Saarna ruotsinkielisille sieluille!

Pappi kirjoitti:

Tämä päivän saarna on teille ruotsinkielisille joka tarvitsee ja kaipaa rakkautta.
Rukoilkaa ja tehkää parannusta niin saatte anteeksi,Armoaika on kohta ohi

Nyt ruotsinkielisille saarnalle

Låt oss börja predika.


Kärleken är av Gud
Ordet ’kärlek’ är ett viktigt ord. Det skulle väl de flesta människor hålla med om. På teve, i tidningar och i böcker talas mycket om kärleken. Även i Bibeln förekommer ordet ofta. I Svenska Folkbibeln finns 184 verser som innehåller ordet "kärlek".
Då kanske det är överflödigt att vi pratar om kärlek. Det verkar ju som att alla känner till den och att det finns tillräckligt av kärlek i världen eftersom det nu pratas så mycket om den. Frågan är dock vad som menas när man använder ordet kärlek. Hur tolkar man egentligen ordet kärlek idag? Jag tittade i flera ordböcker och tror man kan ungefär sammanfatta det så här: Kärlek kan stå för förälskelse, erotik, ömhet, hängivenhet, varmt intresse eller dyrkan. Det används alltså för att uttrycka en stark sympati eller tillgivenhet till någon, kanske även till en sak.
I alla fall är ordet "kärlek" i sig inte särskilt precist. Det behövs fler ord som bestämmer hur kärlek ska tolkas i speciella fall. Man kan ju använda ordet för att uttrycka en dragning till sin familj, till vänner, till make eller maka men även till ett djur eller en stad eller ett land.
På Grekiska, Nya Testamentets grundspråk, finns däremot fyra olika ord för att uttrycka det som det svenska ordet kärlek innebär. Man har ett ord för föräldrarnas kärlek till sina barn. Ett annat ord finns för att uttrycka vänskapskärlek – att man tycker om att vara med någon. Sen finns ett ord för självförverkligande och sexuell kärlek.
Det finns också ett ord till som heter ’agápe’. Detta står för osjälvisk kärlek. När man älskar någon med ’agápe’- kärlek då är det inte fråga om hur man själv känner utan endast hur man kan hjälpa de andra i sin närhet. Det är inte en känsla utan något oegennyttigt man bestämmer sig för, något man vill göra utan att tänka på sig själv. Om denna kärlek talas mest i Bibeln. Vår predikotext idag lär oss mer om denna kärlek som är den viktigaste kärlek som finns. Vi får veta:
Kärleken är av Gud
1. Han har visat oss kärleken och älskade oss först
2. Därför låt oss visa kärlek och älska varandra
I.
Vår predikotext säger: kärleken är av Gud (v. 7). Det finns kanske mycket folk idag som inte alls skulle hålla med om detta. Skulle inte många säga: ’Jag behöver inte Gud för att ha kärlek’? Tvärtom, ibland får man t o m höra någon säga: ’Om Gud vore kärleken, skulle han inte tillåta så mycket krig, våld och fattigdom i världen.’ Hör man inte sådant ganska ofta?
Ja, många vill föreskriva Gud hur han ska vara eller borde vara. De förstår inte att de inte ens skulle leva och andas om inte Gud tillät det. Det är ju så lätt att skylla på Gud för något som egentligen är människornas fel. Han verkar ju inte att försvara sig. Och så tar många människor mänskliga fel som ursäkt för att inte bry sig om Gud.
I Guds ord står dock allt vi behöver för att vi ska förstå syftet och meningen han har med oss människor. Där läser vi också om hans kärlek till oss. Gud visar för oss vad äkta och djup kärlek egentligen är. Bredvid kärleken som Gud visat oss ser det som vi människor ofta kallar kärlek mycket fattigt ut.
I vår text för idag står en mening som innehåller otroligt mycket. Den säger på vilket sätt och vis som denna Guds kärlek visades för människorna. Vi läser: Så uppenbarades Guds kärlek till oss: han sände sin enfödde Son till världen för att vi skulle leva genom honom.(v. 9) Det är bara en enda mening men innehållet bevisar ändå att Guds kärlek inte kan vara ett mänskligt påhitt.
Denna Guds kärlek uppenbarades i Kristus. Det som han gjorde är den kärlekens definition.
Kristus är Guds enfödde Son – det käraste och bäste Gud Fadern någonsin haft. Han var hos Fadern i himmelen och levde i en obeskrivlig och gudomlig härlighet hos och med honom. Det var bra och rättvist.
Men den enfödde Sonen stannade inte där. Av någon anledning kom han till jorden och blev en människa, född av Maria. Den sanne Guden lämnade sin himmelska tron och kom till världen. Den som bodde i den himmelska härligheten blev ett människobarn som inte ens fick en säng utan fick läggas i en krubba. Den högste Guden blev den fattigaste av människor.
Medan han levde på jorden fick han lida mycket. Om man bara skulle ha sett honom någon enstaka gång skulle man inte ha trott att denna människa hade något gudomligt med sig. Lyssna hur Jesaja beskriver hans anblick:
Han hade varken skönhet eller majestät. När vi såg honom var hans utseende inte tilldragande. Han var föraktad och övergiven av människor, en smärtornas man och förtrogen med lidande, lik en som man skyler ansiktet för, så föraktad att vi räknade honom för intet. (Jes 53:2b-3)
Kom ihåg att det fortfarande talas om den sanne Guden som skapade världen och allting (Joh 1:3,10,14). Han levde på jorden som en fattig människa och lydde Guds lag. Fast han blev frestad på många olika sätt begick han ingen synd. Fast folk spottade på honom och fast man slog och förlöjligade honom försvarade han sig inte.
Lyssna än en gång hur Jesaja beskriver det: Han blev misshandlad, men han ödmjukade sig och öppnade inte sin mun. Lik ett lamm som förs bort till att slaktas, lik ett får som är tyst inför dem som klipper det, så öppnade han inte sin mun. (Jes 53:7)
Den allsmäktige Gudens Son som skapat hela världen och ser till att jorden och alla varelser kan leva, blev dödad på korset av sina egna skapelser. Han hade makt att utplåna sina plågare i ett ögonblick men han använde inte sin makt.
Den store och allsmäktige Gud som var rättfärdig och utan synd kom till jorden och blev den ödmjukaste och mest föraktade människa. Han dog på korset som den värste av brottslingar och syndare.
VARFÖR??
Aposteln Johannes svarar: till försoning för våra synder.(v 10b) … för att vi skulle leva genom honom. (v 9b)
Vilka är vi då? Vad har vi som skulle motivera Kristus att ta allt detta på sig för vår skull?
Det finns ingenting värdigt hos oss människor.
Utan Guds hjälp är vi Guds fiender, orättfärdiga och syndare. På oss stämmer då vad Paulus skriver: Ingen förståndig finns, ingen finns som söker Gud. Alla har avvikit, alla har blivit fördärvade. Ingen finns som gör det goda, inte en enda. En öppen grav är deras strupe. Sina tungor använder de till svek. Huggormsgift är bakom deras läppar. (Rom 3:11-13)
Kristus dog inte för att hjälpa trevliga och lydiga människor som älskade honom! Nej, han dog för sina fiender, för dem som spottade på honom, slog och dödade honom.
Ja, även vi orsakade hans smärtor och hans död genom våra synder och överträdelser. Kristi lidande och smärtor borde egentligen vara våra smärtor. Kristus som den rättfärdige gav sitt liv för alla ogudaktiga, orättfärdiga och Guds fiender. Han som den oskyldige tog straffet i stället för de rättvist dömda brottslingarna.
’Genom Kristus ska vi leva’ så lyder sägs det i vår text. Eftersom han tog våra synder, smärtor och vår orättfärdighet som sina egna och led straffet för dem skall vi få hans rättfärdighet och helighet.
Genom Kristus får vi, som var rättvist dömda brottslingar, stå inför Gud utan synd. Vi får stå inför honom som hans rättfärdiga och heliga barn.
Genom Kristus skall vi få ett saligt och lyckligt liv hos Gud vår himmelske fader. Där får vi leva för evigt utan tårar, sorg och smärtor.
Har vi förtjänat att få allt det goda? NEJ! Vi får det som en gåva, helt gratis. Det är gudomlig nåd!.
Hade Kristus förtjänat allt det som han gick igenom på jorden ända upp till korset? NEJ! Han bestämde sig för att göra det helt frivilligt. Det är ren kärlek.
Gud led och dog för människorna som i högsta grad var inte älskvärda och inte brydde sig inte om honom. I detta ser vi äkta och perfekt osjälvisk kärlek. Denna kärlek har inte funnits bland människor. Den har endast uppenbarats genom Kristi verksamhet på jorden.
Med denna kärlek har Gud älskat oss först. Och den kärleken tar aldrig slut eller blir mindre. Vår Herre visar den fortfarande och älskar oss på samma sätt idag.
II.
Därför låt oss också visa kärlek och älska varandra.
Johannes skriver i vår predikotext: Mina älskade, om Gud älskade oss så högt, är också vi skyldiga att älska varandra.(v 11) Ja vilket stor uppgift! Vi ska älska andra människor. Var och en av oss har många personer i våra liv som vi ska älska.
För dem som är gifta finns det framförallt makan eller maken som ska älskas. Vår maka eller make är dock inte den enda människa som vår kärlek ska rikta sig till. Bibeln visar oss våra nästa som objekt för vår kärlek. Det finns tillräckligt av dem i var och ens dagliga liv. Vi har ju alla grannar, kollegor, kompisar eller annat folk som vi dagligen umgås med.
Men vår skyldighet att älska slutar inte hos de personer som vi har lätt att vara med. Jesus sa också: Älska era fiender och gör gott mot dem som hatar er. (Luk 6:27) Vi ska visa kärlek till och med mot dem som beter sig hemskt mot oss och försöker skada oss.
Hur ser det då ut med vår förmåga att älska? Ofta har vi väl inte älskat våra fiender. I stället har vi svarat med något som var kanske ännu värre än vad de gjorde mot oss.
Hur är det med våra nästa? Kan vi verkligen påstå att vi hela tiden är kärleksfulla mot dem? Det innebär ju inte bara att hälsa och le när vi träffa dem. Är det möjligt för dem att på oss se skillnaden mellan en kristen människa som tänker på sig själv sist och en världslig människa som tänker på sig själv först?
Eller hur ser det ut inom vår familj och i förhållandet till makan eller maken? Blir vi inte ofta arga mot varandra? Sätter vi inte så många gånger vårt eget intresse före vår makas, makes eller någon annan i familjen? Och hur ofta har vi inte svårt att förlåta? Särskilt när den andre begår samma fel om och om igen.
Då ska vi fråga oss: Hur ser det ut med vår kärlek och vår förmåga att älska varandra när vi jämför det med Kristi kärlek? Borde vi inte förbarma oss över varandra liksom Kristus förbarmade sig över oss?
Vår kärlek är sannolikt svag och vår förmåga att älska är ofullkomlig. Det måste vi erkänna allihop. Det är något som gör oss ledsna. Säger inte vår text: Den som inte älskar har inte lärt känna Gud, ty Gud är kärlek. (v 8) Vad är felet med oss då vi inte kan älska som vi borde?
Predikotexten talar sanning. Det finns något inom oss, även oss kristna, som ’inte har lärt känna Gud’. Något som aldrig kommer att lära känna Gud och hans kärlek. Det är vår gamla mänskliga natur, den s k ’gamle Adam’. Den finns kvar även hos oss kristna som är födda på nytt av den Helige Ande. Och den ’gamle Adam’ strider mot allt som kommer ifrån Gud och försöker att dra oss tillbaka in i synd och otro.
Vad kan vi göra med vår ofullkomlighet och syndens svaghet? Hur ska vi bete oss när vi känner vår oförmåga och därför vårt hjärta är förkrossat?
Herren svarar: Jag skådar ner till den som är betryckt och har en förkrossad ande, och till den som fruktar mitt ord. (Jer 66:2) och Kristus ropar till oss: Kom till mig, alla ni som arbetar och bär på tunga bördor, så skall jag ge er vila. (Matt 11:28)
Ja, vi kan vända oss till vår Herre och frälsare. Vi får komma till honom med våra fel och synder. Kristus slutar inte att ha tålamod med oss, oavsett hur ofta vi svikit honom. Han älskar oss nämligen. Vår Frälsare vill ta bort vår synd och oförmåga, alla våra skulder. Han visar oss sin underbara kärlek. Genom evangelium och sakramenten ger han oss den Helige Ande och vi få se upp till korset och låta vår kärlek förnyas genom honom.
Därför låt oss vända oss till honom om och om igen. Låt oss hålla fast vid hans nådebudskap så att Gud förblir i oss och vi förblir i honom (1Joh 3:24)
När vår kärlek till varandra har blivit styrkt och förnyad genom Guds kärlek så vittnar vi genom denna kärlek om Kristus som är världens frälsare. På grund av detta vittnesbörd skall andra människor bli uppmärksamma på kärlekens källa, som är Gud i himmelen.
***
I första Korintierbrevet beskriver Paulus den gudomliga kärleken. När vi lyssnar till detta, kom ihåg att det talas om den kärlek med vilken vår Gud älskar dig och mig:
Kärleken är tålig och mild, kärleken avundas inte, den skryter inte, den är inte uppblåst, den uppför sig inte illa, den söker inte sitt, den brusar inte upp, den tillräknar inte det onda. Den gläder sig inte över orättfärdigheten men har sin glädje i sanningen. Den fördrar allting, den tror allting, den hoppas allting, den uthärdar allting. (1Kor 13:4-7)
Finns sådan kärlek i världen? Nej! Den uppenbarades i världen endast i Kristi, den enfödde Guds Sons lidande och i Guds ord – evangeliet. Tack gode Gud för detta!
Låt oss nu älska varandra ty HAN har älskat oss först. AMEN


Terv

Teidän rakas Pappi

kirjoitti:

Anonyymi

Kirjoita kommentti

5000

Lähetä