Suomemruotsalaisuus olennaisesta olemuksesta!
Men som sagt: frågan om litteraturen är bara en del av hela den sjuka finlandssvenska frågan. Där möter på alla områden samma isolering, samma strävan till en självtillräcklighet, som tycks ha sin rot i en historiskt betingad illusion. För att förstå vad det är fråga om måste man gå tillbaka till den tiden då Finlands hela offentliga liv klädde sig i svensk språkdräkt, då både de män som administrerade landet och de ledande förmågorna inom kulturens olika fack talade svenska. När samhället genom folkmajoritetens naturliga tryck förfinskades, skedde det så, att förefintliga institutioner antingen gjordes tvåspråkiga eller finska motsvarigheter skapades vid sidan av de svenska. Finland klövs på det sättet ända från toppen i två kompletta dubbelstater, där de båda teoretiskt "likaberättigade" folken skulle leva sida vid sida. Den absurda illusionen att finlandssvenskarna utgör en fullständig nation var därmed född. Sedan dess har vakthållningen i det spöklika, för helt andra förhållanden byggda palatset som den lilla gruppen svenskar i Finland andligen bebor, önskan att befolka och nyttja det lika effektivt som de myllrande invånarna nyttjar det nybyggda grannpalatset blivit finlandssvenskarnas patetiska men i längden övermäktiga ambition.
I själva verket är vi ju allt annat än en nation – inte ens en naturligt sammanhängande folkspillra. Det talas ofta om procenttalet svenskspråkiga i Finland som om någonting avgörande, men vilken roll spelar denna siffra jämfört med den ynkliga som anger vårt absoluta antal? Om vi jämför oss med de fransktalande i Schweiz eller i Belgien finner vi, att inte ens de med sina stora befolkningsunderlag har sådana självständighetsambitioner som vi lagt oss till med. En franskspråkig författare i Schweiz räknar sig helt naturligt till den franska litteraturen, medan en advokat eller vetenskapsman i samma predikament, kallar sig schweizare, inte "schweizfransman" – alltså en naturlig integrering dels utåt mot språkgemenskapen, dels inåt mot medborgargemenskapen. Drömmen om den finlandssvenska nationen, där det finns allting från den pseudoriksdag som kallas folkting, från finlandssvenska biskopsstift och universitet till finlandssvenska hemslöjdsbutiker, barnmorskeinstitut och truppförband, tar sig egendomliga uttryck också inom litteraturdiskussionen, som på senare år varit livlig. Man jämför sig såsom jämbördig part med det finska Finland och med Sverige, man undrar varför vi inte för närvarande har stora epiker och flera dramaturger, man propagerar på landsorten för de finlandssvenska författarnas verk, man klagar över att vi befinner oss i en vågdal, därför att vi inte kulturellt är lika livaktiga som finnarna. Till detta ville man ställa motfrågan: Varför skulle just de 350000 finlandssvenskarna vara procentuellt överbegåvade och abnormt kulturintresserade? Är det inte vackert så att vi över huvud har några författarbegåvningar, de må sedan vara lyriker eller sagoberättare? Malmö stad har inte heller en fullständig parnass av konstnärer, men ingen har ropat på vågdal för det.
Men som sagt: frågan om litteraturen är bara en del av hela den sjuka finlandssvenska frågan. Där möter på alla områden samma isolering, samma strävan till en självtillräcklighet, som tycks ha sin rot i en historiskt betingad illusion. För att förstå vad det är fråga om måste man gå tillbaka till den tiden då Finlands hela offentliga liv klädde sig i svensk språkdräkt, då både de män som administrerade landet och de ledande förmågorna inom kulturens olika fack talade svenska. När samhället genom folkmajoritetens naturliga tryck förfinskades, skedde det så, att förefintliga institutioner antingen gjordes tvåspråkiga eller finska motsvarigheter skapades vid sidan av de svenska. Finland klövs på det sättet ända från toppen i två kompletta dubbelstater, där de båda teoretiskt "likaberättigade" folken skulle leva sida vid sida. Den absurda illusionen att finlandssvenskarna utgör en fullständig nation var därmed född. Sedan dess har vakthållningen i det spöklika, för helt andra förhållanden byggda palatset som den lilla gruppen svenskar i Finland andligen bebor, önskan att befolka och nyttja det lika effektivt som de myllrande invånarna nyttjar det nybyggda grannpalatset blivit finlandssvenskarnas patetiska men i längden övermäktiga ambition.
I själva verket är vi ju allt annat än en nation – inte ens en naturligt sammanhängande folkspillra. Det talas ofta om procenttalet svenskspråkiga i Finland som om någonting avgörande, men vilken roll spelar denna siffra jämfört med den ynkliga som anger vårt absoluta antal? Om vi jämför oss med de fransktalande i Schweiz eller i Belgien finner vi, att inte ens de med sina stora befolkningsunderlag har sådana självständighetsambitioner som vi lagt oss till med. En franskspråkig författare i Schweiz räknar sig helt naturligt till den franska litteraturen, medan en advokat eller vetenskapsman i samma predikament, kallar sig schweizare, inte "schweizfransman" – alltså en naturlig integrering dels utåt mot språkgemenskapen, dels inåt mot medborgargemenskapen. Drömmen om den finlandssvenska nationen, där det finns allting från den pseudoriksdag som kallas folkting, från finlandssvenska biskopsstift och universitet till finlandssvenska hemslöjdsbutiker, barnmorskeinstitut och truppförband, tar sig egendomliga uttryck också inom litteraturdiskussionen, som på senare år varit livlig. Man jämför sig såsom jämbördig part med det finska Finland och med Sverige, man undrar varför vi inte för närvarande har stora epiker och flera dramaturger, man propagerar på landsorten för de finlandssvenska författarnas verk, man klagar över att vi befinner oss i en vågdal, därför att vi inte kulturellt är lika livaktiga som finnarna. Till detta ville man ställa motfrågan: Varför skulle just de 350000 finlandssvenskarna vara procentuellt överbegåvade och abnormt kulturintresserade? Är det inte vackert så att vi över huvud har några författarbegåvningar, de må sedan vara lyriker eller sagoberättare? Malmö stad har inte heller en fullständig parnass av konstnärer, men ingen har ropat på vågdal för det.
Vastaukset 2
Vanhimmat
Finlandssvenskarna lever alltså i en illusion som på sätt och vis är heroisk, men av allt flera uppfattas som konstlad, olustig och hindrande. Många ser förfinskningen som den enda utvägen. För egen del tror jag problemet kan lösas på ett helt annat sätt, därför att det i grund och botten är en mentalitetsförändring och inte ett språkbyte som behövs. Förfinskningen kan ibland bli ett slags romantisk lockelse för finlandssvenskarna, när känslan av rotlöshet, isolering och instängdhet i subjektiva problem sätter åt. De inbillar sig då att finnarna är sundare, lyckligare, fastare förankrade i tillvaron. Kanske de är det, men det är i så fall en lycka som man inte kan bli delaktig av genom språkbyte, eftersom den känsla av rotlöshet det här är fråga om snarast beror på det moderna samhällslivet och är lika vanlig i Sverige eller i Frankrike som i det svenska Finland. Om den än så länge är mindre framträdande på finskt håll, beror det på att så många av de bildade finnarna är "första generationens män", som ännu har kvar sina rötter i folklig gemenskap och tillmäter det absurda nutidslivet mening, därför att det lyft dem socialt.
http://www.svd.se/kulturnoje/understrecket/finlandssvenskarna_2659467.svd
ylös