ha kvar. Även om vikingatida människor inte begrep att de var vikingatida, kan de få lov att förbli det.” En ädel, svensk tanke.
Och hon varnade för övermod. ”Vi skall vara försiktiga med att säga att vår vetenskap är vetenskap medan det som man sysslade med tidigare inte var det. Må vara att det var medeltidsmänniskor som skrev, men de var också historiker, de skrev om sig själva och om sina förfäder.”
En kommande artikel skall handla om mytens envetna liv, långt borta från forskningens torra fakta.
jatkuu...
Vastaukset 2
Vanhimmat
Ropet efter myten/Vikingen (2)
Det är lite rörande med dessa ängsliga ansträngningar att visa att vikingarna aldrig var ett homogent begrepp inom en bestämd tidsram, att de inte var unika, inte ett särskilt folkslag med en enhetlig religion, ja, att de egentligen aldrig existerade. (Se Vikingarna - fanns de?)
Ingen skugga över duktiga forskare - men deras arbete är inte enbart vetenskapligt betingat. Resultaten används också för att beröva en liten grupp extrema nationalister deras legitimitet och är följaktligen en politisk verksamhet. Dessutom en politisk verksamhet utan verkan, eftersom vikingen finns i våra huvuden och där lever han ett liv helt oberoende av vad vetenskapsmän, politiker och journalister säger och skriver.
Vikingen kommer inte att försvinna även om det skulle gå att bevisa att han aldrig funnits. Varför? Därför att han motsvarar ett behov av nationell identitet i en tillvaro där allt fler känner att denna identitet är hotad. Det gäller inte bara extremisterna utan mer eller mindre medvetet de flesta av oss.
Naturligtvis är föreställningen om vikingen bara en liten bit i pusslet som kan ge en nationell identitet. Där ingår även andra delar av svensk historia, t ex Gustav Vasa och riksgrundandet, Gustav II Adolf och stormaktstiden, "krigarkungen" Karl XII och så vidare. Alla dessa berättelser som efterhand mytologiseras och snart ingår i ett allmänt medvetande utan hämmande band till vetenskap och saklighet. Vi ser oss själva genom myten – inte genom vetenskapen! Myten om vikingen är emellertid något av en grundberättelse på vilken mycket annat bygger.
Myten, den stora berättelsen om oss själva, ger trygghet och självkänsla genom att avgränsa oss gentemot andra på gott och ont. Den ger oss en självklar plats i rum och tid när dagens omständigheter tycks förvägra oss bådadera.
Varför har då just myten om vikingen fått en sådan betydelse? Jag tror att det beror på att en annan, mera närliggande stor berättelse trängts undan av en alltför påfrestande vardagsverklighet. Det gäller myten om Sverige som ett unikt välfärdssamhälle med en homogen befolkning, ett land där beslut fattas i samförstånd av människor som är mycket lika varandra.
När denna stora berättelse i omställningens svåra tid inte längre kan upprätthållas, söker man sig en berättelse längre bort från den hotande vardagen. Där borde Svenska kyrkan finnas. Men kyrkan har sedan länge avstått från sina anspråk på sanning och storhet och retirerat till den allmänna välviljans ofarliga kaffebjudningar. Därför måste den nya storheten sökas i en ännu mera avlägsen värld. Den grå urtiden erbjuder all den nödvändiga mystiken och livskraften. Den kan bli grogrund för nästan vad som helst. Det vet vi av bitter erfarenhet.
Vad gör man då åt detta?
Jag tror att det är en mycket svensk frågeställning. Det finns i Sverige inga problem som inte kan lösas genom en statlig utredning eller ett saftigt forskningsanslag. Men våra djupaste behov undflyr utredningar och politiska beslut. Behovet av en myt kommer bara att försvinna när vi kan ersätta den med en annan myt. Själens törst efter mening kan bara stillas av en större berättelse än den om vikingen.
Och det borde verkligen inte vara omöjligt att hitta en sådan, en berättelse som kunde betyda mycket mer för många fler. Men vad är det för kraftfull berättelse? Och vem berättar den?
Arkeologen och förste antikvarien Fredrik Svanberg på Historiska museet kommenterar denna artikel:
Fredrik Svanberg om vikingamyten
jatkuu...
Vikingarna – fanns de?
Vikingarna och vikingatiden håller på att tappa sin vetenskapliga trovärdighet mitt i en våg av nationell och internationell vikingayra. Det var ett tydligt budskap från de svenska historiedagarna i Riga 29 september till 1 oktober.
Det är föreställningen om en enhetlig, ursprunglig och nordisk vikingatid som är i gungning. Inte bara de behornade hjälmarna verkar vara ohistoriska. Den förmodat enhetliga vikingareligionen visar sig skifta kraftigt även mellan närliggande platser, t ex när det gäller gravskicket. Symbolerna härstammar från högst olika tider; solvagnen från 1300-talet före Kristus och torshammaren från 800-talet efter Kristus. Kulthuset i Uppåkra visar sig vara påverkat av romerska förebilder. Det har dessutom förändrats successivt under 500 år, vilket passar dåligt med föreställningen om en homogen, statisk vikingatid. Även borgarnas utseende har sannolikt påverkats söderifrån, nämligen av de romerska härlägren.
Inte ens runorna har en entydig förankring i Norden. Enligt professor Rune Palm, Stockholms universitet, har de uppfunnits av en german som kunde latin. Påverkan från latinet är tydlig, anser han. Runorna är spridda i tiden från andra århundradet till digerdöden på 1300-talet. De kan följaktligen inte enbart knytas till vikingarnas två århundraden. Det hedniska templet i Uppsala är dessutom omgivet av kristna (!) runstenar. Epokerna flyter in i varandra.
Ett gammalt problem är de isländska sagorna i Snorres Edda, från vilken nästan all berättande information om vikingatiden har hämtats. Eddan skrevs först under kristen medeltid på 1200-talet, minst 150 år efter det att vikingatiden enligt den gängse tidsindelningen var slut. Snorre skrev alltså inte precis om det han själv hade sett, ett källkritiskt problem av dignitet. Redan under 1960-talet fördes Eddan därför diskret åt sidan som historiskt källmaterial av professor Jerker Rosén i Lund.
Ja, det serverades mycket bekymmer för vikingafansen i Riga. De framfördes av forskare som professor Anders Andrén, Stockholms universitet, doktorerna Fredrik Svanberg, Historiska museet i Stockholm och Anna Wallette, Lunds universitet. Och de hejades livligt på av vetenskapsjournalisten Maja Hagerman, som driver en energisk kampanj mot föreställningar om svenskar som ett särskilt rasrent och ädelt släkte.
Fredrik Svanberg sammanfattade domen över död vikingatid: den är ”en myt rakt av”, skapad av nationalromantiken på 1860- och 1870-talen.
Emellertid är denna myt högst levande. Så levande att professorerna och doktorerna var eniga om att den inte kan avskaffas, även om vi skulle önska det. Anna Wallette ryckte ut till vikingatidens försvar: ”Trots att vikingatiden varit kanoniserad skall vi inte slänga ut den. Den är en väg in i medeltiden, en viktig period att ha kvar. Även om vikingatida människor inte begrep att de var vikingatida, kan de få lov att förbli det.” En ädel, svensk tanke.
Och hon varnade för övermod. ”Vi skall vara försiktiga med att säga att vår vetenskap är vetenskap medan det som man sysslade med tidigare inte var det. Må vara att det var medeltidsmänniskor som skrev, men de var också historiker, de skrev om sig själva och om sina förfäder.”
En kommande artikel skall handla om mytens envetna liv, långt borta från forskningens torra fakta.