Det Heliga Mässoffret, sammanfattar hela undervisningen om Kyrkan och uppvisar en hierarki som nedstiger från himlen och ger oss all nåd, eftersom det Heliga Mässoffret låter Vår Herres kors fortsätta att verka hos oss.
Jag tror trots detta, att det skulle vara riktigt nyttigt om jag ger er viss vägledning i fråga om vad som händer i Kyrkan i vår tid. För att riktigt förstå sammanhangen, skulle det vara nödvändigt att gå tillbaka till 1300- och 1400-talen, till humanismens och renässansens tid. Att därefter titta på den protestantiska reformationens tid, att sedan gå vidare för att se tiden för liberalismen, som utsträcker sitt välde överallt, i själarna, i samhället - och fortsätta för att se den marxistiska revolutionen och den katastrof den fört till världen.
Kyrkan efter 1945
Men jag vill börja med att granska Kyrkans villkor efter Andra Världskriget. Där rådde en enorm förstörelse, inte endast materiellt utan också moraliskt i detta krig. Efter kriget blev det ett kolossalt återuppbyggnadsarbete, men mest då en yttre uppbyggnad. Vi befinner oss under påven Pius XII:s pontifikat och det förefaller som om allt är väl beställt. Kyrkan blomstrar och det förekommer en massa konversioner, speciellt i protestantiska länder. Men det måste medges att i andra länder råder det en viss stagnation i gudstjänsternas frekvens. Antalet kallelser sjunker och det inträffar avfall inom prästerskapet: präster och även biskopar är bekymrade och vet inte åt vilket håll de skall gå. De vet inte, hur de skall reagera på problemen i en värld som mer och mer involveras i ett enormt framåtskridande i teknologi och naturvetenskap.
Vad skulle ha varit den riktiga lösningen mitt i sådana problem, i en sådan situation? Den skulle ha bestått i att utfärda en enorm och mycket enträgen vädjan till katolikerna, till de troende, till prästerskapet att återupptäcka helighetens källor, att åter ge ny näring åt de institutioner Vår Välsignade Herre hade grundat i sitt utgjutna blod, för att ge dem nytt liv. Dessa underbara institutioner: familjen, det katolska äktenskapet, katolska skolor, den katolska staten, kloster, seminarier, det katolska prästerskapet. Att styrka den apostoliska andan i själarna och eventuellt komma underfund med, om massmedia inte skulle kunna utnyttjas för utbredande av Vår Herres rike, för förkunnandet av hans evangelium.
Ändå har auktoriteterna i Kyrkan mycket ofta valt den motsatta vägen. De började att ifrågasätta hela sin mission och sin egen identitet. De hade en hållning av självkritik, av att ifrågasätta sig själva. De betvivlade Kyrkans gudomliga struktur och väsen, och de sade att mitt i en fullständigt sekulariserad värld kan Kyrkan inte bara vidhålla sin ståndpunkt. Kyrkan måste också förändras.
Olycksprofeter
Karakteristiska för denna attityd är orden från Hans Urs van Balthasar, en tidigare jesuitfader från Schweiz. Han sade i början av 1950-talet: ”De katolska bastionerna måste avrustas”. Vilka är dessa katolska bastioner? Det är de sociala huvuddelarna i den katolska kulturen, en hel katolsk civilisation. De inbegriper familjen, äktenskapet, speciellt det katolska utbildningssystemet och den katolska staten. ”Dessa bastioner”, säger han, ”måste avrustas”. Det betyder att de måste förstöras. Kardinal Ratzinger refererar i sin bok ”Teologiska principer”, utgiven i Rom 1982, till detta uttalande av Urs van Balthasar och säger, att det faktiskt innebar ”en skyldighet att avrusta de katolska bastionerna”.
Den moderna bibeltolkningen blev mer och mer inspirerad speciellt av Bultman, den protestantiske teologen, en fullständig rationalist och skeptiker, som förkastar hela delar av det heliga evangeliet. Hans inflytande vann insteg i sinnena hos prästerna, speciellt de framtida prästerna, kandidaterna i seminarierna.
Karl Rahner, den tyske jesuiten, började att tala om den anonyme kristne, innebärande att var och en är kristen och många menar därmed, att var och en mer eller mindre automatiskt blir frälst.
En reform av Kyrkan
De började att tala om reformerandet av Kyrkan men menade med detta inte reformerandet av hjärtana och själarna, en sann inre omvändelse, utan de menade därmed förändringar i den struktur i Kyrkan, som fastslagits av Vår Gudomlige Frälsare och grundare - med andra ord en verklig revolution.
Påven Johannes XXIII gav då lösenordet med sitt ”Aggiornamento”. ”Vi måste uppdatera Kyrkan”, säger han, ”till de nya livsvillkoren i den moderna världen och göra oss acceptabla för den moderna människan. ” Och ni vet, vem denna moderna människa är? Hon är en ateistisk människa. Hon är en människa som inte accepterar någon auktoritet, någon lag; hon önskar att vara fri; hon är en självisk människa, en människa som lever genom sinnlighet, inte genom tro, inte genom sina andliga färdigheter och möjligheter. Hon är en materialistisk människa.
Men påven menade att Kyrkan helt enkelt behöver stå i denna moderna människas tjänst, och han sade att det förekommer olycksprofeter, och att han inte är överens med dem. Vi måste inta en mycket mer positiv, optimistisk ståndpunkt.
Öppningstalet vid Vaticanum II
Låt mig bara läsa vad han sade i sin homilia (= predikan) vid öppnandet av konciliet den 11 oktober 1962:
”I det dagliga utövandet av vårt herdeämbete måste vi ibland till vår stora sorg lyssna till uttalanden av personer som, ehuru brinnande av iver, inte är utrustade med alltför mycket sinne för urskillning och måtta. I dessa moderna tider kan de inte se något annat än undanflykt och fördärv. De säger att vårt tidevarv, i jämförelse med gångna tider, försämras, och de beter sig som om de inte hade lärt något av historien, vilken, icke desto mindre, är livets lärare. De beter sig, som om vid tiden för tidigare koncilier allt var en fullständig triumf för den kristna idén och livet samt för tillbörlig religionsfrihet.
Vi känner att vi måste vara oense med dessa olycksprofeter, som alltid förutsäger katastrof, som om världens ände vore för handen.”
Två moderna villfarelser
Han säger: ”Vi måste vara oense med dessa olycksprofeter.” Det är tydligt att denna tid före konciliet och under själva konciliet karakteriserades av två enorma villfarelser, vilka hade angivits och brännmärkts redan av Donoso Cortes, den spanske filosofen under förra seklet. Han sade: ”Det finns en villfarelse i fråga om Gud och en villfarelse i fråga om människan.” En villfarelse i fråga om Gud: Gud är inte absolut! Det är förkastandet av hans suveränitet, av hans Majestät, av hans oföränderliga väsen, av hans närvaro i världen och av hans framträdande i den mänskliga historien, i individernas och folkens liv. De ser Gud mycket mer i de deistiska filosofernas ljus, vilka säger att Gud skapade världen men att han sedan drog sig tillbaka och sitter bakom molnen, bortom skyn, utan att göra något åt världen, lämnande den åt sitt eget öde.
Den andra villfarelsen, i fråga om människan, är lika farlig som den första. Den påstår, att människan föds utan arvsynd, ”obefläckad”: att våra själar inte har sårats, inte har fördärvats av ondska, inte har berörts av den, att vi alla är goda och därför behöver människan ingen återlösning. Hon behöver kanske bara viss utbildning. Men det betyder att människan inte behöver Vår Herres Kors, att det heliga Mässoffrets försoningskaraktär är helt meningslös och onödig. Det betyder att människan inte behöver botgöring, inte behöver förneka sig själv, praktisera späkning och dö, vad avser den gamle Adam inom henne, att Guds nåd inte är nödvändig. Således kommer dessa människor fram till Rousseaus axiom, som säger att vi bara behöver återvända till ”den rena naturen” och alla problem kommer att lösas och allt blir storartat.
Detta betyder nu i uppfostran att det inte finns någon auktoritetsprincip, att där inte kan förekomma någon bestraffning, att en lärares och en uppfostrares uppdrag, mission och plikt blott är att utveckla den goda grunden hos barnen och inte att tygla dåliga tendenser och lidelser, eftersom de inte existerar.
Detta betyder i det mänskliga samhället, att vi måste orientera oss i riktning mot en passivitetens mission, i tron att fiender inte existerar, att det inte finns någon ondska i världen utan helt enkelt bara några politiska, diplomatiska, psykologiska missförstånd, vilka kan lösas med tålamod. Detta betyder, på det hela taget, att folk drömmer om ett obegränsat framåtskridande genom teknik, genom naturvetenskap, genom psykologiska och andra mänskliga vetenskaper. De drömmer om obegränsad frälsning för var och en. De drömmer om paradiset på denna jord.
Vaticanum II
Mitt i denna allmänna situation, i denna illusion, föddes det Andra Vatikankonciliet, vilket jag vill beskriva som den största katastrofen i detta sekel, om inte i Kyrkans hela historia; och redan vid sin början begick det förvisso tre enorma synder.
Den första synden är att konciliet inte reellt har definierat någon katolsk sanning, samtidigt som man då inte förkastar de motsatta villfarelserna.
Detta konciliums andra synd var att det har antagit tvetydiga begrepp, tvetydiga påståenden eller satser, vilka är absolut oförenliga med varandra. Jag kommer att ge er exempel på detta längre fram.
Detta konciliums tredje dödssynd var att det har infört vissa doktriner, vilka ligger mycket nära irrlära.
Låt mig nu, genom att ta fem dekret från detta koncilium, visa er, hur dessa anklagelser kan verifieras genom texterna själva. Vi skall ta en titt på dekretet om ekumeniken, ”Unitatis Redintegratio”; om Kyrkan själv, ”Lumen Gentium”; om de icke-kristna religionerna, ”Nostra Aetate”; om religionsfriheten, ”Dignitatis Humanae”; och om Kyrkan i den moderna världen, ”Gaudium et Spes”.
Det är nödvändigt att avslöja rötterna till dessa villfarelser, vilka har lett till alla missbruk och till förfallet efter konciliet och till hela förstörelsen av Kyrkan.
1 - Dekret om ekumeniken: ”Unitatis Redintegratio”
Låt oss då först ta en titt på dekretet om ekumeniken. För varje katolik är det klart, att det existerar en oskiljaktig förening mellan Gud, Jesus Kristus och den Katolska Kyrkan. I själva verket sände Fadern sin Son, som antog en mänsklig natur för frälsningsverket, och denne Son, denne människoblivne Gud, grundade en synlig Kyrka, vars huvud han själv är. Han skapade en Kyrka och, eftersom Vår Herre är absolut och unik, eftersom han verkligen är Gud, den ende sanne Guden, finns det också endast en Kyrka, vilken är absolut och unik, såsom hennes grundare och Mästare är. ”En Herre, en tro, ett dop, en Gud, som är allas Fader”, säger S:t Paulus i sitt brev till efesierna (4:5).
Denna Kyrka är tecknet bland nationerna; hon är den levande Gudens tempel; hon är det slaktade Lammets brud, det nya Jerusalem, som har nedstigit till denna jord. Kyrkan är sannerligen Emmanuel, det vill säga Gud bland oss, Gud med oss, den gudomliga naturen mitt i den mänskliga naturen. Hon är verkligen Vår Herres mystiska kropp och således är hon en gudomlig institution, eftersom Vår Herre är Gud och följaktligen är allt han säger och gör gudomligt och allt han har grundat är etablerat som en gudomlig stiftelse.
Sålunda bistås Kyrkan av Gud i sitt liv, i sin undervisning, i sitt gudstjänstfirande, i sin styrelse och hon har inte uppdraget att involvera sig med andra religioner för en socialt bättre värld, för framsteg på denna jord, för bättre kultur eller vad det vara må. Kyrkans mission beskrivs med Vår Herres ord alldeles före hans uppståndelse: ”Gå ut i hela världen och predika evangelium för allt skapat, för alla nationer, gör varje människa till lärjunge, lärande dem att hålla allt vad jag har befallt eder och döp dem. Den som tror, han skall bli frälst; men den som inte tror, han skall bli fördömd.” (Mt 28: 19-20, Mk 16: 15-16)
Andra Vatikankonciliets dekret om ekumeniken ger oss ett mycket annorlunda begrepp om Kyrkan, om hennes gudomliga mission och om hennes relation till de andra religionerna. Först av allt talar det om olika Kyrkor. Mina kära vänner, redan detta är ett uttryck som ligger mycket nära irrlära.
Det är klart, att redan före konciliet idén om olika kyrkor existerade. Men vad betydde detta uttryck? Det betydde de olika lokala kyrkorna runt biskopen och hans prästerskap: nämligen kyrkan i Paris, eller kyrkan i Dublin, eller kyrkan i Westminster, eller kyrkan i Köln, eller kyrkan i Rom: biskopen med sitt prästerskap, omgiven av sin hjord. Men detta begrepp ”Kyrkor” i pluralis användes aldrig såsom tillämpligt på andra samfund.
Det Andra Vatikankonciliet bekräftar den nya innebörden i detta uttryck genom att säga:
”Följaktligen är dessa frånskilda Kyrkor och gemenskaper, trots de brister, som enligt vår tro vidlåder dem, inte utan betydelse och vikt i frälsningens hemlighet. Ty Kristi ande har inte avhållit sig från att bruka dem som frälsningsmedel, vilka hämtar sin kraft ur den nådens och sanningens fullhet som anförtrotts åt den Katolska Kyrkan.” (Nr 3)
Utanför Kyrkan ingen frälsning
Det är klart att anhängare av andra religioner kan bli frälsta under vissa betingelser. Det vill säga, om de svävar i oövervinnelig villfarelse. Om de strävar efter bästa förmåga, kommer Gud att ge dem faktiska nådegåvor och, om de är trogna mot dessa nådegåvor och samverkar med dem, kommer Gud slutligen att ge dem heliggörande nåd och således kan de bli frälsta. Men de frälses alltid som individer. Fastän de frälses i de andra religionerna, frälses de aldrig av de andra religionerna.
Det är inte möjligt, att villfarelser skulle leda till sanningens rike. Det är inte möjligt att, då Gud nedstigit till denna jord, har blivit inkarnerad och har framträtt ibland oss, har grundat en Kyrka, vilken utgör en fortsättning på honom själv, vilken representerar honom själv, vilken är hans Kyrka, hans brud, någon kan bli frälst genom falska religioner som inte är grundade av honom. Ty han säger om sig själv: ”Jag är Vägen, Sanningen och Livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig.” Detta gäller också hans Kyrka.
Dessa falska religioner grundades inte av honom utan snarare av människor och mycket ofta har de inspirerats av djävulen. Så om någon eventuellt kan bli frälst som medlem av en annan religion, eller i en annan religion så kommer han alltid att frälsas genom den Katolska Kyrkan, genom Vår Herres kors, genom hans offer och genom hans böner. Därför frälses han inte genom annan religion utan trots den andra religionen.
Så detta påstående att den Helige Ande har begagnat dessa andra religioner och samfund som ett ”frälsningsmedel” är nästan heretiskt och jag tror att det är ett av de värsta påståendena från konciliet, absolut tvärtemot Kyrkans undervisning intill denna dag. Det är absolut motsatsen till vad som tidigare lärts, till vad den Heliga Skrift säger, till vad Kyrkans fäder, teologerna, koncilierna och påvarna alltid har sagt. Absolut motsatsen.
Ekumenisk praxis
Då det en gång fastslagits att dessa andra religioner också har en betydelse, en vikt för frälsningen, är det tydligt att katoliker sedan inbjudes att arbeta tillsammans med dessa andra religioner, att samverka med dem, att eventuellt bedja tillsammans med deras medlemmar. Detta är precis vad konciliet säger:
”De (troende och anhängarna av andra samfund) samlas också till gemensam bön, där det är tillåtet.” (Nr 4)
Litet längre fram säger det:
”Under vissa speciella omständigheter, såsom i bönegudstjänster för enhet och under ekumeniska sammankomster, är det tillåtet, ja faktiskt önskvärt, att katoliker skulle förena sig i bön med sina frånskilda bröder. Sådana gemensamma böner är förvisso ett mycket verksamt medel för att enträget bedja om enhetens nåd, och de är ett äkta uttryck för de band, vilka ännu alltjämt förenar katolikerna med deras frånskilda bröder. ” (Nr 8)
Vad skall vi säga om sådana böner? Först av allt är det klart, att bönerna från medlemmar i andra religioner kan vara välbehagliga för Gud enligt deras inre disposition. Men det är säkert, att bönerna i andra religioner, i deras egenskap av andra religioner, aldrig är välbehagliga för Gud. Det är inte möjligt, eftersom det endast finns en Medlare. Vår Herre är ”semper vivens ad interpellandum pro nobis”: Han lever alltid för att mana gott för sin Kyrka och sina utvalda, säger S:t Paulus. (Hebr. 7:25)
Bönerna från dessa andra religioner, som religioner betraktade, är följaktligen fruktlösa. De har ingen verkan och därför är det skadligt för de fruktbärande att förena sig med dessa andra religioner i gemensamma bönegudstjänster. Det är skadligt, ty där är bönen meningslös och detta för med sig en massa förvirring, och i praktiken kommer ett enormt antal missbruk att bli följden av detta bruk; det innebär slutligen att placera alla religioner på samma nivå.
Det är nu för tiden mycket vanligt att se katoliker gå för att mottaga den protestantiska nattvarden och att se protestanterna komma för att mottaga den katolska kommunionen. Det är vanligt att höra om inter-celebrationer (= gemensamt mässfirande), under vilka den katolske prästen uttalar konsekrationsorden över brödet och den protestantiske pastorn över vinet. Sådana företeelser är det slutliga resultatet av dessa koncilietexter.
Vem skall klandras?
Det är mycket förvånande att se konciliet lägga skulden för (den kyrkliga) separationen, för söndringarna bland kristna, endast på katolska axlar. Det är mycket tydligt, mina kära vänner, att katoliker inte alltid lever i enlighet med Guds bud, att de inte alltid lever i enlighet med sina doplöften, att de inte alltid lever i enlighet med den tro de bekänner. Men det är fel att klandra dem för söndringarna och (de kyrkliga) separationerna.
I själva verket ligger felet på deras sida, vilka har skilt sig från Petri Stol, från offret på våra altaren, från det katolska prästadömet.
Detta är en mycket viktig punkt. Dessa människor förväxlar alltid den objektiva och den subjektiva sidan; förväxlar den eller de andra religionerna med de individuella medlemmarna; kunskapen om sanningen (katolsk dogmatik) med förverkligandet av denna sanning (moral och disciplin).
De säger, att i andra religioner finner man mycket hyggliga människor, engagerade i socialt arbete, mycket vänliga och leende. Må så vara, men vad bevisar detta? Ingenting. Absolut ingenting. Det är också sant, att i den Katolska Kyrkan finner man katoliker som inte tar sin tro särskilt allvarligt och inte uppskattar den som de borde. Vad bevisar då detta? Att de är dåliga katoliker. Det är allt. Ingen skugga på den Katolska Kyrkan. Absolut ingen.
Nu vill jag ge er ett exempel, som visar att det i konciliedokumenten finns påståenden och talesätt, vilka strider helt mot varandra. Här får ni se två, på varandra följande, uttalanden:
1) ”Bruket och metoden, enligt vilka katolsk tro uttrycks, borde på intet sätt få bli ett hinder för dialog med våra bröder.”
2) ”Det är naturligtvis väsentligt att läran klart framlägges i sin helhet.” (Nr 11)
Om vi tar den första satsen, så avlägsnar den alla hinder för varje dialog. Vilka är dessa hinder för dialog? Allt som protestanterna förkastar. Vad förkastar de? Prästämbetets karaktär, Petri överhöghet, mässans offerkaraktär, transsubstantiationen (d.v.s. brödets och vinets väsensförvandling i mässan), helgonens förböner, dogmerna om den välsignade Jungfru Maria, skärselden etc. Så om man önskar att föra dialog med dem, så måste man avlägsna dessa hinder. Konciliet säger, att man måste hålla tyst om dem. Vi måste anse dem som sekundära sanningar, vilka inte är så viktiga, och eventuellt kan de helt enkelt utelämnas.
Nästa sats säger: ”Det är naturligtvis väsentligt att läran klart framlägges i sin helhet.” Vem har då rätt? Om en progressist (= ”framstegsvänlig”) läser dessa koncilietexter kommer han att säga: ”Se, här har ni det, konciliet självt säger att vi måste hålla tyst i fråga om ting, vilka är hämmande för dialogen.” Om en konservativ människa läser texten, kommer han eller hon att säga: ”Nej, hela läran måste framläggas”. Vem har rätt? Båda två. Båda kan hänvisa till konciliet. Så ni ser, hur söndringar, missförstånd och en massa svårigheter redan är förprogrammerade genom dessa koncilietexter.
2 - Dekret om Kyrkan: ”Lumen Gentium”
Låt oss i detta sammanhang titta på ett annat konciliedekret, dekretet ”Lumen Gentium”, om Kyrkan själv. Det finns ett uttryck i denna text, vilket kanske är det farligaste uttalandet under hela konciliet. I den latinska texten står det: ”Ecclesia Dei subsistit in Ecclesia Catholica” (Nr 8); detta betyder ”Guds Kyrka fortlever” eller tar sin konkreta form, förverkligas” i den Katolska Kyrkan”.
Ni kommer kanske att säga: ”Det där är helt rätt, det är absolut sant.” Men det är långtifrån hela sanningen. Hela sanningen är mycket mer. Hela sanningen är: ”Ecclesia Dei est Ecclesia Catholica - Guds Kyrka är den Katolska Kyrkan”. Om man säger, att Guds Kyrka fortlever i den Katolska Kyrkan, så menar man att det finns två väsen: Guds Kyrka och den Katolska Kyrkan och det är av en ren tillfällighet som dessa två väsen möts.
Guds Kyrka fortlever, förverkligas, tar idag, under nuvarande förhållanden, sin konkreta form i den Katolska Kyrkan. Kanske skulle det i framtiden kunna bli annorlunda och faktiskt skulle det även kunna bli så, att Guds Kyrka är delad mellan olika religioner, av vilka ingen har den fulla sanningen utan endast vissa element av sanningen.
Redan konciliet självt kommer med denna idé. Här följer den exakta texten:
”Denna Kyrka, i denna värld grundad och organiserad som ett samfund, fortlever i den Katolska Kyrkan, som leds av Petri efterträdare och de med honom förenade biskoparna, ehuru många element av helgelse och sanning kan finnas utanför hennes synliga struktur.” (Nr 8)
Det är alltså redan mycket tydligt att där föreligger en relativisering av sanningen och av Kyrkan i själva hennes innersta natur.
S:t Paulus säger att folket kommer att förlora kärleken till sanningen och av den anledningen kommer Gud att sända villoandar, av vilka de kommer att bli bedragna (2 Tess. 2:10). Detta är precis vad som händer i våra dagar. Vi ser, mina kära vänner, en andlig bestraffning från Gud, en andens förblindelse såväl som en hjärtanas förhärdelse, speciellt bland ledarna för Kyrkan och ledarna för det mänskliga samhället.
3 - Dekret om icke-kristna religioner: ”Nostra Aetate”
Låt oss nu titta på icke-kristna religioner, vilket är det tredje dekretet jag önskar diskutera med er. Det är klart, att dessa icke-kristna religioner har ett antal naturliga sanningar, t.ex. att respektera äldre människor, att hjälpa dem som lever i misär, att vara förståndig i sitt uppförande, försiktig i sina handlingar, etc. Det är också klart, att sådana religioner ibland har element, om än väl dolda, vilka är rester av Guds ursprungliga uppenbarelse för Adam och Eva. För det tredje är det klart, att dessa religioner ibland har upptagit element från den Katolska Kyrkan. T.ex. Islam, som bekänner en, unik Gud, hämtar denna tro från den kristna religionen.
Men å andra sidan måste vi säga, att dessa icke-kristna religioner ej blott inte leder till frälsning utan även, mycket ofta, utgör hinder för att finna sanningen, system av motstånd mot den Helige Ande. Mycket ofta har de en sådan hållhake på sina anhängare, på sina medlemmar, att de hindrar dem att överge sin ståndpunkt. Ta t.ex. en muslim! Det är mycket svårt att omvända honom. Han fasthålles fullständigt av sitt system, av sin omgivning, av sin stam, av sin islamska stat. Det är mycket lättare att omvända en hedning i bushen. Så det är inte bara så, att dessa andra religioner ej leder till frälsning, utan de är ofta system, genom vilka lögnens fader kvarhåller själarna i villfarelse, fjärran från Jesus Kristus.
Hinduism
Vad säger konciliet om dessa andra religioner? Jag skall ge er några texter.
”Så har människorna i hinduismen forskat efter den gudomliga hemligheten. De uttrycker den genom en outtömlig mångfald av myter och genom skarpsinnigt filosofiskt tankearbete. De söker däri en befrielse från den mänskliga tillvarons begränsning genom olika slags askes eller genom en djup meditation eller en tillflykt till Gud i kärleksfull tillit.” (Nr 2)
Mina kära vänner, detta är en avgjord lögn, eftersom hinduismen inte erkänner en unik Gud utan många avgudar. Ni vet att de dyrkar olika djur, skapade varelser, alla sorters ting, speciellt heliga kor, vilka aldrig får slaktas, eftersom att göra detta skulle vara helgerån.
De har stor aktning för möss och råttor. De anser råttorna vara deras gudars fortskaffningsmedel. De tror på reinkarnation. Människor ådrar sig en skuld under sin livstid och om denna inte avlyftes, måste de klara det i vidare inkarnationer i djur. Så man rör inte råttan, eftersom den kan vara ens mormor.
Det finns en annan mycket allvarlig konsekvens av denna tro. I hinduismen finner man ingen barmhärtighet och inget medlidande. Varför inte? Eftersom de som lever i misär klarar av sitt ”Karma”, sin skuld och om de inte klarar av det i denna mänskliga existens, måste de klara av det sedan. Om man hjälper dem, fördröjer man därför endast deras förlossning; och därför finner man på intet sätt kristlig kärlek till nästan bland hinduerna.
Det mest förbryllande man ser, när man besöker Indien, är inte, att där finns människor, som lever i fattigdom och misär, lever och dör på gatan, utan det är att se, hur hinduerna passerar dessa stackars varelser och inte alls rörs vid åsynen av dem. De finner detta helt normalt, helt rimligt, enligt deras religion.
Buddhism
Den andra religion, som konciliet behandlar, är buddhism.
”Buddhismen känner i sina olika former den radikala otillräckligheten av världen, som alltid är stadd i förändring. Den lär människorna en väg på vilken de i hängivenhetens och tillitens anda förmår uppnå antingen ett tillstånd av fullkomlig befrielse eller, genom eget bemödande eller understödda av en högre hjälp, den högsta upplysningen.” (Nr 2)
Först av allt måste det sägas, att detta är fullkomligt stridande mot vår katolska religion. I vår katolska religion bekänner vi den absoluta nödvändigheten av en Återlösare och hans nåd och vi bekänner, att vi inte, av egen kraft, kan erhålla denna nåd eller återlösa oss själva. Det sägs där, att buddhisterna tror sig kunna uppnå sin ”högsta upplysning genom eget bemödande”. Hela deras återlösning kommer till stånd genom deras egna bemödanden. Det är helt och hållet stridande mot den kristna tron.
För det andra är buddhismens yttersta mål att ingå i ”Nirvana”, d.v.s. i intighet, att upplösas, att befrias från allting. Det är liksom en tillintetgörelse av personen. Detta är det yttersta målet för deras bemödanden.
Den katolska religionen är den absoluta motsatsen. Vad är vårt yttersta mål? Att älska Gud och omformas av hans nåd och hans kärlek, så att vi själva, våra själar, blir kärlek och barmhärtighet. Så vårt mål är slutligen att ingå i den oskapade barmhärtigheten, vilken är Gud. Vårt yttersta mål är fullheten, det högsta företräde, det högsta värde man kan föreställa sig, d.v.s. kärlek, barmhärtighet, då däremot buddhismen är den absoluta motsatsen.
Det är också klart, att i buddhismen, som i andra asiatiska religioner, motsägelsens axiom inte erkänns. Vad betyder detta? Detta betyder, att ett ting kan existera och inte existera på samma gång. Antingen finns det t.ex. ett glas eller finns det inget glas på detta bord, men det är inte möjligt, att det på samma gång finns ett glas och inget glas.
Ta en titt på Japan! Man finner fler anhängare av religioner i detta land än befolkningens totala antal. Hur är detta möjligt? Jo, åtskilliga människor hör till olika religioner på samma gång och de finner detta helt logiskt. De tillhör än den ena, än den andra religionen, ty om en av dem är falsk, kan den andra kanske vara sann.
Mina kära vänner, dessa asiatiska religioner tränger i enorm fart in i våra länder, in i Europa och Förenta Staterna, med sina idéer och bruk, med hela sitt system, sina Hindu-gurus, med yoga, transcendental meditation och med sin idé om reinkarnation. Allt detta sprids i våra dagar och har ett enormt inflytande på privat och offentligt liv. De agerar speciellt genom den rörelse som kallas ”New Age”, vilken med regnbågen som symbol nu genomtränger allt, överallt. Den är mycket farlig, emedan den är en produkt av esoterism (= något för enbart invigda avsett och därför för andra svårbegripligt), som leder sitt ursprung till teosofin under förra århundradet och till antroposofin i våra dagar.
Islam
Vad säger konciliet om Islam?
”Med uppskattning betraktar Kyrkan även muslimerna. De tillber den ende Guden, den levande som är av sig själv, den barmhärtige och allsmäktige skaparen av himmel och jord, vilken har talat till människorna. De strävar att helhjärtat underkasta sig Guds hemliga rådslut, liksom Abraham underkastade sig Gud. Den islamiska tron åberopar gärna Abraham.
Fastän de inte erkänner Jesus som Gud, vördar de honom dock som profet. De vördar även Hans moder, jungfrun Maria, som de stundom åkallar i sitt hjärta. De väntar dessutom på domedagen då Gud skall belöna alla uppståndna. Därför lägger de vikt vid det moraliska livet och de ärar Gud särskilt genom bön, allmosor och fasta.” (Nr 3)
Vad tänker man, när man läser denna text? Man tänker antagligen, att det endast är några obetydliga skillnader mellan oss och muslimerna. De erkänner inte Vår Herres Jesu Kristi gudom, det är sant, men detta är inte någon särskilt viktig fråga! De vördar honom som en profet, de hyser tillgivenhet för den Välsignade Jungfru Maria, de tror även på den yttersta domen, de ger allmosor, de för ett moraliskt liv.
Vad den inte säger är, att en muslim kan ha flera hustrur, samt att lycka i himlen för dem tar sig uttryck i att ha flera hustrur. Ju flera hustrur man har, desto lyckligare kommer det att bli i himlen.
Det sägs inte heller i denna text, att de kämpar mot oss och anser oss som hädare och avgudadyrkare, emedan vi tillber Vår Herre. De förkastar bestämt den Heliga Treenigheten. Allt detta nämns inte över huvud taget.
En konsekvens av en text som denna är, att de tyska biskoparna har beordrat alla församlingsprästerna att låta muslimerna använda deras församlingssalar och förskolor för sin gudstjänst.
Av detta följer, att Rom självt, den Heliga Stolen, varje år sänder en offentlig hälsning till muslimerna vid början av deras fastemånad, Ramadan, uttalande Allahs välsignelse över dem.
En annan konsekvens härav är, att Roms borgmästare för några år sedan gav ungefär tvåhundratusen kvadratfot mark som en gåva till muslimerna för byggandet av ett islamskt centrum där, med en enorm moské, den största moskén utanför den islamska världen. Den kommer att fullbordas inom kort och för nedläggandet av hörnstenen sände den Heliga Stolen själv delegater för att assistera vid en sådan betydande ceremoni!
Vad Islam inte uppnådde och lyckades med på 1500- och 1600-talet, uppnår det i dag med fredliga medel, genom immigration, genom att intränga i alla våra länder. Exempelvis läste jag just en artikel, som omtalar, att i England en ny moské öppnas varannan månad. Varannan månad! Detta är otroligt.
Denna invandring av pakistanier till England och Skandinavien, av turkar till Tyskland, av araber till Frankrike förstör fullständigt vår nationella identitet och dessutom hela kristenheten.
Varför kämpade våra förfäder mot turkarna den 7 oktober 1571 i slaget vid Lepanto? Varför kämpade de den 12 september 1683 på Wiens gator? Därför att de insåg den fulla vidden av den föreliggande faran, speciellt faran för deras tro, och därför kämpade de emot dem som inte erkänner Vår Herres gudom, eller Kyrkan, eller den Heliga Treenigheten och som därför inte har samme Gud.
Judarna
Vad säger konciliet om judarna? Detta dekret tar itu med frågan i sitt Nr 4. Det är ett mycket känsligt ämne, men låt oss titta på det litet i teologins ljus.
Det är klart, att Gud har utvalt ett folk för att bereda vägen för Messias’ ankomst och, då tiden var inne, förkastades denne Messias, som profeterna berett vägen för, av sitt eget folk, som även korsfäste honom. Det är klart att vi, de kristna, är arvingar till det, som profeterna har bebådat, och till det, som Vår Herre Jesus Kristus har kommit med.
Vi har Abrahams tro. Han är verkligen vår fader. Vi har samma tro: Abraham trodde på den framtida Återlösaren och vi tror på samme Återlösare, som har kommit. Samme Återlösare, samma tro.
Det är också klart, att våra dagars judar inte kan kallas våra äldre bröder i tron. Hur kunde påven säga något sådant, när han besökte synagogan i Rom för tre år sedan?
Där finns en annan fråga. Kan vi säga, att judarna är skyldiga till Gudsmord? Vi måste säga ja, eftersom det är de, som begärde Vår Herres död och krävde Hans blod på sina huvuden och på sina barns huvuden. Jag vill göra det helt klart: Jag talar inte om judarna som en ras, jag talar om judarna som en religion. Så vad kan man säga om våra dagars judar? Ja, så länge som de inte tar avstånd från detta brott, från denna sina förfäders handling, så är de också skyldiga till den. De måste distansera sig från den och erkänna Vår Herre; de måste bli döpta och bli hans lärjungar.
Anda av likgiltighet
Mina kära vänner, en sådan sympati gentemot de andra religionerna måste med nödvändighet leda till händelser som Assisi, när påven samlade alla religionerna för att be om fred i denna värld.
Det kommer att förstöra den övernaturliga ordningen. Det råder inte längre något bekymmer för tro och heliggörande nåd, utan allt detta ersättes av frågor sådana som att kämpa mot rasismen, att sjunga för freden i denna värld, att ta sig an miljön, att utveckla tekniken, socialt framåtskridande i olika länder, i tredje världen, etc.
Denna anda av likgiltighet tränger fram överallt till de yttersta delarna, till den minsta by i världen. Jag besökte helt nyligen Sri Lanka, ön söder om Indien, och de troende där berättade för mig vid min ankomst, att söndagen före hade deras församlingspräst predikat, att i framtiden kommer det att finnas en världsreligion, att det, som vi fram till denna dag har förkastat som avgudar, måste vi i framtiden tillbedja och dyrka samt att de, som hade gjutit sitt blod för tron, nog var en smula galna.
4 - Deklaration om religionsfrihet: ”Dignitatis Humanae”
Låt oss nu ta en titt på frågan om religionsfriheten, deklarationen ”Dignitatis Humanae”! Vad säger katolsk lära om detta ämne? Den säger, att det finns endast en Gud, alla tings skapare, en Jesus Kristus, en Kyrka och att denna Kyrka och denne Jesus Kristus måste erkännas av varje skapad varelse, var och en enskild människa och även av de samhälleliga huvudbeståndsdelarna; familjerna, skolorna, staterna etc.
De måste erkänna Vår Herre genom att föra in honom i sina konstitutioner, sina lagar, sina liv. Detta betyder, att alla länder, speciellt de med en majoritet av katolska medborgare, officiellt borde erkänna Vår Herre och hans Kyrka som den enda religionen och sätta gränser för andra religioners offentliga manifestationer. Man kan då kanske säga, att det är oacceptabelt och fruktansvärt oberättigat av staten att hindra andra religioner.
Jag tänker ge er några analoga exempel inom den moraliska sfären. Om någon vill begå självmord, har staten då rätt att hindra honom från att göra det? Ja, det har den. Har staten skyldighet att hindra honom? Ja. Om någon önskar begå en abort, har staten då rätt att hindra henne från att göra detta? Ja. Har den skyldighet att göra detta? Ja.
Nu sprider dessa andra religioner sina villfarelser och skadar därigenom själar. De upplöser, på visst sätt, statens sociala ordning. Så, varför skulle inte staten, under vissa förhållanden, ha rätt och även skyldighet att sätta restriktioner för dessa andra religioner?
Detta var t.ex. fallet i den spanska grundlagen före Andra Vatikankonciliet. I en första paragraf sades det: ”I Spanien är den katolska religionen statens religion.” Andra paragrafen: ”Ingen skall i sitt privata liv på något sätt bli hindrad p.g.a. sin tro.” Tredje paragrafen: ”I det offentliga livet har endast statens religion rätt att presenteras.” Detta hjälpte i stor utsträckning till att skydda katolikernas tro.
Detta är exakt vad den islamska världen gör i vår tid. De etablerar islamiska stater, och det är mycket svårt att leva där som kristna. Så vad de gör för främjandet av sin sak, varför gör inte vi det för sanningen?
Vår Herre styr inte längre i våra parlament, i våra grundlagar, i våra domstolar, i våra regeringars affärer. Han ställs på samma nivå som de andra religionerna i grundlagarna, i de samhälleliga huvudbestånds-delarnas liv. Det är exakt vad det Andra Vatikankonciliet har önskat och krävt, att ingen religion skulle hindras från att sprida sina villfarelser, att varje religion skall bli behandlad med likhet inför lagen.
Lyssna till vad konciliet säger i detta ämne:
”Denna vatikansynod förklarar, att den mänskliga personen har rätt till religionsfrihet.” (Nr 2)
Så religionsfrihet skulle vara en naturlig rättighet! Detta har alltid förkastats av Kyrkan.
”En frihet av detta slag består däri, att alla människor bör vara fria från tvång vare sig från enskild person eller grupp eller någon mänsklig myndighet, så att ingen inom tillbörliga gränser tvingas att i religiösa angelägenheter handla mot sitt samvete.” (Nr 2)
Så långt kan och måste vi instämma. I själva verket har Kyrkan alltid sagt, att ingen kan tvingas att omfatta tron. Tron är en inre akt. Men det som följer är fullständigt nytt.
”Ej heller skall någon hindras från att handla enligt sitt samvete privat eller offentligt.” (Nr 2)
Detta är frågan: kan någon hindras från att öppet sprida sin falska religion, sin falska ideologi eller kan han inte? Han kan och han måste hindras under vissa omständigheter.
Denna obegränsade frihet banar väg för en obegränsad frihet för samvetet, för opinionsbildningen, för pressen och detta även i moraliska frågor. Detta är förklaringen till exempelvis hela historien om abort, vilken nu har nått otroliga siffror. Folk, som införde den, argumenterade så här: ingen tvingas att begå en abort; lagen avlägsnar helt enkelt vissa restriktioner och på så sätt ges frihet. Men just detta är brottet. Ingen lag kan ge någon rätt eller frihet att begå en abort.
Det är exakt vad Pilatus gjorde, när han lät folket välja mellan Barabbas och Vår Herre Jesus Kristus. Ni har frihet. Vem väljer ni - Barabbas eller Kristus? Abort eller inte abort? En falsk religion eller en sann religion? Det spelar ingen roll!
5 - Dekret om Kyrkan i den moderna världen: ”Gaudium et Spes”
Vi kommer nu till det femte konciliedekret, som jag önskar diskutera med er, d.v.s. ”Gaudium et Spes”, Kyrkan i den moderna världen. Detta dekret ger en mycket optimistisk vision av vår värld och står i fullständig överensstämmelse med öppningspredikan, påven Johannes XXIII:s inledande homilia. (Se öppningstalet vid Vaticanum II ovan!) Ni kommer att inse detta omedelbart.
”Dagens andliga oro och livets i förändring stadda villkor utgör delar av en bredare och djupare revolution. Som ett resultat av den senare baseras intellektuell bildning allt mer och mer på de matematiska, naturvetenskapliga och antropologiska vetenskaperna, medan på det praktiska området teknologin, vilken bygger på dessa vetenskaper, ökar i betydelse.
Denna vetenskapliga anda ger kulturen och människans tänkande en ny prägel jämfört med föregående tider. Teknologin omformar nu jordens ansikte och försöker redan att bemästra den yttre rymden. I viss utsträckning utvidgar det mänskliga intellektet sitt herravälde också över tiden: Över det förflutna med hjälp av historievetenskapen; över framtiden genom metodiskt utvecklad projektering och planering.
Framsteg inom biologi, psykologi och de sociala vetenskaperna ger människan inte endast en förbättrad kunskap om henne själv. De hjälper henne också att på ett metodiskt styrt sätt utöva direkt inflytande på det sociala livet. På samma gång ägnar människosläktet en ständigt växande tanke åt att på förhand beräkna och reglera sin egen befolkningstillväxt.
Historien själv jagar framåt i ett så snabbt förlopp, att en enskild person knappast kan hålla sig à jour därmed. Det mänskliga samhällets öde har blivit en helhet, där de olika grupperna av människor förr hade ett slags egen, privat historia. Sålunda har människosläktet övergått från en tämligen statisk verklighets-uppfattning till en mera dynamisk, utvecklingsinriktad sådan. Följden därav är en ny, största tänkbara, komplexitet i problemen, som i sin tur påkallar nya försök till analys och syntes.” (Nr 5)
Om man sålunda accepterar detta, står det en fritt att tro att genom att låta saker och ting gå sin gilla gång ett litet stycke till, så kommer varje problem att lösas. Det kommer att bli ett fullkomligt paradis på denna jord. De är nu även i stånd att reglera hela befolkningstillväxten med preventivmedel. Detta antyds åtminstone.
Det sägs sedan, att vi måste samarbeta med alla människor och förstå deras känslor, deras tankar och deras önskningar, att vi måste leva i mycket nära förening med vår tids människor. Vilka är de då? Det är kommunisterna, frimurarna, heretikerna, materialisterna.
”Må de troende därför leva i nära förening med vår tids människor. Låt dem bemöda sig om att fullkomligt förstå deras sätt att tänka och känna, så som detta kommer till uttryck i deras kultur. Låt dem förena modern vetenskap och dess teorier samt förståelsen för de senaste upptäckterna med kristen moral och lära. Sålunda kan deras religionsutövning och moral hålla jämna steg med deras vetenskapliga kunskap och med en ständigt avancerande teknologi. På så sätt kommer de att kunna pröva och tolka alla ting i en sant kristen anda.” (Nr 62)
Så om vi inte lever med alla dessa ting, så kan vi inte ha en sant kristen anda. Således hade våra förfäder, som inte kände till teknlogi, ingen sann, kristen anda. Detta är konsekvensen.
”På samma gång som Kyrkan entydigt förkastar ateismen, så erkänner hon uppriktigt att alla människor, troende i lika hög grad som icke troende, måste samarbeta för den rättmätiga förbättringen av denna värld, i vilken de gemensamt lever. Ett sådant ideal kan emellertid inte förverkligas utan uppriktig och klok dialog.” (Nr 21)
S.t Paulus uppmanar, i motsats till detta, de kristna i alla tider att inte bära oket tillsammans med dem som icke tror: ”Vad har väl rättfärdighet att skaffa med orättfärdighet, eller vilken gemenskap har ljus med mörker? Huru förlikar sig Kristus med Belial, eller vad delaktighet har den som tror med den som inte tror?” (2 Kor. 6:14-15)
Det är också mycket överraskande, att konciliet kastar om ändamålen med äktenskapet. Äktenskapets första syfte - enligt Kyrkans traditionella undervisning - är och har alltid varit avlandet av barn. Äktenskapets andra syfte är ömsesidig kärlek. Konciliet ändrar ordningsföljden på dessa syften: I paragraf 49 i ”Gaudium et Spes” talar de först och främst om äktenskaplig kärlek och i paragraf 50 om fruktsamheten i äktenskapet.
Man får inte bli förvånad över, att det år 1968, när påven Paul VI publicerade sin encyklika ”Humanae Vitae”, uppstod en enorm proteststorm mot denna påvliga undervisning, eftersom konciliet ingav en fullständigt falsk idé och illusion.
Kardinal Ratzinger själv har kallat detta konciliedekret, ”Gaudium et Spes”, ”en anti-Syllabus”. Vad är då ”Syllabus”? Det är en sammanställning av falska meningar, av falska påståenden, av villfarelser, vilka fördömdes (den 8 december 1864) under påven Pius IX:s pontifikat.
Den sista av dessa satser, den åttionde, förklarar följande:
”Den romerske påven kan och måste försona sig med mänskligt framåtskridande, med liberalism och med modern mänsklig kultur.”
Så, den romerske påven måste etablera en förening mellan Vår Herres ande och denna världens!
Detta är exakt vad som hände under det Andra Vatikankonciliet och speciellt i detta dekret. Det är en förmälning, en slags sammanjämkning mellan världen med dess fördärv, dess otro och den katolska religionen.
Falsk lösning
Mina kära vänner, under dessa förhållanden måste jag varna er för illusioner och falska lösningar på detta problem. Problemet kommer inte att lösas genom att man här och där tillsätter en konservativ biskop, som fortfarande bär kragen eller som fortfarande är en smula mariansk eller hyser personlig tillgivenhet för påven.
Ej heller kommer lösningen på detta problem vara att grunda ett sällskap, sådant som S:t Petrus (bildat av präster som har lämnat S:t Pius X:s Sällskap efter biskopsvigningen) och att här och där ge detta sällskap rätten att celebrera den gamla Mässan.
Lika litet kommer lösningen att vara att låta sig nöja med en Indult-mässa (indult = dispens, oftast från påve eller biskop) här och där, vilken, i sitt första villkor, placerar den nya mässan på samma nivå som den sanna katolska Mässan.
Sann lösning
Den sanna lösningen, mina kära vänner, blir att återupprätta Vår Herre Jesus Kristus såsom alla tings upphov, att åter upphöja Honom på tronen, att återge Honom Hans krona och Hans spira, som ryckts i ifrån Honom, och att tillkännage, att Han är den enda frälsningsvägen, den ende Konungen, den ende Återlösaren, den ende Frälsaren, den ende Översteprästen och Offret, den ende Domaren över de levande och de döda, att Han måste regera samt att Han allena är lösningen på alla världens problem.
Ja, vi sjunger: ”Christus vincit, Christus regnat, Christus imperat” (= Kristus segrar, Kristus härskar, Kristus regerar /gammalt omkväde från 7-800-talen) och vi önskar, att Vår Herre regerar. S:t Paulus säger till korintierna: ”Opportet illum regnare - det är nödvändigt att Han regerar” och S:t Petrus säger i Apostlagärningarna: ”Non est in alio aliquo salus - det finns ingen frälsning hos någon annan.”
Om man frågar den Heliga Jungfru Maria, vad hon anser om Jesus, så kommer hon att säga: ”Han är den ende Frälsaren. Min gudomlige Son är den ende Guden och Hans Kyrka är den enda gudomliga religionen, instiftad av Gud själv. Man måste erkänna och tro detta för att bli frälst.”
Jag tror trots detta, att det skulle vara riktigt nyttigt om jag ger er viss vägledning i fråga om vad som händer i Kyrkan i vår tid. För att riktigt förstå sammanhangen, skulle det vara nödvändigt att gå tillbaka till 1300- och 1400-talen, till humanismens och renässansens tid. Att därefter titta på den protestantiska reformationens tid, att sedan gå vidare för att se tiden för liberalismen, som utsträcker sitt välde överallt, i själarna, i samhället - och fortsätta för att se den marxistiska revolutionen och den katastrof den fört till världen.
Kyrkan efter 1945
Men jag vill börja med att granska Kyrkans villkor efter Andra Världskriget. Där rådde en enorm förstörelse, inte endast materiellt utan också moraliskt i detta krig. Efter kriget blev det ett kolossalt återuppbyggnadsarbete, men mest då en yttre uppbyggnad. Vi befinner oss under påven Pius XII:s pontifikat och det förefaller som om allt är väl beställt. Kyrkan blomstrar och det förekommer en massa konversioner, speciellt i protestantiska länder. Men det måste medges att i andra länder råder det en viss stagnation i gudstjänsternas frekvens. Antalet kallelser sjunker och det inträffar avfall inom prästerskapet: präster och även biskopar är bekymrade och vet inte åt vilket håll de skall gå. De vet inte, hur de skall reagera på problemen i en värld som mer och mer involveras i ett enormt framåtskridande i teknologi och naturvetenskap.
Vad skulle ha varit den riktiga lösningen mitt i sådana problem, i en sådan situation? Den skulle ha bestått i att utfärda en enorm och mycket enträgen vädjan till katolikerna, till de troende, till prästerskapet att återupptäcka helighetens källor, att åter ge ny näring åt de institutioner Vår Välsignade Herre hade grundat i sitt utgjutna blod, för att ge dem nytt liv. Dessa underbara institutioner: familjen, det katolska äktenskapet, katolska skolor, den katolska staten, kloster, seminarier, det katolska prästerskapet. Att styrka den apostoliska andan i själarna och eventuellt komma underfund med, om massmedia inte skulle kunna utnyttjas för utbredande av Vår Herres rike, för förkunnandet av hans evangelium.
Ändå har auktoriteterna i Kyrkan mycket ofta valt den motsatta vägen. De började att ifrågasätta hela sin mission och sin egen identitet. De hade en hållning av självkritik, av att ifrågasätta sig själva. De betvivlade Kyrkans gudomliga struktur och väsen, och de sade att mitt i en fullständigt sekulariserad värld kan Kyrkan inte bara vidhålla sin ståndpunkt. Kyrkan måste också förändras.
Olycksprofeter
Karakteristiska för denna attityd är orden från Hans Urs van Balthasar, en tidigare jesuitfader från Schweiz. Han sade i början av 1950-talet: ”De katolska bastionerna måste avrustas”. Vilka är dessa katolska bastioner? Det är de sociala huvuddelarna i den katolska kulturen, en hel katolsk civilisation. De inbegriper familjen, äktenskapet, speciellt det katolska utbildningssystemet och den katolska staten. ”Dessa bastioner”, säger han, ”måste avrustas”. Det betyder att de måste förstöras. Kardinal Ratzinger refererar i sin bok ”Teologiska principer”, utgiven i Rom 1982, till detta uttalande av Urs van Balthasar och säger, att det faktiskt innebar ”en skyldighet att avrusta de katolska bastionerna”.
Den moderna bibeltolkningen blev mer och mer inspirerad speciellt av Bultman, den protestantiske teologen, en fullständig rationalist och skeptiker, som förkastar hela delar av det heliga evangeliet. Hans inflytande vann insteg i sinnena hos prästerna, speciellt de framtida prästerna, kandidaterna i seminarierna.
Karl Rahner, den tyske jesuiten, började att tala om den anonyme kristne, innebärande att var och en är kristen och många menar därmed, att var och en mer eller mindre automatiskt blir frälst.
En reform av Kyrkan
De började att tala om reformerandet av Kyrkan men menade med detta inte reformerandet av hjärtana och själarna, en sann inre omvändelse, utan de menade därmed förändringar i den struktur i Kyrkan, som fastslagits av Vår Gudomlige Frälsare och grundare - med andra ord en verklig revolution.
Påven Johannes XXIII gav då lösenordet med sitt ”Aggiornamento”. ”Vi måste uppdatera Kyrkan”, säger han, ”till de nya livsvillkoren i den moderna världen och göra oss acceptabla för den moderna människan. ” Och ni vet, vem denna moderna människa är? Hon är en ateistisk människa. Hon är en människa som inte accepterar någon auktoritet, någon lag; hon önskar att vara fri; hon är en självisk människa, en människa som lever genom sinnlighet, inte genom tro, inte genom sina andliga färdigheter och möjligheter. Hon är en materialistisk människa.
Men påven menade att Kyrkan helt enkelt behöver stå i denna moderna människas tjänst, och han sade att det förekommer olycksprofeter, och att han inte är överens med dem. Vi måste inta en mycket mer positiv, optimistisk ståndpunkt.
Öppningstalet vid Vaticanum II
Låt mig bara läsa vad han sade i sin homilia (= predikan) vid öppnandet av konciliet den 11 oktober 1962:
”I det dagliga utövandet av vårt herdeämbete måste vi ibland till vår stora sorg lyssna till uttalanden av personer som, ehuru brinnande av iver, inte är utrustade med alltför mycket sinne för urskillning och måtta. I dessa moderna tider kan de inte se något annat än undanflykt och fördärv. De säger att vårt tidevarv, i jämförelse med gångna tider, försämras, och de beter sig som om de inte hade lärt något av historien, vilken, icke desto mindre, är livets lärare. De beter sig, som om vid tiden för tidigare koncilier allt var en fullständig triumf för den kristna idén och livet samt för tillbörlig religionsfrihet.
Vi känner att vi måste vara oense med dessa olycksprofeter, som alltid förutsäger katastrof, som om världens ände vore för handen.”
Två moderna villfarelser
Han säger: ”Vi måste vara oense med dessa olycksprofeter.” Det är tydligt att denna tid före konciliet och under själva konciliet karakteriserades av två enorma villfarelser, vilka hade angivits och brännmärkts redan av Donoso Cortes, den spanske filosofen under förra seklet. Han sade: ”Det finns en villfarelse i fråga om Gud och en villfarelse i fråga om människan.” En villfarelse i fråga om Gud: Gud är inte absolut! Det är förkastandet av hans suveränitet, av hans Majestät, av hans oföränderliga väsen, av hans närvaro i världen och av hans framträdande i den mänskliga historien, i individernas och folkens liv. De ser Gud mycket mer i de deistiska filosofernas ljus, vilka säger att Gud skapade världen men att han sedan drog sig tillbaka och sitter bakom molnen, bortom skyn, utan att göra något åt världen, lämnande den åt sitt eget öde.
Den andra villfarelsen, i fråga om människan, är lika farlig som den första. Den påstår, att människan föds utan arvsynd, ”obefläckad”: att våra själar inte har sårats, inte har fördärvats av ondska, inte har berörts av den, att vi alla är goda och därför behöver människan ingen återlösning. Hon behöver kanske bara viss utbildning. Men det betyder att människan inte behöver Vår Herres Kors, att det heliga Mässoffrets försoningskaraktär är helt meningslös och onödig. Det betyder att människan inte behöver botgöring, inte behöver förneka sig själv, praktisera späkning och dö, vad avser den gamle Adam inom henne, att Guds nåd inte är nödvändig. Således kommer dessa människor fram till Rousseaus axiom, som säger att vi bara behöver återvända till ”den rena naturen” och alla problem kommer att lösas och allt blir storartat.
Detta betyder nu i uppfostran att det inte finns någon auktoritetsprincip, att där inte kan förekomma någon bestraffning, att en lärares och en uppfostrares uppdrag, mission och plikt blott är att utveckla den goda grunden hos barnen och inte att tygla dåliga tendenser och lidelser, eftersom de inte existerar.
Detta betyder i det mänskliga samhället, att vi måste orientera oss i riktning mot en passivitetens mission, i tron att fiender inte existerar, att det inte finns någon ondska i världen utan helt enkelt bara några politiska, diplomatiska, psykologiska missförstånd, vilka kan lösas med tålamod. Detta betyder, på det hela taget, att folk drömmer om ett obegränsat framåtskridande genom teknik, genom naturvetenskap, genom psykologiska och andra mänskliga vetenskaper. De drömmer om obegränsad frälsning för var och en. De drömmer om paradiset på denna jord.
Vaticanum II
Mitt i denna allmänna situation, i denna illusion, föddes det Andra Vatikankonciliet, vilket jag vill beskriva som den största katastrofen i detta sekel, om inte i Kyrkans hela historia; och redan vid sin början begick det förvisso tre enorma synder.
Den första synden är att konciliet inte reellt har definierat någon katolsk sanning, samtidigt som man då inte förkastar de motsatta villfarelserna.
Detta konciliums andra synd var att det har antagit tvetydiga begrepp, tvetydiga påståenden eller satser, vilka är absolut oförenliga med varandra. Jag kommer att ge er exempel på detta längre fram.
Detta konciliums tredje dödssynd var att det har infört vissa doktriner, vilka ligger mycket nära irrlära.
Låt mig nu, genom att ta fem dekret från detta koncilium, visa er, hur dessa anklagelser kan verifieras genom texterna själva. Vi skall ta en titt på dekretet om ekumeniken, ”Unitatis Redintegratio”; om Kyrkan själv, ”Lumen Gentium”; om de icke-kristna religionerna, ”Nostra Aetate”; om religionsfriheten, ”Dignitatis Humanae”; och om Kyrkan i den moderna världen, ”Gaudium et Spes”.
Det är nödvändigt att avslöja rötterna till dessa villfarelser, vilka har lett till alla missbruk och till förfallet efter konciliet och till hela förstörelsen av Kyrkan.
1 - Dekret om ekumeniken: ”Unitatis Redintegratio”
Låt oss då först ta en titt på dekretet om ekumeniken. För varje katolik är det klart, att det existerar en oskiljaktig förening mellan Gud, Jesus Kristus och den Katolska Kyrkan. I själva verket sände Fadern sin Son, som antog en mänsklig natur för frälsningsverket, och denne Son, denne människoblivne Gud, grundade en synlig Kyrka, vars huvud han själv är. Han skapade en Kyrka och, eftersom Vår Herre är absolut och unik, eftersom han verkligen är Gud, den ende sanne Guden, finns det också endast en Kyrka, vilken är absolut och unik, såsom hennes grundare och Mästare är. ”En Herre, en tro, ett dop, en Gud, som är allas Fader”, säger S:t Paulus i sitt brev till efesierna (4:5).
Denna Kyrka är tecknet bland nationerna; hon är den levande Gudens tempel; hon är det slaktade Lammets brud, det nya Jerusalem, som har nedstigit till denna jord. Kyrkan är sannerligen Emmanuel, det vill säga Gud bland oss, Gud med oss, den gudomliga naturen mitt i den mänskliga naturen. Hon är verkligen Vår Herres mystiska kropp och således är hon en gudomlig institution, eftersom Vår Herre är Gud och följaktligen är allt han säger och gör gudomligt och allt han har grundat är etablerat som en gudomlig stiftelse.
Sålunda bistås Kyrkan av Gud i sitt liv, i sin undervisning, i sitt gudstjänstfirande, i sin styrelse och hon har inte uppdraget att involvera sig med andra religioner för en socialt bättre värld, för framsteg på denna jord, för bättre kultur eller vad det vara må. Kyrkans mission beskrivs med Vår Herres ord alldeles före hans uppståndelse: ”Gå ut i hela världen och predika evangelium för allt skapat, för alla nationer, gör varje människa till lärjunge, lärande dem att hålla allt vad jag har befallt eder och döp dem. Den som tror, han skall bli frälst; men den som inte tror, han skall bli fördömd.” (Mt 28: 19-20, Mk 16: 15-16)
Andra Vatikankonciliets dekret om ekumeniken ger oss ett mycket annorlunda begrepp om Kyrkan, om hennes gudomliga mission och om hennes relation till de andra religionerna. Först av allt talar det om olika Kyrkor. Mina kära vänner, redan detta är ett uttryck som ligger mycket nära irrlära.
Det är klart, att redan före konciliet idén om olika kyrkor existerade. Men vad betydde detta uttryck? Det betydde de olika lokala kyrkorna runt biskopen och hans prästerskap: nämligen kyrkan i Paris, eller kyrkan i Dublin, eller kyrkan i Westminster, eller kyrkan i Köln, eller kyrkan i Rom: biskopen med sitt prästerskap, omgiven av sin hjord. Men detta begrepp ”Kyrkor” i pluralis användes aldrig såsom tillämpligt på andra samfund.
Det Andra Vatikankonciliet bekräftar den nya innebörden i detta uttryck genom att säga:
”Följaktligen är dessa frånskilda Kyrkor och gemenskaper, trots de brister, som enligt vår tro vidlåder dem, inte utan betydelse och vikt i frälsningens hemlighet. Ty Kristi ande har inte avhållit sig från att bruka dem som frälsningsmedel, vilka hämtar sin kraft ur den nådens och sanningens fullhet som anförtrotts åt den Katolska Kyrkan.” (Nr 3)
Utanför Kyrkan ingen frälsning
Det är klart att anhängare av andra religioner kan bli frälsta under vissa betingelser. Det vill säga, om de svävar i oövervinnelig villfarelse. Om de strävar efter bästa förmåga, kommer Gud att ge dem faktiska nådegåvor och, om de är trogna mot dessa nådegåvor och samverkar med dem, kommer Gud slutligen att ge dem heliggörande nåd och således kan de bli frälsta. Men de frälses alltid som individer. Fastän de frälses i de andra religionerna, frälses de aldrig av de andra religionerna.
Det är inte möjligt, att villfarelser skulle leda till sanningens rike. Det är inte möjligt att, då Gud nedstigit till denna jord, har blivit inkarnerad och har framträtt ibland oss, har grundat en Kyrka, vilken utgör en fortsättning på honom själv, vilken representerar honom själv, vilken är hans Kyrka, hans brud, någon kan bli frälst genom falska religioner som inte är grundade av honom. Ty han säger om sig själv: ”Jag är Vägen, Sanningen och Livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig.” Detta gäller också hans Kyrka.
Dessa falska religioner grundades inte av honom utan snarare av människor och mycket ofta har de inspirerats av djävulen. Så om någon eventuellt kan bli frälst som medlem av en annan religion, eller i en annan religion så kommer han alltid att frälsas genom den Katolska Kyrkan, genom Vår Herres kors, genom hans offer och genom hans böner. Därför frälses han inte genom annan religion utan trots den andra religionen.
Så detta påstående att den Helige Ande har begagnat dessa andra religioner och samfund som ett ”frälsningsmedel” är nästan heretiskt och jag tror att det är ett av de värsta påståendena från konciliet, absolut tvärtemot Kyrkans undervisning intill denna dag. Det är absolut motsatsen till vad som tidigare lärts, till vad den Heliga Skrift säger, till vad Kyrkans fäder, teologerna, koncilierna och påvarna alltid har sagt. Absolut motsatsen.
Ekumenisk praxis
Då det en gång fastslagits att dessa andra religioner också har en betydelse, en vikt för frälsningen, är det tydligt att katoliker sedan inbjudes att arbeta tillsammans med dessa andra religioner, att samverka med dem, att eventuellt bedja tillsammans med deras medlemmar. Detta är precis vad konciliet säger:
”De (troende och anhängarna av andra samfund) samlas också till gemensam bön, där det är tillåtet.” (Nr 4)
Litet längre fram säger det:
”Under vissa speciella omständigheter, såsom i bönegudstjänster för enhet och under ekumeniska sammankomster, är det tillåtet, ja faktiskt önskvärt, att katoliker skulle förena sig i bön med sina frånskilda bröder. Sådana gemensamma böner är förvisso ett mycket verksamt medel för att enträget bedja om enhetens nåd, och de är ett äkta uttryck för de band, vilka ännu alltjämt förenar katolikerna med deras frånskilda bröder. ” (Nr 8)
Vad skall vi säga om sådana böner? Först av allt är det klart, att bönerna från medlemmar i andra religioner kan vara välbehagliga för Gud enligt deras inre disposition. Men det är säkert, att bönerna i andra religioner, i deras egenskap av andra religioner, aldrig är välbehagliga för Gud. Det är inte möjligt, eftersom det endast finns en Medlare. Vår Herre är ”semper vivens ad interpellandum pro nobis”: Han lever alltid för att mana gott för sin Kyrka och sina utvalda, säger S:t Paulus. (Hebr. 7:25)
Bönerna från dessa andra religioner, som religioner betraktade, är följaktligen fruktlösa. De har ingen verkan och därför är det skadligt för de fruktbärande att förena sig med dessa andra religioner i gemensamma bönegudstjänster. Det är skadligt, ty där är bönen meningslös och detta för med sig en massa förvirring, och i praktiken kommer ett enormt antal missbruk att bli följden av detta bruk; det innebär slutligen att placera alla religioner på samma nivå.
Det är nu för tiden mycket vanligt att se katoliker gå för att mottaga den protestantiska nattvarden och att se protestanterna komma för att mottaga den katolska kommunionen. Det är vanligt att höra om inter-celebrationer (= gemensamt mässfirande), under vilka den katolske prästen uttalar konsekrationsorden över brödet och den protestantiske pastorn över vinet. Sådana företeelser är det slutliga resultatet av dessa koncilietexter.
Vem skall klandras?
Det är mycket förvånande att se konciliet lägga skulden för (den kyrkliga) separationen, för söndringarna bland kristna, endast på katolska axlar. Det är mycket tydligt, mina kära vänner, att katoliker inte alltid lever i enlighet med Guds bud, att de inte alltid lever i enlighet med sina doplöften, att de inte alltid lever i enlighet med den tro de bekänner. Men det är fel att klandra dem för söndringarna och (de kyrkliga) separationerna.
I själva verket ligger felet på deras sida, vilka har skilt sig från Petri Stol, från offret på våra altaren, från det katolska prästadömet.
Detta är en mycket viktig punkt. Dessa människor förväxlar alltid den objektiva och den subjektiva sidan; förväxlar den eller de andra religionerna med de individuella medlemmarna; kunskapen om sanningen (katolsk dogmatik) med förverkligandet av denna sanning (moral och disciplin).
De säger, att i andra religioner finner man mycket hyggliga människor, engagerade i socialt arbete, mycket vänliga och leende. Må så vara, men vad bevisar detta? Ingenting. Absolut ingenting. Det är också sant, att i den Katolska Kyrkan finner man katoliker som inte tar sin tro särskilt allvarligt och inte uppskattar den som de borde. Vad bevisar då detta? Att de är dåliga katoliker. Det är allt. Ingen skugga på den Katolska Kyrkan. Absolut ingen.
Nu vill jag ge er ett exempel, som visar att det i konciliedokumenten finns påståenden och talesätt, vilka strider helt mot varandra. Här får ni se två, på varandra följande, uttalanden:
1) ”Bruket och metoden, enligt vilka katolsk tro uttrycks, borde på intet sätt få bli ett hinder för dialog med våra bröder.”
2) ”Det är naturligtvis väsentligt att läran klart framlägges i sin helhet.” (Nr 11)
Om vi tar den första satsen, så avlägsnar den alla hinder för varje dialog. Vilka är dessa hinder för dialog? Allt som protestanterna förkastar. Vad förkastar de? Prästämbetets karaktär, Petri överhöghet, mässans offerkaraktär, transsubstantiationen (d.v.s. brödets och vinets väsensförvandling i mässan), helgonens förböner, dogmerna om den välsignade Jungfru Maria, skärselden etc. Så om man önskar att föra dialog med dem, så måste man avlägsna dessa hinder. Konciliet säger, att man måste hålla tyst om dem. Vi måste anse dem som sekundära sanningar, vilka inte är så viktiga, och eventuellt kan de helt enkelt utelämnas.
Nästa sats säger: ”Det är naturligtvis väsentligt att läran klart framlägges i sin helhet.” Vem har då rätt? Om en progressist (= ”framstegsvänlig”) läser dessa koncilietexter kommer han att säga: ”Se, här har ni det, konciliet självt säger att vi måste hålla tyst i fråga om ting, vilka är hämmande för dialogen.” Om en konservativ människa läser texten, kommer han eller hon att säga: ”Nej, hela läran måste framläggas”. Vem har rätt? Båda två. Båda kan hänvisa till konciliet. Så ni ser, hur söndringar, missförstånd och en massa svårigheter redan är förprogrammerade genom dessa koncilietexter.
2 - Dekret om Kyrkan: ”Lumen Gentium”
Låt oss i detta sammanhang titta på ett annat konciliedekret, dekretet ”Lumen Gentium”, om Kyrkan själv. Det finns ett uttryck i denna text, vilket kanske är det farligaste uttalandet under hela konciliet. I den latinska texten står det: ”Ecclesia Dei subsistit in Ecclesia Catholica” (Nr 8); detta betyder ”Guds Kyrka fortlever” eller tar sin konkreta form, förverkligas” i den Katolska Kyrkan”.
Ni kommer kanske att säga: ”Det där är helt rätt, det är absolut sant.” Men det är långtifrån hela sanningen. Hela sanningen är mycket mer. Hela sanningen är: ”Ecclesia Dei est Ecclesia Catholica - Guds Kyrka är den Katolska Kyrkan”. Om man säger, att Guds Kyrka fortlever i den Katolska Kyrkan, så menar man att det finns två väsen: Guds Kyrka och den Katolska Kyrkan och det är av en ren tillfällighet som dessa två väsen möts.
Guds Kyrka fortlever, förverkligas, tar idag, under nuvarande förhållanden, sin konkreta form i den Katolska Kyrkan. Kanske skulle det i framtiden kunna bli annorlunda och faktiskt skulle det även kunna bli så, att Guds Kyrka är delad mellan olika religioner, av vilka ingen har den fulla sanningen utan endast vissa element av sanningen.
Redan konciliet självt kommer med denna idé. Här följer den exakta texten:
”Denna Kyrka, i denna värld grundad och organiserad som ett samfund, fortlever i den Katolska Kyrkan, som leds av Petri efterträdare och de med honom förenade biskoparna, ehuru många element av helgelse och sanning kan finnas utanför hennes synliga struktur.” (Nr 8)
Det är alltså redan mycket tydligt att där föreligger en relativisering av sanningen och av Kyrkan i själva hennes innersta natur.
S:t Paulus säger att folket kommer att förlora kärleken till sanningen och av den anledningen kommer Gud att sända villoandar, av vilka de kommer att bli bedragna (2 Tess. 2:10). Detta är precis vad som händer i våra dagar. Vi ser, mina kära vänner, en andlig bestraffning från Gud, en andens förblindelse såväl som en hjärtanas förhärdelse, speciellt bland ledarna för Kyrkan och ledarna för det mänskliga samhället.
3 - Dekret om icke-kristna religioner: ”Nostra Aetate”
Låt oss nu titta på icke-kristna religioner, vilket är det tredje dekretet jag önskar diskutera med er. Det är klart, att dessa icke-kristna religioner har ett antal naturliga sanningar, t.ex. att respektera äldre människor, att hjälpa dem som lever i misär, att vara förståndig i sitt uppförande, försiktig i sina handlingar, etc. Det är också klart, att sådana religioner ibland har element, om än väl dolda, vilka är rester av Guds ursprungliga uppenbarelse för Adam och Eva. För det tredje är det klart, att dessa religioner ibland har upptagit element från den Katolska Kyrkan. T.ex. Islam, som bekänner en, unik Gud, hämtar denna tro från den kristna religionen.
Men å andra sidan måste vi säga, att dessa icke-kristna religioner ej blott inte leder till frälsning utan även, mycket ofta, utgör hinder för att finna sanningen, system av motstånd mot den Helige Ande. Mycket ofta har de en sådan hållhake på sina anhängare, på sina medlemmar, att de hindrar dem att överge sin ståndpunkt. Ta t.ex. en muslim! Det är mycket svårt att omvända honom. Han fasthålles fullständigt av sitt system, av sin omgivning, av sin stam, av sin islamska stat. Det är mycket lättare att omvända en hedning i bushen. Så det är inte bara så, att dessa andra religioner ej leder till frälsning, utan de är ofta system, genom vilka lögnens fader kvarhåller själarna i villfarelse, fjärran från Jesus Kristus.
Hinduism
Vad säger konciliet om dessa andra religioner? Jag skall ge er några texter.
”Så har människorna i hinduismen forskat efter den gudomliga hemligheten. De uttrycker den genom en outtömlig mångfald av myter och genom skarpsinnigt filosofiskt tankearbete. De söker däri en befrielse från den mänskliga tillvarons begränsning genom olika slags askes eller genom en djup meditation eller en tillflykt till Gud i kärleksfull tillit.” (Nr 2)
Mina kära vänner, detta är en avgjord lögn, eftersom hinduismen inte erkänner en unik Gud utan många avgudar. Ni vet att de dyrkar olika djur, skapade varelser, alla sorters ting, speciellt heliga kor, vilka aldrig får slaktas, eftersom att göra detta skulle vara helgerån.
De har stor aktning för möss och råttor. De anser råttorna vara deras gudars fortskaffningsmedel. De tror på reinkarnation. Människor ådrar sig en skuld under sin livstid och om denna inte avlyftes, måste de klara det i vidare inkarnationer i djur. Så man rör inte råttan, eftersom den kan vara ens mormor.
Det finns en annan mycket allvarlig konsekvens av denna tro. I hinduismen finner man ingen barmhärtighet och inget medlidande. Varför inte? Eftersom de som lever i misär klarar av sitt ”Karma”, sin skuld och om de inte klarar av det i denna mänskliga existens, måste de klara av det sedan. Om man hjälper dem, fördröjer man därför endast deras förlossning; och därför finner man på intet sätt kristlig kärlek till nästan bland hinduerna.
Det mest förbryllande man ser, när man besöker Indien, är inte, att där finns människor, som lever i fattigdom och misär, lever och dör på gatan, utan det är att se, hur hinduerna passerar dessa stackars varelser och inte alls rörs vid åsynen av dem. De finner detta helt normalt, helt rimligt, enligt deras religion.
Buddhism
Den andra religion, som konciliet behandlar, är buddhism.
”Buddhismen känner i sina olika former den radikala otillräckligheten av världen, som alltid är stadd i förändring. Den lär människorna en väg på vilken de i hängivenhetens och tillitens anda förmår uppnå antingen ett tillstånd av fullkomlig befrielse eller, genom eget bemödande eller understödda av en högre hjälp, den högsta upplysningen.” (Nr 2)
Först av allt måste det sägas, att detta är fullkomligt stridande mot vår katolska religion. I vår katolska religion bekänner vi den absoluta nödvändigheten av en Återlösare och hans nåd och vi bekänner, att vi inte, av egen kraft, kan erhålla denna nåd eller återlösa oss själva. Det sägs där, att buddhisterna tror sig kunna uppnå sin ”högsta upplysning genom eget bemödande”. Hela deras återlösning kommer till stånd genom deras egna bemödanden. Det är helt och hållet stridande mot den kristna tron.
För det andra är buddhismens yttersta mål att ingå i ”Nirvana”, d.v.s. i intighet, att upplösas, att befrias från allting. Det är liksom en tillintetgörelse av personen. Detta är det yttersta målet för deras bemödanden.
Den katolska religionen är den absoluta motsatsen. Vad är vårt yttersta mål? Att älska Gud och omformas av hans nåd och hans kärlek, så att vi själva, våra själar, blir kärlek och barmhärtighet. Så vårt mål är slutligen att ingå i den oskapade barmhärtigheten, vilken är Gud. Vårt yttersta mål är fullheten, det högsta företräde, det högsta värde man kan föreställa sig, d.v.s. kärlek, barmhärtighet, då däremot buddhismen är den absoluta motsatsen.
Det är också klart, att i buddhismen, som i andra asiatiska religioner, motsägelsens axiom inte erkänns. Vad betyder detta? Detta betyder, att ett ting kan existera och inte existera på samma gång. Antingen finns det t.ex. ett glas eller finns det inget glas på detta bord, men det är inte möjligt, att det på samma gång finns ett glas och inget glas.
Ta en titt på Japan! Man finner fler anhängare av religioner i detta land än befolkningens totala antal. Hur är detta möjligt? Jo, åtskilliga människor hör till olika religioner på samma gång och de finner detta helt logiskt. De tillhör än den ena, än den andra religionen, ty om en av dem är falsk, kan den andra kanske vara sann.
Mina kära vänner, dessa asiatiska religioner tränger i enorm fart in i våra länder, in i Europa och Förenta Staterna, med sina idéer och bruk, med hela sitt system, sina Hindu-gurus, med yoga, transcendental meditation och med sin idé om reinkarnation. Allt detta sprids i våra dagar och har ett enormt inflytande på privat och offentligt liv. De agerar speciellt genom den rörelse som kallas ”New Age”, vilken med regnbågen som symbol nu genomtränger allt, överallt. Den är mycket farlig, emedan den är en produkt av esoterism (= något för enbart invigda avsett och därför för andra svårbegripligt), som leder sitt ursprung till teosofin under förra århundradet och till antroposofin i våra dagar.
Islam
Vad säger konciliet om Islam?
”Med uppskattning betraktar Kyrkan även muslimerna. De tillber den ende Guden, den levande som är av sig själv, den barmhärtige och allsmäktige skaparen av himmel och jord, vilken har talat till människorna. De strävar att helhjärtat underkasta sig Guds hemliga rådslut, liksom Abraham underkastade sig Gud. Den islamiska tron åberopar gärna Abraham.
Fastän de inte erkänner Jesus som Gud, vördar de honom dock som profet. De vördar även Hans moder, jungfrun Maria, som de stundom åkallar i sitt hjärta. De väntar dessutom på domedagen då Gud skall belöna alla uppståndna. Därför lägger de vikt vid det moraliska livet och de ärar Gud särskilt genom bön, allmosor och fasta.” (Nr 3)
Vad tänker man, när man läser denna text? Man tänker antagligen, att det endast är några obetydliga skillnader mellan oss och muslimerna. De erkänner inte Vår Herres Jesu Kristi gudom, det är sant, men detta är inte någon särskilt viktig fråga! De vördar honom som en profet, de hyser tillgivenhet för den Välsignade Jungfru Maria, de tror även på den yttersta domen, de ger allmosor, de för ett moraliskt liv.
Vad den inte säger är, att en muslim kan ha flera hustrur, samt att lycka i himlen för dem tar sig uttryck i att ha flera hustrur. Ju flera hustrur man har, desto lyckligare kommer det att bli i himlen.
Det sägs inte heller i denna text, att de kämpar mot oss och anser oss som hädare och avgudadyrkare, emedan vi tillber Vår Herre. De förkastar bestämt den Heliga Treenigheten. Allt detta nämns inte över huvud taget.
En konsekvens av en text som denna är, att de tyska biskoparna har beordrat alla församlingsprästerna att låta muslimerna använda deras församlingssalar och förskolor för sin gudstjänst.
Av detta följer, att Rom självt, den Heliga Stolen, varje år sänder en offentlig hälsning till muslimerna vid början av deras fastemånad, Ramadan, uttalande Allahs välsignelse över dem.
En annan konsekvens härav är, att Roms borgmästare för några år sedan gav ungefär tvåhundratusen kvadratfot mark som en gåva till muslimerna för byggandet av ett islamskt centrum där, med en enorm moské, den största moskén utanför den islamska världen. Den kommer att fullbordas inom kort och för nedläggandet av hörnstenen sände den Heliga Stolen själv delegater för att assistera vid en sådan betydande ceremoni!
Vad Islam inte uppnådde och lyckades med på 1500- och 1600-talet, uppnår det i dag med fredliga medel, genom immigration, genom att intränga i alla våra länder. Exempelvis läste jag just en artikel, som omtalar, att i England en ny moské öppnas varannan månad. Varannan månad! Detta är otroligt.
Denna invandring av pakistanier till England och Skandinavien, av turkar till Tyskland, av araber till Frankrike förstör fullständigt vår nationella identitet och dessutom hela kristenheten.
Varför kämpade våra förfäder mot turkarna den 7 oktober 1571 i slaget vid Lepanto? Varför kämpade de den 12 september 1683 på Wiens gator? Därför att de insåg den fulla vidden av den föreliggande faran, speciellt faran för deras tro, och därför kämpade de emot dem som inte erkänner Vår Herres gudom, eller Kyrkan, eller den Heliga Treenigheten och som därför inte har samme Gud.
Judarna
Vad säger konciliet om judarna? Detta dekret tar itu med frågan i sitt Nr 4. Det är ett mycket känsligt ämne, men låt oss titta på det litet i teologins ljus.
Det är klart, att Gud har utvalt ett folk för att bereda vägen för Messias’ ankomst och, då tiden var inne, förkastades denne Messias, som profeterna berett vägen för, av sitt eget folk, som även korsfäste honom. Det är klart att vi, de kristna, är arvingar till det, som profeterna har bebådat, och till det, som Vår Herre Jesus Kristus har kommit med.
Vi har Abrahams tro. Han är verkligen vår fader. Vi har samma tro: Abraham trodde på den framtida Återlösaren och vi tror på samme Återlösare, som har kommit. Samme Återlösare, samma tro.
Det är också klart, att våra dagars judar inte kan kallas våra äldre bröder i tron. Hur kunde påven säga något sådant, när han besökte synagogan i Rom för tre år sedan?
Där finns en annan fråga. Kan vi säga, att judarna är skyldiga till Gudsmord? Vi måste säga ja, eftersom det är de, som begärde Vår Herres död och krävde Hans blod på sina huvuden och på sina barns huvuden. Jag vill göra det helt klart: Jag talar inte om judarna som en ras, jag talar om judarna som en religion. Så vad kan man säga om våra dagars judar? Ja, så länge som de inte tar avstånd från detta brott, från denna sina förfäders handling, så är de också skyldiga till den. De måste distansera sig från den och erkänna Vår Herre; de måste bli döpta och bli hans lärjungar.
Anda av likgiltighet
Mina kära vänner, en sådan sympati gentemot de andra religionerna måste med nödvändighet leda till händelser som Assisi, när påven samlade alla religionerna för att be om fred i denna värld.
Det kommer att förstöra den övernaturliga ordningen. Det råder inte längre något bekymmer för tro och heliggörande nåd, utan allt detta ersättes av frågor sådana som att kämpa mot rasismen, att sjunga för freden i denna värld, att ta sig an miljön, att utveckla tekniken, socialt framåtskridande i olika länder, i tredje världen, etc.
Denna anda av likgiltighet tränger fram överallt till de yttersta delarna, till den minsta by i världen. Jag besökte helt nyligen Sri Lanka, ön söder om Indien, och de troende där berättade för mig vid min ankomst, att söndagen före hade deras församlingspräst predikat, att i framtiden kommer det att finnas en världsreligion, att det, som vi fram till denna dag har förkastat som avgudar, måste vi i framtiden tillbedja och dyrka samt att de, som hade gjutit sitt blod för tron, nog var en smula galna.
4 - Deklaration om religionsfrihet: ”Dignitatis Humanae”
Låt oss nu ta en titt på frågan om religionsfriheten, deklarationen ”Dignitatis Humanae”! Vad säger katolsk lära om detta ämne? Den säger, att det finns endast en Gud, alla tings skapare, en Jesus Kristus, en Kyrka och att denna Kyrka och denne Jesus Kristus måste erkännas av varje skapad varelse, var och en enskild människa och även av de samhälleliga huvudbeståndsdelarna; familjerna, skolorna, staterna etc.
De måste erkänna Vår Herre genom att föra in honom i sina konstitutioner, sina lagar, sina liv. Detta betyder, att alla länder, speciellt de med en majoritet av katolska medborgare, officiellt borde erkänna Vår Herre och hans Kyrka som den enda religionen och sätta gränser för andra religioners offentliga manifestationer. Man kan då kanske säga, att det är oacceptabelt och fruktansvärt oberättigat av staten att hindra andra religioner.
Jag tänker ge er några analoga exempel inom den moraliska sfären. Om någon vill begå självmord, har staten då rätt att hindra honom från att göra det? Ja, det har den. Har staten skyldighet att hindra honom? Ja. Om någon önskar begå en abort, har staten då rätt att hindra henne från att göra detta? Ja. Har den skyldighet att göra detta? Ja.
Nu sprider dessa andra religioner sina villfarelser och skadar därigenom själar. De upplöser, på visst sätt, statens sociala ordning. Så, varför skulle inte staten, under vissa förhållanden, ha rätt och även skyldighet att sätta restriktioner för dessa andra religioner?
Detta var t.ex. fallet i den spanska grundlagen före Andra Vatikankonciliet. I en första paragraf sades det: ”I Spanien är den katolska religionen statens religion.” Andra paragrafen: ”Ingen skall i sitt privata liv på något sätt bli hindrad p.g.a. sin tro.” Tredje paragrafen: ”I det offentliga livet har endast statens religion rätt att presenteras.” Detta hjälpte i stor utsträckning till att skydda katolikernas tro.
Detta är exakt vad den islamska världen gör i vår tid. De etablerar islamiska stater, och det är mycket svårt att leva där som kristna. Så vad de gör för främjandet av sin sak, varför gör inte vi det för sanningen?
Vår Herre styr inte längre i våra parlament, i våra grundlagar, i våra domstolar, i våra regeringars affärer. Han ställs på samma nivå som de andra religionerna i grundlagarna, i de samhälleliga huvudbestånds-delarnas liv. Det är exakt vad det Andra Vatikankonciliet har önskat och krävt, att ingen religion skulle hindras från att sprida sina villfarelser, att varje religion skall bli behandlad med likhet inför lagen.
Lyssna till vad konciliet säger i detta ämne:
”Denna vatikansynod förklarar, att den mänskliga personen har rätt till religionsfrihet.” (Nr 2)
Så religionsfrihet skulle vara en naturlig rättighet! Detta har alltid förkastats av Kyrkan.
”En frihet av detta slag består däri, att alla människor bör vara fria från tvång vare sig från enskild person eller grupp eller någon mänsklig myndighet, så att ingen inom tillbörliga gränser tvingas att i religiösa angelägenheter handla mot sitt samvete.” (Nr 2)
Så långt kan och måste vi instämma. I själva verket har Kyrkan alltid sagt, att ingen kan tvingas att omfatta tron. Tron är en inre akt. Men det som följer är fullständigt nytt.
”Ej heller skall någon hindras från att handla enligt sitt samvete privat eller offentligt.” (Nr 2)
Detta är frågan: kan någon hindras från att öppet sprida sin falska religion, sin falska ideologi eller kan han inte? Han kan och han måste hindras under vissa omständigheter.
Denna obegränsade frihet banar väg för en obegränsad frihet för samvetet, för opinionsbildningen, för pressen och detta även i moraliska frågor. Detta är förklaringen till exempelvis hela historien om abort, vilken nu har nått otroliga siffror. Folk, som införde den, argumenterade så här: ingen tvingas att begå en abort; lagen avlägsnar helt enkelt vissa restriktioner och på så sätt ges frihet. Men just detta är brottet. Ingen lag kan ge någon rätt eller frihet att begå en abort.
Det är exakt vad Pilatus gjorde, när han lät folket välja mellan Barabbas och Vår Herre Jesus Kristus. Ni har frihet. Vem väljer ni - Barabbas eller Kristus? Abort eller inte abort? En falsk religion eller en sann religion? Det spelar ingen roll!
5 - Dekret om Kyrkan i den moderna världen: ”Gaudium et Spes”
Vi kommer nu till det femte konciliedekret, som jag önskar diskutera med er, d.v.s. ”Gaudium et Spes”, Kyrkan i den moderna världen. Detta dekret ger en mycket optimistisk vision av vår värld och står i fullständig överensstämmelse med öppningspredikan, påven Johannes XXIII:s inledande homilia. (Se öppningstalet vid Vaticanum II ovan!) Ni kommer att inse detta omedelbart.
”Dagens andliga oro och livets i förändring stadda villkor utgör delar av en bredare och djupare revolution. Som ett resultat av den senare baseras intellektuell bildning allt mer och mer på de matematiska, naturvetenskapliga och antropologiska vetenskaperna, medan på det praktiska området teknologin, vilken bygger på dessa vetenskaper, ökar i betydelse.
Denna vetenskapliga anda ger kulturen och människans tänkande en ny prägel jämfört med föregående tider. Teknologin omformar nu jordens ansikte och försöker redan att bemästra den yttre rymden. I viss utsträckning utvidgar det mänskliga intellektet sitt herravälde också över tiden: Över det förflutna med hjälp av historievetenskapen; över framtiden genom metodiskt utvecklad projektering och planering.
Framsteg inom biologi, psykologi och de sociala vetenskaperna ger människan inte endast en förbättrad kunskap om henne själv. De hjälper henne också att på ett metodiskt styrt sätt utöva direkt inflytande på det sociala livet. På samma gång ägnar människosläktet en ständigt växande tanke åt att på förhand beräkna och reglera sin egen befolkningstillväxt.
Historien själv jagar framåt i ett så snabbt förlopp, att en enskild person knappast kan hålla sig à jour därmed. Det mänskliga samhällets öde har blivit en helhet, där de olika grupperna av människor förr hade ett slags egen, privat historia. Sålunda har människosläktet övergått från en tämligen statisk verklighets-uppfattning till en mera dynamisk, utvecklingsinriktad sådan. Följden därav är en ny, största tänkbara, komplexitet i problemen, som i sin tur påkallar nya försök till analys och syntes.” (Nr 5)
Om man sålunda accepterar detta, står det en fritt att tro att genom att låta saker och ting gå sin gilla gång ett litet stycke till, så kommer varje problem att lösas. Det kommer att bli ett fullkomligt paradis på denna jord. De är nu även i stånd att reglera hela befolkningstillväxten med preventivmedel. Detta antyds åtminstone.
Det sägs sedan, att vi måste samarbeta med alla människor och förstå deras känslor, deras tankar och deras önskningar, att vi måste leva i mycket nära förening med vår tids människor. Vilka är de då? Det är kommunisterna, frimurarna, heretikerna, materialisterna.
”Må de troende därför leva i nära förening med vår tids människor. Låt dem bemöda sig om att fullkomligt förstå deras sätt att tänka och känna, så som detta kommer till uttryck i deras kultur. Låt dem förena modern vetenskap och dess teorier samt förståelsen för de senaste upptäckterna med kristen moral och lära. Sålunda kan deras religionsutövning och moral hålla jämna steg med deras vetenskapliga kunskap och med en ständigt avancerande teknologi. På så sätt kommer de att kunna pröva och tolka alla ting i en sant kristen anda.” (Nr 62)
Så om vi inte lever med alla dessa ting, så kan vi inte ha en sant kristen anda. Således hade våra förfäder, som inte kände till teknlogi, ingen sann, kristen anda. Detta är konsekvensen.
”På samma gång som Kyrkan entydigt förkastar ateismen, så erkänner hon uppriktigt att alla människor, troende i lika hög grad som icke troende, måste samarbeta för den rättmätiga förbättringen av denna värld, i vilken de gemensamt lever. Ett sådant ideal kan emellertid inte förverkligas utan uppriktig och klok dialog.” (Nr 21)
S.t Paulus uppmanar, i motsats till detta, de kristna i alla tider att inte bära oket tillsammans med dem som icke tror: ”Vad har väl rättfärdighet att skaffa med orättfärdighet, eller vilken gemenskap har ljus med mörker? Huru förlikar sig Kristus med Belial, eller vad delaktighet har den som tror med den som inte tror?” (2 Kor. 6:14-15)
Det är också mycket överraskande, att konciliet kastar om ändamålen med äktenskapet. Äktenskapets första syfte - enligt Kyrkans traditionella undervisning - är och har alltid varit avlandet av barn. Äktenskapets andra syfte är ömsesidig kärlek. Konciliet ändrar ordningsföljden på dessa syften: I paragraf 49 i ”Gaudium et Spes” talar de först och främst om äktenskaplig kärlek och i paragraf 50 om fruktsamheten i äktenskapet.
Man får inte bli förvånad över, att det år 1968, när påven Paul VI publicerade sin encyklika ”Humanae Vitae”, uppstod en enorm proteststorm mot denna påvliga undervisning, eftersom konciliet ingav en fullständigt falsk idé och illusion.
Kardinal Ratzinger själv har kallat detta konciliedekret, ”Gaudium et Spes”, ”en anti-Syllabus”. Vad är då ”Syllabus”? Det är en sammanställning av falska meningar, av falska påståenden, av villfarelser, vilka fördömdes (den 8 december 1864) under påven Pius IX:s pontifikat.
Den sista av dessa satser, den åttionde, förklarar följande:
”Den romerske påven kan och måste försona sig med mänskligt framåtskridande, med liberalism och med modern mänsklig kultur.”
Så, den romerske påven måste etablera en förening mellan Vår Herres ande och denna världens!
Detta är exakt vad som hände under det Andra Vatikankonciliet och speciellt i detta dekret. Det är en förmälning, en slags sammanjämkning mellan världen med dess fördärv, dess otro och den katolska religionen.
Falsk lösning
Mina kära vänner, under dessa förhållanden måste jag varna er för illusioner och falska lösningar på detta problem. Problemet kommer inte att lösas genom att man här och där tillsätter en konservativ biskop, som fortfarande bär kragen eller som fortfarande är en smula mariansk eller hyser personlig tillgivenhet för påven.
Ej heller kommer lösningen på detta problem vara att grunda ett sällskap, sådant som S:t Petrus (bildat av präster som har lämnat S:t Pius X:s Sällskap efter biskopsvigningen) och att här och där ge detta sällskap rätten att celebrera den gamla Mässan.
Lika litet kommer lösningen att vara att låta sig nöja med en Indult-mässa (indult = dispens, oftast från påve eller biskop) här och där, vilken, i sitt första villkor, placerar den nya mässan på samma nivå som den sanna katolska Mässan.
Sann lösning
Den sanna lösningen, mina kära vänner, blir att återupprätta Vår Herre Jesus Kristus såsom alla tings upphov, att åter upphöja Honom på tronen, att återge Honom Hans krona och Hans spira, som ryckts i ifrån Honom, och att tillkännage, att Han är den enda frälsningsvägen, den ende Konungen, den ende Återlösaren, den ende Frälsaren, den ende Översteprästen och Offret, den ende Domaren över de levande och de döda, att Han måste regera samt att Han allena är lösningen på alla världens problem.
Ja, vi sjunger: ”Christus vincit, Christus regnat, Christus imperat” (= Kristus segrar, Kristus härskar, Kristus regerar /gammalt omkväde från 7-800-talen) och vi önskar, att Vår Herre regerar. S:t Paulus säger till korintierna: ”Opportet illum regnare - det är nödvändigt att Han regerar” och S:t Petrus säger i Apostlagärningarna: ”Non est in alio aliquo salus - det finns ingen frälsning hos någon annan.”
Om man frågar den Heliga Jungfru Maria, vad hon anser om Jesus, så kommer hon att säga: ”Han är den ende Frälsaren. Min gudomlige Son är den ende Guden och Hans Kyrka är den enda gudomliga religionen, instiftad av Gud själv. Man måste erkänna och tro detta för att bli frälst.”
Vastaukset 8
Vanhimmat
tänne tuollaisia kilometriposteja postata, tack.
Det är verkligt upplivande att någon kan skriva en artkel som bryter så mot den sk. etablerade sanningen om andra vatikaan konciliet. Ett tack
Ecclesia Dei est Ecclesia Catholica on tämän kirjoituksen ydin. Ei sama mieltä tarvitse olla mutta onko silloin katolisen uskoa omaava henkilö. En luule.
sulle sanon vaamn että ja paskat. oot aika hölissijä ja paskanjauhaja.
Kyllä, tuo lause on totta. Vatikaanin II kirkolliskokouksen dogmaattinen konstituutio Kirkosta, Lumen Gentium, tarkentaa sanaa est: Kristuksen kirkko "...subsistit in Ecclesia catholica". Tämä käännetään yleensä "Kristuksen kirkko on katolisessa kirkossa", mikä on oikea käännös, mutta subsistit-sanan merkitys on syvempi: subsistenssi on substanssin eksistenssiä. Konsiili siis tarkentaa, että Kristuksen kirkon substanssi (olemus) on nimenomaan katolisessa kirkossa, mutta katolisen kirkon ulkopuolella voi esiintyä Kristuksen kirkon ainesosia, kuten pyhittymistä, sakramentteja ja uskoa. Kuitenkaan aineosilla ei ole substanssista itsenäistä olemassaoloa. Lause siis sekä vahvistaa sen, että Kristuksen kirkko on katolinen kirkko, että sen, että katolisen kirkon ulkopuolella voi aidosti olla tiettyjä elementtejä Kristuksen kirkosta.
vakavissaan kirjoittele muut kuin vakavasti häiriintyneet. rousku, miten on lääkityksesi kanssa?
ortodoksisille ja orientaalisille sisarillemme ja veljillemme. Taitavat muuten ajatella roomalaiskatolisista ihan samoin!
Mitä voi muuta sanoa kuin että asiaa! Kunnon rehellistä tekstiä ilman liberaali ilma lörpötystä.