Vasabladet 2014-05-06: Svenskt "förtyck"

"Hur ser det ideologiska tanke­innehållet i den pamflett om frivillig svenska som en välståndsfördel professorn i socialt arbete vid Tammerfors universitet, sannfinnländaren Ilmari Rostila skrivit som en utgångspunkt för medborgarinitiativet om en frivillig svenska i den ­finska skolan i Finland?

Rostila är förste undertecknare på listan för medborgarinitiativet som drygt 60.000 finländare undertecknat och som överlämnades till riksdagens talman Eero Heinäluoma torsdagen den 24 april.

Jag ska kort granska några av hans centrala begrepp, i avsikt att tydligare lyfta fram det som är ideologiskt specifikt i Rostilas pamflett. Begreppen jag tar upp är identitet, folk, modersmål och frihet.

Rostila gör en skillnad vad gäller identitet mellan en given identitet och en identitet som tycks vara mer eller mindre medfödd och som har ett samband med ett par andra av hans centrala begrepp, modersmål och folk.

Det finns en påtvingad identitet för finnen, något han kallar en kulturidentitet som i hans framställning framför allt har att göra med tvångssvenskan.

Samtidigt finns det en identitet som har med modersmålet att ­göra som enligt honom är helt primär och som går ut på att modersmålet på många sätt är grunden för kulturen, den primära bäraren och ­förmedlaren av betydelser.

Kulturidentiteten, i motsats till den fria eller befriade identiteten hos ­finnen, innebär enligt Rostila ett sätt för den finska eliten att binda ­samman Finland med Norden, ­detta genom att betona betydelsen av ­förutom kulturidentiteten även vikten av språkkunskaper i arbetslivet.

Den typen av identitet ser han som ett förtrycksredskap riktat mot de finnar som inte kan svenska eller inte vill läsa svenska, en attityd som kan kallar grov och hård och som pågått i årtionden.

Som galjonsfigur för attityden ­pekar han speciellt ut Martti Ahtisaari.

Folket hos Rostila är det folk som talar finska (suomea puhuva kansa) som ingen enligt honom tycks bry sig om eller notera. Folket som begrepp kommer därmed i hans framställning att knytas samman med en språkligt-etnisk markör som blir helt avgörande.

De som faller utanför denna ­gränslinje, exempelvis de svenskspråkiga och svenskan som språk, blir en för finnarna främmande eller påtvingad identitet som kommer att dela de finskspråkiga, vilket hos Rostila är ett tillstånd som bör avlägsnas.

De finskspråkigas självkänsla stöds inte nödvändigtvis, skriver han, av att ett språk som de inte kan ­(svenskan) skulle höra till deras identitet. Den identitet Rostila talar om är alltså, så vitt jag kan se, entydigt kollektiv. Den bör vara odelad och den har en alldeles speciell, stark koppling till modersmålet, finskan.

Den nyligen bortgångne argentinsk-brittiske kulturteoretikern Ernesto Laclau, som utvecklat populismbegreppet från vänster, menar att folket i dag som en kategori bör konstrueras som ett motstånd mot globalkapitalismen och den fria rörlighet och expansion som denna annars hänsynslöst utnyttjar.

Laclaus teorier bildar en viktig utgångspunkt för den populistiskt inriktade politiken i dagens Argentina, den så kallade Kirchnerismen. Jämför man Laclaus folkbegrepp med Rostilas blir dock skillnaden mellan de två tydlig.

Hos Rostila bildar samman­kopplingen mellan de undertryckta, de lågpresterande, de mindre ­utbildade, enspråkiga och ett ­språkligt och etniskt rensat folkbegrepp själva utgångspunkten för analysen.

Därmed kommer Rostilas populism att mer likna en äldre politisk rörelse, 1930-talets tidiga nazistiska vänsterpolitik, vars avsikt ju var att stimulera massorna i ett Tyskland som var politiskt och ekonomiskt försvagat efter första världskriget.

Det är kanske den historiskt relevanta gesten som är den mest intressanta och säregna i Rostilas manifest.

Språkfrihet och -frivillighet ­betyder hos Rostila en frihet att välja bort svenskan, både som språk i den finska skolan och mer allmänt som ett språk som talas i Finland.

I ett blogginlägg i Iltalehti för ?några dagar sedan talade han om behovet av att bygga upp ett helt svenskfritt alternativ i det finländska samhället, en fil som är fri från svenskan, från donaren ända upp till presidenten.

Också här finns ett tydligt eko från 1930-talet, i tanken på befrielse från de element som stör hel­heten och harmonin i konstruktionen."

Text Sven-Erik Klinkmann