Åland bidrog till svenskhetens mörka period
Dessa rader skrivs timmarna efter ännu ett politiskt möte med det svenska språkets alltmer bräckliga framtid i fokus. Lagtingets självstyrelsepolitiska nämnd behandlade den 25 januari den senaste redogörelsen över frågor som berör ålänningarnas författningsenliga rättigheter. För den som ännu tror på Finland som ett land med två fungerande nationella språk är det ingen munter läsning. Kampen för det svenska språkets överlevnad kommer utan tvivel att trappas upp. Frågan är dels hur vi ålänningar kan stötta svenska språket som helhet, dels hur vi genom självstyrelsen kan minimera det byråkratiska umgänget med morgondagens Finland.
Att det svenska språket pressas på alla fronter i dagens Finland är ingen nyhet för den följer med diskussionerna i de finlandssvenska tidningarna. Utvecklingen är heller ingen överraskning för mig personligen eftersom jag under drygt 20 år diskuterat svenska språkets framtid med bland annat finlandssvenska lärare som under årens lopp besökt familjens gästgård. Särskilt beklämmande har varit berättelser om hur svenska språket trycks undan till och med i svenskspråkiga skolor. Finskspråkiga föräldrar placerar sina barn i svenska skolor och plötsligt är svenskan inte längre det självklara språket under rasterna och annan fritid. Elever som dristar sig till att prata svenska riskerar i vissa miljöer att bli mobbade. Inte underligt att svenska språket utarmas!
Det som sker genom mänskligt umgänge och till följd av ungdomligt oförstånd, är det ändå lättare att ha överseende med än att acceptera att det finns politiska krafter som gärna ser svenskan förvisad till rollen som hemspråk. Även ålänningarnas praktiska svenskspråkighet hotas då det politiska systemet i Finland helt sonika struntar i sina egna lagar. Ett talande exempel är bristen på kollektivavtal i svensk översättning. Såväl Finlands grundlag som Ålands självstyrelselag ställer tydliga krav på att kollektivavtal skall finnas tillgängliga på svenska. Riksdagens grundlagsutskott, den högsta uttolkaren av lagarna i Finland, meddelade dock år 2000 att det är ok att allmängiltiga kollektivavtal endast publiceras på det språk de upprättats på.
Överhuvudtaget kan åren runt millennieskiftet betecknas som grundlagsutskottets "förfinskningsperiod". Det är under dessa år nämnda utskott både kränker Ålands självstyrelse i samband med PAF-konflikten och drar undan mattan för enhetliga svenskspråkiga förvaltningsområden via Finlands nya grundlag. Ålands dåvarande riksdagsledamot och tillika utskottsmedlem Gunnar Jansson (lib) har i efterhand fått motta en hel del kritik i Vasabladet för svenska riksdagsgruppens passiva insats i sistnämnda fråga. Kritiken är enligt min mening ytterst befogad i och med att SFP och Åland därmed medvetet medverkade till att urholka finlandssvenskarnas territoriella skydd. Ett katastrofalt vägval för svenskheten i Finland.
Kanske ändå bättre prata om "svenskhetens mörka period"? Faktum är nämligen att varken utskottsmedlemmen Gunnar Jansson eller SFP brydde sig om att bevaka grundlagsutskottets behandling av ovan nämnda kollektivavtalsfråga. Den riksdagsgrupp, som officiellt ser som sin främsta uppgift att representera den svenskspråkiga befolkningen, valde alltså att lämna denna avgörande språkfråga åt sitt öde. Rollen som "språkparti" kräver nog en betydligt större ansvarstagande!
Harry Jansson
lagtingsledamot (C)
Dessa rader skrivs timmarna efter ännu ett politiskt möte med det svenska språkets alltmer bräckliga framtid i fokus. Lagtingets självstyrelsepolitiska nämnd behandlade den 25 januari den senaste redogörelsen över frågor som berör ålänningarnas författningsenliga rättigheter. För den som ännu tror på Finland som ett land med två fungerande nationella språk är det ingen munter läsning. Kampen för det svenska språkets överlevnad kommer utan tvivel att trappas upp. Frågan är dels hur vi ålänningar kan stötta svenska språket som helhet, dels hur vi genom självstyrelsen kan minimera det byråkratiska umgänget med morgondagens Finland.
Att det svenska språket pressas på alla fronter i dagens Finland är ingen nyhet för den följer med diskussionerna i de finlandssvenska tidningarna. Utvecklingen är heller ingen överraskning för mig personligen eftersom jag under drygt 20 år diskuterat svenska språkets framtid med bland annat finlandssvenska lärare som under årens lopp besökt familjens gästgård. Särskilt beklämmande har varit berättelser om hur svenska språket trycks undan till och med i svenskspråkiga skolor. Finskspråkiga föräldrar placerar sina barn i svenska skolor och plötsligt är svenskan inte längre det självklara språket under rasterna och annan fritid. Elever som dristar sig till att prata svenska riskerar i vissa miljöer att bli mobbade. Inte underligt att svenska språket utarmas!
Det som sker genom mänskligt umgänge och till följd av ungdomligt oförstånd, är det ändå lättare att ha överseende med än att acceptera att det finns politiska krafter som gärna ser svenskan förvisad till rollen som hemspråk. Även ålänningarnas praktiska svenskspråkighet hotas då det politiska systemet i Finland helt sonika struntar i sina egna lagar. Ett talande exempel är bristen på kollektivavtal i svensk översättning. Såväl Finlands grundlag som Ålands självstyrelselag ställer tydliga krav på att kollektivavtal skall finnas tillgängliga på svenska. Riksdagens grundlagsutskott, den högsta uttolkaren av lagarna i Finland, meddelade dock år 2000 att det är ok att allmängiltiga kollektivavtal endast publiceras på det språk de upprättats på.
Överhuvudtaget kan åren runt millennieskiftet betecknas som grundlagsutskottets "förfinskningsperiod". Det är under dessa år nämnda utskott både kränker Ålands självstyrelse i samband med PAF-konflikten och drar undan mattan för enhetliga svenskspråkiga förvaltningsområden via Finlands nya grundlag. Ålands dåvarande riksdagsledamot och tillika utskottsmedlem Gunnar Jansson (lib) har i efterhand fått motta en hel del kritik i Vasabladet för svenska riksdagsgruppens passiva insats i sistnämnda fråga. Kritiken är enligt min mening ytterst befogad i och med att SFP och Åland därmed medvetet medverkade till att urholka finlandssvenskarnas territoriella skydd. Ett katastrofalt vägval för svenskheten i Finland.
Kanske ändå bättre prata om "svenskhetens mörka period"? Faktum är nämligen att varken utskottsmedlemmen Gunnar Jansson eller SFP brydde sig om att bevaka grundlagsutskottets behandling av ovan nämnda kollektivavtalsfråga. Den riksdagsgrupp, som officiellt ser som sin främsta uppgift att representera den svenskspråkiga befolkningen, valde alltså att lämna denna avgörande språkfråga åt sitt öde. Rollen som "språkparti" kräver nog en betydligt större ansvarstagande!
Harry Jansson
lagtingsledamot (C)
Vastaukset
Vanhimmat
Ei vielä vastauksia
Aloittaja odottaa vastauksia. Kerro oma näkemyksesi ensimmäisenä.