Oliskos tämä niin sanottua kaksi naamaista tai peilinamaamaista politiikkaa RUOTSI OSAA KAIKEN JOPA OSAA OLLA HILJAAKIN JOS TOTUUTTA KYSYY, onneksi ei ole lumilapion kokoinen naama muutenhan sitä olis vaikea uskoa mitenkään. Ruotsi rakastaa sotaa kun toisia kuolee mut ei omia Ruotsi on ruutien kans naimisissa..
När andra världskriget bröt ut 1939 förklarade sig Sverige 3 september genom statsminister Per Albin Hansson genast neutralt, vilket berömdes som "skötsamt" av den tyske utrikesministern Joachim von Ribbentrop 1940. Neutralitetspolitiken var i linje med kung Gustafs egen hållning, och han kallade de fyra statsöverhuvudena för Norden till möte 18 oktober 1939, där de antog en gemensam neutralitetsförklaring. Kung Gustafs inställning var att länderna skulle bistå varandra humanitärt och ekonomiskt, men efter några få månader hade Norden kluvits mellan stormakterna. Han såg det under hela kriget som sin plikt att hålla löftet om att hjälpa de nordiska länderna, delvis i strid mot statsminister Hansson.
Vid andra världskrigets utbrott hade Sverige en koalitionsregering, bestående av socialdemokraterna och bondeförbundet. Från flera håll i riksdagen framfördes önskemål om en koalitionsregering i oktober 1939, och kungen ingrep genom att tillkalla Per Albin Hansson och frågade om han kunde tänka sig ingå i en ministär underställd överståthållaren Torsten Nothin, men Hansson vägrade, och bildade i december 1939 en samlingsregering, med företrädare för alla riksdagspartier utom kommunisterna, med Christian Günther som utrikesminister.[10] Till Tage Erlander har kung Gustaf sagt att han hade mycket besvär med Hansson i början, som ju innerst inne var republikan.[11] Med tiden växte dock en vänskap fram, och de spelade ofta bridge tillsammans. På Gustaf V:s 85-årsdag kallade folkhemmets skapare Per Albin Hansson honom ”den folkkäre”,[12] och han kallades därefter allmänt ”folkhemmets kung.”[13]
Under kriget kallade kungen till flera urtima riksdagar, men i praktiken hade utrikespolitiken förflyttats till Utrikesdepartementet och regeringskansliet, och kungens reella betydelse låg huvudsakligen på det personliga planet, med täta kontakter, konseljer och samtal med statsministern och hans samlingsregering. Ett av de sista uttrycken för en svensk kungs uttryckliga politiska ingripanden var den diktamen om politiken gentemot Finland som Gustaf V fick införd i regeringsprotokollet.
Efter Tysklands invasion av Norge 1940 krävde Tyskland den 15 juni att norska kungahuset skulle avsättas och att socialdemokratiska ministären Nygaardsvold skulle avgå, vilket oroade kung Gustaf, bland annat genom de nära släktbanden kungahusen emellan. Samma dag krävde Tyskland transitering av trupper genom Sverige. 17 juni 1940 sände kungen, efter samråd med en motvillig Per Albin Hansson, ett telegram till Hitler där han bad honom iakttaga "moderation" i frågan om att tvinga norske kungen att abdikera. Den 8 juli undertecknades permitteringsavtal med Tyskland, ett beslut som togs av statsråden då ett avslag inte ansågs vara värt att kriga för.[14]
Vid Midsommarkrisen lär kung Gustaf ha hotat med abdikation för att påverka regeringens beslut [15], men uppgiften är ifrågasatt och grundas på ett dunkelt samtal kungen hade med Per Albin Hansson i juni 1941 med anledning av Tysklands krav om att deras soldater skulle transporteras genom Sverige. Enligt Hansson förklarade kungen att han ”icke ville genom vägran ta risken av konflikt”, men det är även känt genom utrikesminister Christian Günther att han var ensam i kungafamiljen i denna uppfattning.[16] Att beskriva händelseförloppet under Midsommarkrisen är mycket komplicerat, då det förekommer olika samtida skildringar och tolkningar. Kung Gustafs roll och skäl för transiteringen är betydelsefull för klargörandet av ansvarigheten. Till detta bör tillfogas det faktum, att både kungen och kronprinsen uttalat sitt bifall till att även låta västmakternas trupper färdas genom Sverige, eller åtminstone att kungen var ovillig att låta denna fråga leda till krig. När regeringen beslutade avslå västmakternas begäran, ställde sig emellertid kungen bakom beslutet.[17] Redan under hösten började grupper anklaga kungen för denna undfallenhet mot Tyskland. Enligt Nothins mening sköts kungen fram för att ha någon att skylla på, medan statsminister Hansson hölls oansvarig. Nothin menar dock att det är uppenbart att kungen och statsministern var helt eniga i frågan, och att statsministern aldrig ställde sig bakom skuldbeläggningen.[18]
När andra världskriget bröt ut 1939 förklarade sig Sverige 3 september genom statsminister Per Albin Hansson genast neutralt, vilket berömdes som "skötsamt" av den tyske utrikesministern Joachim von Ribbentrop 1940. Neutralitetspolitiken var i linje med kung Gustafs egen hållning, och han kallade de fyra statsöverhuvudena för Norden till möte 18 oktober 1939, där de antog en gemensam neutralitetsförklaring. Kung Gustafs inställning var att länderna skulle bistå varandra humanitärt och ekonomiskt, men efter några få månader hade Norden kluvits mellan stormakterna. Han såg det under hela kriget som sin plikt att hålla löftet om att hjälpa de nordiska länderna, delvis i strid mot statsminister Hansson.
Vid andra världskrigets utbrott hade Sverige en koalitionsregering, bestående av socialdemokraterna och bondeförbundet. Från flera håll i riksdagen framfördes önskemål om en koalitionsregering i oktober 1939, och kungen ingrep genom att tillkalla Per Albin Hansson och frågade om han kunde tänka sig ingå i en ministär underställd överståthållaren Torsten Nothin, men Hansson vägrade, och bildade i december 1939 en samlingsregering, med företrädare för alla riksdagspartier utom kommunisterna, med Christian Günther som utrikesminister.[10] Till Tage Erlander har kung Gustaf sagt att han hade mycket besvär med Hansson i början, som ju innerst inne var republikan.[11] Med tiden växte dock en vänskap fram, och de spelade ofta bridge tillsammans. På Gustaf V:s 85-årsdag kallade folkhemmets skapare Per Albin Hansson honom ”den folkkäre”,[12] och han kallades därefter allmänt ”folkhemmets kung.”[13]
Under kriget kallade kungen till flera urtima riksdagar, men i praktiken hade utrikespolitiken förflyttats till Utrikesdepartementet och regeringskansliet, och kungens reella betydelse låg huvudsakligen på det personliga planet, med täta kontakter, konseljer och samtal med statsministern och hans samlingsregering. Ett av de sista uttrycken för en svensk kungs uttryckliga politiska ingripanden var den diktamen om politiken gentemot Finland som Gustaf V fick införd i regeringsprotokollet.
Efter Tysklands invasion av Norge 1940 krävde Tyskland den 15 juni att norska kungahuset skulle avsättas och att socialdemokratiska ministären Nygaardsvold skulle avgå, vilket oroade kung Gustaf, bland annat genom de nära släktbanden kungahusen emellan. Samma dag krävde Tyskland transitering av trupper genom Sverige. 17 juni 1940 sände kungen, efter samråd med en motvillig Per Albin Hansson, ett telegram till Hitler där han bad honom iakttaga "moderation" i frågan om att tvinga norske kungen att abdikera. Den 8 juli undertecknades permitteringsavtal med Tyskland, ett beslut som togs av statsråden då ett avslag inte ansågs vara värt att kriga för.[14]
Vid Midsommarkrisen lär kung Gustaf ha hotat med abdikation för att påverka regeringens beslut [15], men uppgiften är ifrågasatt och grundas på ett dunkelt samtal kungen hade med Per Albin Hansson i juni 1941 med anledning av Tysklands krav om att deras soldater skulle transporteras genom Sverige. Enligt Hansson förklarade kungen att han ”icke ville genom vägran ta risken av konflikt”, men det är även känt genom utrikesminister Christian Günther att han var ensam i kungafamiljen i denna uppfattning.[16] Att beskriva händelseförloppet under Midsommarkrisen är mycket komplicerat, då det förekommer olika samtida skildringar och tolkningar. Kung Gustafs roll och skäl för transiteringen är betydelsefull för klargörandet av ansvarigheten. Till detta bör tillfogas det faktum, att både kungen och kronprinsen uttalat sitt bifall till att även låta västmakternas trupper färdas genom Sverige, eller åtminstone att kungen var ovillig att låta denna fråga leda till krig. När regeringen beslutade avslå västmakternas begäran, ställde sig emellertid kungen bakom beslutet.[17] Redan under hösten började grupper anklaga kungen för denna undfallenhet mot Tyskland. Enligt Nothins mening sköts kungen fram för att ha någon att skylla på, medan statsminister Hansson hölls oansvarig. Nothin menar dock att det är uppenbart att kungen och statsministern var helt eniga i frågan, och att statsministern aldrig ställde sig bakom skuldbeläggningen.[18]
Vastaukset 1
Vanhimmat
När Nazityskland invaderade Sovjetunionen i oktober 1941 skrev Gustaf V ett privat brev till Hitler, i vilket han tackade Hitler för att han beslutat slå ned den "bolsjevikiska pesthärden" och gratulera honom till "den redan uppnådda framgången" på östfronten.[19] Emot majoriteten i riksdagen och regering förklarade kungen också i brevet att han hoppades att kommunistpartiet snart förbjöds i Sverige, samt att bolsjevismen var en fara för hela Europa. Brevet skickades, efter att han meddelat statsminister Hansson om saken, i anslutning till nya krav från Tyskland om transitering, som kungen deltog i att neka dem; det senare brukar kallas "februarikrisen 1942".[20]
Kung Gustaf, som av tidningen Social-Demokraten betecknats som "folk- och fredskungen",[21] erbjöd Tyskland och Storbritannien i augusti 1940 sina tjänster för fredsförhandlingar. Storbritanniens premiärminister Winston Churchill undanbad sig dock den, som han uttryckte det, "föraktlige kungen av Sveriges"[22] tjänster. Gustaf V tydliggjorde sin egen syn på sin funktion på sin 85-årsdag 1943, då han i ett tal på borggården sa att i normala fall ska en konstitutionell kung inte ta ställning och leda i en viss riktning, men i undantagsfall som detta krig hade han personligen försökt hjälpa landet ur omedelbara svårigheter.
Den 30 juni 1944 bad kung Gustaf Ungerns statschef i mänsklighetens namn att rädda de ungerska judarna.[23] Redan våren 1933 hade kung Gustaf vid ett besök i Berlin försökt få Hitler att mildra förföljelserna mot judar.[24] Efter författningsändringen 1918 blev dessa personliga vädjanden återkommande inslag i kung Gustafs utrikespolitiska delaktighet. När USA:s president Franklin D. Roosevelt 1938 sökte fredsförhandlingar med Hitler och kallade till internationell fredskonferens, vände han sig till kung Gustaf, som 27 september riktade en personlig vädjan till den tyske rikskanslern "i fredens intresse".[25]
Kanske var det därför kung Gustaf var adressaten när Theodor Wanner överlämnade en bild till Arvid Fredborg under hösten 1942. Fotot föreställde en massavrättning av judar, och var det första beviset, eller ett av de första, för nazisternas folkmord. Efter flera äventyr nådde fotografiet kung Gustaf, som skickade det vidare till kung Georg VI av Storbritannien, och strax därefter blev dessa övergrepp kända för allmänheten.[26]
Efter andra världskriget [redigera]
Gustaf V tar emot en bukett blommor.
Efter andra världskriget, begärde Sovjetunionen att Sverige skulle utelämna de desertörer från Baltikum som flytt till landet, och regeringen samtyckte. Detta vållade massiva protester i media, och kung Gustaf ingrep en sista gång i en inflammerad utrikespolitisk fråga. Han riktade en vädjan till Stalin att vänta med baltutlämningen. Stalin avslog kungens vädjan. Senare blev Sverige mycket kritiserat för bifallandet av Sovjets krav i detta.[27]
1946 körde kungens chaufför i diket, kurvan kom att kallas för Kungens kurva.
Med tilltagande ålder började kung Gustaf varje vår vistas i Nice på Rivieran. År 1948 fyllde han 90 år och firades storstilat, men orken minskade och kronprinsen fick rycka in och ersätta honom, till exempel vid utdelningen av Nobelpriset 1948 och vid riksdagens högtidliga öppnande 1950. Inte heller kunde han medverka vid firandet av Svenska flaggans dag 1950. Sina offentliga plikter utövade han alltid om det var möjligt och sin sista regeringskonselj ledde han den 27 oktober 1950. Under sina sista år hade kungen problem med återkommande luftrörskatarr.[28]