En berättelse om två schismer

Den ena schismen är illusorisk och skadar ingen, medan den andra är helt verklig och döds- bringande. Gissa vilken av dem som neo-katolikerna fördömer?

Dr. Thomas Woods och jag lägger nu sista handen vid en bok som försvarar den traditiona- listiska ståndpunkten mot attacker från den neo-katolska strömning som har uppstått sedan Andra Vatikankonciliet. En av de punkter vi framhåller i boken är att neo-katolicismen är ett försvar för nymodighet snarare än av katolsk doktrin som sådan. Det är därför som neo-kato- liker, när de hävdar att traditionalister ”avviker från det levande läroämbetet” eller ”förkastar Vaticanum II”, aldrig förmår formulera sin anklagelse i termer av katolsk doktrin.

Ett lustigt exempel på detta problem är Peter Veres nyligen publicerade artikel i The Wanderer, vari denne övermodige innehavare av en nyligen förvärvad grad i kanonisk rätt myndigt informerar oss om följande: ”Jag drar slutsatsen att en stiftsbiskop kan förklara en författare för schismatisk, som offentligt motsätter sig Andra Vatikankonciliet…” /1/ Exakt hur ”motsätter sig” någon Andra Vatikankonciliet? Frambringade konciliet något slags kyrk- ligt kraftfält som katoliker måste underkasta sig liksom inför rörelserna av en hypnotisörs trollspö? Vilken undervisning av Vaticanum II hävdar Vere att traditionalisterna ”motsätter sig”? Vad kräver Vaticanum II katoliker att tro, som de inte alltid hade trott före konciliet? Svaret är givetvis: Ingenting. Vad traditionalisterna skurit bort är den efterkonciliära epokens nya praxis, nymodiga begrepp, attityder och nya kyrkliga policy, varav intet egentligen är föremål för katolsk tro.

Exempelvis finns där det "ekumeniska vågstycket", en illa definierad och hittills okänd kyrklig policy, på vilken ingen katolik kan tvingas att tro, som om det vore en trosartikel. Självutnämnda auktoriteter som Vere vet så litet om ämnet att de är okunniga om påven Johannes Paulus II:s egen undervisning, att traditionalistiska invändningar mot det ekume- niska experimentet har sin givna plats i Kyrkan, även om påven inte instämmer i sådana in- vändningar. Som Hans Helighet uppmärksammade i sin encyklika Redemptor Hominis (1979):

Det finns människor som inför svårigheterna eller eftersom de anser att de första ekumeniska strävandena har fört med sig negativa resultat skulle ha velat vända om. Somliga ger även uttryck åt den åsikten att dessa strä- vanden är till skada för Evangeliets sak, leder till ytterligare splittring i Kyrkan, förorsakar förvirring i fråga om tro och moral och leder till en specifik liknöjdhet. Det är måhända en god sak att förespråkarna för dessa åsikter kan ge uttryck åt sina farhågor.

Men inte enligt den eminente Hr Vere! Om demagogiska traditionalistbekämpare som Vere tänkt över saken ett ögonblick, så skulle de inse att det är fullständigt omöjligt för en katolik att "avvika" från sådana saker som det "ekumeniska vågstycket" med innebörden att vara otrogen gentemot bindande katolsk lära. Är traditionalister mindre katolska, därför att de oav- låtligen gör invändningar mot och vägrar att delta i gemensam bön med abortförespråkande protestantiska präster eller i bönemöten med rabbiner, mullor och shamaner, såsom påven har gjort? Denna typ av verksamhet kan uppenbarligen aldrig påtvingas katoliker såsom en re- ligiös förpliktelse. Den Helige Ande skulle inte tillåta det.

Eftersom neo-katolikerna i huvudsak är försvarare av nymodighet, är de, objektivt uttryckt, i praktiken mer eller mindre liberaler, vare sig individuella medlemmar av den neo-katolska riktningen subjektivt förstår detta eller inte. Inte ens neo-katolikerna kan uppriktigt förneka, att S:t Pius X skulle ha fördömt de nymodigheter som de svalt utan ett pip av protest. Faktum talar för sig själv.

I egenskap av ett slags liberaler visar neo-katolikerna prov på den inkonsekvens som utmärker alla former av liberalt tänkande på det socio-politiska området. Den socio-politiske liberalen är inkonsekvent, eftersom hans tänkande inte är axiologiskt (= värdeteoretiskt) /baserat på pri-mära principer/ utan snarare positivistiskt, byggande sina slutsatser blott och bart på mänsklig vilja, såsom denna tar sig uttryck i den förhärskande tidsandan (Zeitgeist). Neo-katoliken är i viss mån en kyrkopositivist, som inkonsekvent idag försvarar precis det som han fördömde i- går – altarflickor och gemensam bön med heretiker t. ex. – helt enkelt därför att den efterkon- ciliära tidsandan har tillåtit sådana nymodigheter.

En av inkonsekvenserna i socio-politisk liberalism är dess tendens att demonisera figurer på högerkanten, sådana som Joseph McCarthy, samtidigt som man blundar inför och t.o.m. lovordar konstaterade demoner på vänsterkanten, som t. ex. Mao Tse-tung, som den liberala pressen begapade sig på som en ”agrar reformator.” Det finns en analogi till denna speciella liberala inkonsekvens inom den katolska Kyrkan idag. Jag åsyftar den absurda olikheten mellan det neo-katolska sättet att nalkas ärkebiskop Marcel Lefebvres så kallade schism och den kommunistkontrollerade Catholic Patriotic Associations (CPA) verkligt påtagliga schism i det röda Kina.

Den förmenta Lefebvre-schismen
Den 30 juni 1988 vigde ärkebiskop Lefebvre fyra biskopar utan påvligt mandat – en förseelse som enligt canon 1382 medför exkommunikationsstraff, med reservation för olika undantag från skuld under canones 1321-23. En av dessa ursäkter är att den, som förbrutit sig, handlade av nödtvång eller för att undvika allvarlig olägenhet.

En annan (ursäkt) är att den, som förbrutit sig, uppriktigt trodde, om också med orätt, att hans handlande var berättigat och att han sålunda subjektivt inte var skyldig till förseelsen. Med hänsyn till det rådande kaotiska tillståndet i Kyrkan hävdade Lefebvre, att hans handlande var nödvändigt för att bevara någon tillstymmelse av katolsk tradition. Jag tar inte upp det försva- ret här, men noterar endast tre saker:

För det första, att försvaret med hänvisning till nödtvång framfördes av ärkebiskopen och att Hans Eminens, med rätt eller orätt, otvivelaktigt handlade med en god avsikt, såsom det förut- setts av canones 1321 och 1323.

För det andra, straffet för otillåtna biskopsvigningar enligt canon 1381 är latae sententiae – d.v.s. automatiskt och utan behov av en formell deklaration av kyrklig myndighet. Effekterna av straffet blir emellertid mycket allvarligare, om straffet sedan tillkännages av kyrklig myn- dighet. (Canon 1331) Först och främst kan det tillkännagivna straffet inte efterskänkas av en biktfader i nödlägen, utom vid dödsfara. (Canon 1357)

För det tredje, 1983 års kanoniska lagkod föreskriver ingenstans, att en otillåten biskops- vigning i sig själv utgör grund för det kanoniska brottet schism. Faktiskt medgav kardinal Castillo Lara, ordförande i den påvliga kommissionen för autentisk tolkning av den kano- niska lagen, för La Repubblica) att ”Akten att viga en biskop (utan påvligt mandat) inte i sig själv är en schismatisk handling…” /2/ (Kardinal Lara påstod att Lefebvre var skyldig till schism före 1988 års biskopsvigningar, för vilket påstående han inte framlade det minsta bevis.)
Som vi vet, var Vatikanens reaktion på Lefebvres biskopsvigningar omedelbar: Den 2 juli 1988, endast två dagar senare, utfärdade påven sin motu proprio-skrivelse Ecclesia Dei, vil-ken förklarar att ”ärkebiskop Lefebvre och prästerna Bernard Fellay, Bernard Tissier de Mallerais, Richard Williamson och Alfonso de Galarreta har ådragit sig det allvarliga ex- kommunikationsstraff som förutses av kyrklig lag.” Motu proprio-skrivelsen gick t.o.m. längre än den anförda lagregeln stadgar genom att deklarera att sådan olydnad – som i praktiken innebär förkastandet av det romerska primatet – utgör en schismatisk handling.” Ändå hade den kanoniska förmaning som sänts till Lefebvre före biskopsvigningarna inte innehållit någon antydan om, att hans handlande skulle bedömas som schismatiskt och att det enda möjliga anförda straffet var det med exkommunikation latae sententiae. Resultatet var snarare som att bli beskylld för endast en förseelse men sedan bli förklarad skyldig till två. Motu proprio-skrivelsen varnar också, att ”formell anslutning till schismen är en allvarlig förseelse mot Gud och medför det exkommunikationsstraff som föreskrivs av Kyrkans lag.” Men termen ”formell anslutning” definieras ingenstans. Sedermera klargjorde emellertid Vatikanen i särskilda utslag, att blotta närvaron i ett SSPX-kapell i Arizona inte är en schis- matisk handling, inte ens anlitande av en SSPX-biskop för Bekräftelsens sakrament i ett oberoende kapell på Hawaii. /3/

Neo-katolikerna är behjälpliga med att utvidga straffet
Medan motu proprio-skrivelsen tillämpade exkommunikationen och uttrycket schismatisk förseelse endast på Lefebvre och de fyra präster han biskopsvigde, har neo-katolska kommentatorer i EWTN, The Wanderer och annorstädes därefter rent formellt med glad iver som ”schismatiska” utpekat inte endast Lefebvre och de fyra biskopar han vigt, utan alla prästerna i S:t Pius X:s Sällskap, varje enskild troende som ofta besöker deras kapell och var och en som försvarar Lefebvres handlingar. Neo-katolikerna har t.o.m. myntat termerna ”Lefebrian” och ”Lefebvrism” för att stigmatisera ”extrema traditionalister” i allmänhet.

Således har vi i Lefebvres fall följande: en omedelbar exkommunikationsförklaring och ge- nom att tränga bakom det som det exakta uttryckssättet i Kyrkans lag tillhandahåller deklare-randet av en schism; det obehöriga utvidgandet av dessa förseelser genom neo-katolska organ till att omfatta en hel kategori katoliker, vilka inte alls omfattas av den ursprungliga motu proprio-skrivelsen; och i fullt mått demoniserandet av ärkebiskop Lefebvre och alla hans anhängare och sympasitörer. Ändå är det obestridligt att de som neo-katolikerna utpekar som ”Lefebvrianer” – inklusive de biskopar, präster och lekmän som faktiskt är förenade med SSPX – har den katolska tron och följer Kyrkans morallära, som även kardinal Castrillón Hoyos medgav under loppet av de nyligen förda förhandlingarna för reglerandet av SSPX:s ställning. Vidare bekänner Lefebvrianska präster och biskopar sin lojalitet mot Johannes Paulus II och ber för honom liksom för den lokale biskopen vid varje mässa.

Faktiskt torde Vatikanens diskreta närmande till SSPX antyda att ”Lefebvre-schismen” är illusorisk och i själva verket inte är något mera än ett internt disciplinärt problem inom Kyrkan. Så har t. ex., som kardinal Cassidy medgav i ett brev av den 25 mars 1994, det påvliga rådet för kristen enhet ”ingenting att göra med S:t Pius X:s Sällskap. Situationen för Sällskapets medlemmar är en intern angelägenhet inom den katolska Kyrkan. Sällskapet är icke en annan Kyrka eller kyrklig gemenskap i den mening som brukas i handboken.”

Den kinesiska ”Catholic Patriotic Associations” schism
Raskt fram till den 6 januari 2000. På detta datum vigde Catholic Patriotic Association (CPA) olovligt fem biskopar – en mera än Lefebvre – utan påvligt mandat. Den röda kinesiska regi- men skapade CPA år 1957 för att ersätta den romersk- katolska Kyrkan i Kina, vilken den för- klarade olaglig och drev under jorden, där lojala kinesiska katoliker sedan dess tvingats fira gudstjänst, följande sin andlige faders, den store martyren kardinal Ignatius Kungs exempel. Inklusive de fem biskopar som olovligt vigdes den 6 januari 2000 har CPA sedan 1957 olovligt vigt ett hundra biskopar utan påvligt mandat. Dessutom dristar sig, till skillnad från de fyra biskopar som vigts av ärkebiskop Lefebvre, CPA-biskoparna att göra anspråk på terri-toriell jurisdiktion över de biskopsstift, från vilka kommunisterna drev bort den katolska Kyrkans legitima biskopar.

CPA:s konstitution kräver uttryckligt förnekande av tro och lydnad mot den romerske påven. Som Kung-stiftelsen påpekar: ”Den patriotiska sammanslutningens (CPA:s) egen fundamen- tala och tydligt uttalade princip är självständighet från påvens administrativa, lagstiftande och juridiska auktoritet” – själva definitionen av schism under canon 751. I jämförelse därmed be- känner SSPX sitt accepterande av påvlig auktoritet och har gått in i av påven beordrade för- handlingar för reglerandet av SSPX:s ställning som en apostolisk administration, direkt under- ställd den Helige Fadern. (Som kardinal Hoyos nämnde för pressen, sade biskop Fellay till honom, att ”när påven kallar, kommer vi springande.”) Och medan det inte råder någon tve- kan om att ärkebiskop Lefebvres handlingar var uttryck för olydnad i fråga om en särskild påvlig befallning, så är olydnad i enskilda frågor inte i sig själv schism, vilken definieras ge- nom förkastandet av själva det påvliga ämbetet: ”Varje olydnad är emellertid inte en schism; för att äga denna karaktär måste den förutom överträdelse av överordnades påbud inkludera förnekandet av deras gudomliga rätt att befalla.” (Catholic Encyclopedia) Men eftersom för- nekandet av påvens rätt att befalla är CPA:s grundläggande princip, är sammanslutningen i fråga obestridligen schismatisk per definition. CPA-biskoparna svär tro och lydnad inte gentemot påven, utan till premiärminister Jiang och den röda kinesiska regimen, vilkens schackpjäser de är. Således utfärdade CPA-biskoparna år 1994 ett ”herdabrev” anmodande kinesiska katoliker att stödja Kinas födelsekontrollpolitik, inklusive påtvingad abort, och, som kardinal Kung-stiftelsen framhåller, så ”brännmärkte de patriotiska biskoparna lidelsefullt den Helige Faderns kanonisation av de 120 kinesiska martyrerna den 1 oktober 2000.”

I korthet är CPA en kommunistskapad, kommunistkontrollerad, skränigt schismatisk och abortvänlig organisation grundad av djävulen själv, agerande genom Mao Tse-tung och den röda kinesiska regimen, nu ledd av premiärminister Jiang. Följaktligen utfärdade påven Pius XII i utövandet av sin apostoliska uppgift en encyklika, som fördömer CPA som ett angrepp på den katolska trons och den hemlighetsfulla Kroppens okränkbarhet:

Ty genom särskilt subtil iver har en sammanslutning skapats bland er, med vilken beteckningen ’patriotisk’ har förknippats och katolikerna tvingas med alla medel att taga del däri.

Denna sammanslutning bildades – som ofta tillkännagivits – skenbart för att förena prästerskapet och de troende i kärleken till sin religion och sitt land med följande mål i sikte: att de skulle uppamma patriotiska känslor; att de skulle befrämja den internationella fredens sak; att de skulle acceptera den art av socialism, som har introduce- rats hos er och, då ni accepterat den, understödja och sprida den; att, slutligen, de skulle aktivt samarbeta med civila myndigheter i försvaret av vad de beskriver som politisk och religiös frihet. Och ändå är det – trots dessa svepande generaliseringar i fråga om försvar av fred och fosterland, vilka säkerligen kan föra den omisstänk- samme bakom ljuset – fullständigt klart, att denna sammanslutning helt enkelt är ett försök att genomföra en förvisso väl definierad och fördärvbringande politik…

Ty under sken av patriotism, vilket i själva verket är ett sannskyldigt bedrägeri, strävar denna sammanslutning primärt efter att gradvis förmå katolikerna att omfatta grundsatserna i den ateistiska materialismen, genom vilken Gud själv förnekas och religiösa principer förkastas. /4/

Pius XII övergick till att fördöma CPA:s olovliga vigning av biskopar som ”brottslig och vanhelgande,” och han deklarerade, att CPA-biskoparna inte hade någon som helst juris- diktionsmakt och att de var underkastade en exkommunikation latae sententiae, förbehållen honom själv att avkunna.

Den neo-katolska dubbla standarden (d.v.s. mätandet med två helt olika mått)
Nå, vilken blev det neo-katolska etablissemangets reaktion på nyheterna om CPA:s olovliga biskopsvigningar den 6 januari 2000? Enligt nyhetsbyrån Zenit ”kritiserade” Vatikanens talesman Joaquin Navarro-Valls Pekings beslut och gav uttryck åt ’förvåning’ och ’besvi- kelse’ och förklarade att ’denna gest kommer att uppställa hinder som säkerligen hindrar normaliseringsprocessen’ av relationen mellan Vatikanen och Kina.” Förvåning och besvi- kelse! Ett hinder för normaliseringsprocessen! Men inget avkunnat exkommunikationsstraff. Ingen deklaration om schism. Inte ens en förklaring till de troende i Kina att, som Pius XII varnade även innan CPA översåg med framtvingade aborter, CPA har som mål ”att förmå katolikerna att successivt omfatta grundsatserna i den ateistiska materialismen, genom vilken Gud själv förnekas och religiösa grundsatser förkastas.” I själva verket är det just därför som de ”underjordiska” katolikerna i Kina, som följt kardinal Kungs exempel, har lidit våldsam förföljelse hellre än att ansluta sig till CPA.

Ironiskt nog uppstod den allmänna kyrkolag som återspeglas i canon 1381, enligt vilken Lefebvre och de fyra biskoparna bestraffades, med det förkonciliära Heliga Officiets (Tros-kongregationens tidigare namn) tillkännagivande år 1957 av en exkommunikation för olovliga biskopsvigningar i Kommunist-Kina. D.v.s. det straff som stipuleras av canon 1381 uppstod för att komma åt den kommunistiska störningen av den apostoliska successionen. /5/ Men långt ifrån att förklara CPA-biskoparna exkommunicerade eller schismatiska, har den Vatikanska maktapparaten träget fjäskat för dem under högljutt bifall från de neo-katolska iakttagarna. I september år 2000, ca nio månader efter de fem olovliga biskopsvigningarna, for kardinal (”Assisis anda, kom över oss alla!”) Etchegaray till Kina för att närvara vid en konferens om ”Religioner och fred” – vilket kan liknas vid att närvara vid en hälsokost- sammankomst bland en rad döda människor. Under sin resa skuffades Etchegaray runt av CPA-biskopar, samtidigt som han vägrades tillträde till de underjordiska biskopar som är lojala mot Rom. CWNews.com (ännu ett neo-katolskt organ) refererade välvilligt Etchegarays yttrande att ”I grund och botten är det fråga om en (enda) Kyrka och en gemensam tro, försö- kande att bit för bit komma förbi den olycksaliga separationen mellan ’underjordisk’ och ’officiell’” Så CPA, som överser med abort, förkastar lydnaden mot påven och skarpt för- dömer hans kanonisation av kinesiska martyrer är en del av samma Kyrka som de lojala katolikerna, som har drivits under jorden, därför att de vägrade att underkasta sig CPA. För att demonstrera detta synsätt celebrerade kardinalen mässan i en mariansk helgedom som kommunisterna stal från den katolska Kyrkan och överlämnade till CPA-”hierarkin”.

Kardinalen önskade göra klart, att ”inget av mina steg bör tolkas som ett godkännande av den officiella (stats-godkända) kyrkans strukturer. (Vad skulle inge någon den idén?) Lägg märke till den försiktiga inskränkningen: Kardinalen godkänner inte CPA:s strukturer, men vad beträffar CPA:s anhängare förkastade Etchegaray tydligt och klart åsikten att de är schisma- tiker: ”Det faktum att jag erkände troheten mot påven hos katolikerna i den officiella kyrkan (d.v.s. CPA) kan på intet sätt förminska mitt erkännande av den heroiska trofastheten hos den tysta Kyrkan.” Låt oss se, om vi kan få någon mening i detta yttrande: Anhängarna av en organisation, vars själva konstitution förkastar lydnaden mot påven och vilken överser med framtvingad abort, är trofasta mot påven! Javisst, men de underjordiska katolikerna, förstår ni, har heroisk trofasthet mot påven, eftersom de lider förföljelse – för sin vägran att ansluta sig till de trogna katolikerna i CPA. Det förefaller som om vi nått en ny kulmen på efterkon- ciliär absurditet.

Nå, vad är då att säga om de fem olovliga biskopsvigningarna i januari förra året? Enligt Etchegaray: ”Detta är ett mycket allvarligt faktum som drabbar ecklesiologin (= läran om Kyrkan). Om det upprepas, finns det risk för att närmandet mellan katoliker hämmas.” En risk att ”närmandet hämmas”, om det upprepas? Nåväl, det har upprepats – ett hundra gånger! Etchegaray tillade: ”Jag fick möjlighet att säga det rent ut till de officiella biskoparna av Peking och Nanking. Frågan om ordinerandet av biskopar är en avgörande punkt för Kyrkan och staten; den kan varken undvikas eller lösas lätt med tanke på skiljaktigheterna i fråga om synpunkter. Historien visar emellertid att rimliga lösningar kan finnas i olika politiska kli- mat.” Så, när det blir fråga om olovlig biskopsvigning av aborttolererande kommunistiska marionetter, ”kan rimliga lösningar finnas i alla politiska klimat.” Men i ärkebiskop Lefebvres fall tog det Vatikanen endast 48 timmar att kasta ut honom och alla hans supporter i mörkret utanför, medan man varnar de troende att ha någonting att göra med honom eller hans Säll- skap.

Är kardinal Etchegaray bara en ensamvarg i detta avseende? Inte alls. Kung-stiftelsen framhåller att kardinal Tomko, en av påvens närmaste rådgivare, har citerats, då han säger, att de ”’ två grupperna i kyrkan i Kina’ (den underjordiska romersk-katolska Kyrkan och den Patriotiska Sammanslutningen) ’inte är två kyrkor, eftersom vi alla är en Kyrka,’ och att Kyrkans ’verklige fiende’ ’inte finns inom Kyrkan, utan utanför denna.’” /6/ Vida mer talande är Kung-stiftelsens öppna brev av den 28 mars 2000, adresserat till kardinal Sodano, ärke- biskop Re, kardinal Ratzinger och andra medlemmar av den Vatikanska maktapparaten, vilket framhåller att CPA-präster har utbildats i amerikanska seminarier, givits dispenser att verka i amerikanska församlingar med Vatikanens godkännande (enligt ärkebiskop Levada och andra amerikanska prelater) och understödjes av katolska välgörenhetsinrättningar, medan lojala seminarister och präster i den underjordiska Kyrkan inte mottar något som helst stöd. Vatika- nens svar på det öppna brevet har varit en talande tystnad.

Här måste det framhållas att Johannes Paulus II åtminstone har försökt att distansera sig från det neo-katolska etablissemanget och den Vatikanska byråkratin i detta avseende. T.ex. i sitt tal till kinesiska katoliker den 3 december 1996 förklarade den Helige Fadern att ”också idag alla kinesiska katoliker är kallade att förbli lojala mot den tro som mottagits och föres vidare och att inte falla till föga för modeller av en Kyrka, vilka inte svarar mot Herrens Jesu vilja, mot den katolska tron eller mot känslorna och övertygelsen hos den stora majoriteten av ki- nesiska katoliker. Följden av sådana modeller skulle bli en splittring, endast ägnad att föror- saka förvirring, till men för tron själv och för det bidrag vilket de troende kan ge åt sitt hem-land i egenskap av verktyg för fred och socialt framåtskridande..”

Men detta uttalande är rätt milt jämfört med fördömandena genom Pius XII långt före CPA:s främjande av påtvingad abort. Och Johannes Paulus’ påstående bara underminerades genom hans ytterst förfärliga försvarstal för Kina den 24 oktober 2001, vilket lovordar den kommu- nistiska regimens ”viktiga mål på det sociala framåtskridandets område” och även förklarar att ”Den katolska Kyrkan för sin del med respekt betraktar denna imponerande kamp och långsiktiga planering. De värden och mål, vilka är av primär betydelse för det moderna Kina, ligger också Kyrkan varmt om hjärtat: solidaritet, fred, social rättvisa, det kloka ledarskapet för globaliseringsfenomenet och alla folks civila framåtskridande.” Man kan knappast tro att denna devota hyllning åt den diaboliska Jiang-regimen kom från påvens mun. Enligt mitt sätt att se är texten helt klart en produkt av det vatikanska statssekretariatet, vilket halsstarrigt framhärdar i sin moraliskt bankruttmässiga östpolitik. Kineserna gengäldade detta motbju- dande kryperi genom att nästan omedelbart rikta ett krossande slag mot det lojala underjor-

diska katolska stiftet i Feng Xiang. Enligt en Zenit-rapport den 29 november 2001 ”arreste- rade” kommunistiska hantlangare ”biskop Lucas Li Jingfeng och hans assistent, spärrade in ett dussin präster, stängde ett munk- och två nunnekloster och sände hem seminarister, mun- kar och nunnor – allt detta under den senaste månaden. Dessa troende är en del av en under- jordisk katolsk gemenskap, som vägrar att ansluta sig till den statsgodkända ’patriotiska’ kyrkan…. Den 81-årige biskopen fördes tillsammans med sin assistent till okänd ort. De har inte avhörts sedan den 4 november.” Ännu en diplomatisk ”triumf” för östpolitiken.

Det är bara typiskt för neo-katolskt tänkande att de vill finna ett sätt att skriva under på Vatikanens skamliga koppleri för CPA:s räkning. Catholic World News t.ex. har slagit in på den linjen, att CPA:s anhängare, ”samtidigt som de är öppet lojala mot regeringssamman-slutningen, i hemlighet förbinder sig till tro och lydnad gentemot påven.” /7/ CWN tycks ha glömt Vår Herres undervisning om omöjligheten att tjäna två herrar. Kardinal Kung tillbringa- de 30 år i enslig fångenskap hellre än att uttala ett enda ord som dikterades för honom av hans kommunistiska förföljare. Men det förefaller, som om neo-katolikerna har kommit fram med ett nytt mått på katolsk trofasthet – ”hemlig lojalitet” – för att få det att gå ihop med alla de andra absurda nymodigheter som de omfattat.

Parallellen mellan allt detta och liberalernas dubbelspel på det socio-politiska området är skrämmande exakt. För att ta senator Joseph McCarthys fall som ett exempel, kan vi erinra om, att samma vänsterdemagoger, som demoniserade honom och myntade epitetet ”McCarthyism”, på samma gång fann på utvägar att ursäkta Mao Tse-tungs och Joseph Stalins härjningar.

Idag demoniserar neo-katolikerna ärkebiskop Lefebvre och myntar termen ”Lefebvrism”, samtidigt som de säger oss, att CPA-medlemmar och underjordiska katoliker är delar av samma Kyrka, och att CPA-biskopar och d:o präster ”i hemlighet” är lojala mot påven. För katoliker på ”yttersta högerkanten” i Kyrkan gäller rigorös kompromisslöshet, våldsamt för- dömande och bannlysning, medan förmenta katoliker på yttersta vänsterkanten visas allt tänkbart överseende och hellre frias än fälls – även när något tvivel inte föreligger. Parallellen kunde inte vara mera exakt.

Detta är en berättelse om två schismer: den ena illusorisk eller i bästa fall teknisk, den andra synnerligen verklig och mycket själsdödande; den ena utgjorde ett försök (om också missriktat enligt somligas mening) att försvara katolsk tradition, den andra gick ut på att underkasta den katolska Kyrkan kommunistiskt herravälde. Sorgligt att säga, är vi inte det minsta förvånade över att se, vilken schism neo-katolikerna fördömer och vilken de ignorerar. Vi har bevittnat ännu ett tillskott till det växande arv av skam som neo-katolicismen hopar över sig.